Stigma kring psykiska sjukdomar

Att ha en psykisk sjukdom eller diagnos kan vara oerhört stigmatiserande. Folk runt omkring dig ser dig helt plötsligt på ett lite annorlunda sätt. Och människor som inte riktigt känner dig tillskriver dig olika egenskaper och personlighetsdrag. Vet ni vad några av de vanligaste missuppfattningarna om psykiskt sjuka är? Att man är farlig, oansvarig, att man har svag karaktär och lite får "skylla sig själv" att man hamnat där och att man är som ett barn. När jag hörde det blev jag riktigt paff. Oansvarig? Va? Varför skulle man vara det? Och ha svag karaktär, skulle jag aktivt ha handlat för att hamna här och må så här dåligt? Nja, skulle inte tro det.

Men anledningen till att det kan bli så här är ju okunskap om psykiska sjukdomar. Det tror jag har att göra med tabun omkring ämnet. Det är liksom inte okej att prata om det. Därför vet folk inte så mycket om det. Det visas även en del konstigheter i film och media. De använder diagnoser på felaktiga sätt. Framställer dem som farliga. Det blir så fel. Folk ser sig ju "veta hur sånna är", de har ju sett de på film. Ja ibland tycker jag det är komiskt det hela.

Men det här är en av anledningarna till att jag vill driva den här bloggen. Jag kan dela med mig av den lilla kunskapen jag har och kanske på så sätt bidra till att öka kunskapen lite, och lyfta lite på tabun kring det hela.

Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå
när du inte ser på.
Och färglös som en tår
blir jag utan dina andetag..

Som ett bevis på min svaghet.

Jag ringde och avbokade mitt psykologbesök som jag hade i morgon. Mår lite kasst av att jag gjorde det. För jag tycker att det är så himla skönt när jag varit där. Men eftersom det är lite "krångligt" att ta sig dit och jag inte är tillräckligt motiverad, så blir det till ett så himla stor hinder. Då är det enklare att bara ställa in det. Men samtidigt mår jag dåligt. Jag ser det som ett så stor nederlag och som ett bevis på hur svag jag är. Men jag tog mig dit förra gången fast jag egentligen vill ställa in. Det tog emot och det var tidigt på morgonen (och jag hatar mornar), men jag tog mig dit. Så den gången stog jag emot det jobbiga och struntade i känslan. För jag visste att jag skulle känna mig bättre till mods nästa dag. Men idag funkade det inte att trotsa tanken och känslan. Tyvärr.

Självmord

Idag hade vi en tung föreläsning - självmord. För visst har man varit där och nosat. Känt att det vore lättare och bara få slut på det. Att man blivit rädd för sig själv. Rädd att man ska göra något i ren impuls och desperation. Sen pratade vi lite om självskadebeteende. Och jo då. Där har man också varit. För visst känns det lite enklare när smärtan blir subjektiv och det är något man kan se och ta på, istället för att den sitter inuti en. Så det var jobbigt idag. Men även lärorikt. Vi gick igenom hur du bemöter någon som har självmordstankar. (Så om ni skulle känna att det vore "intressant" eller bra om jag gick igenom det för er så kan jag göra det. Bara att säga till och lämna en kommentar om det.) Så det var skönt att jag efter föreläsningen hade bestämt en shoppingrunda med en tjejkompis. Så man kunde få tankarna på lite annat.


(Vet inte riktigt varför jag skriver man istället för jag. Det blir väl kanske inte riktigt lika verkligt på något sätt. Att jag faktiskt känt så och faktiskt gjort mig själv illa. Jag vet inte.)

Vi är med än en diagnos!

Fick en väldigt insiktsfull kommentar om att inte "bli sin diagnos". Det låter kanske flummigt och konstigt. Men det ligger mycket i det. Nu vet jag att jag är deprimerad och har ångest. Det var en så oerhörd lättnad när det kom fram. Jag har mått dåligt under en lång lång tid och hela tiden känt mig annorlunda och undrat vad det varit för "fel" på mig. Men nu vet jag. Det innebär att jag kan få svar på varför jag reagerar på vissa sätt och varför jag känner som jag gör.

