Unga vuxna i Sverige mår allt sämre.

Idag på föreläsningen kom det en gäst föreläsare som berättade om psykisk ohälsa. Då nämnde han att den ökar stadigt bland unga vuxna (19-29). Och vi ligger bland de högsta i norra Europa. Detta står i SOU, Statens Offentliga Utredningar från 2006 om jag inte minns fel. Går att googla om ni vill läsa mer. Är inte det lite skrämmande? Sverige som är ett så välbärgat land med högt BNP? Kanske är dags att lägga lite mer pengar på hjälp till just unga vuxna och deras psykiska hälsa. Eller göra lite omstruktureringar?

Jag vill berätta, men vågar inte.

Idag när vi var och simmade jag och några kompisar så började de prata på att en av dem var inne i en seg period. Skolan var jobbig, hennes kille skulle jobba helg. De andra förbarmade sig över henne och försökte förklara att alla har de så ibland och att de snart skulle bli bättre. De var glada att hon sa så då de nu kunde hjälpa till att föra det lite roligare för henne. Då vill jag bara bryta ihop och börja gråta. "Jag mår så jävla dåligt! Jag orkar inte." Men jag vågar inte. Tänk om de ser mig som konstig. Som att jag inte skulle passa som socionom. Att de tycker att jag delar med mig av för privata saker...? Men vi känner ändå varandra ganska bra nu efter snart ett år, och vi har börjat blivit ett litet gäng. Men jag vet inte. Så fort sånna ämnen kommer upp blir jag knäpptyst och börjar må dåligt. Hur ska jag göra?

På Apoteket

Sitter på apoteket och ska hämta ut nya antidepressiva. Denna gången ett 100 pack. Jah känner mig alltid lika skamsen när jag hämtar ut dem, jag vet inte varför...

En önskan att vara liten igen?

Just nu är jag inne i en lite jobbigare period. Ryggen blir värre och värre, det är stressigt i skolan och jag har liksom tappat orken. Jag vill bara åka hem till mina föräldrar och den lilla staden på knapt 8 000 invånare och vara nära naturen och alla jag känner mig trygg med, min släkt. Trots att jag vet att när jag kommer hem så mår jag dåligt då jag kommer nära alla gamla minnen igen, bårken mellan mina föräldrar och kraven. Det kommer tillbaka så fort. Men ändå längtar jag dit just nu. Till barndommen.

Finns ingen professionell att prata med.

Som jag nämnt tidigare går jag inte hos min psykolog längre. Då jag kände mig pressad och stressad att "bli frisk" och må bra under enbart tio akutsamtal. Jag slutade och gå dit och bestämde att jag inte behövde psykologhjälp mer. Men nu har jag insett att det är ett måste. Jag behöver professionell hjälp med att komma underfund med mitt liv och komma på varför jag började må dåligt från början. Så jag ringde läkaren igår, vilket bara det har varit ett stort projekt som jag lyckats "glömma bort" och där med skjutit på under en lång tid. Min älskling har inte heller pressat mig eller tvingat mig till att ringa. Det har fått tagit den tid det tar. Men de hade bara en psykolog, och henne vill jag inte tillbaka till, och han trodde inte att han kunde skicka mig till någon annan... Det kanske är läge att anställa någon mer? Eller åtminstone bättre på samarbetet så att man kan skicka patienter emellan olika sjukhus? Men men, jag tappade därmed orken och kraften att försöka mer så älsklingen ska ringa någon ungdomsmottagning då jag ändå har åldern inne att få komma dit. Så vi får se hur det går...

Det är okej att må dåligt.

