Min syster kommer hit!

I morgon kommer min syster hit! Det ska bli så himla kul. Nu när jag vaknat de senaste mornarna så har jag haft en liten känsla som pirrar i magen på nått sätt. Det ska bli så kul. Jag har saknat henne, och det var längesedan hon var här och hälsade på. Så vi ska shoppa lite, kanske gå på bio och bara ha det bra. Det värsta är att jag måste berätta även för henne om allt nu när hon kommer hit. Jag ska till psykologen på torsdag (och jag måste dit, det var längesedan nu) och Casper ska med mig.

Ni kanske undrar varför han ska med den här gången. Jo det är så att jag har haft lite svårt att komma iväg det senaste. När jag inte mår så bra tenderar jag att skjuta på allt som känns jobbigt. Som att gå till psykologen. Jag gillar att vara där, men det blir liksom ett hinder att ta sig dit. Det har lett till att jag fått dåligt samvete för att jag avbokat och tackat nej flera gånger. Sedan har jag inte vågat ringa själv och göra det så Casper har gjort det. Vilket i sig har lett till mer ångest kring det hela för mig. Men men. Så är det i alla fall. Så för att jag nu ska våga mig dit över huvudtaget behöver jag ha med mig honom. Till och med in i rummet under samtalet. Så därför måste jag berätta för min syster.
Jag funderar på att låta henne läsa samma brev som min mamma fick. Vad tror ni om det?

Den välbekanta känslan av oro.

Jag har inte skrivit så mycket under helgen. Men jag har inte alls mått bra. Mamma ringde direkt när hon fått mailet och hon reagerade jätte bra faktiskt. Hon är underbar. Men det jobbiga är att jag tror att hon inte har en aning om hur jobbigt det är. Men det är lite skit samma. Jag har berättat och det räcker. Jag har folk som förstår ändå. Så det känns skönt att hon vet. Nu vågar jag inte riktigt ringa henne för jag vet inte vad jag förväntas säga (antagligen kommer det vara som om ingenting har hänt, men ändå). Så jag låter henne ta steget och ringa igen.

Men efter jag hade skickat iväg mailet så välde det över och jag började må fruktansvärt igen. Tårarna gick inte att stoppa och det gjorde fysiskt ont i kroppen. Men jag har varit nere ett tag nu innan också. Tröttheten har kommit tillbaka och vi läser sjukt jobbiga saker i skolan just nu. Psykisk ohälsa. Kul. Det är inte riktigt rätt läge för de. Men vad gör man? Biter ihop. Så det blev liksom för mycket. Men idag börjar det kännas aningen bättre. Men jag kommer hoppa över lite i skolan nu i veckan för att komma på rätt köl igen. Känner att det behövs. Så får vi ta det som det kommer.

Jag har tagit lövet från munnen.

Nu har jag gjort det. Japp. Bara så där. En impulsgrej (Chabo i ett nötskal). Jag har berättat för mamma hur jag mår. I ett mail (herregud). Ångest ångest ångest. Here we go!

Biverkningar

Jag fick en kommentar av en tjej som undrade lite över min biverkningar när jag började med mina tabletter. Hon var orolig (vilket är helt förståeligt!) så jag tänkte att då är det säkert fler som undrar. Så därför svarar jag här. Hoppas det är okej med dig som skrev. Jag måste bara påpeka att det är starkt av dig att kommentera och där med berätta att du faktiskt inte mår bra. Och sedan be om råd.

Jag förstår precis vad du menar. Jag hade otroligt svårt att greppa tanken om att jag mådde dåligt i början. Det stämde inte överens med bilden jag hade av mig själv. Men det hade pågått under så lång tid att jag trodde att det var så det skulle vara. Men tillslut började jag med tabletter och terapi. Och det hjälper.

Jag var också jätterädd för biverkningar och så i början (och fortfarande är om jag ska vara ärlig). För jag har hela tiden sett antidepressiva som "farliga". Men de hjälper mig. Och de är inte farligt att äta. Men det jag kände av var att jag till en början mådde sämre. Men det är vanligt. Kroppen och hjärnan får ju en liten chock. Sen pirrade det liksom i armar och händer och jag var yr och mådde illa. Det påverkade sexlusten och det var det värsta. Men det går över. Jag lovar dig. Och det är inte farligt. Men det gör det ju inte mindre jobbigt i och för sig. Men försök att komma ihåg det.

