Jag har tagit lövet från munnen.

Nu har jag gjort det. Japp. Bara så där. En impulsgrej (Chabo i ett nötskal). Jag har berättat för mamma hur jag mår. I ett mail (herregud). Ångest ångest ångest. Here we go!

Biverkningar

Jag fick en kommentar av en tjej som undrade lite över min biverkningar när jag började med mina tabletter. Hon var orolig (vilket är helt förståeligt!) så jag tänkte att då är det säkert fler som undrar. Så därför svarar jag här. Hoppas det är okej med dig som skrev. Jag måste bara påpeka att det är starkt av dig att kommentera och där med berätta att du faktiskt inte mår bra. Och sedan be om råd.

Jag förstår precis vad du menar. Jag hade otroligt svårt att greppa tanken om att jag mådde dåligt i början. Det stämde inte överens med bilden jag hade av mig själv. Men det hade pågått under så lång tid att jag trodde att det var så det skulle vara. Men tillslut började jag med tabletter och terapi. Och det hjälper.

Jag var också jätterädd för biverkningar och så i början (och fortfarande är om jag ska vara ärlig). För jag har hela tiden sett antidepressiva som "farliga". Men de hjälper mig. Och de är inte farligt att äta. Men det jag kände av var att jag till en början mådde sämre. Men det är vanligt. Kroppen och hjärnan får ju en liten chock. Sen pirrade det liksom i armar och händer och jag var yr och mådde illa. Det påverkade sexlusten och det var det värsta. Men det går över. Jag lovar dig. Och det är inte farligt. Men det gör det ju inte mindre jobbigt i och för sig. Men försök att komma ihåg det.

Sedan känns det olika för alla! Du kanske inte ens känner av det. Så försök att inte sitta och känna efter, "pirrar det inte lite här? ser jag inte lite suddigt? har jag ont i bröstet kanske?". Jag satt så till en början. Det gör det ju inte lättare precis. Men som tur är har jag en förstående pojkvän som jag kunde prata om min oro med. Så utse någon till din bundsförvant, någon som frågar hur du mår och någon du kan prata med när som helst. Du kommer att känna dig tryggare då. Det kan jag nästan lova.

Hör gärna av dig igen så jag får veta hur det går! Och dela med dig av hur det känns och går :) Stor kram till dig. Du är stark. Hoppas du fann någon tröst i det jag skrev. Ni andra får gärna berätta hur ni upplevt det så vi kan dela med oss lite allihopa. Tror det hjälper många.

Nästan perfekt.

Solen skiner och värmer mitt vinterbleka ansikte. Lillvovven har sprungit runt på gräset som varit dolt under all slask och snö. Skinnjackan luktar läder och jeansen blir så där härligt varma. Människor jag möter är lite gladare än vanligt och allting, ja allting är nästan perfekt. Jag känner inte av dagarna som faktiskt inte längre finns. Jag är här. Och jag är nu. I alla fall just nu. Allt är nästan perfekt.

Skymningen

Som ni kanske vet drömmer jag mycket mardrömmar. Om både det ena och det andra som säkert kan analyseras på något intressant sätt. Jag drömmer så mycket så att jag sover oroligt och det ger mig en obehaglig känsla under dagen. Det sitter liksom i, även fast jag kanske inte kommer ihåg drömmen i sig.

Jag har fått diverse tabletter för det här. Men även om jag har fått det svagaste svaga så påverkar de mig oerhört starkt. Jag är dimmig dagen efter. Mitt huvud hänger liksom inte med. Och jag har väldigt svårt att komma upp på morgonen (och det är svårt som det är). Så mamma tipsade mig om att hälsokosten kanske har något lite lugnande man kan ta på kvällen, som består helt av naturliga saker. Så för två år sedan ungefär testade jag ett natt-te som de hade, och det funkade kanon! Jag sov som ett barn. Jag vet inte om det var inbillning eller ej. Men vad spelar det för roll? Jag trodde på att det skulle funka och det gjorde det. Så nu har jag börjat med det igen. Denna gången hette det Skymningen. Faktiskt himla gott. Så då tar jag en liten kopp (så det blir starkt) precis innan jag lägger mig och jag sover utan att drömma. Underbart. Värt att testa för er som sover oroligt :)

Ett litet steg framåt.

