Varför mår jag dåligt?

Det var en av er som frågade varför jag blivit deprimerad. Och ja du, jag har inte en aning. Det är det som är bland det jobbigaste för mig. Jag vet inte. Jag är helt ovis. Jag vet inte varför jag mår som jag gör. Och därför känns det som om jag inte kan göra något åt det. Förstår ni hur jag menar? Jag går ju hos en terapeut, och det är väl det vi jobbar med. Vi "reder ut" mitt liv så här långt. Pratar om jobbiga saker. För att kanske nå fram till varför jag känner och mår som jag gör. För det här ovissheten om varför jag mår dåligt. Den är fruktansvärd. Tänk om det är något jag själv gör, något som man kan ändra på? Hallå! Då vill jag veta. För jag vill inte vara en grå liten svag människa längre. Jag vill inte. Jag orkar inte.

Jag och Casper på vagnen igår.

När man vet om vad man ska göra, men inte kan.

Jag har fått många kommentarer om att när man mår dåligt tar man åt sig folks ogenomtänkta och ibland eleka kommentarer. Man tappar liksom sin sköld när man mår dåligt, och allt träffar och gör ont. Det kan vara dom löjligaste saker folk säger, men man tar det på ett helt annat sätt och det etsar sig fast och gör ont. Det gäller även saker man säger själv, i alla fall för mig. Jag tycker att jag säger och gör så mycket dumt som andra antagligen inte ens lägger märke till.

Jag har en tendens till att upprepa sådan saker för mig själv. Jag tänker igenom sådan situationer om och om igen. Det är som om jag spelar upp en film. Jag spolar tillbaka och ser den jobbiga situationen igen. För att sedan spola tillbaka och se det ytterligare en gång. Och igen, och igen.. Jag letar efter saker som jag gjort fel som jag borde gjort annorlunda. Saker jag borde ha sagt eller inte sagt. Jag kan ägna timmar åt det. Jag vet att jag bara borde släppa det och liksom tänka att ingen är perfekt. Vi är alla människor. Människor gör fel ibland. Det är okej. Vad spelar det för roll? Dom har säkert glömt bort vad du sa eller gjorde nu ändå. Så strunta i det!. Men jag KAN inte. Det går inte.

Och i och med att jag vet om att jag borde strunta i det och gå vidare, gör mig bara ännu mer arg och ledsen. Jag vet ju om vad jag borde göra, men jag gör det inte. Jag klarar inte av det. Hur jävla dum är man inte då? Det är ju tragiskt.

Tack till alla er som läser och kommenterar.

Jag tänkte börja det nya "bloggåret" med att tacka för allt stöd och alla kommentarer. Det betyder obeskrivligt mycket. Att se att det finnns andra människor som känner i stort sett samma som mig själv. Och går igenom liknande saker. Det är en sån oerhörd lättnad på något sätt. Jag känner mig inte lika konstig och udda längre. För ni har varit så öppna och delat med er av era egna erfarenheter och tankar, som påminner så mycket om mina egna. Och sedan att se att det finns människor som läser och skriver kommentarer på mina inlägg, det ger en sån glädje. Och en sådan tröst. Att det finns människor som bryr sig fast de inte ens vet vem jag är. Ja, det är sjukt.

Men det jag vill ha sagt är att jag uppskattar att ni läser och kommenterar. Ni förgyller mitt liv. På riktigt. Tack.

Nyår och nyårslöften.

Gott nytt år på er! Hur var ert nyår, har ni några nyårslöften? Tell me! Själv har jag inte ett enda. Funderade på flera olika. Börja träna mer. Blir gladare. Plugga mer. Sluta äta godis. Men jag la ner det. Jag känner mig själv. Och just nu kommer jag inte klara av att hålla ett enda av dem. Då skulle jag bara se de som stora nederlag och misslyckanden. Ytterligare ett bevis på att jag inte duger. Så det fick vara i år. Men har ni några löften så berätta, jag är nyfiken! (a)

Det var en bra kväll för mig igår. Vi hade hit lite folk på middag och spelade lite spel. Det var ett tag när jag kände oron växa inuti mig, och jag blev tystare och tystare.Tillslut är oron det enda man kan tänka på. Det är så läskigt. Man skrattar och försöker hänga med. Men ögonen avslöjar att man är någon annan stans i tankarna. Men Casper (som alltid är vid min sida) sa bara att "det finns ingenting nu som oroar dig. Vi har det bra, det är tryggt. Och vi är med människor vi älskar." Och det hade han helt rätt i. Så med de orden och lite extra närhet till honom så försvann det och vi hade en kanon kväll.

Så gott nytt år på er. Och hoppas att året som kommer ska bli ett snäpp bättre än det förra. Det förtjänar vi.