Sedan känns det olika för alla! Du kanske inte ens känner av det. Så försök att inte sitta och känna efter, "pirrar det inte lite här? ser jag inte lite suddigt? har jag ont i bröstet kanske?". Jag satt så till en början. Det gör det ju inte lättare precis. Men som tur är har jag en förstående pojkvän som jag kunde prata om min oro med. Så utse någon till din bundsförvant, någon som frågar hur du mår och någon du kan prata med när som helst. Du kommer att känna dig tryggare då. Det kan jag nästan lova.

Hör gärna av dig igen så jag får veta hur det går! Och dela med dig av hur det känns och går :) Stor kram till dig. Du är stark. Hoppas du fann någon tröst i det jag skrev. Ni andra får gärna berätta hur ni upplevt det så vi kan dela med oss lite allihopa. Tror det hjälper många.

Nästan perfekt.

Solen skiner och värmer mitt vinterbleka ansikte. Lillvovven har sprungit runt på gräset som varit dolt under all slask och snö. Skinnjackan luktar läder och jeansen blir så där härligt varma. Människor jag möter är lite gladare än vanligt och allting, ja allting är nästan perfekt. Jag känner inte av dagarna som faktiskt inte längre finns. Jag är här. Och jag är nu. I alla fall just nu. Allt är nästan perfekt.

Skymningen

Som ni kanske vet drömmer jag mycket mardrömmar. Om både det ena och det andra som säkert kan analyseras på något intressant sätt. Jag drömmer så mycket så att jag sover oroligt och det ger mig en obehaglig känsla under dagen. Det sitter liksom i, även fast jag kanske inte kommer ihåg drömmen i sig.

Jag har fått diverse tabletter för det här. Men även om jag har fått det svagaste svaga så påverkar de mig oerhört starkt. Jag är dimmig dagen efter. Mitt huvud hänger liksom inte med. Och jag har väldigt svårt att komma upp på morgonen (och det är svårt som det är). Så mamma tipsade mig om att hälsokosten kanske har något lite lugnande man kan ta på kvällen, som består helt av naturliga saker. Så för två år sedan ungefär testade jag ett natt-te som de hade, och det funkade kanon! Jag sov som ett barn. Jag vet inte om det var inbillning eller ej. Men vad spelar det för roll? Jag trodde på att det skulle funka och det gjorde det. Så nu har jag börjat med det igen. Denna gången hette det Skymningen. Faktiskt himla gott. Så då tar jag en liten kopp (så det blir starkt) precis innan jag lägger mig och jag sover utan att drömma. Underbart. Värt att testa för er som sover oroligt :)

Ett litet steg framåt.

Ännu ett litet steg framåt för mig idag. Jag var och tränade själv. En kompis skulle följt med, men hon ställde in. Och i vanliga fall skulle jag ha struntat i det. Att stå själv inne på gymmet och vänta på att klassen ska börja. Inte ha någon att prata med. Risken att göra bort sig och inte ha någon där. Nej fy. Visst har jag gymmat och sånt själv förr. Men inte på ett bra tag. Det har varit något jag har undvikit. Men idag struntade jag i den där obehagliga olustkänslan och gick dit ändå. Och det gick jätte bra! Inga problem alls (förutom att jag låste in nycklarna i skåpet så att de fick bryta upp det...).

Har ni gjort något det senaste som fick er att inse att ni kommit en bit på vägen?

Var på afrikans dans idag. Så kul! Och bra träning. 

Lång och svajig väg ut ur depressionen.

Att visa upp sig med namn och bild i tidningen för att berätta om sina depressioner är inte en självklarhet – inte ens år 2008 när de flesta vinklar av våra intima liv redan har exponerats av tv-kameror i närgångna reportage. Hade det varit en kroppslig sjukdom vore det nog lite lättare. Fortfarande finns en gammal skamstämpel kring de själsliga sjukdomarna trots att så många drabbas av dem. Ungefär varannan kvinna och var fjärde man får en depression någon gång i livet, enligt en svensk studie. De flesta av dem som drabbats en gång blir sjuka igen. Omkring fem procent av alla vuxna tar någon gång hjälp av sjukvården på grund av depression. Depressionssjukdomar är bland de största orsakerna till ohälsa, produktivitetsbortfall och arbetsoförmåga i hela världen, enligt WHO.


