Ett litet steg framåt.

Ännu ett litet steg framåt för mig idag. Jag var och tränade själv. En kompis skulle följt med, men hon ställde in. Och i vanliga fall skulle jag ha struntat i det. Att stå själv inne på gymmet och vänta på att klassen ska börja. Inte ha någon att prata med. Risken att göra bort sig och inte ha någon där. Nej fy. Visst har jag gymmat och sånt själv förr. Men inte på ett bra tag. Det har varit något jag har undvikit. Men idag struntade jag i den där obehagliga olustkänslan och gick dit ändå. Och det gick jätte bra! Inga problem alls (förutom att jag låste in nycklarna i skåpet så att de fick bryta upp det...).

Har ni gjort något det senaste som fick er att inse att ni kommit en bit på vägen?

Var på afrikans dans idag. Så kul! Och bra träning. 

Lång och svajig väg ut ur depressionen.

Att visa upp sig med namn och bild i tidningen för att berätta om sina depressioner är inte en självklarhet – inte ens år 2008 när de flesta vinklar av våra intima liv redan har exponerats av tv-kameror i närgångna reportage. Hade det varit en kroppslig sjukdom vore det nog lite lättare. Fortfarande finns en gammal skamstämpel kring de själsliga sjukdomarna trots att så många drabbas av dem. Ungefär varannan kvinna och var fjärde man får en depression någon gång i livet, enligt en svensk studie. De flesta av dem som drabbats en gång blir sjuka igen. Omkring fem procent av alla vuxna tar någon gång hjälp av sjukvården på grund av depression. Depressionssjukdomar är bland de största orsakerna till ohälsa, produktivitetsbortfall och arbetsoförmåga i hela världen, enligt WHO.


– Man ska undvika negativ stress, sköta sina måltider, sova regelbundet, omge sig med goda vänner, försöka hitta en rolig och bra fysisk aktivitet, göra roliga saker som att fika, gå på bio eller teater. Men också att försöka förstå sin personlighet i ett större perspektiv med det arv man har till exempel. Att försonas och acceptera att man har den här känsligheten, kanske faktiskt vara stolt över den. I vissa lägen är den en fördel. Jag tycker att jag har lätt att lyssna på och känna av andra människor. När jag var liten kallade mamma mig ”familjens lille psykolog”.


Lite utdrag ur en artikel på SvD som jag tyckte var intressant. Skönt att det finns fler som försöker få bort tabun kring ämnet! Heja dig Tony Wallgren! 


http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/lang-och-svajig-vag-ut-ur-depression_1202777.svd

Hur de olika punkterna visade sig hos mig.

Jag tänkte knyta an lite till det senaste inlägget, om vad jag har haft problem med. Till att börja med stämde punkt 1. Jag var seg och trött och aldrig riktigt glad längre. Jag kunde skratta med helt plötsligt dog det bort och den där sköna känslan efter att man har skrattat var som bortblåst. Jag blev mer och mer avtrubbad kändes det som. Som om jag var i en lite bubbla.


Sedan stämde punkt 2. Jag orkade inte bry mig om någonting. Jag orkade inte duscha. Jag ville inte hitta på något då det var för jobbigt. Jg orkade inte bry mig om att spela glad längre.


Punkt 3 passade in även den. Jag tappade i vikt och slutade träna. Så min kropp gick från vältränad till smal och vek. Jag mår illa när jag får ångest och blir orolig. Så det har väl med det att göra. Jag får inga hungerskänslor.


4:an stämde oerhört bra. Jag kunde sova i upp till 18 timmar om dagen. Jag var aldrig pigg och jag sov och sov och sov. Men de säger ju att sömn är bästa försvaret. Om man inte får sömnproblem och inte kan sova vill säga. Men jag kunde det. Och jag ville bara sova bort allt jobbigt. Det var så mycket enklare än att behöva känna och tänka. Jag blev utmattad av att sova så mycket och trött av att jag inte åt ordentligt. 


Även punkt 5 stämde. Det kröp i armar och ben på mig och jag häll ständigt på att vika på ena foten eller pilla med fingrarna. För nr jag satt still kände jag hur det pirrade och kröp i kroppen. 


Som ni kanske redan räknat ut stämde även 6:an.


Nummer 7 - check. Värdelös, hemsk, oälskbar, skuld, skuld, skuld. You name it. Det är fortfarande mitt största problem. Jag känner mig inte värdefull eller vad man ska säga. Jag tycker inte att jag är vidare bra på någonting, och jag tycker inte att jag har något speciellt att bidra min omgivning med. Jag tror ju till exempel inte att Casper älskar mig så högt som han säger. Och jag tror att han någon dag kommer tröttna på mig och allt jobbigt som hör där till. Jag tror inte att mina vänner egentligen tycker om mig. Utan att jag bara är en jobbig svans de måste ha med för att vara snälla. Jag tycker jag är ganska ful och medelmåttig på de flesta sätt. Så det är något jag måste jobba ännu mer på.


