Människan bredvid

Hej!

Eftersom Chabo har bestämt sig för att bloggen skall vara anonym än så länge kan vi kalla mig för Casper. Vem är då denne Casper? Jo jag är Chabos pojkvän och sambo, samt förhoppningsvis bästa vän. Titt som tätt kommer jag att titta in här och lämna ifrån mig några ord, hoppas att ni tycker det låter spännande och kul. Det gör i alla fall jag. Jag antar att de flesta av er som hittat hit har någon koppling till depression, ångest och eller panikångest med mera. Det är ju faktiskt så att det är vanligt i dagens samhälle. Om jag bara tittar runt mig själv så har båda mina föräldrar, två syskon, jag själv samt då Chabo drabbats av detta. Jag tror att den största anledningen till att det är såpass vanligt är för att det är så himla tabubelagt, det är inte okej att må dåligt helt enkelt.

Jag led själv av kraftig ångest och sömnproblem under flera års tid innan jag erkände det för mig själv och min omgivning. I dagens läge mår jag bra, främst tack vara min psykolog och mina nära och kära, klart att tabletterna hjälpt till lite också..

Hur som helst, vad skall mina inlägg ha för syfte i Chabos blogg då? Det låter jag er bestämma. Skriv en kommentar och berätta vad ni vill att mina inlägg skall handla om. Glöm då inte bort att inläggen skall helst kretsa kring Chabo och hennes väg från botten till toppen, samt psykiska sjukdomar.

Lite tips: hur är det att gå till psykolog? vad finns det för biverkningar kring antidepressiva? Hur är det att bo ihop med någon som är labil, osv.

Peace Out!!
//Casper

Att börja samtalsterapi.

Jag tänkte bara säga det att jag äntligen fått tid att prata med någon. Jag har fått tid nu på måndag hos en psykoterapeut. Så nu får vi se hur det går. Det känns lite nervöst reda nu, men jag tror det kommer bli bra. Det är nog det som har saknats för att jag ska komma igång och börja fixa det här. Man behöver lite hjälp. Det är svårt att veta hur man ska göra. För hade man vetat det och sen klarat av det på egenhand så hade man ju redan gjort det..? Eller hur? Så det känns som att jag har fastnat. Jag vet att något måste göras. Och att jag måste ta tag i det. Att jag måste börja ändra på saker och ting. Jag vet det. Men jag kan inte, jag vet inte hur jag ska göra. För då hade jag ju som sagt redan gjort det.
Men det som känns mest akut nu är att "fixa" min självkänsla. Och få bukt med min relation till familjen. Missförstå mig inte. Vår relation är bra. Jag står mycket nära dom och jag vet att dom älskar mig. Men jag vet ju att allt "inte står rätt till", det ska ju inte bli så här liksom. Jag ska inte vara rädd för att göra mamma upprörd. Eller inte tro att min pappa tycker om mig. Eller känna mig som en besvikelse för dom. Men alla har gjort sitt bästa utifrån de resurser de har. Även jag. Men ibland känns de som om jag spelar någon annan för deras skull. Med dom pratar man inte om sånna känsliga saker och om sånna känslor. Men jag är en sådan individ som behöver och vill det. Men det går inte. Jag vågar inte. Men men, förhoppningsvis ska jag nu få lite verktyg som kan hjälpa mig med det.

Ambivalensen skriker i mig.

Jag driver ju den här bloggen för att sprida allt som rör depressioner. Att öka medvetenheten och försöka få bort det skambelagda. För det sägs ju att ju mer man pratar om något och bryter mot normerna, desto mindre tabubelagt blir det.

Men här sitter jag. 21 år gammal och vågar inte berätta för mina vänner eller min familj och släkt om något jag känt under en lång lång tid. Det är ju pinsamt. Jag känner mig så dubbel. Ambivalensen skriker inom mig så att de gör ont. Visst, min pojkvän och hans familj vet, och mina två närmaste vänner. Men vi bor inte i samma stad och vi pratar liksom aldrig om det. Eller ja, ibland frågar en utav dem om det och hur jag mår och så. Men ändå. Jag vågar bara inte berätta. Vi har som en mytologi, en sägen om vår familj som är att vi mår aldrig dåligt, vi är goda medborgare som gör rätt för oss. Då är man inte svag, sjuk eller deprimerad. Jag kunde inte jobba i somras för att jag mådde så dåligt, men det kunde jag ju inte säga. Jag bröt mot inte mindre än två "regler". Man måste jobba och man är inte svag. Så jag vågar inte säga något för att såra och göra min familj besviken. Jag är rädd att de tar avstånd ifrån mig. Eller att det blir så att man lägger locket på, att om jag berättar så kommer man aldrig att tala om det igen. Men jag vill inget hellre än att säga som det är. Men jag är så rädd att mamma ska tycka mindre om mig eller bli arg och besviken. Eller värst av allt känna sig anklagad....