– Man ska undvika negativ stress, sköta sina måltider, sova regelbundet, omge sig med goda vänner, försöka hitta en rolig och bra fysisk aktivitet, göra roliga saker som att fika, gå på bio eller teater. Men också att försöka förstå sin personlighet i ett större perspektiv med det arv man har till exempel. Att försonas och acceptera att man har den här känsligheten, kanske faktiskt vara stolt över den. I vissa lägen är den en fördel. Jag tycker att jag har lätt att lyssna på och känna av andra människor. När jag var liten kallade mamma mig ”familjens lille psykolog”.


Lite utdrag ur en artikel på SvD som jag tyckte var intressant. Skönt att det finns fler som försöker få bort tabun kring ämnet! Heja dig Tony Wallgren! 


http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/lang-och-svajig-vag-ut-ur-depression_1202777.svd

Hur de olika punkterna visade sig hos mig.

Jag tänkte knyta an lite till det senaste inlägget, om vad jag har haft problem med. Till att börja med stämde punkt 1. Jag var seg och trött och aldrig riktigt glad längre. Jag kunde skratta med helt plötsligt dog det bort och den där sköna känslan efter att man har skrattat var som bortblåst. Jag blev mer och mer avtrubbad kändes det som. Som om jag var i en lite bubbla.


Sedan stämde punkt 2. Jag orkade inte bry mig om någonting. Jag orkade inte duscha. Jag ville inte hitta på något då det var för jobbigt. Jg orkade inte bry mig om att spela glad längre.


Punkt 3 passade in även den. Jag tappade i vikt och slutade träna. Så min kropp gick från vältränad till smal och vek. Jag mår illa när jag får ångest och blir orolig. Så det har väl med det att göra. Jag får inga hungerskänslor.


4:an stämde oerhört bra. Jag kunde sova i upp till 18 timmar om dagen. Jag var aldrig pigg och jag sov och sov och sov. Men de säger ju att sömn är bästa försvaret. Om man inte får sömnproblem och inte kan sova vill säga. Men jag kunde det. Och jag ville bara sova bort allt jobbigt. Det var så mycket enklare än att behöva känna och tänka. Jag blev utmattad av att sova så mycket och trött av att jag inte åt ordentligt. 


Även punkt 5 stämde. Det kröp i armar och ben på mig och jag häll ständigt på att vika på ena foten eller pilla med fingrarna. För nr jag satt still kände jag hur det pirrade och kröp i kroppen. 


Som ni kanske redan räknat ut stämde även 6:an.


Nummer 7 - check. Värdelös, hemsk, oälskbar, skuld, skuld, skuld. You name it. Det är fortfarande mitt största problem. Jag känner mig inte värdefull eller vad man ska säga. Jag tycker inte att jag är vidare bra på någonting, och jag tycker inte att jag har något speciellt att bidra min omgivning med. Jag tror ju till exempel inte att Casper älskar mig så högt som han säger. Och jag tror att han någon dag kommer tröttna på mig och allt jobbigt som hör där till. Jag tror inte att mina vänner egentligen tycker om mig. Utan att jag bara är en jobbig svans de måste ha med för att vara snälla. Jag tycker jag är ganska ful och medelmåttig på de flesta sätt. Så det är något jag måste jobba ännu mer på.


Punkt 8 stämde även den in. Jag har alltid haft svårt att koncentrera mig. Så länge jag kan minnas. Och det är faktiskt ett större problem än vad man kan tänka sig. Det försvårar endel. Speciellt nu när jag pluggar på så pass hög nivå. Även när jag pratar med folk kan jag komma på mig själv i att mina tankar har driftat iväg en bra bit. Eller att jag hittat något "roligare" att titta på. Som ett barn. Eller en hund. Men det jobbar jag fortfarande med mycket. Jag ska bli bättre även på det.


Och så kommer vi till den härliga 9:onde punkten. Visst, har varit där med. Men bara egentligen när det var som allra värst. Men jag tror inte jag skulle våga, eller vilja för den delen heller. Egentligen liksom. Det man vill är ju att få slut på allt det jobbiga. Inte livet i sig. Men när det känns som om det tar över livet, då blir tanken allt vanligare.


Ja som ni ser har jag varit på i stort sett alla punkter. Och jag har mycket kvar att jobba med på de flesta. Jag blir fortfarande jätte trött i vissa perioder när jag inte mår så bra. Jag har svårt att koncentrera mig och få saker gjort. Och min självkänsla... Den måste jag börja jobba upp lite. Men nu har ni en liten bild utav hur de olika punkterna kan kännas och visa sig. 


