Att behöva hitta på nödlögner.

Idag skulle några av mina klasskompisar ses och dricka lite vin och bara snacka. Hur trevligt som helst, och det är kanonfina tjejer. Men jag har haft några tuffa dagar rent psykiskt, och känner att det inte går. Jag kan inte sitta där och skratta och vara trevlig, hur gärna jag än vill. Jag orkade inte idag. Det är inte det att jag "gör mig till" i vanliga fall, eller jo, ibland kanske. När jag inte mår så jätte bra så får man ju försöka visa upp sin bästa sida ändå. Men jag trivs så bra med dem, och ändå har jag inte vågat berätta hur allt står till. Jag är rädd att de tar avstånd, eller tycker att jag inte kommer passa som socionom och terapeut i framtiden. Men i alla fall så orkade jag inte idag. Jag hade inte varit den Chabo som jag vill vara, och som jag egentligen (tror att jag) är. Så då får jag komma med massa löjliga och dåliga ursäkter. Och jag skäms så. För jag vill umgås med dem, och jag vill inte hamna utanför. Men ibland orkar jag inte bara. Och då skäms jag för mig själv. Och jag mår dåligt av att behöva hitta på massa lögner och spela ett sorts spel. Det är inte jag...

Att vinna över känslan.

Vi firade ett års dag som sagt igår jag och min pojkvän. Så jag köpte biljetter till en av våra favorit artister som hade spelning idag, turligt nog. För jag ville att vi skulle göra något mysigt tillsammans. Men under eftermiddagen smyger sig den välbekanta känslan av oro på. Jag får ont i magen, får en känsla av att vara nervös och sen pirrar det på något konstigt sätt i armarna. Vi var och lämnade vår valp hemma hos min svärfar, och jag ville inget hellre än att stanna där och vara i tryggheten hela kvällen. Fast jag hade sett fram emot denna kvällen under lång tid. Men vi kom iväg och väl där hade vi en kanon kväll. Spelningen var grym och vi hade en jätte romantisk kväll. Och mitt under kvällen slog det mig att det inte alls var farligt och den jobbiga känslan var som bort blåst.

Så istället för att följa min "instinkt" att stanna hemma och strunta i det jobbigt, som jag gjort under lång tid nu. Så tog jag tag i det hela, med lite hjälp och trängde undan det och kvällen blev kanon. Det går framåt. Man måste bara våga utsätta sig för det som är jobbigt. Men trust me, I know, det är svårt när man mår dåligt. Då vill man bara ligga i sängen och dra täcket över huvudet. Men när man väl gör dessa saker, som att träffa folk och gå ut och hitta på saker (för min del) så visar det sig att det inte alls är så farligt.

Du är mitt allt.

Idag har vi varit tillsammans i ett år jag och min älskling. Vilket har gått så himla fort. Men samtidigt känns det som om vi varit tillsammans i en evighet. Det var när jag träffade honom jag började förstå att jag mådde dåligt. Till en början tyckte jag att det var jätte konstigt. Jag var kärare och lyckligare än någonsin, och han gjorde allt för mig. Jag skämdes för att ju längre vi varit tillsammans ju ledsnare och mer nere blev jag. 

Men det är så här i efterhand jag insett att det var tack vare att jag kände mig just så trygg hos honom jag kunde släppa på alla hämningar och försvar som jag under så lång tid byggt upp. Och då välde allt ont upp. Han förklarade för mig att det var helt okej att må som jag gjorde och berättade om sin familj där några av dem varit just deprimerade. Han kände igen symtomen och la fram det på ett sådant bra sätt. Inga anklagelser eller värderingar i det han sa. Jag kände mig för första gången helt normal. Jag var inte konstig som jag trott under alla dessa år. Och det kanske låter löjligt. Men jag har alltid känt mig konstig på något sätt. Som om något litet vore fel. Men nu insåg jag att så inte var fallet. När man är deprimerad fungerar inte signalsubstanserna som de ska, de små budbärarna i hjärnan. Men det går att fixa med hjälp av bland annat medicin och psykoterapi. Så på ett sätt är jag faktiskt som alla andra, och det känns så otroligt skönt. 

Men jag vill bara säga tack för allt du gjort för mig. Och din familj, som vet om hur det ligger till och stöttar mig till tusen. Ni betyder så mycket för mig. Älskling, du har fört mig upp till ytan igen. Du är mitt allt.

Att finna lyckan.

Jag har ett visserligen ganska uttjatat, men ändå ett tips till er som mår dåligt där ute: Ta vara på de fina stunderna i livet, för de finns faktiskt där. Även om de jobbiga kanske väger över. Men försök att se det fina i det som finns. Som att ni har någon som verkligen bryr sig om er. Eller att det faktisk går bra i skolan. Att solen skiner och himlen är blå. Att ni varit och fikat med en vän. Att ni ringt tandläkaren. Ja vad som helst. Man måste berömma sig själv och se det lilla. Som idag när vi upptäckte en stor hundgård full med hundar när vi var ute på en promenad. Vi släppte lös vår lilla prinsessa och pratade med andra hundägare och var omgivna av kärleksfulla och tillgivna hundar i alla dess former. Och just då var jag så otroligt lycklig.

Att tappa aptiten.