Känslor och söndagsångest.

Jag fick tillbaka känslan av söndagsångest och känslan jag fick när jag skulle åka till pappa när jag var liten. Och det känns fruktansvärt. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om samma sak. När man mår dåligt och är deprimerad som jag är, så handlar det mycket om att man får en känsla i kroppen som står för så många mer känslor. Man kan få ont i huvudet, må illa, bli rädd, känna sig värdelös och bortkommen. Allt på bara någon sekund, utan att man egentligen vet varför. Man känner bara igen känslan sen tidigare. Jag hade en oerhört svår period när jag gick i trean ungefär tror jag det var. Då jag grät varje morgon när jag skulle till skolan, sprang panikartat efter mammas bil på morgonen och sprang in på lärarrummet och tvingade dem att låta mig ringa till mamma. Jag var som en igel på min lillasyster på rasterna och jag mådde hemskt. Samma känsla fick jag när vi skulle åka till min pappa varannan helg. Tillslut började känslan komma en hel vecka innan vi egentligen skulle åka dit. Jag hatar känslan. Jag blir orolig, nervös, matt, illamående, känner mig liten, värdelös och hjälplös. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där själv, men någon kanske förstår vad jag menar.
Och så känner jag nu i alla fall. Vi har stor redovisning i morgon och jag kommer vara hemifrån hela dagen och kvällen. Och det gör mig nervös och otrygg. Jag mår inge bra när jag inte känner mig trygg...

Rör på dig och må bättre?

Idag har vi varit ute och gått i nästan tre timmar med vovven. Hur skönt som helst. Dock blir jag så trött i ryggen. Men då är det ju bra att vi går så långt och länge. Vi ska försöka komma igång bättre med träningen. Vi ska träna på morgonen innan skolan och hans jobb. Som ni vet är ju min rygg kass och det tror jag är en del i att jag mår dåligt. Kronisk värk leder ofta till frustration och depression. Jag har inte hittills hittat någon som jag hjälpa mig, men röntgen är beställd och vi ska träna mer regelbundet. Förhoppningsvis hjälper det till att lindra det hela en aning. Sen mår man ju bättre i allmänhet när man tränar och frigör endorfiner. Som i sig även lindrar smärta.
Men jag känner ju mig själv.. Jag är ganska bra på att komma med undanflykter som gör att jag inte kan eller inte hinner träna eller vad det nu handlar om. Jag kommer på så bra saker att jag till och med tror på det själv. Men nu ska jag verkligen försöka. För jag tror verkligen att det kan hjälpa mig på mer än ett sätt att börja träna ordentligt. Och bara att vi skaffade hund har gjort att vi båda kommit ut mycket mer i naturen. Och det har hjälpt jätte mycket.

Jag vill tycka om mig själv.

Jag är så trött på att ha så fruktansvärt dåligt självförtroende. Jag har hela mitt liv trott att jag faktiskt haft bra självförtroende. Jag har ju alltid vågat stå för min åsikt och säga till om till exempel en lärare gör fel. Men jag har tydligen associerat fel saker med självförtroende. För just nu känner jag mig så otroligt svag. Jag kämpar dagligen för att få människors godkännande. Bli omtyckt och leva upp till alla ideal. Så fort min pojkvän säger något, som till exempel att han tycker att jag gör bullar på "fel" sätt, så tar jag jätte illa vid mig. Jag vet att det inte är något personligt och att han säger det med kärlek och humor. Men det hjälper inte. Jag hör bara att ja gör fel och därmed är jag dålig. Eller om någon i min klass inte gillar min ide till ämne så blir jag jätte förnärmad.
Och det tar på mig. Tillslut är allt jag hör negativt och jag gör egna konstiga kopplingar. Jag tycker att jag är alldaglig och grå. Saknar utstrålning och glädje. Jag är tråkig och energikrävande. Osäker och nervös. Vem kan möjligtvis tycka om att umgås med mig? Eller se upp till mig? Eller vara stolt över mig? Det känns inte ens som att min mamma är stolt över mig. Det är alltid något jag hade kunnat göra bättre. Vilket min syster alltid lyckas göra (men hon är ju underbar så det är inte så konstigt).