Kram på er, hoppas ni har haft en fin helg!

Depression enligt DSM

Ni är några som frågat var jag gå på alla dessa föreläsningar. Det är ju så att jag läser till socionom, så det är "lektionsföreläsningar" på universitetet. Älskar utbildningen by the way.

Men i alla fall. Vi hade ju en föreläsning om depression igår. Och jag tänkte dra definitionen enligt DSM (där de skriver ner alla diagnoser och vad som "krävs för att få dem") för att klassas som deprimerad.

1. Sänkt stämningläge under större delen av dagen.
2. Markant förlust av intresse.
3. Betydande viktändring.
4. Sömnsvårigheter eller överdrivet sömnbehov.
5. Psykomotorisk oro (att det kryper i kroppen).
6.Trötthet eller förlust av energi.
7. Känsla av värdelöshet eller överdriven skuld.
8. Försämmrade möjligheter till mental koncentration.
9. Återkommande suecidtankar.

- Minst fem av de ovanstående ska ha visat sig samtidigt under en två-veckorsperiod. En av kriterierna måste vara 1 eller 2.

Jag skriver inte det här för att jag vill att ni ska diagnosticera er själva. Jag skriver det för att ni ska få ett hum om att ni kanske bör ta kontakt med någon, ifall något av det ovanstående är så jobbigt att det hindrar er att leva ett normalt och hälsosamt liv.

En helg hos mamma

Sitter i mitt gamla rum hos mamma och väntar på att Casper och vovven ska komma in från kvällspromenaden. Det blir en helg här istället. Skönt att komma hem lite faktiskt. Men mår fortfarande lite kasst över det där med skidresan...

Vi hade en intressant föreläsning om depression och ångest idag. Men jag ska berätta mer om den i morgon. Nu ska jag krypa ner och sova bård illamåendet och oron.

Just nu hatar jag mig själv och mina fittiga känslor!!

Nu blir det ingen skidresan.

Det började krångla när det visade sig att min mamma inte kunde passa vår hund under veckan. Och sedan skulle vi behöva betala hyrbil, vilket vi inte har råd med (4 pappa extra(!)). Så då bestämde vi oss för att det kanske inte var läge för oss att åka nu då. Vi har ju liksom inte råd. Men jag hade ju sett fram emot det här så himla mycket. Det var så länge sedan jag var iväg! Men okej. Jag blev tillfreds med tanken. Men då fixar Caspers mamma att vi inte behöver betala bilen och att vi kan ta med vovven ändå. (Ja men vad bra, tänker ni nu! Inte jag...)

Nu är det kaos i mitt lilla huvud. Ångesten kryper på och oron växer. Shit. Shit. Shit. Vad ska vi göra nu? Nu har jag ju ändrat om och ställt in mig på att inte åka. Det blir för mycket ändringar och kaos. Och jag klarar inte av sådant just nu. Pressen på att åka (fast jag egentligen vill, så varför känna press?) blir för stor och jag klarar inte av tanken på att åka. Fast jag för en halvtimme sedan var ledsen för att vi inte kunde åka?! Who does that?

Så nu har vi ställt in i alla fall. Och nu har jag ångest för att jag måste berätta för alla att jag inte kommer att åka. Gud vad är det för fel på mig....?!?

Ångest och bakslag.

En bakslag idag.. Har insett att jag inte kommer hinna boka in ett nytt möte hos min psykolog innan vi åker. Och jag avbokade ju det senaste för att jag helt enkelt inte orkade ta mig iväg. Så nu var jag tvungen att säga det till henne. För det första var jag rädd att hon skulle tycka att jag "slösade" med hennes tid. För de andra var jag rädd att hon skulle bli arg. För det tredje var jag rädd att hon skulle se det som om jag inte ville komma egentligen. Och för det fjärde så hatar jag sådana grejer. Att ringa och greja såna saker som kan leda till jobbiga situationer. Men hon är väl van antar jag... 