Punkt 8 stämde även den in. Jag har alltid haft svårt att koncentrera mig. Så länge jag kan minnas. Och det är faktiskt ett större problem än vad man kan tänka sig. Det försvårar endel. Speciellt nu när jag pluggar på så pass hög nivå. Även när jag pratar med folk kan jag komma på mig själv i att mina tankar har driftat iväg en bra bit. Eller att jag hittat något "roligare" att titta på. Som ett barn. Eller en hund. Men det jobbar jag fortfarande med mycket. Jag ska bli bättre även på det.


Och så kommer vi till den härliga 9:onde punkten. Visst, har varit där med. Men bara egentligen när det var som allra värst. Men jag tror inte jag skulle våga, eller vilja för den delen heller. Egentligen liksom. Det man vill är ju att få slut på allt det jobbiga. Inte livet i sig. Men när det känns som om det tar över livet, då blir tanken allt vanligare.


Ja som ni ser har jag varit på i stort sett alla punkter. Och jag har mycket kvar att jobba med på de flesta. Jag blir fortfarande jätte trött i vissa perioder när jag inte mår så bra. Jag har svårt att koncentrera mig och få saker gjort. Och min självkänsla... Den måste jag börja jobba upp lite. Men nu har ni en liten bild utav hur de olika punkterna kan kännas och visa sig. 


Kram på er, hoppas ni har haft en fin helg!

Depression enligt DSM

Ni är några som frågat var jag gå på alla dessa föreläsningar. Det är ju så att jag läser till socionom, så det är "lektionsföreläsningar" på universitetet. Älskar utbildningen by the way.

Men i alla fall. Vi hade ju en föreläsning om depression igår. Och jag tänkte dra definitionen enligt DSM (där de skriver ner alla diagnoser och vad som "krävs för att få dem") för att klassas som deprimerad.

1. Sänkt stämningläge under större delen av dagen.
2. Markant förlust av intresse.
3. Betydande viktändring.
4. Sömnsvårigheter eller överdrivet sömnbehov.
5. Psykomotorisk oro (att det kryper i kroppen).
6.Trötthet eller förlust av energi.
7. Känsla av värdelöshet eller överdriven skuld.
8. Försämmrade möjligheter till mental koncentration.
9. Återkommande suecidtankar.

- Minst fem av de ovanstående ska ha visat sig samtidigt under en två-veckorsperiod. En av kriterierna måste vara 1 eller 2.

Jag skriver inte det här för att jag vill att ni ska diagnosticera er själva. Jag skriver det för att ni ska få ett hum om att ni kanske bör ta kontakt med någon, ifall något av det ovanstående är så jobbigt att det hindrar er att leva ett normalt och hälsosamt liv.

En helg hos mamma

Sitter i mitt gamla rum hos mamma och väntar på att Casper och vovven ska komma in från kvällspromenaden. Det blir en helg här istället. Skönt att komma hem lite faktiskt. Men mår fortfarande lite kasst över det där med skidresan...

Vi hade en intressant föreläsning om depression och ångest idag. Men jag ska berätta mer om den i morgon. Nu ska jag krypa ner och sova bård illamåendet och oron.

Just nu hatar jag mig själv och mina fittiga känslor!!

Nu blir det ingen skidresan.

Det började krångla när det visade sig att min mamma inte kunde passa vår hund under veckan. Och sedan skulle vi behöva betala hyrbil, vilket vi inte har råd med (4 pappa extra(!)). Så då bestämde vi oss för att det kanske inte var läge för oss att åka nu då. Vi har ju liksom inte råd. Men jag hade ju sett fram emot det här så himla mycket. Det var så länge sedan jag var iväg! Men okej. Jag blev tillfreds med tanken. Men då fixar Caspers mamma att vi inte behöver betala bilen och att vi kan ta med vovven ändå. (Ja men vad bra, tänker ni nu! Inte jag...)

Nu är det kaos i mitt lilla huvud. Ångesten kryper på och oron växer. Shit. Shit. Shit. Vad ska vi göra nu? Nu har jag ju ändrat om och ställt in mig på att inte åka. Det blir för mycket ändringar och kaos. Och jag klarar inte av sådant just nu. Pressen på att åka (fast jag egentligen vill, så varför känna press?) blir för stor och jag klarar inte av tanken på att åka. Fast jag för en halvtimme sedan var ledsen för att vi inte kunde åka?! Who does that?

Så nu har vi ställt in i alla fall. Och nu har jag ångest för att jag måste berätta för alla att jag inte kommer att åka. Gud vad är det för fel på mig....?!?

Ångest och bakslag.

En bakslag idag.. Har insett att jag inte kommer hinna boka in ett nytt möte hos min psykolog innan vi åker. Och jag avbokade ju det senaste för att jag helt enkelt inte orkade ta mig iväg. Så nu var jag tvungen att säga det till henne. För det första var jag rädd att hon skulle tycka att jag "slösade" med hennes tid. För de andra var jag rädd att hon skulle bli arg. För det tredje var jag rädd att hon skulle se det som om jag inte ville komma egentligen. Och för det fjärde så hatar jag sådana grejer. Att ringa och greja såna saker som kan leda till jobbiga situationer. Men hon är väl van antar jag... 