Ännu ett litet steg framåt för mig idag. Jag var och tränade själv. En kompis skulle följt med, men hon ställde in. Och i vanliga fall skulle jag ha struntat i det. Att stå själv inne på gymmet och vänta på att klassen ska börja. Inte ha någon att prata med. Risken att göra bort sig och inte ha någon där. Nej fy. Visst har jag gymmat och sånt själv förr. Men inte på ett bra tag. Det har varit något jag har undvikit. Men idag struntade jag i den där obehagliga olustkänslan och gick dit ändå. Och det gick jätte bra! Inga problem alls (förutom att jag låste in nycklarna i skåpet så att de fick bryta upp det...).

Har ni gjort något det senaste som fick er att inse att ni kommit en bit på vägen?

Var på afrikans dans idag. Så kul! Och bra träning. 

Lång och svajig väg ut ur depressionen.

Att visa upp sig med namn och bild i tidningen för att berätta om sina depressioner är inte en självklarhet – inte ens år 2008 när de flesta vinklar av våra intima liv redan har exponerats av tv-kameror i närgångna reportage. Hade det varit en kroppslig sjukdom vore det nog lite lättare. Fortfarande finns en gammal skamstämpel kring de själsliga sjukdomarna trots att så många drabbas av dem. Ungefär varannan kvinna och var fjärde man får en depression någon gång i livet, enligt en svensk studie. De flesta av dem som drabbats en gång blir sjuka igen. Omkring fem procent av alla vuxna tar någon gång hjälp av sjukvården på grund av depression. Depressionssjukdomar är bland de största orsakerna till ohälsa, produktivitetsbortfall och arbetsoförmåga i hela världen, enligt WHO.


– Man ska undvika negativ stress, sköta sina måltider, sova regelbundet, omge sig med goda vänner, försöka hitta en rolig och bra fysisk aktivitet, göra roliga saker som att fika, gå på bio eller teater. Men också att försöka förstå sin personlighet i ett större perspektiv med det arv man har till exempel. Att försonas och acceptera att man har den här känsligheten, kanske faktiskt vara stolt över den. I vissa lägen är den en fördel. Jag tycker att jag har lätt att lyssna på och känna av andra människor. När jag var liten kallade mamma mig ”familjens lille psykolog”.


Lite utdrag ur en artikel på SvD som jag tyckte var intressant. Skönt att det finns fler som försöker få bort tabun kring ämnet! Heja dig Tony Wallgren! 


http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/lang-och-svajig-vag-ut-ur-depression_1202777.svd

Hur de olika punkterna visade sig hos mig.

Jag tänkte knyta an lite till det senaste inlägget, om vad jag har haft problem med. Till att börja med stämde punkt 1. Jag var seg och trött och aldrig riktigt glad längre. Jag kunde skratta med helt plötsligt dog det bort och den där sköna känslan efter att man har skrattat var som bortblåst. Jag blev mer och mer avtrubbad kändes det som. Som om jag var i en lite bubbla.


Sedan stämde punkt 2. Jag orkade inte bry mig om någonting. Jag orkade inte duscha. Jag ville inte hitta på något då det var för jobbigt. Jg orkade inte bry mig om att spela glad längre.


Punkt 3 passade in även den. Jag tappade i vikt och slutade träna. Så min kropp gick från vältränad till smal och vek. Jag mår illa när jag får ångest och blir orolig. Så det har väl med det att göra. Jag får inga hungerskänslor.


4:an stämde oerhört bra. Jag kunde sova i upp till 18 timmar om dagen. Jag var aldrig pigg och jag sov och sov och sov. Men de säger ju att sömn är bästa försvaret. Om man inte får sömnproblem och inte kan sova vill säga. Men jag kunde det. Och jag ville bara sova bort allt jobbigt. Det var så mycket enklare än att behöva känna och tänka. Jag blev utmattad av att sova så mycket och trött av att jag inte åt ordentligt. 


Även punkt 5 stämde. Det kröp i armar och ben på mig och jag häll ständigt på att vika på ena foten eller pilla med fingrarna. För nr jag satt still kände jag hur det pirrade och kröp i kroppen. 


Som ni kanske redan räknat ut stämde även 6:an.


Nummer 7 - check. Värdelös, hemsk, oälskbar, skuld, skuld, skuld. You name it. Det är fortfarande mitt största problem. Jag känner mig inte värdefull eller vad man ska säga. Jag tycker inte att jag är vidare bra på någonting, och jag tycker inte att jag har något speciellt att bidra min omgivning med. Jag tror ju till exempel inte att Casper älskar mig så högt som han säger. Och jag tror att han någon dag kommer tröttna på mig och allt jobbigt som hör där till. Jag tror inte att mina vänner egentligen tycker om mig. Utan att jag bara är en jobbig svans de måste ha med för att vara snälla. Jag tycker jag är ganska ful och medelmåttig på de flesta sätt. Så det är något jag måste jobba ännu mer på.


