Fakta om depression.

Vid olika psykiska sjukdomar, som till exempel depressioner, uppstår oordning i samarbetet mellan olika centra i hjärnan. Det gör att sjukdomens verkningar fortplantar sig ut i systemet och blir genomgripande. Det sker vid en psykisk sjukdom. En depression drabbar flera av människans funktioner, exempelvis vårt känsloliv och vår tankeverksamhet. Även grundläggande funktioner som aptit, sömn och dygnsrytm påverkas.

Man kan anta att serotoninsystemet fungerar på ett sådant sätt att om man tar bort ämnet serotonin från någons hjärna kan det leda till att han eller hon blir deprimerad. Förmodligen fungerar det även så att om vi blir deprimerade, exempelvis på grund av en tråkig händelse, så minskar serotoninmängden i vissa delar av hjärnan. Det är med andra ord viktigt att förstå modellen som ett invecklat samspel mellan psykiska och sociala faktorer i våra liv, och att den inte kan isoleras från dessa. Mycket tyder på att behandling av psykiska sjukdomar, vare sig man väljer psykoterapi eller medicin som behandlingsmetod, leder till likartade förändringar i hjärnan.

Modellen kan ge intryck av att det finns tre olika slags depressioner: en noradrenalindepression, en serotonindepression och en dopamindepression. Så enkelt är det antagligen inte. En depression är med stor sannolikhet snarare en obalans i en viss del av systemet, som man kan påverka genom att behandla andra delar. En teori är att vissa av depressionens symptom beror på obalans i serotoninsystemet, medan andra symptom snarare beror på noradrenalinstörningar. Kanske finns det bakomliggande mekanismer, som vi inte känner till än.

Serotoninsystemet påverkar, som noradrenalin, vår rädsla och ångest, irritabilitet och sinnesstämning, men serotonin har därutöver också en del specifika funktioner. Flera forskare anser att det påverkar hur impulsiva vi är. Om aktiviteten i serotoninsystemet är låg så blir vi lättirriterade och impulsiva, och tvärtom blir vi mer lugna och kontrollerade när aktiviteten är hög. Serotonin har även har betydelse för reglering av aptit, vårt sexualliv samt aggressiva känslor.

Noradrenalinsystemet har betydelse för vad som kallas "arousal", det vill säga människans grad av vakenhet och pigghet. Det har även med känslor som rädsla och irritabilitet att göra, och upplevelsen av hur mycket energi vi har att tillgå. Slutligen påverkar det vår sinnesstämning - man kan notera ändrade mängder noradrenalin i kroppen om man är deprimerad eller manisk. Dessutom påverkar det kognitionen, det vill säga våra tankar och vårt minne.

Dopaminsystemet överlappar serotonin- och noradrenalinsystemen på många områden med liknande effekter. Specifikt för dopamin är att det reglerar upplevelsen av eufori, det vill säga lustkänsla. Det vet man eftersom många slags narkotika ökar utsöndringen av just dopamin i vissa områden i hjärnan. Det tydligaste exemplet på detta är kokain, som ger en intensiv lycko- eller lustkänsla.

http://www.netdoktor.se/depression/?_PageId=767

På väg uppåt?

Psykologen ringde förut idag och undrade om jag ville ha en ny tid. Så nu är nästa torsdag bokad. Jag tycker det är bra att hon tar sig tid att ringa och fråga. För om jag känner mig själv rätt så hade jag nog dragit ut på det hela om jag skulle ha ringt själv.

Vi fick se en slags trappa med olika steg en person går igenom i exempelvis en kris. Den ser ut så här: Förneka --> Försvara --> Förklara --> Förstå --> Förändra
Och jag har nog levt till största delen under förnekelse. Jag har aldrig förstått att jag mått dåligt. Sedan när jag börjar och se mitt eget beteende så försvarade jag det. "Jag har haft en jobbig dag, jag är bara trött, jag inbillar mig bara!" osv. Men nu börjar jag att kunna förklara mitt beteende med hjälp av psykologen, diagnosen och mina vänner och Casper. Och det känns fantastiskt. Och förhoppningsvis kommer jag snart att förstå varför för att sedan kunna förändra.

