Att hinna stoppa tankarna.

Jag skriver inte så mycket just nu. Och jag vet inte riktigt varför. Det är mycket i huvudet just nu bara. Mycket i skolan. Caspers familj går igenom lite jobbiga saker. Jag är stressad för flera olika saker som jag inte riktigt vet varför. Jag var och tatuerade mig idag, och det har jag också varit lite stressad över (med det gick kanon!). Så det har liksom inte blivit av.

Men idag pratade jag ocg Casper en del om hur jag ska bli av alla mina jobbiga tankar. Eller ja, tankar och tankar. Det blir så att jag kan tänka på små små saker som växter och blir så stora saker som jag helt plötsligt börjar oroa mig för. Som idag till exempel. Jag skulle tatuera mig på ryggen och nacken, och jag har långe funderar över hur jag kommer sitta/ligga. För jag har ju problem med ryggen så jag kan inte sitta eller ligga hur som helst. Och då har jag funderat över de. De hade inga såna där "huvudhål" som massagebänkar har, och då började tankarna snurra:
Gud, hur ska jag ligga? För visst måste jag ligga ner? Inte kan jag väl stå upp? Eller? Sitta kanske? Nej jag måste ligga ned, med huvudet böjt. Oj, då kommer jag få ont i nacken. Och då kommer inte Casper kunna massera mig för jag har en nygjord tatuering. Och då kommer jag inte orka sitta i skolan. Och jag kommer inte kunna sova. Och inte orka sitta i soffan ens. Herre gud, det här blir INTE bra. Osv osv....

Helt sjukt hur det drar i väg och hur dåligt jag helt plötsligt börjar må över det. Men dt löste sig så fint. När vi väl kom in idag så hade jag ju hunnit tänkt dessa tankar på si så där 30 sekunder. Men då blev jag lite irriterad på mig själv. Varför gå och oroa sig och fundera när jag bara kan fråga? Så då gjorde jag det. Och det var inga problem. Bara att sitta på ett visst sätt (han "gjorde om" stolen) och det gick kanon.

Så nu har vi pratat lite på hur jag ska kunna hantera detta för att komma ett steg närmare att må helt bra. Jag har inte velat sagt något om mina små funderingar som för andra kanske kan verka banala och små. Just för att de inte ska tycka att jag är löjlig. Men Casper sa det att jag skulle fråga honom istället, innan alla tankar drar iväg. Vilket i och för sig inte är det lättaste då det sker på ett kick och jag inte riktigt märker av det. Men jag ska försöka i alla fall. Så slipper jag det momentet och så småningom kanske min hjärna slutar med att dra allt så himla långt. Vad tror ni? Verkar det vettigt?

Att gå hos psykolog.

Jag tänkte berätta hur det har fungerat för mig med psykologer och allt som hör där till. Så att ni som inte varit med om det kan få en bild av hur det kan vara.

Först ringe Casper till vårdcentralen när jag mådde som sämst och sa att jag verkligen behövde prata med någon. Då kom jag till psykologen där på tio akutsamtal. Men när jag fick reda på det så blev jag "avskräckt", jag kände att jag kunde inte få den hjälpen jag behövde på tio besök. Desutom kände jag mig inte bekväm med henne alls. Det kändes som om hon dömde mig och min familj (fast jag antar att det var jag som inbillade mig bara, för det är ju hennes jobb att inte göra det). Så då slutade jag bara att gå dit, för jag vågade inte säga det direkt till henne (fegt jag vet). Men jag ringde till vårdcentralen själv faktiskt och sa som det var och att jag behövde prata med någon annan, nu. Men naturligtvis hade det vara en. Jag bad då läkaren att höra med någon annan psykolog i någon annan stadsdel med han sa bara att det inte funkar så. Jaha sa jag och la snopet på. För vad ska lilla jag säga?

Eftersom jag då trodde att det var det, jag kommer inte få någon att prata med, gav jag upp. Men då tog Casper tag i det hela. Han kom på den geniala idén att ringa ungdomsmottagningen, de har ju psykologer. Och jag fick tid hos en psykoterapeut redan några veckor senare. Så nu går jag hos en tjej där, hon är underbar. Inte det minsta dömande och så himla förstående. Hon reagerar inte det minsta förfärat eller förskräckt över det jag berättar. Och det känns så himla skönt.  Jag känner mig normal på något sätt.