Jag har tappat aptiten. Och det har jag nog gjort ett tag nu. Jag har gått ner runt 4 kilo, vilket är ganska mycket när man är såpass liten som jag ändå är. Jag finner helt enkelt ingen glädje i att äta. Jag kan vara hungrig, men det finns inget jag vill äta. Och när jag tänker på någon viss maträtt blir jag äcklad. Det är jätte konstigt. Jag har aldrig varit något större fan av mat, jag lever inte för ätt äta om man säger så. Jag äter för att överleva. Men nu vill jag inte äta. Jag blir illamående. Vissa dagar går det bra, vissa inte. Men än så länge så får jag i alla fall i mig ett mål mat om dagen. Men det är tråkigt, alla mina byxor är för stora och jag få ingen energi. Men det är väl något man får ta tag i. Som allt annat....

Att dö utan att ha hunnit njuta.

Vi såg på en dokumentär om åldrade och döden idag på ett seminarium. Den var så hemsk. Jag blev påmind om hur snabbt allt egentligen kan ta slut. Visserligen är jag inte 75 men det innebär inte att det inte kan ta slut ändå. Man fick se en äldre kvinna som dog och paniken i hennes ögon, ångesten över att inte längre få vara med. Man fick se hur hon krampaktigt kramade om sin man, hon ville inte försvinna iväg. Hon sa tidigare i dokumentären hur hon kände att livet hade varit orättvist. Och inte nog med det, nu hade hon drabbats av cancer också. Mycket tråkigt hade hänt. Hon var liksom inte nöjd med det som hade hänt hittills i hennes liv. Hon ville så mycket mer, och nu hann hon inte.
Så vill jag inte att det ska bli för mig. Jag vill kunna se tillbaka på livet och känna att jag gjort allt jag velat. Att jag njutit och varit lycklig. Jag vill inte må så här för resten av mitt liv. För då kommer jag ligga där på dödsbädden, när den nu infinner sig, och ha samma panik och ångest som hon hade. Ångest för att lämna allt jag tidigare inte kunnat uppskatta eller njuta av. Fy fan för det säger jag bara.

Nu ska jag nog få börja prata med någon.

Nu har min älskling ringt och fixat tid på en ungdomsmottagning. Det fanns ju tydligen ingen att få prata med inom sjukvården.. Det var visserligen en väntetid på 2-4 veckor. Men de får jag ta. Jag skulle bli uppringd av någon som skulle boka in ett möte där dom ville se hur jag mådde och vad jag ville få ut av våra samtal och sånt. Så skulle de se om jag skulle prata med en psykolog eller en psykoterapeut. Skönt att det börjar hända något. och jag är så tacksam att han kan ringa åt mig. För det är sånna grejer som jag tycker är så oerhört jobbigt....

Att inte våga.

Jag kommer på mig själv med att gå omkring och städa och plocka. Fixa och vara till hands. Göra familjen till lags. Allt för att alla ska vara glada och nöjda. Precis som jag gjorde när jag bodde hemma. Min mamma och pappa bråkar jämt. Och mamma är väldigt lättretlig och ganska grov i vad hon säger ibland. Så jag gör det för att underlätta här hemma. Och det är oerhört krävande. Och jag får känslan av att jag är lite rädd för att göra fel. Rädd för att stå upp för mig själv. För jag vet att ibland gör hon fel och behandlar både mig, min pojkvän och min pappa illa. Visst, hon mår nog inte riktigt bra hon heller (men hon vägrar erkänna det, hon dör hellre), men det är inte okej. Men som sagt, jag vågar inte...

Att ha dålig självkänsla.

Jag befinner mig hos mina föräldrar (där av den dåliga uppdateringen...). Det är tråkigt att "behöva" hålla det hela med bloggen hemligt. Jag är så himla nöjd över att ni är så många som läser, det gläder mig. Och jag är faktiskt aningen stolt. Hör på den. Jag är stolt. Trots att min självkänsla är lika med noll.

Det är nämligen något som jag kommit underfund med nu under de senaste dagarna. Mitt självförtroende och min självkänsla är lika obefintlig. Jag ser mig själv som ganska värdelös. Inget jag gör duger. Jag vågar inte stå för i stort sett någonting. Jag vågar inte svara rakt och ärligt på frågor då jag är rädd för att mina svar ska granskas och anses fel. Trots att jag innerst inne vet att vissa saker kan jag faktiskt, och jag har bra åsikter. Om i alla fall en del saker. Jag tycker inte att jag är ful, men jag är inte det minsta speciellt. Mina kläder duger inte. Inte heller mitt hår eller min kropp.  Jag vill ständigt förändra mig för att se om dessa förändringar gör att jag blir lite mer nöjd med mig själv.
Och detta har jag kommit på nu. Jag har inte sett mig själv som någon med dålig självkänsla eller självkännedom. Men det verkar inte bättre. Jag har en skev bild utav mig själv, har jag förstått. Och jag är därför rädd att bli lämnad av min pojkvän eftersom jag tycket att jag är så dålig och han är så himla fantastisk. Fast jag vet hur mycket han älskar mig. Jag tror att om någon säger att jag är fin i håret så ljuger de. Och om jag frågar någon om vi ska hitta på något så tror jag att de svarar ja för att de inte vågar säga nej.

Med andra ord tror jag att de flesta runt omkring ljuger för mig....

Psykosomatiska reaktioner.

Det kryper i kroppen och jag mår illa just för att de känns så konstigt inniti mig. Jag har ont i magen och i axlar och nacke. Huvudet bulltar. Det är så sjukt konstigt hur de kan ta sig fysisk form när man mår pykiskt dåligt. Det kallas faktiskt för psykosomatiska reaktioner. Kroppen reagerar på den psykiska smärtan med att "framkalla" fysisk smärta. Och det är viktigt för andra att då inte strunta i att man söger att det gör fysiskt ont eller att man känner sig konstig. För det är äkta smärta och känslor. Vilket jag tycker är oerhört konstigt, och också skrämmande...