Befinner ni er och någonstans i "trappan" tror ni?

Att göra ingenting.

Jag känner mig lite piggare idag, eller vad man ska säga. Jag gick hem tidigt och har ägnat dagen till ingenting. Tvättat lite, käkat framför tv'n och myst med lilla vovven. Att bara få vara hemma och göra ingenting. Det är precis vad jag orkar med just nu. Det låter så hemskt tycker jag. Men det är så tyvärr. Casper undrade om vi inte skulle gå ut på stan en sväng och kika på julklappar med en kompis till honom, vilket jag i vanliga fall älskar. Men just nu vet jag inte. Visst vore det mysigt. Men vi får se. Jag måste ringa psykologen och boka ett nytt möte med...

Och DÄR föll jag tillbaka igen.

Happ, idag är en sådan dag. Orken är borta, energin är borta, glädjen är borta, allt är borta. Jag har ändå tyckt att jag mått ganska bra ett tag nu, Jag tänkte att nu är jag nog på väg åt rätt håll. Visst mådde jag sämre vissa dagar, men ändå inte så dåligt. Jag klarade av allt, i alla fall nästan allt. Jag var till och med ute i lördags. Men idag kom det.

Jag känner mig överväldigad av allt runt omkring mig. Skolan kväver mig. Allt man ska kunna, allt man ska läsa, alla uppgifter som ska göras, alla föreläsningar. Det är så sjukt svårt, och krävande. Där emellan är det psykologbesök. Sedan ska man ha tid att umgås med Casper och gå ut med min lilla prinsessa. Sedan ska man vara social och ha tid för sina vänner.

Jag orkar inte! Jag kan inte. Jag får inte ihop det. Det går ett tag, men sedan tar det liksom stopp och det är som att gå in i en vägg. PANG. Och så står man där och undrar vad fan som hände. För alla andra klarar det ju? Utan problem dessutom. Verkar det som i vilket fall. Men inte jag. Jag känner hur makten över mitt eget liv tas ifrån mig och jag bara åker med. Jag blir alldeles matt i kroppen och vill bara lägga mig ner och ligga kvar. 

Idag skulle vi ut och käka massa tjejer i klassen. Och i morgon är det tid hos psykologen igen. Sedan är det massa skolarbete och föreläsningar varje dag. Och julklappar ska handlas. Och Jag ska hinna plugga. Så idag när alla pratade om att vi skulle ut och käka tapas så kände jag oron växa inom mig. Alla var så förväntansfulla och glada och stämningen var hög. Då känner jag hur jag drar mig undan allt mer. Jag känner att jag inte hör till. Att jag inte passar in. Jag börjar tänka på att jag ska upp tidigt dagen efter för att gå till psykologen, för att sedan åka till skolan och för att sedan komma hem när det redan är mörkt. Då vill jag inte till psykologen heller helt plötsligt. 

Allt kväver mig, jag känner hur jag inte får luft. Vart är jag i allt det här. Varför räknas inte vad jag vill? Går jag inte med dem ut så kommer alla undra varför. Och de kommer ställa massa frågor dagen efter och jag måste hitta på massa dåliga ursäkter. Jag kan redan känna hur tråkig de tycker att jag är. Jag kan nästan höra hur de pratar om mig. Då mår jag ännu sämre. För varför tänker jag så om dem? Så stor roll spelar de inte för dem om jag är med eller inte. Herre gud Chabo, skärp dig! Allt blir till en ond spiral som jag inte tycks kunna hejda. 

Men jag stannade hemma i vilket fall. Jag har ställt in psykologbesöket och får se om jag orkar med skolan i morgon. Jag behöver tid att bara vara. Samla energi för att orka med en vända till. Och det är i såna här dagar jag undrar vad det är för fel på mig. 