Jag försökte ringa henne i alla fall. Men hon svarade inte. Och på grund utav det blev det en omöjlighet att ringa igen. Jag har mått dåligt för det hela dagen och undvek att svara när hon ringde. Vilket spädde på oron ännu mer. Till slut fick jag övertala Casper att ringa. Han vet ju hur det ligger till och såg på mig att den här gången kunde jag bara inte. Fail. Fan. Jag gillar ju henne jätte mycket. Och en mer förstående människa får man leta efter. But stil. Jag blir så trött på mig själv.

Ångest. Ångest. Ångest för gårdagens inlägg om att min syster bråkat med mamma. Gud. Jag vill inte att ni tror att jag inte tycker om min mamma! Hon är väldens bästa. Det tycker jag verkligen. Hon älskar oss över allt annat. Och skulle gå genom eld för oss. Det vet jag. Men man är ju inte mer än människa. Och alla människor har sina brister. Även hon. Även jag. Och även du. Men det gör oss inte till sämre människor. Utan det är just det som gör oss till mänskliga. 

Att inte finnas där för henne.

Pratade nyss med min lillasyster. Älskade älskade syster. Hon ringde och grät för att mamma och hon har bråkat. Ibland känns det som om mamma letar bråk. Hon vill tjafsa för att få spela martyr vissa gånger. Sen tar hon upp pappa för att göra min syster illa till mods. Hon vet att det är hennes svaga punkt. Säger att hon alltid är så snäll mot honom trots att han inte funnits där och att hon alltid är så hård mot henne själv. Fan vad arg jag blir! Och så får jag såna fruktansvärda skulldkänslor för att jag har lämnat henne själv hemma. Jag vill finnas dör för henne i såna här situationer. Jag hatar att inte finns där.

Min mamma är väldens bästa. Tro inget annat. Men i vissa situationer beter hon sig som ett barn. Och hon är inte snäll då. Hon vet vilka kort hon ska spela ut för att bli martyr. Mot mig säger hon till exempel att hon vet att jag inte tycker att hon är en bra mamma. Och det är det värsta hon kan säga. För jag älskar henne över allt annat. Och det är det sista jag vill att hon ska tro. Fan vad jag hatar såna här situationer! Fan fan fan.

Ibland önskar jag att jag bara kunde säga till henne och skrika åt henne att växa upp. Att sluta spela martyr och ta tag i sina egna problem och inte lägga dem på oss. För jag tror faktiskt att hon med mår dåligt. Och det gör ingenting, det gör henne inte till en sämre människa för det. Jag vill bara att hon ska må bra och sluta vara så sur och tvär och ha sina förutfattade meningar. Jag vill bara att vi ska börja prata med varandra om hur vi mår och hur vi känner för att sedan lägga det bakom oss och gå vidare. Närmare än någonsin.

En välförtjänt semester

Har jag berättat att jag ska på semester en vecka? Jo, jag ska nämligen till Trysil med Casper och hans mammas sida av familjen. Och det ska bli så himla skönt. Det var längesedan jag gjorde något sådant. Bara komma iväg bort från all vardag och ha det bra. Jag hoppas att det blir ett bra break och att jag kan komma på andra tankar ett tag. Bara fokusera på nuet, något som jag behöver öva på. Glida ner för backen, dricka varm choklad, äta god mat, skratta, leka, åka pulka, umgås och släppa allt jobbigt.

För som sagt. Jag tror att det är viktigt att man tar sig ur det jobbiga och vågar göra något som man brukade göra innan. För att visa för sig själv hur det är att må bra. Visserligen kan det kanske kännas oerhört jobbigt och hemskt vissa gånger och man tror att man aldrig kommer kunna göra dessa saker igen. Men ju mer man utsätter sig för det ju lättare tror jag det blir sen. Men då kan det vara bra att ha en terapeut att prata med samtidigt. Som man kan gå igenom det jobbiga med. Och som hjälper en att sätta lite perspektiv på saker och ting med.

Man måste våga för att vinna.

Vi var faktiskt ute igår jag och Casper. Vi var hemma hos några kompisar och gick och spelade biljard lite senare. Och det var en jätte bra kväll. Hade jag dock följt min magkänsla hade jag stannat i hemmets trygga vrå. Vilket var otroligt svårt att inte göra. Jag kände mig trött och hängig. Men för en gångs skull struntade jag i det och vi gick iväg. Och det visade sig bli en kanonkväll! Tack för det.

Jag tror att det är vid såna tillfällen man "tillfrisknar" lite mer. Man inser att man faktiskt kan må bättre. Och att man fortfarande kan ha kul och bara må bra för en kväll. Som innan allt blev för mycket. Det finns hopp, bara man vågar. 

