På tåget.

Just nu sitte jag på tåget hem mot familjen. Det är överfullt och varmt. Men jag har både Casper och vovven. Så jag mår bra. Har blandade känslor inför att komma hem. Det är mycket bråk och tjafs. Men samtidigt mycket skratt och kärlek. Jag har saknat dom i alla fall.

Och imorgon morgon ska jag med fler som vanligt ut och sjunga på sjukhus och äldreboenden. Det är bland det mest givande jag gör. Och jag älskar det. Men det ska som sagt bli spännande att se om jag låter mig påverkas mindre den här gången än tidigare. Jag hoppas på det.

Vad är Du bra på?

Något som jag tycker är väldigt svårt är att ta komplimanger eller säga saker som jag är bra på. Jag kan inte tro på att det folk säger faktiskt är sant. Och jag kan ärligt talat inte komma på vidare mycket som jag är bra på. Men idag på PPU'n (personlig, professionell utveckling) så avslutade vi med att alla fick säga något bra om allihopa. Och det tycker jag är oerhört jobbigt. Men nu behövde jag visserligen inte säga saker om mig själv. Tack och lov. Men ändå. Jag fick sitta där och le som ett fån och lyssna vad de andra hade att säga. Vilket bland annat var att jag var på bra att lyssna, jag var extremt empatiskt och spred god stämning. Men det kan jag nog ändå känna att de passar in på mig. I alla fall i vissa fall.

Men nu till saken. Jag har en liten uppgift och "övning" till er. Jag tänkte att ni med ska få öva på det här att hitta bra saker hos er själva! Så skriv ner tre saker som är bra med er själva, i kommentarsfälltet, och skicka det. Och det är viktigt att ni verkligen "skickar iväg" det. För det blir så tydligt när man ser det framför sig och när man inser att andra faktiskt kan se det. Det blir på riktigt liksom. Så klappa er själva på axeln nu och se på er själva. För jag är säker på att ni alla har många fina kvalitéer :)

Oarbetade kriser.

Har varit hos psykologen idag igen. Och idag kom vi åt en öm punkt. Mitt ex och uppbrytningen. Den var inte att leka med. Due to den så känner jag mig aningen värdelös och, ja jag vet inte. Men jag tänker inte älta det här. Men det vi kom fram till var att hon ansåg att jag inte bearbetat det. Så det ligger kvar som en "olöst kris". så det ska vi jobba lite på.

Jag ska för en gångs skull "utnyttja" mina vänner lite. De ska få hjälpa mig med att få det ur mig eller vad man ska säga. Prata om det och acceptera att det är okej att känna som psykologen sa. Att man har rätt till sina känslor. Och att det inte betyder att jag har några känslor för honom kvar. Utan att jag kan ha känslor för det som hände. Hur han behandlade mig och att jag accepterade de.

Men nog om det. Nu ska jag ut med min lilla prinsessa. Sen ska jag lägga i en mörkare toning på håret. Spännande!

En liten underhållande film.

Jag har haft en bra kväll igår och en bra dag idag. Så det känns riktigt bra. Har julbakat med några av Rasmus syskon idag. Och det blev riktigt bra. Yey! Skönt med en lugn och bra dag. För att ladda upp inför skolan imorgon. Jag måste dit nu...

Har suttit och kikat på lite klipp av Jenna Marbles. Man blir på riktigt bra humör av att se hennes klipp faktiskt. Min lillasyster tycker att jag påminner om henne. Haha, och det kanske jag gör också. Vi är lika virriga och barnsliga. Och bjuder på oss själva. Jag är i alla fall sådan när jag mår bra. Och vi är faktiskt aningen lika till utseendet med.

Så jag tänkte bjuda på ett litet klipp så här på söndagskvällen. Såhär blir även jag när jag fått i mig för mycket kaffe. Någon mer?

Äter ni antidepressiva?

Jag tänkte bara kolla av med er hur många det är som äter någon form av antidepressiva-tabletter? Jag äter ju som sagt Citalopram, och jag vet inte om de hjälper så jätte mycket? Visst känner jag mig väl aningens bättre än när det var som värst. Dipparna bli inte lika långvariga och jag har mer energi. Jag orkar med allt. I alla fall oftast. Men hur är det för er? Har ni märkt någon skillnad? Och vad äter ni? Det kanske är personliga frågor, men jag tänkte om någon kanske är villig och dela med sig, så vore det skönt. Jag vet liksom inte vad jag ska "förvänta" mig. Och jag tycker läkarna ger så luddiga svar...

Saker och ting låter så enkelt i teorin.

Jag är ledsen över den dåliga uppdateringen. Men det blir lätt så när man inte är jätte pigg på livet. Känns som om det enda jag skriver om är att allt suger och att livet är hemskt. Visserligen är det väl sådana tankar och funderingar som lättast tränger sig på när man inte mår helt okej. Men ändå. Jag ser ju inte allt i natt svart. Tro det eller ej.

Jag träffade en klasskompis igår och fikade och gick lite på stan. Jag hade precis innan varit hos psykologen och ville egentligen bara velat gå hem och lägga mig. Det var tuffa ämnen som diskuterades igår. Men som vi kom fram till när vi satt och pratade så var det bra att vi hade bestämt innan att vi skulle ses en viss tid. Även om hon påpekade att om jag inte kunde eller ville så var det bara att höra av sig, så tog jag tag i mig och gick iväg. Och vi hade hur trevligt som helst. Som alltid..