Att koppla bort.

Det har varit lite halvdålig uppdatering nu det sista. Men ingen här hemma vet ju hur det ligger till. Så det är inte det lättaste att komma till och skriva utan att någon ser. Så det blir så här nu på kvällskvisten.

Jag har sett till att hålla mig sysselsatt under dagarna nu när inte Casper har varit här. Så att jag inte får så mycket tid att tänka och känna. Jag har gått och lagt mig sent för att slippa "dödtid" då jag bara ligger och vrider mig i sängen. Visst, man ska inte fly det jobbiga. Absolut inte. Och jag har egentligen inga problem med att vara ensam. Det har jag kommit över sen ett par år tillbaka (tack och lov). Så jag klarar mig bra själv. Men nu när jag är hemma hos familjen och när jag inte mår som allra bäst, så blir det lättast så. Jag vill bara koppla bort det ett tag. Låtsas som ingenting och bara vara. Kanske kommer det ikapp och biter mig i ryggen. Kanske klarar jag mig och mår bättre efteråt. Vi får se. Jag hoppas att om jag bara tänker positivt och inte lägger för mycket energi på onödiga saker så ska det gå bra. Vi får hålla tummarna.

Att stötta varandra.

Det är konstigt det där hur man i ett förhållande turas om att vara stark. När den enda är svag, så blir den andra stark oavsett vad. För att liksom hålla upp den andre. Jag är just för tillfället den som behöver hållas uppe. Men inatt när Caspers äldsta hund gick bort var han den som behövde stöd och tröst. Då blev jag helt plötsligt den som är stark, fastän jag egentligen är jätteledsen jag med. Men han behöver det mer. Då lyckas man på något sätt hålla ihop själv och vara den som stöttar. Det är konstigt hur man fungerar. Men visst är det vackert?

Varje litet steg

Jag har haft en heldag med min syster idag. Och det har varit jätte mysigt. Handlat lite och varit på bio. Det var skönt att komma undan från allt och bara vara med henne.  Och i bilen hem satte vi på lite gamla skivor och då kom Lasse Lindhs låt Varje litet steg på. Och jag kunde sjunga med och tänka på texten utan att bryta ihop. Som jag lätt kunde göra förut. Men idag gick det bra. För just nu är jag så säker på att Casper och jag är på riktigt. Det är så det ska vara. Att det är äkta. Och att han älskar mig. Så jag klarar det. Och det är ett stort framsteg för mig.

Tomhet

En känsla som dyker upp allt oftare inom mig är tomhet. Nu när jag sitter här ock ska skriva så blundade jag och riktigt försökte känna efter hur jag mådde idag. Men det fanns bara en pirrande känsla imagen, och sen - tomheten. Det är som om min hjärna håller andan. Inga tankar, inga tankar! Hela mitt liv stannar liksom upp ibland när jag mår som sämst. Som om jag håller andan och väntar på att det ska gå över. Jag har inga känslor. Ingen glädje, ingen sorg. Och det känns otroligt konstigt. För i vanliga fall är jag antingen jätte glad, eller jätte ledsen. Eller har någon annan stark känsla. Men just nu känner jag mig bara tom. Tom och matt...

Ångest till tusen...

Har haft världens ångest hela dagen. Vi hade några vänner hemma igår kväll. Vi spelade spel och spelade lite gitarr och sjöng, och det var kanon trevligt. Men det blev nog lite mycket vin. Och jag dricker så sällan så jag tål ju nästan ingenting. Och idag när jag vaknade mådde jag fruktansvärt. Inte bara att jag var bakfull, utan ångesten. Men det är ju det som är det värsta. Allt blir dubbelt så jobbigt när alkoholen går ur koppen. Alla känslor och allt jobbigt. Det är därför jag sällan dricker. Jag hatar det lika mycket varje gång.

Men det som varit extra jobbigt idag är att Casper och vovven åkte tillbaka hem. Han ska träffa sin familj nu i några dagar. Och vår tik löper så hon behövde lite vila från vår andra hanhund som vi har hos mamma. Och visst kunde jag följt med, men vi bestämde att det nog var bäst för mig att ta det lite lugnt och vara hemma med familjen några dagar. Men nu känns det inte så...

God jul

Förlåt för den dåliga uppdateringen! Men det är jul, jag skyller på det. Men jag hoppas ni har haft en fin och bra jul allihop :)

Julen har varit kanon för min del. Fina julklappar och gemenskap. Just nu sitter jag i bilen på väg hem från pappa. Har haft lite jul där idag. Så det har varit bra det med.

Men nu har jag mått lite bättre igen. När stressen har lagt sig. Så det känns bra. Hur har er jul varit? Mår ni bättre eller sämre under högtider som tex julen?