Stigma kring psykiska sjukdomar

Att ha en psykisk sjukdom eller diagnos kan vara oerhört stigmatiserande. Folk runt omkring dig ser dig helt plötsligt på ett lite annorlunda sätt. Och människor som inte riktigt känner dig tillskriver dig olika egenskaper och personlighetsdrag. Vet ni vad några av de vanligaste missuppfattningarna om psykiskt sjuka är? Att man är farlig, oansvarig, att man har svag karaktär och lite får "skylla sig själv" att man hamnat där och att man är som ett barn. När jag hörde det blev jag riktigt paff. Oansvarig? Va? Varför skulle man vara det? Och ha svag karaktär, skulle jag aktivt ha handlat för att hamna här och må så här dåligt? Nja, skulle inte tro det.

Men anledningen till att det kan bli så här är ju okunskap om psykiska sjukdomar. Det tror jag har att göra med tabun omkring ämnet. Det är liksom inte okej att prata om det. Därför vet folk inte så mycket om det. Det visas även en del konstigheter i film och media. De använder diagnoser på felaktiga sätt. Framställer dem som farliga. Det blir så fel. Folk ser sig ju "veta hur sånna är", de har ju sett de på film. Ja ibland tycker jag det är komiskt det hela.

Men det här är en av anledningarna till att jag vill driva den här bloggen. Jag kan dela med mig av den lilla kunskapen jag har och kanske på så sätt bidra till att öka kunskapen lite, och lyfta lite på tabun kring det hela.

Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå
när du inte ser på.
Och färglös som en tår
blir jag utan dina andetag..

Som ett bevis på min svaghet.

Jag ringde och avbokade mitt psykologbesök som jag hade i morgon. Mår lite kasst av att jag gjorde det. För jag tycker att det är så himla skönt när jag varit där. Men eftersom det är lite "krångligt" att ta sig dit och jag inte är tillräckligt motiverad, så blir det till ett så himla stor hinder. Då är det enklare att bara ställa in det. Men samtidigt mår jag dåligt. Jag ser det som ett så stor nederlag och som ett bevis på hur svag jag är. Men jag tog mig dit förra gången fast jag egentligen vill ställa in. Det tog emot och det var tidigt på morgonen (och jag hatar mornar), men jag tog mig dit. Så den gången stog jag emot det jobbiga och struntade i känslan. För jag visste att jag skulle känna mig bättre till mods nästa dag. Men idag funkade det inte att trotsa tanken och känslan. Tyvärr.

Självmord

Idag hade vi en tung föreläsning - självmord. För visst har man varit där och nosat. Känt att det vore lättare och bara få slut på det. Att man blivit rädd för sig själv. Rädd att man ska göra något i ren impuls och desperation. Sen pratade vi lite om självskadebeteende. Och jo då. Där har man också varit. För visst känns det lite enklare när smärtan blir subjektiv och det är något man kan se och ta på, istället för att den sitter inuti en. Så det var jobbigt idag. Men även lärorikt. Vi gick igenom hur du bemöter någon som har självmordstankar. (Så om ni skulle känna att det vore "intressant" eller bra om jag gick igenom det för er så kan jag göra det. Bara att säga till och lämna en kommentar om det.) Så det var skönt att jag efter föreläsningen hade bestämt en shoppingrunda med en tjejkompis. Så man kunde få tankarna på lite annat.


(Vet inte riktigt varför jag skriver man istället för jag. Det blir väl kanske inte riktigt lika verkligt på något sätt. Att jag faktiskt känt så och faktiskt gjort mig själv illa. Jag vet inte.)

Vi är med än en diagnos!

Fick en väldigt insiktsfull kommentar om att inte "bli sin diagnos". Det låter kanske flummigt och konstigt. Men det ligger mycket i det. Nu vet jag att jag är deprimerad och har ångest. Det var en så oerhörd lättnad när det kom fram. Jag har mått dåligt under en lång lång tid och hela tiden känt mig annorlunda och undrat vad det varit för "fel" på mig. Men nu vet jag. Det innebär att jag kan få svar på varför jag reagerar på vissa sätt och varför jag känner som jag gör.

