Biverkningar

Jag fick en förfrågan om vilka mediciner jag äter och vilka biverkningar jag fick i början. Så jag tänkte försöka svara på det.

Jag äter Citalopram just nu, antidepressiva (SSRI) och tar Atarax som lugnande vid behov.

I början med citalopramen så blev jag ännu mer nere. Det var som om jag sjönk djupare ner i depressionen. Jag hade pirrningar i armarna och benen. Jag svettades ofantligt mycket. Jag var trött och fick ont i kroppen. Kommer inte riktigt ihåg, men jag tror det var det i stort. Men det slutade allt ihop. Efter några veckor. Tre tror jag ungefär.

Sen var det jobbigaste sexlivet. Hade ingen lust över huvudtaget. Och när jag väl hade det kunde jag inte få orgasm. Det kan fortfarande vara svårt i vissa perioder. Men vi har vant oss vid det och vi vet vad det beror på. Huvudsken är att jag mår bättre idag än vad jag gjorde förut.

Visst, jag svettas mer idag än vad jag gjorde innan. Och det kan pirra i armarna och benen lite då och då. Men bara man tar sig igenom den första perioden så blir det så mycket bättre!  I alla fall för mig. Och min panikångest slutade efter bara några dagar. Puts väck var den. Helt otroligt. Det hade jag inte en aning om. Att de skulle ha inverkan på det. Så det var en väldigt positiv överraskning.

Ataraxen är ju från början en medicin för barn att ta för att inte klia på sina eksem. Men den visade sig vara lugnande också. Och jag är väldigt lättpåverkad när det kommer till medicin (har det visat sig) så jag bli dåsig utav den. Och jag tar den bara när jag är väldigt orolig och behöver sova bort oron och ångesten för att orka. Den får jag inga biverkningar av, förutom kanske lite extra trötthet dagen efter.

Jag vet inte så mycket om biverkningar och mediciner. Men jag vet att när du äter antidepresiva så mår du sämre i början och det har endel biverkningar. Men de går över! Men är du orolig så tycker jag du ska ringa din läkare, eller bara 1177 (sjukvårdsupplysningen) för att fråga.

Hoppas du fick ut lite av mitt svar i alla fall.

Kram på dig!

Ibland kan det hjälpa att bara sätta sig ner med en kopp kaffe och slappna av. Så släpper ångesten. Konstigt nog.

Ljug för mig

Någon stans så väntar jag bara på att jag ska bli avslöjad. Eller avslöjad är kanske fel ord. Genomskådad? Nej. Övergiven är nog mer rätt. Ah. Övergiven av både mina vänner och min älskade Casper. Att de en dag ska fråga sig; vad är hon att ha egentligen? Att de ska sluta höra av sig, börja undvika mig och bara "tappa" kontakten. Att Casper en dag ska säga; det räcker nu. Tack för allt, men nu är det över. 

Det handlar inte om att jag har låga tankar om dom. Mina underbart fantastiska vänner. Eller Casper. Nej. Tvärt om. Jag höjer dem till himlen. Jag älskar dom. Ser dom som bättre än alla andra i hela världen. Just för att de är så förstående och omtänksamma. Så roliga och så stöttande. Speciellt nu när jag pluggar har jag träffat helt fantastiska människor. Som jag bara känt i snart två år. Men som gör mitt liv så mycket lättare. Så vad skulle jag tillföra i deras liv. Ha? Inget. Förutom att vara den där som mår kasst.

Och Casper. Ja ord kan inte beskriva det han gör. Eller hur han får mig att känna. Han friade till mig i Paris. Han vill leva hela sitt liv med mig. Och han kunde lovade mig något bättre än att vi alltid skulle vara tillsammans sa han. (Vad det nu kunde vara tänkte jag). Han lovade att älska mig för alltid. Han lyfter mig. Han får mig att bli starkare. Han får mig att våga. Han får mig att skratta. Han får mig att känna mig trygg. Han får mig att känna mig älskad. Han är mitt allt.

Men trots allt detta så är det en liten del av mig, men ack så stark del, som bara väntar på att bli övergiven. Att de snart ska tas ifrån mig. Och bara tanken på det får mig att vilja lämna dom alla nu. Så att jag slipper bli mer fäst vid dem. Så att jag slipper ännu mer smärta när det händer. Ju tidigare desto bättre. Eller hur? Eller..?

Vad är det för fel på mig? Dom har ju inte gjort något över huvudtaget för att förtjäna att jag tvivlar på dom... Inget alls.

Drömmar

Drömmarna blir värre och värre just nu. Vet inte om det beror på att jag börjat prata om vissa saker i terapin. Eller vad det är. Men det är jobbigt. Sover oroligt och kommer liksom aldrig ner i djupsömn. Men vi har börjat sent i skolan denna veckan så det har funkat ändå. Men jag ska börja med mitt natt-te igen. Och se om det blir lite lugnare.

Har ni mycket drömmar? Och som ni sedan kommer ihåg?

Färger som piggar upp

Vi börjar komma i ordning i lägenheten riktigt bra nu. Vi har ju flyttat till en trea och det är ljuvligt. Det är ett riktigt hem nu. Inte bara en liten "ungdomsetta". Utan här kan vi bo nu. På riktigt. Vi har precis inrett det tredje och sista rummet. Och det är där jag sitter nu, i "arbetsrummet". Det låter så sjukt vuxet. Inte sant? Men då skulle ni se vår inredning. Skrivborden har en grön skiva med rosa ben. Min skrivbordsstol är rosa medans Caspers är grön. Gardinerna är rosa och vi har röda ramar och lådor. Vad gör man inte för att få lite lust och inspiration till att plugga? Det låter kanske fruktansvärt, men det blev faktiskt riktigt grymt (om jag får säga det själv).

I morgon åker vi upp till mina föräldrar. Och det känns riktigt bra faktiskt. Mamma har blivit jättebra mot Casper och hon anstränger sig verkligen. Vilket gör hela min tillvaro lättare. Så vi får se hur helgen går. Men det ser ljust ut.

Tiden läker inte alla sår

Jag var hos min terapeut igår. Det var riktigt tufft den här gången. Började äntligen prata om den sak jag bävat för under mitt redan gångna år hos henne. Något som jag förtrycker varje dag. Något jag inte längre trott varit kvar. Men det återkommer varje natt. Varje dröm. Jag har aldrig pratat om det. Inte med någon. Jag har nämnt det någon gång. Visst. Men inte mer än så. Inte gått på djupet. Inte bearbetat. Och därför finns det kvar. I mitt undermedvetna. Tydligen. Men nu har jag tagit tag i det. Med hjälp av världens bästa terapeut och enormt fina vänner. Jag har bestämt mig för att bli fri.

Du känner mig så väl

Jag är orolig. Och han märker det direkt när han ser mig. Jag gör allt för att dölja det. För jag vill inte att han ska behöva oroa sig. Inte idag. Det har varit så bra. Men nu är jag instabil igen. Och jag vet inte varför. Hela min kropp jobbar emot känslan. Mota den i dörren. Kom igen Chabo! Men samtidigt tar den över mig. Oron. Hela jag är en levande paradox. Han frågar. Jag nekar. Han frågar igen. Jag nekar igen. Skrattar för att verka övertygande. "Säg bara vad det är nu." Om det vore så enkelt. Att jag bara kunde säga vad det var.