Jag tog ju upp igår hur jag, och antagligen många där till, vill och behöver bli bemötta. När man är deprimerad befinner man sig i en sorts kris, och agerar kanske därför inte helt rationellt i alla situationer. En av mina närmaste kompisar som vet om hur det ligger till, hon är kanon med allt det här. Hon vet att jag inte kommer att ringa henne om det är något eller börja prata om det själv. Så hon ringer mig med jämna mellanrum och bara hör hur det är. Hon säger inte så mycket eftersom hon inte vet vad hon ska säga. Men hon lyssnar, och finns där när jag behöver prata. Hon ger mig lite nya perspektiv och säger att det inte är konstigt att jag mår som jag mår. Utan att det är okej. Det är okej, och det får mig att må bättre. Tack för att du finns där när jag behöver. Att du låter mig må som jag mår och att du inte tränger dig på, men inte heller flyr. Som många andra. Du vet inte om att jag skriver den här bloggen, det vet ingen förutom han. Men jag vill tacka dig här ändå. Du är guld värd.

Att finnas där för någon.

När man berättar för någon om hur man mår, att man är deprimerad som jag till exempel, förväntar man sig inte att personen i fråga ska säga eller göra något som gör att allt det jobbiga försvinner på ett kick. För det går inte. Det är inte därför man berättar. Det man vill (jag kan bara prata för mig själv) är att personen stannar kvar, finns där, att den inte vänder ryggen eller blir rädd för att göra fel saker och inte våga prata om det. Utan att personen bara finnas där och hjälper en stå ut med allt det jobbiga. För man behöver gå igenom det för att komma ur det. Man behöver oftast inte bli tröstad eller att någon kommer och slätar över det hela. Då får man bara känslan av att det man känner är fel och att man därför är mer ensam. Låt mig istället gråta om jag är ledsen, vara frustrerad, arg eller känna hopplöshet. För det är faktiskt okej. Och när du visar mig det så känns det inte lika farligt, det avdramatiserar det hela. Självklar är det skönt att bli tröstad på så sätt att jag kan gråta ut eller bryta ihop på annat sätt, och då ha någon där att prata med eller någon som kramar om mig. Men när någon berättar för er om någon jobbig grej, försök att släppa oron över att inte kunna hjälpa till ordentligt eller rädslan för att säga "fel saker", lägg istället energin på att ringa ett extra samtal och låt personen i fråga känna det den känner. Det kommer att hjälpa. Det kan jag nästan garantera.

När det kryper i kroppen.

Jag känner mig stressad inombords. Även fast det enda jag gör är att gå i skolan cirka 3 dagar i veckan och där emellan pluggar jag och ungås med min sambo och våran fem månaders valp. Som idag till exempel. Jag börjar skolan kl 15.00, jag följde honom en bit till jobbet för att sedan gå hem och gå ut med lilla vovven. Och nu sitter jag vid köksbordet och känner hur det liksom kryper i magen. Som om jag vore nervös eller stressad. Men för vad då? Klockan är 11.45 och jag har ingenting att göra förrän klockan är tre.  Det är jobbigt att hela tiden känna att något är fel. Det leder till att jag går och funderar och tänker hela dagarna på vad det kan vara som oroar mig...

Att kunna dela med sig.

Det känns lite konstigt att när jag åker hem till hans familj kan jag prata om min depression och hur det är. Vad som är jobbigt och hur jag börjar gråta för minsta lilla. När jag inte kan göra det med min egen familj. Men det är en sådan frihet att kunna ta med tabletterna till frukostbordet, prata om hur trött jag blev i början, hur jag började gråta utan att behöva dölja det, när våran lilla valp sprang ut framför en bil osv. Hans mamma förstår vad jag gått igenom då hon haft en jobbig period hon också. Det är en sådan liten grej som man kanske kan underskatta om man har människor runt omkring sig att prata med. Men jag lovar er. Det är en ynnest.

Hos svärmor

Jag är hos min svärmor och hennes man, det är därför jag inte uppdaterat. Det är skönt att komma bort från storstan och allt vardagligt, samtidigt som det är lite påfrestande rent psykiskt. Men jag skriver mer när jag kommer hem igen. För nu vankas det mat.