Men det är viktigt att, som jag tro personen som skrev kommentaren menande, att man inte får införliva symtom och beteenden som är typiska för sin diagnos som man kanske egentligen inte har. Det kanske låter konstigt. Ingen vill väl må sämre än vad man gör? Men i vissa fall tror jag man kanske slutar att försöka och "skyller" på diagnosen istället för att försöka. Även jag. Många gånger. Det är liksom enklare när man är nere och mår dåligt att man blir kvar i sin situation och inte gör något åt det, istället för att göra det som känns jobbigt och hemskt och på så sätt vinna över det negativa och må bättre. Naturligtvis är det svårt. Men om man bara har någon som stöttar en och hjälper en så tror jag man klarar det. Och där med visar för sig själv att man kan. Att man inte enbart är en diagnos. Utan att man har en vilja. Och en styrka, att stå över allt det där. Och ta sig igenom det. Det tar tid. Men det får det vara värt.

Jag är inte riktigt där själv än. Men jag vet vad jag behöver jobba med. Och nu kanske ni får lite hjälp på traven ni med. Vi hjälps åt. Ger varandra tips och förslag och nya tankesätt. Och på så sätt tror jag att den här bloggen kan vara en bra forum för att komma på bättringsvägen. Tror inte ni det? Jag vet att den har funkar så för mig i alla fall. Jag har kommit långt tack vare er och era berättelser och tips. Tack <3

Vi hjälps åt.

Att känna sig främmande inför depressionen.

Vi pratade på en ganska intressant grej när jag var hos psykologen sist. Jag känner ju inte riktigt igen mig i det här med att vara deprimerad och ha ångest. Jag tycker liksom inte att det är jag. Den vanliga Chabo är glad, pigg, entusiastisk och aktiv. Men det är jag inte lika ofta längre. Jag känner mig så distanserad från det hela med att må dåligt. Jag vill vara jag igen. Glad och pigg och njuta av livet. Min psykolog menade på att när man mått dåligt och inte fått någon respons i det (det vill säga som någon att prata med eller någon som stöttar en, eller någon som säger att det faktiskt är okej att må dåligt) så kan man dela upp det jobbiga från det bra för att orka med. En del av dig själv är den glada, pigga och aktiva du. Medans den andra delen av dig själv är den som mår dåligt och inte alltid orkar med allt, är något som du håller för dig själv.

Därav kan man tycka att det är främmande att man mår dåligt. För du gömmer undan det jobbiga och identifierar dig oftast med den del av av dig själv som du visar utåt och som är glad och positiv. För visst vill vi alla identifiera oss med det som är lite bättre? Som någon snygg kändis, eller någon duktig idrottare, eller någon duktig sångerska. Man (jag) strävar ju efter att vara bättre. Och inte vill man då identifiera sig med och tycka att man är sig själv när man mår som sämst. Nej nej. Inte jag i alla fall.

Och där med kan det där med ångesten och depressionen komma att inte kännas som en del av dig själv. Eftersom du har "plockat bort" det från din identitet och dig själv, och gömt undan det. För att det enligt dig kanske inte är okej att må dåligt. Och för att det är det du har trott. Så är det för mig i alla fall.. Det känns som om det blev ett rörigt inlägg. Men förstår ni vad jag menar?

Lite fakta om generaliserat ångestsyndrom

Generaliserat ångestsyndrom utmärks av att patienten känner en kronisk oro inför en mängd olika livsomständigheter. Det kan gälla familj, ekonomi, arbete, egen hälsa. Ångesten är alltså inte knuten till någon speciell situation som vid fobisk ångest och kommer heller inte i attacker som vid paniksyndrom.

Generaliserad ångest karaktäriseras även av en oro kring sitt eget sätt att oroa sig, d.v.s. patienten har sk metatankar (tankar om sina tankar) om vad oroandet kan leda till. Ofta tror patienten att för mycket ängslan och orostankar kan leda till katastrofer av olika slag, såsom att tappa kontroll, bli galen, bli hånad eller bli illa omtyckt. 


http.//ktb.nu

Ny dag - nya möjligheter.

Ja, som sagt. Idag är en bättre dag och jag känner mig piggare. Kanske för att det är helg, kanske för att jag fick sova, kanske för att jag har kommit på bättre tankar. Men vem bryr sig? Just nu är jag nöjd att jag känner mig lättare i sinnet. För i sådana stunder som igår kväll är det som om något drar en nedåt. Någon styr tankarna till det negativa. Utan att man kan kontrollera det. Det bara händer. En negativ tanke smyger sig in och då bara rasar det på efter det. Man är väl så svag just i den stunden att man inte orkar med att tänka positivt och komma ur det. För vad man än tänker på så blir det fruktansvärt. Så det börjar med något litet och eskalerar till något enormt. Konstigt det där.