Så varför denna "ångest" och oro innan? Jag blir så fruktansvärt förbannat jävla piss trött på det rent ut sagt. Jag vill inte mer. Det är för påfrestande. För när jag väl gör dessa saker som känns jobbiga och svåra så går det oftast bra. Det kanske inte alltid är en dans på rosor. Men jag klarar av det och känner mig stärkt efteråt. Jag är så trött på att jag fantiserar ihop alla tänkbara senarior om vad som kan hända, hur det kan kännas eller vad det kan leda till i olika situationer. Kan jag bara inte låta saker vara och bli vad de blir? Folk i min omgivning är förhoppningsvis med mig för att dom faktiskt gillar den jag är. Och alla gör misstag. Alla säger fel. Alla är trötta och sura ibland. Ingen är perfekt. Vad det nu är.

Jag måste nog helt enkelt "bara" försöka acceptera att jag inte kan vara perfekt. Jag kommer att göra fel. Jag kommer inte alltid orka lyssna på varenda ord föreläsaren säger. Jag kommer inte kunna allt vi går igenom i skolan. Jag behöver inte vara rolig hela tiden. Eller snäll. Ibland får man tänka på sig själv. Och Lyssna på sitt inre. Folk förstår det. För de funkar på precis samma sätt..
Visst låter det enkelt? Barnsligt enkelt... I alla fall i teorin.

Det är svårt att förklara.

Jag har bestämt i samråd med Casper att stanna hemma från skolan resten av veckan. För det går inte länge till. Och det är lika bra att stanna upp och erkänna när det blir för mycket istället för att gå in i väggen. För det gör jag snart känner jag.

Det är så svårt att förklara för någon som inte vet hur det är att vara deprimerad eller något liknande. Man vet liksom inte hur man ska förklara att man inte orkar med alla "vanliga" saker som alla andra klarar av. För jag har inte överdrivet mycket saker att göra, men jag klarar liksom inte av det. Jag har skolan dagligen, och uppgifter ska göras, gås igenom och förstås. Det ska tas tid till det och man skall där emellan läsa annan litteratur. Jag har PPU (personlig professionell utveckling) som ingår i kursen och skall hinnas med. Man ska umgås med vänner och med familj, gå ut med vovven, handla mat, laga mat, diska, tvätta, handla julklappar, planera jul och nyår och gud vet allt.

Och alla dessa enkla och vardagliga saker, jag klarar inte av det. Det kan ta mig timmar att bara ta mig ur soffan för att gå in i duschen och ta en dusch. För det känns för överväldigande. Det låter sjukt, jag vet. När jag sitter på vagnen och ser alla människor runt omkring mig, som far och flänger och ser så himla lyckliga och obesvärade ut, undrar jag om jag är skapt för det här. Jag klarar ju uppenbarligen inte av det man ska klara av. Jag kan ju inte ligga hemma hela livet, och skulle jag göra det skulle jag gå under. Jag är en så aktiv människa egentligen. Jag älskar att hitta på saker och kan vara igång 24/7 utan problem! Men inte nu, jag orkar ingenting längre. Och det är fruktansvärt. För vem är jag egentligen?

Så nu tar jag några dagar off för att samla ihop mig lite och ladda batterierna. Bara göra saker jag vill göra och sova ikapp lite. Har för övrigt sovit bort cirka 5 timmar av dagen redan. Men det är väl ett tecken på att kroppen behöver vila. Och jag är så glad att jag har en pojkvän som accepterar och hjälper mig. För jag vet att det inte kan vara kul alla gånger. Men han gör allt med ett leende på sina läppar. Och jag har så fina vänner, ni få som vet. Tack för att ni finns.
Så även i det mörkaste stunder finns saker att vara tacksam för. Och det ser jag som ett framsteg. Alltid något.

Jag kvävs.

Sitter på vagnen på väg hem från skolan. Jag gick tidigare idag för jag är så himla trött. Igen. Jag har ingen energi. Ingen alls. Och allt bara hopar sig omkring mig. Tiden räcker inte till och definitivt inte energin. Och jag får panik. Jag klarar det inte. Inte nu. Jag kvävs.

Ibland längtar man tillbaka.

Pratade nyss med min, ja, bästa kompis. Och gud vad jag saknar henne. Fan vad hon är bra, hon är perfekt för mig. Lagom bitter (älskar när vi pratar skit och hur livet kan vara orättvist), aktiv, påhittig, positiv, mogen, ärlig och alldeles för snygg för sitt eget bästa. När man flyttar till en annan stad än sina vänner och sin familj så känner man sig lite ensam och utanför ibland. Men det är väl så det är att bli vuxen. Man bildar en egen familj och ens ursprungsfamilj är inte centrum längre. Ens vänner bor på andra orter och man ses inte lika ofta. Och ibland tycker jag att det är himla jobbigt. Och just nu är det en sådan dag. Jag saknar min mamma, min syster, min andra hund. Och Caroline...

Blir allt bättre med bra självförtroende?

Jag tänker mycket på hur det skulle vara om jag hade bättre självförtroende. Om jag vågade tro att jag faktiskt var bra. Att jag var värd att lägga märke till. För mycket beror på min osäkerhet tror jag. Jag vågar inte ta plats. Jag vågar aldrig tro att jag faktiskt är bra. Jag känner hela tiden att jag måste göra mig bättre. Klä mig snyggare. Verka lite smartare. Kunna lite mer. Vara roligare. Vara bättre tränad. Ja allt. Lite bättre bara. Lite bättre så skulle jag vara okej.

Men kan det vara så enkelt? Eller är det bara något slags hopp jag lever på? Att om jag bara tycker om mig själv så blir allt bättre. Finns det någon som känner igen sig eller har nått bra tips?

Precis så där liten känner jag mig ganska ofta..