Men när jag kom dit första gången så hade jag ju inte ens pratat med henne i telefon. Casper hade berättat för henne hur det låg till och hur det hade varit hos den andra psykologen. När jag kom in var det tyst i kanske 15 sekunder (vilket kändes som en evighet), jag visste inte vad jag skulle säga. Eller vad jag förväntades säga. Men tillslut började hon. Hon förklarade vad Casper sagt till henne och hon gjorde det klart för mig att vi bara skulle testa två gånger och kändes det inte bra efter det kunde jag få prata med någon av hennes kollegor. Det var liksom inget mer med det. Och det gjorde mig så lugn på något sätt. Om det inte skulle passa hos henne så skulle jag ändå få någon annan. Och jag fick komma till henne tills jag var 25, så ingen stress där heller.

De första två samtalen var som en intervju. Hon frågade om min familj, mina vänner, skolan, sexualiteten och allt där emellan för att få en bild av mitt liv. Sedan lade hon ihop ett och ett och den tredje gången berättade hon hur hon hade uppfattat det och såg om det stämde. Sedan körde vi bara. Hon vet att jag hade jobbigt med att vi så småningom kommer att hamna i samma bransch så det pratar vi om ibland, varför det är så. Vi pratar om mig som liten. Att jag har varit ensam med mina tankar mycket då och att det kan vara "farligt" (eller vad man ska säga). Vi pratar om min ofantligt dåliga självkänsla. Om mina vänner som jag kan prata med och hur det hjälper mig.  Vi pratar om mina drömmar. Om att jag ska tatuera mig. Om hur det är att läsa till socionom och må dåligt. Om hur det är att träffat en kille som bryr sig om mig på det sättet Casper gör, och hur han finns där på ett sätt ingen annan gjort. Vi pratar om hur jag mår för dagen. Varför jag inte klarade av att komma dit på nästan en månad. Vi pratar om att jag tycker det är jobbigt att av boka ett möte, att det ger mig ångest om hon inte svarar första gången jag ringer. Att jag ibland får ångest av att gå dit över huvudtaget. Då löste vi det så att jag fick hennes mail så jag kan maila om det är något och jag inte vill komma. Vi ska även ses varannan vecka nu ett tag medans jag läser de jobbigaste kurserna (psykisk ohälsa, det känns som om allt är om mig själv). Så ja, vi pratar om allt.

Så mitt råd till er är att vända er till någon att prata med. Det ger så otroligt mycket. Och det är så skönt. Och de flesta är så förstående och lyssnar så bra. De kommer med små bra tips och sänder på saker åt en. Och är ni under 25 - vänd er till ungdomsmottagningen. De är så sjukt hjälpsamma jämfört med vården. De vill en faktiskt väl och kan de inte hjälpa dig så letar de upp någon som kan hjälpa dig istället.

Hur ser helgen ut för er?

Nu har jag precis lämnat av min syster vid tåget. Tråkigt. Det känns så himla tomt med en gång. Men som tur är har vi en tur till London framöver här, så då får vi lite tid ihop då!

Just nu känner jag mig lite bättre till mods. Jag vet inte om det är vädret eller om det är för att min syster varit här. Eller för att jag äntligen tog mig till psykologen. Men det kvittar. Helgen kommer vara helt lugn och det känns väldigt skönt. Så det har blivit en långhelg vilket är perfekt.

Vad ska ni göra i helgen, något speciellt? Något ni ser fram emot, något som ni bävar för?

Psykologen.

Yes, nu vet min syster med. Hon gjorde ingen större grej av det. Det kanske känns lite konstigt. Vad vet jag. Men men. Ska krypa ner i soffan hos henne efter jag bloggat klart, och kika lite på nätet ihop.

Var hos psykologen idag för första gången på en månad typ. Och det kändes jätte skönt. Casper vad med som stöd idag. För att jag skulle komma iväg. Det har varit motit med det mesta ett tag här nu. Därför har jag inte kommit iväg. Men jag tror jag är på väg att på bättre igen nu.

Jag orkar inte riktigt med dessa dippar. Det är som om jag blundar för dem också. Jag märker inte av att de börjar gå nedåt förrän jag är långt nere redan. Konstig det där. Varför får jag inga "varningstecken"? Eller blundar jag kanske för dem?

Min syster kommer hit!

I morgon kommer min syster hit! Det ska bli så himla kul. Nu när jag vaknat de senaste mornarna så har jag haft en liten känsla som pirrar i magen på nått sätt. Det ska bli så kul. Jag har saknat henne, och det var längesedan hon var här och hälsade på. Så vi ska shoppa lite, kanske gå på bio och bara ha det bra. Det värsta är att jag måste berätta även för henne om allt nu när hon kommer hit. Jag ska till psykologen på torsdag (och jag måste dit, det var längesedan nu) och Casper ska med mig.