Men det är viktigt att, som jag tro personen som skrev kommentaren menande, att man inte får införliva symtom och beteenden som är typiska för sin diagnos som man kanske egentligen inte har. Det kanske låter konstigt. Ingen vill väl må sämre än vad man gör? Men i vissa fall tror jag man kanske slutar att försöka och "skyller" på diagnosen istället för att försöka. Även jag. Många gånger. Det är liksom enklare när man är nere och mår dåligt att man blir kvar i sin situation och inte gör något åt det, istället för att göra det som känns jobbigt och hemskt och på så sätt vinna över det negativa och må bättre. Naturligtvis är det svårt. Men om man bara har någon som stöttar en och hjälper en så tror jag man klarar det. Och där med visar för sig själv att man kan. Att man inte enbart är en diagnos. Utan att man har en vilja. Och en styrka, att stå över allt det där. Och ta sig igenom det. Det tar tid. Men det får det vara värt.

Jag är inte riktigt där själv än. Men jag vet vad jag behöver jobba med. Och nu kanske ni får lite hjälp på traven ni med. Vi hjälps åt. Ger varandra tips och förslag och nya tankesätt. Och på så sätt tror jag att den här bloggen kan vara en bra forum för att komma på bättringsvägen. Tror inte ni det? Jag vet att den har funkar så för mig i alla fall. Jag har kommit långt tack vare er och era berättelser och tips. Tack <3

Vi hjälps åt.

Att känna sig främmande inför depressionen.

Vi pratade på en ganska intressant grej när jag var hos psykologen sist. Jag känner ju inte riktigt igen mig i det här med att vara deprimerad och ha ångest. Jag tycker liksom inte att det är jag. Den vanliga Chabo är glad, pigg, entusiastisk och aktiv. Men det är jag inte lika ofta längre. Jag känner mig så distanserad från det hela med att må dåligt. Jag vill vara jag igen. Glad och pigg och njuta av livet. Min psykolog menade på att när man mått dåligt och inte fått någon respons i det (det vill säga som någon att prata med eller någon som stöttar en, eller någon som säger att det faktiskt är okej att må dåligt) så kan man dela upp det jobbiga från det bra för att orka med. En del av dig själv är den glada, pigga och aktiva du. Medans den andra delen av dig själv är den som mår dåligt och inte alltid orkar med allt, är något som du håller för dig själv.

Därav kan man tycka att det är främmande att man mår dåligt. För du gömmer undan det jobbiga och identifierar dig oftast med den del av av dig själv som du visar utåt och som är glad och positiv. För visst vill vi alla identifiera oss med det som är lite bättre? Som någon snygg kändis, eller någon duktig idrottare, eller någon duktig sångerska. Man (jag) strävar ju efter att vara bättre. Och inte vill man då identifiera sig med och tycka att man är sig själv när man mår som sämst. Nej nej. Inte jag i alla fall.

Och där med kan det där med ångesten och depressionen komma att inte kännas som en del av dig själv. Eftersom du har "plockat bort" det från din identitet och dig själv, och gömt undan det. För att det enligt dig kanske inte är okej att må dåligt. Och för att det är det du har trott. Så är det för mig i alla fall.. Det känns som om det blev ett rörigt inlägg. Men förstår ni vad jag menar?

Lite fakta om generaliserat ångestsyndrom

Generaliserat ångestsyndrom utmärks av att patienten känner en kronisk oro inför en mängd olika livsomständigheter. Det kan gälla familj, ekonomi, arbete, egen hälsa. Ångesten är alltså inte knuten till någon speciell situation som vid fobisk ångest och kommer heller inte i attacker som vid paniksyndrom.

Generaliserad ångest karaktäriseras även av en oro kring sitt eget sätt att oroa sig, d.v.s. patienten har sk metatankar (tankar om sina tankar) om vad oroandet kan leda till. Ofta tror patienten att för mycket ängslan och orostankar kan leda till katastrofer av olika slag, såsom att tappa kontroll, bli galen, bli hånad eller bli illa omtyckt. 


http.//ktb.nu

Ny dag - nya möjligheter.

Ja, som sagt. Idag är en bättre dag och jag känner mig piggare. Kanske för att det är helg, kanske för att jag fick sova, kanske för att jag har kommit på bättre tankar. Men vem bryr sig? Just nu är jag nöjd att jag känner mig lättare i sinnet. För i sådana stunder som igår kväll är det som om något drar en nedåt. Någon styr tankarna till det negativa. Utan att man kan kontrollera det. Det bara händer. En negativ tanke smyger sig in och då bara rasar det på efter det. Man är väl så svag just i den stunden att man inte orkar med att tänka positivt och komma ur det. För vad man än tänker på så blir det fruktansvärt. Så det börjar med något litet och eskalerar till något enormt. Konstigt det där.