Rädslan över att aldrig må bättre.

Happ. I kväll är en sån där kväll då rädslan för att aldrig få må bra igen tar över. Och ångesten väller upp som vattenbubblor i en kastrull som kokar över. Och det går fort. Det är så överväldigande att jag hellre går och sköljer ner 15 tabletter än att genomlida det. För då vet jag att det kommer sluta. Det är en fruktansvärd känsla som kommer utan att den egentligen behöver infinna sig. Tårarna forsar och jag kryper ihop i fosterställning i soffan. Våran lilla vovve hoppar upp bredvid mig och tittar oroat på mig med sina stora mörkbruna ögon. Jag kan liksom se på henne hur hon frågar; mamma, är du ledsen? Har du ont någonstans? Och det gör plötsligt ännu ondare i mig. Jag känner mig sämst i världen. Varför kan jag inte bara må bra och njuta till fullo av allt underbart i livet? Ta tillvara på alla mina fina vänner och min familj. Gahh! Varför utsätter jag dem för det här? Ingen av oss mår ju bra utav det.

Jag vill bara krypa ihop och aldrig mer vakna. Jag vill få slut på det onda. Missförstå mig inte. Det här är inget "rop på hjälp", som någon liten fjortis i sina bästa år skulle slå till med för att få lite uppmärksamhet (ursäkta den grova generaliseringen). Nej nej. Jag kommer finnas kvar ett tag till. Jag längtar alldeles för mycket efter att gifta mig, få barn, resa jorden runt, skaffa karriär. Ja allt det där. Men ibland orkar jag bara inte med dessa dippar som slår en i magen som en kraftig höger. Men idag mår jag bättre än de gånger som varit alldeles för nära. Så idag tog jag med mig min lilla prinsessa ut på en långpromenad och fick lite frisk luft. Jag ska gå och ta ett glas vatten och sedan krypa ned bredvid min lilla sjukling i sängen. Och vakna upp till en förhoppningsvis bättre dag. För det blir faktiskt bättre, det vet jag nu. Men jag tror inte på det alla gånger tyvärr. But so they say. Så vi får bita ihop och lita på det.

"Lyckopiller" - en lösning?

Idag hade vi en föreläsning om antidepressiva och depression. Jag trodde att det skulle vara jobbigt, men hon so hade föreläsningen var väldigt noga med att inte ta någon ställning eller hålla det ena som bättre än det andra. Så det var helt okej. En sak som chockade mig var hur mycket försäljningen av antidepressiva har ökat det senaste. Mellan 1992-2007 ökade det med hela 700%(!). Visst, jag visste att det ökat. Men inte så mycket. Hon var noga med att påpeka att det hade varit svårt att genom oberoende studier kunna se ifall det även var en sådan ökning av antalet sjuka. För det är ju inte samma sak hur mycket som säljs och hur många som lider av sjukdomen.

Sen pratade vi om ifall piller leder till en "äkta" förändring. Vad tror ni? Kan man med enbart piller bli frisk eller behövs det terapi också? Det finns ju två olika huvudspår inom forksningen kring depression. De ena tror att det är rent biologiskt; det är en brist i hjärnan på serotonin (precis som diabetiker har insulinbrist). De andra tror att de är mer psykologiskt; att det är våra tidigare upplevelser som formar oss. Men vår föreläsare tog då upp att hon anser att det är "farligt" att bara se till det ena. Ibland går vi igenom livskriser som innebär att man mår sämre. Då hjälper det inte riktigt att bli medicinerad med SSRI-preparat. Utan då kanske det är bättre att prata med någon om det man går igenom. Som dödsfall, skilsmässa, stress i skolan/jobbet osv.

Men det är just det här jag lägger mycket energi på. Att fundera ut orsaken till varför jag mår dåligt. Ibland hoppas jag att det endast beror på att jag har brist på serotonin. Efter som jag mått dåligt så himla länge. Medans jag andra gånger är rädd att det ligger något annat bakom. Men vem vet.. Jag hoppas i alla fall att någon gång snarast hitta något svar på det.

Lägg till bildtext