Punkt 8 stämde även den in. Jag har alltid haft svårt att koncentrera mig. Så länge jag kan minnas. Och det är faktiskt ett större problem än vad man kan tänka sig. Det försvårar endel. Speciellt nu när jag pluggar på så pass hög nivå. Även när jag pratar med folk kan jag komma på mig själv i att mina tankar har driftat iväg en bra bit. Eller att jag hittat något "roligare" att titta på. Som ett barn. Eller en hund. Men det jobbar jag fortfarande med mycket. Jag ska bli bättre även på det.


Och så kommer vi till den härliga 9:onde punkten. Visst, har varit där med. Men bara egentligen när det var som allra värst. Men jag tror inte jag skulle våga, eller vilja för den delen heller. Egentligen liksom. Det man vill är ju att få slut på allt det jobbiga. Inte livet i sig. Men när det känns som om det tar över livet, då blir tanken allt vanligare.


Ja som ni ser har jag varit på i stort sett alla punkter. Och jag har mycket kvar att jobba med på de flesta. Jag blir fortfarande jätte trött i vissa perioder när jag inte mår så bra. Jag har svårt att koncentrera mig och få saker gjort. Och min självkänsla... Den måste jag börja jobba upp lite. Men nu har ni en liten bild utav hur de olika punkterna kan kännas och visa sig. 


Kram på er, hoppas ni har haft en fin helg!

Depression enligt DSM

Ni är några som frågat var jag gå på alla dessa föreläsningar. Det är ju så att jag läser till socionom, så det är "lektionsföreläsningar" på universitetet. Älskar utbildningen by the way.

Men i alla fall. Vi hade ju en föreläsning om depression igår. Och jag tänkte dra definitionen enligt DSM (där de skriver ner alla diagnoser och vad som "krävs för att få dem") för att klassas som deprimerad.

1. Sänkt stämningläge under större delen av dagen.
2. Markant förlust av intresse.
3. Betydande viktändring.
4. Sömnsvårigheter eller överdrivet sömnbehov.
5. Psykomotorisk oro (att det kryper i kroppen).
6.Trötthet eller förlust av energi.
7. Känsla av värdelöshet eller överdriven skuld.
8. Försämmrade möjligheter till mental koncentration.
9. Återkommande suecidtankar.

- Minst fem av de ovanstående ska ha visat sig samtidigt under en två-veckorsperiod. En av kriterierna måste vara 1 eller 2.

Jag skriver inte det här för att jag vill att ni ska diagnosticera er själva. Jag skriver det för att ni ska få ett hum om att ni kanske bör ta kontakt med någon, ifall något av det ovanstående är så jobbigt att det hindrar er att leva ett normalt och hälsosamt liv.

En helg hos mamma

Sitter i mitt gamla rum hos mamma och väntar på att Casper och vovven ska komma in från kvällspromenaden. Det blir en helg här istället. Skönt att komma hem lite faktiskt. Men mår fortfarande lite kasst över det där med skidresan...

Vi hade en intressant föreläsning om depression och ångest idag. Men jag ska berätta mer om den i morgon. Nu ska jag krypa ner och sova bård illamåendet och oron.

Just nu hatar jag mig själv och mina fittiga känslor!!

Nu blir det ingen skidresan.

Det började krångla när det visade sig att min mamma inte kunde passa vår hund under veckan. Och sedan skulle vi behöva betala hyrbil, vilket vi inte har råd med (4 pappa extra(!)). Så då bestämde vi oss för att det kanske inte var läge för oss att åka nu då. Vi har ju liksom inte råd. Men jag hade ju sett fram emot det här så himla mycket. Det var så länge sedan jag var iväg! Men okej. Jag blev tillfreds med tanken. Men då fixar Caspers mamma att vi inte behöver betala bilen och att vi kan ta med vovven ändå. (Ja men vad bra, tänker ni nu! Inte jag...)

Nu är det kaos i mitt lilla huvud. Ångesten kryper på och oron växer. Shit. Shit. Shit. Vad ska vi göra nu? Nu har jag ju ändrat om och ställt in mig på att inte åka. Det blir för mycket ändringar och kaos. Och jag klarar inte av sådant just nu. Pressen på att åka (fast jag egentligen vill, så varför känna press?) blir för stor och jag klarar inte av tanken på att åka. Fast jag för en halvtimme sedan var ledsen för att vi inte kunde åka?! Who does that?

Så nu har vi ställt in i alla fall. Och nu har jag ångest för att jag måste berätta för alla att jag inte kommer att åka. Gud vad är det för fel på mig....?!?