Rädslan över att aldrig må bättre.

Happ. I kväll är en sån där kväll då rädslan för att aldrig få må bra igen tar över. Och ångesten väller upp som vattenbubblor i en kastrull som kokar över. Och det går fort. Det är så överväldigande att jag hellre går och sköljer ner 15 tabletter än att genomlida det. För då vet jag att det kommer sluta. Det är en fruktansvärd känsla som kommer utan att den egentligen behöver infinna sig. Tårarna forsar och jag kryper ihop i fosterställning i soffan. Våran lilla vovve hoppar upp bredvid mig och tittar oroat på mig med sina stora mörkbruna ögon. Jag kan liksom se på henne hur hon frågar; mamma, är du ledsen? Har du ont någonstans? Och det gör plötsligt ännu ondare i mig. Jag känner mig sämst i världen. Varför kan jag inte bara må bra och njuta till fullo av allt underbart i livet? Ta tillvara på alla mina fina vänner och min familj. Gahh! Varför utsätter jag dem för det här? Ingen av oss mår ju bra utav det.

Jag vill bara krypa ihop och aldrig mer vakna. Jag vill få slut på det onda. Missförstå mig inte. Det här är inget "rop på hjälp", som någon liten fjortis i sina bästa år skulle slå till med för att få lite uppmärksamhet (ursäkta den grova generaliseringen). Nej nej. Jag kommer finnas kvar ett tag till. Jag längtar alldeles för mycket efter att gifta mig, få barn, resa jorden runt, skaffa karriär. Ja allt det där. Men ibland orkar jag bara inte med dessa dippar som slår en i magen som en kraftig höger. Men idag mår jag bättre än de gånger som varit alldeles för nära. Så idag tog jag med mig min lilla prinsessa ut på en långpromenad och fick lite frisk luft. Jag ska gå och ta ett glas vatten och sedan krypa ned bredvid min lilla sjukling i sängen. Och vakna upp till en förhoppningsvis bättre dag. För det blir faktiskt bättre, det vet jag nu. Men jag tror inte på det alla gånger tyvärr. But so they say. Så vi får bita ihop och lita på det.

"Lyckopiller" - en lösning?

Idag hade vi en föreläsning om antidepressiva och depression. Jag trodde att det skulle vara jobbigt, men hon so hade föreläsningen var väldigt noga med att inte ta någon ställning eller hålla det ena som bättre än det andra. Så det var helt okej. En sak som chockade mig var hur mycket försäljningen av antidepressiva har ökat det senaste. Mellan 1992-2007 ökade det med hela 700%(!). Visst, jag visste att det ökat. Men inte så mycket. Hon var noga med att påpeka att det hade varit svårt att genom oberoende studier kunna se ifall det även var en sådan ökning av antalet sjuka. För det är ju inte samma sak hur mycket som säljs och hur många som lider av sjukdomen.

Sen pratade vi om ifall piller leder till en "äkta" förändring. Vad tror ni? Kan man med enbart piller bli frisk eller behövs det terapi också? Det finns ju två olika huvudspår inom forksningen kring depression. De ena tror att det är rent biologiskt; det är en brist i hjärnan på serotonin (precis som diabetiker har insulinbrist). De andra tror att de är mer psykologiskt; att det är våra tidigare upplevelser som formar oss. Men vår föreläsare tog då upp att hon anser att det är "farligt" att bara se till det ena. Ibland går vi igenom livskriser som innebär att man mår sämre. Då hjälper det inte riktigt att bli medicinerad med SSRI-preparat. Utan då kanske det är bättre att prata med någon om det man går igenom. Som dödsfall, skilsmässa, stress i skolan/jobbet osv.

Men det är just det här jag lägger mycket energi på. Att fundera ut orsaken till varför jag mår dåligt. Ibland hoppas jag att det endast beror på att jag har brist på serotonin. Efter som jag mått dåligt så himla länge. Medans jag andra gånger är rädd att det ligger något annat bakom. Men vem vet.. Jag hoppas i alla fall att någon gång snarast hitta något svar på det.

Lägg till bildtext