Att vara som barn.

Vi satt och pratade Casper och jag när vi käkade middag förut, om hur skönt det är att leva tillsammans med någon som man inte behöver spela ett spel inför. Att man kan vara den man är. Vi kan bete oss som om vi vore fyra år ibland och springa runt och jaga varandra och hoppa runt i soffor och sängar. Medans vi andra sekunden sitter ner och pratar om barn och vart vi ska styra våra liv. För att sedan bryta ihop som om världen hade rasat under mina fötter. Och ha Casper sittandes bredvid och hjälpa mig tillbaka på fötter.

Vårt lilla liv går väldigt upp och ned. Men vi har alltid varandra, och det är för tillfället min enda fasta grund. Livet är i topp för att sedan rasa ner till botten. Vi är pigga och alerta för att sedan sova bort en hel dag. Vi är sociala och träffar människor för att sedan inte träffa en levande varelse på dagar. Vi ser allt det fina, vi ser allt i svart. Ja, det går upp och ned.

Men vi har varandra att vara allt det där med. Och det är fantastiskt. Vi har båda spelat ett slags spel stora delar av våra liv. Så att slippa göra det är fantastiskt. Vi pratar om det som är fel och är 100% ärliga. För vi kan vara det. Och vi accepterar det. Ingen har vetat hur jag har mått och därmed har jag levt som om inget vore fel. Och det har i vissa stunder varit hemskt. Men nu är det helt plötsligt okej. Och jag kan vara den jag är. Hur tråkig den Chabo än må vara. Men det är okej. Och att vi ibland beter oss som små barn kanske har att göra med att vi aldrig riktigt fick vara det. Eller att det helt enkelt var lättare då.

Jag är tacksam för...

Jag tänkte på en sak förut när jag stod i duschen av alla ställen. Att sen ett tag tillbaka har jag inte haft problem med att äta bland folk. Det bara slog mig att jag faktiskt inte har tyckt att det har varit jobbigt längre. Jag kom att tänka på det för vi ska hem till Caspers pappa och träffa Caspers ena syster som är hemma från Tyskland. Och vi ska antagligen äta där. Och när jag insåg det så kom inte en enda jobbig känsla av panik, eller ångest. Det har helt enkelt släppt.

Förut var det riktigt jobbigt. Jag klarade inte av tanken på att sitta bland med andra människor och trycka i mig mat och nej fy. Allt som har med det att göra. Det var ett så fruktansvärt jobbigt moment. Jag drog mig för att äta över huvudtaget. Och det kan komma över mig än idag. Att jag blir illamående bara av tanken på mat. Men det har blivit mycket bättre. Men det jobbiga med att äta bland folk är över! Och det är jag riktigt tacksam för.

Jag tror jag ska försöka skriva åtminstone en sak i veckan som jag är tacksam över. Så att jag får upp ögonen lite mer för det. Det blir så mycket tydligare när man ser det skrivet framför sig. Det blir konkret på något sätt.

Så gör det ni med vet jag! Skriv en kommentar om vad just ni är tacksamma för :)

Att tvinga sig själv att tänka annorlunda.

Jag fick en tänkvärd kommentar på mitt förra inlägg. Att om man bara hade haft ett år kvar att leva, vad hade man gjort då? Hur hade man tänkt? För inte hade jag då gått runt och lagt timmar på att fundera på allt som händer och vad man kan göra åt det och vad man inte kan göra. Lagt all energi på det dåliga medans det vackra och det bra bara runnit av mig. Nej, då hade man sett allt det fina och bra och njutit av det. Man hade struntat i vad andra tyckte och bara levt sitt liv. Gjort det man mådde bra av och saker man inte riktigt hade vågat göra tidigare. Hade man missat vagnen hade man fått några minuter extra till att bara vara.