Jag försökte ringa henne i alla fall. Men hon svarade inte. Och på grund utav det blev det en omöjlighet att ringa igen. Jag har mått dåligt för det hela dagen och undvek att svara när hon ringde. Vilket spädde på oron ännu mer. Till slut fick jag övertala Casper att ringa. Han vet ju hur det ligger till och såg på mig att den här gången kunde jag bara inte. Fail. Fan. Jag gillar ju henne jätte mycket. Och en mer förstående människa får man leta efter. But stil. Jag blir så trött på mig själv.

Ångest. Ångest. Ångest för gårdagens inlägg om att min syster bråkat med mamma. Gud. Jag vill inte att ni tror att jag inte tycker om min mamma! Hon är väldens bästa. Det tycker jag verkligen. Hon älskar oss över allt annat. Och skulle gå genom eld för oss. Det vet jag. Men man är ju inte mer än människa. Och alla människor har sina brister. Även hon. Även jag. Och även du. Men det gör oss inte till sämre människor. Utan det är just det som gör oss till mänskliga. 

Att inte finnas där för henne.

Pratade nyss med min lillasyster. Älskade älskade syster. Hon ringde och grät för att mamma och hon har bråkat. Ibland känns det som om mamma letar bråk. Hon vill tjafsa för att få spela martyr vissa gånger. Sen tar hon upp pappa för att göra min syster illa till mods. Hon vet att det är hennes svaga punkt. Säger att hon alltid är så snäll mot honom trots att han inte funnits där och att hon alltid är så hård mot henne själv. Fan vad arg jag blir! Och så får jag såna fruktansvärda skulldkänslor för att jag har lämnat henne själv hemma. Jag vill finnas dör för henne i såna här situationer. Jag hatar att inte finns där.

Min mamma är väldens bästa. Tro inget annat. Men i vissa situationer beter hon sig som ett barn. Och hon är inte snäll då. Hon vet vilka kort hon ska spela ut för att bli martyr. Mot mig säger hon till exempel att hon vet att jag inte tycker att hon är en bra mamma. Och det är det värsta hon kan säga. För jag älskar henne över allt annat. Och det är det sista jag vill att hon ska tro. Fan vad jag hatar såna här situationer! Fan fan fan.

Ibland önskar jag att jag bara kunde säga till henne och skrika åt henne att växa upp. Att sluta spela martyr och ta tag i sina egna problem och inte lägga dem på oss. För jag tror faktiskt att hon med mår dåligt. Och det gör ingenting, det gör henne inte till en sämre människa för det. Jag vill bara att hon ska må bra och sluta vara så sur och tvär och ha sina förutfattade meningar. Jag vill bara att vi ska börja prata med varandra om hur vi mår och hur vi känner för att sedan lägga det bakom oss och gå vidare. Närmare än någonsin.

En välförtjänt semester

Har jag berättat att jag ska på semester en vecka? Jo, jag ska nämligen till Trysil med Casper och hans mammas sida av familjen. Och det ska bli så himla skönt. Det var längesedan jag gjorde något sådant. Bara komma iväg bort från all vardag och ha det bra. Jag hoppas att det blir ett bra break och att jag kan komma på andra tankar ett tag. Bara fokusera på nuet, något som jag behöver öva på. Glida ner för backen, dricka varm choklad, äta god mat, skratta, leka, åka pulka, umgås och släppa allt jobbigt.

För som sagt. Jag tror att det är viktigt att man tar sig ur det jobbiga och vågar göra något som man brukade göra innan. För att visa för sig själv hur det är att må bra. Visserligen kan det kanske kännas oerhört jobbigt och hemskt vissa gånger och man tror att man aldrig kommer kunna göra dessa saker igen. Men ju mer man utsätter sig för det ju lättare tror jag det blir sen. Men då kan det vara bra att ha en terapeut att prata med samtidigt. Som man kan gå igenom det jobbiga med. Och som hjälper en att sätta lite perspektiv på saker och ting med.

Man måste våga för att vinna.

Vi var faktiskt ute igår jag och Casper. Vi var hemma hos några kompisar och gick och spelade biljard lite senare. Och det var en jätte bra kväll. Hade jag dock följt min magkänsla hade jag stannat i hemmets trygga vrå. Vilket var otroligt svårt att inte göra. Jag kände mig trött och hängig. Men för en gångs skull struntade jag i det och vi gick iväg. Och det visade sig bli en kanonkväll! Tack för det.

Jag tror att det är vid såna tillfällen man "tillfrisknar" lite mer. Man inser att man faktiskt kan må bättre. Och att man fortfarande kan ha kul och bara må bra för en kväll. Som innan allt blev för mycket. Det finns hopp, bara man vågar.