Men det är jävligt jobbigt rent ut sagt. Speciellt när jag vet om allt det här. Att jag tar saker på ett visst sätt, och att jag bara hör det dåliga. Jag vet att det finns flera som tycker att jag är helt okej. Och min pojkvän älskar mig över allt annat och är stolt över mig. Jag vet det. Men jag känner det inte. Det känns som påhitt och lögner för att människor inte vågar säga sanningen. Eller är rädda för att såra mig. Och jag kan bara gissa hur jobbigt det måste vara att leva med mig...

Att bli besviken

Den där känslan av besvikelse när man tror att man börjar må bättre och mattan under ens fötter plötsligt rycks undan. Konstigt nog har jag inte tappat hoppet om att må bättre, men samtidigt bli jag mer och mer orolig för att det är så här jag kommer må. Men vissa dagar känns så bra, som om nästa gång det händer något så kommer jag klara det. Utan problem. Sedan står jag där och gråter över att jag inte kan få vår hund  att gå fot. Eller för att de helt plötsligt satt upp en skyllt om hundförbud i parken mitt emot oss. Då känns allt så hopplöst. Som att det är bättre att inte hoppas att jag börjar må bättre. Så slipper jag bli besviken. Men det tar väl ett tag innan man börjar klättra uppåt, på riktigt liksom...

Men ingenting känns.

Att alltid ta tillbaks

eller att vara utan känslor är väl ändå samma sak?

Du lyder det du hör

du slukar mina dagar och plockar upp det jag förstör

Jag ljuger om allt

jag kastar mina tankar ingenstans och överallt

Vi var aldrig överens

du vill veta vad jag känner, men ingenting känns

Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en

Min äldsta bror och min bästa vän

och alla de som jag inte har än

En hand över min

En obehaglig väntan i vägen för din

Men jag har mina skäl

Jag låter saker rinna ut så jag slipper ta farväl

Och nu ringer det igen

jag lever med en sanning och du kan inte tävla med den

Jag vet inte vem hon är

Men det måste finnas nån där ute som du kan vara med

Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en

Min äldsta bror och min bästa vän

och alla de som jag inte har än

Melissa Horn - Mardrömmar

Varför kan hon inte förstå?

Jag pratade med min mamma om att vi kanske blir kickade ur lägenhet. Och genast blev hon tyst och avvaktande. Och jag vet precis vad det betyder. "Suck, nu har hon gjort ytterligare ett felaktigt val. Om hon bara kunde göra som jag säger åt henne. Hur ska jag nu manipulera henne till att göra rätt sak? Jag trodde jag fostrat henne bättre..." Ungefär det är det vad det betyder. Sen började hon prata om att hon trodde att han inte behandlade mig bra och att jag borde stå upp för mig själv. Men det är ju precis det jag försöker göra, fast mot henne. Men jag vågar inte bråka med henne, och vågar inte bli arg. Jag vet inte varför. Men på något sätt känner jag att jag måste vara mamma till lags och skydda henne från det lilla jobbiga jag kan. Jag vet att hon egentligen bara är orolig. Jag har inte haft några bra killar innan, Men det är skillnad på det nu. Och hon måste ge honom en chans. Oavsett om hon tycker att alla killar i allmänhet är svin. För han är underbar. Och han är perfekt. Jag orkar inte med att behöva linda in allt jag säger till mamma för att skydda henne. Hon måste förstå att jag är vuxen och mogen nog att göra mina egna val. Stötta mig i dem istället.

Orsaker till depression?

Taget ur en artikel i Dagens Nyheter:

I dag tror forskarna att det finns både biologiska och psykosociala orsaker till depression, som kan väga olika tungt i olika fall. Ärftlig sårbarhet samverkar med miljön. Det är omöjligt att i det enskilda fallet säga exakt ”varför” en person drabbas av depression.

De flesta är överens om att hjärnans signalsubstanser spelar en viktig roll. Signalsubstanserna är ”budbärare” mellan hjärnans celler och reglerar känsloliv, motorik och mycket annat. När det gäller depression är det framför allt signal­substanserna serotonin, dopamin och noradrenalin som är inblandade.