Men just nu är det inte riktigt så enkelt. Tankarna och allt det där omedvetna tar över. Men man kan ju försöka tänka lite i dom banorna. Även om det är svårt, men vad gör det om jag kommer två minuter för sent, eller vad gör det om maten blir lite bränd? Det är väl inte hela världen. Det blir bättre nästa gång.

Frustration.

Jag har en tendens till att se allt som är dåligt väldigt tydligt, medans jag verkar missa allt det bra. Jag tycker att mitt liv kantas av otur och att inget riktigt vill gå min väg. Jag missar vagnen, jag tappar saker, jag snubblar, jag misslyckas med matlagningen, jag gissar ALLTID fel på frågor, jag har fel på ryggen och fel på synen, jag har tinitus, det är alltid rött ljus, det regnar när jag ska vara ute, det är tågförseningar, soffan är 10mm för bred för vår lägenhet, jag var ett poäng ifrån VG på tentan, mina byxor spricker, jag glömmer plånboken... Ja listan kan göras oändlig. Det är allt ifrån stora till små saker. Men allt tycks drabba mig.

Jag kommer på mig själv ibland med att sitta att fundera på vad jag har gjort för ond här i livet. För det måste väl finnas något som jag gjort som jag liksom straffas för? Som karma ni vet? Men jag kan inte komma på något. Visst har jag gjort dumma grejer, men inte så dumma grejer.

Men sedan fick min psykolog fram att jag förminskar och bortförklarar allt bra och positivt som händer mig. Jag skämtar bort det eller letar efter anledningar till att det blev som det blev. Om jag tillexempel precis kommer i tid till vagnen eller något sådant så letar jag efter saker som jag gjorde annorlunda. Om jag tillexempel hoppade över att borsta tänderna. Så skulle jag ju egentligen inte hunnit. Så det var liksom inte meningen.

Det känns som om jag är med i filmen The adjustment bureau. Att det finns några vissa människor som ser till att putta på mig på "rätt" väg. Att jag inte ska hinna i tid, eller att jag ska spilla saker, eller att jag ska svara fel på frågor och så vidare. Det kanske är svårt för er som inte sett filmen att förstå. Men ni som sett den kanske hänger med på vad jag menar? Det är för övrigt en grym film som ni borde se.

Men men, det jag ville komma fram till var att jag ser allt negativt, och allt det positiva rinner av istället för att bli som näring för själen. Och det tar så otroligt mycket energi och tankekraft att hålla på och analysera och tänka så mycket som jag gör. Vilket ni säkert kan förstå. Jag vet ju om det i alla fall, så jag vet vad jag borde jobba på. Men det gör det inte enklare. Det gör mig bara mer frustrerad. För jag vet inte hur jag ska göra...
















Bild från filmen.

Drömmar.

Hur är det mer er och drömmar, drömmer ni mycket?

Jag gör i alla fall det. Nått så fruktansvärt. Men nu har det varit mest på morgontimmarna, så jag får sova relativt lugnt på nätterna i vilket fall. Men det är så jobbigt. Jag drömmer att jag förlorar rörligheten i armarna. Att jag inte kan göra motstånd. Eller att jag behöver slå någon men att jag inte har kontroll på armarna och att mina slag blir så veka att de inte gör någon verkan. Jag drömmer att folk hånar mig och skrattar åt mig, att jag blir lämnad ensam och övergiven och inte vet var jag ska ta vägen. Och när jag vaknar mår jag så jävla dåligt, och känslan kan följa efter mig hela dag. Är det bara jag eller kan någon mer känna samma känsla?

Så kan det va.

Det har inte samma charm att raggla hem klockan fem, det är inte lika inspirerat nu som 1995, om du minns? Sånt är livet nu. Förlåt om jag är bitter och synisk men du vet hur det kan va. Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver, och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver. Och jag försöker och hålla mig vid ytan allt jag kan, fast topparna är högre nu och dalarna är djupare sen elden försvann. Man får välja själv och ta saker som de är, det jobbigt att tiden går och man blir äldre, eller är det kul att vara med?