Ni kanske undrar varför han ska med den här gången. Jo det är så att jag har haft lite svårt att komma iväg det senaste. När jag inte mår så bra tenderar jag att skjuta på allt som känns jobbigt. Som att gå till psykologen. Jag gillar att vara där, men det blir liksom ett hinder att ta sig dit. Det har lett till att jag fått dåligt samvete för att jag avbokat och tackat nej flera gånger. Sedan har jag inte vågat ringa själv och göra det så Casper har gjort det. Vilket i sig har lett till mer ångest kring det hela för mig. Men men. Så är det i alla fall. Så för att jag nu ska våga mig dit över huvudtaget behöver jag ha med mig honom. Till och med in i rummet under samtalet. Så därför måste jag berätta för min syster.
Jag funderar på att låta henne läsa samma brev som min mamma fick. Vad tror ni om det?

Den välbekanta känslan av oro.

Jag har inte skrivit så mycket under helgen. Men jag har inte alls mått bra. Mamma ringde direkt när hon fått mailet och hon reagerade jätte bra faktiskt. Hon är underbar. Men det jobbiga är att jag tror att hon inte har en aning om hur jobbigt det är. Men det är lite skit samma. Jag har berättat och det räcker. Jag har folk som förstår ändå. Så det känns skönt att hon vet. Nu vågar jag inte riktigt ringa henne för jag vet inte vad jag förväntas säga (antagligen kommer det vara som om ingenting har hänt, men ändå). Så jag låter henne ta steget och ringa igen.

Men efter jag hade skickat iväg mailet så välde det över och jag började må fruktansvärt igen. Tårarna gick inte att stoppa och det gjorde fysiskt ont i kroppen. Men jag har varit nere ett tag nu innan också. Tröttheten har kommit tillbaka och vi läser sjukt jobbiga saker i skolan just nu. Psykisk ohälsa. Kul. Det är inte riktigt rätt läge för de. Men vad gör man? Biter ihop. Så det blev liksom för mycket. Men idag börjar det kännas aningen bättre. Men jag kommer hoppa över lite i skolan nu i veckan för att komma på rätt köl igen. Känner att det behövs. Så får vi ta det som det kommer.

Jag har tagit lövet från munnen.

Nu har jag gjort det. Japp. Bara så där. En impulsgrej (Chabo i ett nötskal). Jag har berättat för mamma hur jag mår. I ett mail (herregud). Ångest ångest ångest. Here we go!

Biverkningar

Jag fick en kommentar av en tjej som undrade lite över min biverkningar när jag började med mina tabletter. Hon var orolig (vilket är helt förståeligt!) så jag tänkte att då är det säkert fler som undrar. Så därför svarar jag här. Hoppas det är okej med dig som skrev. Jag måste bara påpeka att det är starkt av dig att kommentera och där med berätta att du faktiskt inte mår bra. Och sedan be om råd.

Jag förstår precis vad du menar. Jag hade otroligt svårt att greppa tanken om att jag mådde dåligt i början. Det stämde inte överens med bilden jag hade av mig själv. Men det hade pågått under så lång tid att jag trodde att det var så det skulle vara. Men tillslut började jag med tabletter och terapi. Och det hjälper.

Jag var också jätterädd för biverkningar och så i början (och fortfarande är om jag ska vara ärlig). För jag har hela tiden sett antidepressiva som "farliga". Men de hjälper mig. Och de är inte farligt att äta. Men det jag kände av var att jag till en början mådde sämre. Men det är vanligt. Kroppen och hjärnan får ju en liten chock. Sen pirrade det liksom i armar och händer och jag var yr och mådde illa. Det påverkade sexlusten och det var det värsta. Men det går över. Jag lovar dig. Och det är inte farligt. Men det gör det ju inte mindre jobbigt i och för sig. Men försök att komma ihåg det.

Sedan känns det olika för alla! Du kanske inte ens känner av det. Så försök att inte sitta och känna efter, "pirrar det inte lite här? ser jag inte lite suddigt? har jag ont i bröstet kanske?". Jag satt så till en början. Det gör det ju inte lättare precis. Men som tur är har jag en förstående pojkvän som jag kunde prata om min oro med. Så utse någon till din bundsförvant, någon som frågar hur du mår och någon du kan prata med när som helst. Du kommer att känna dig tryggare då. Det kan jag nästan lova.

Hör gärna av dig igen så jag får veta hur det går! Och dela med dig av hur det känns och går :) Stor kram till dig. Du är stark. Hoppas du fann någon tröst i det jag skrev. Ni andra får gärna berätta hur ni upplevt det så vi kan dela med oss lite allihopa. Tror det hjälper många.

Nästan perfekt.

Solen skiner och värmer mitt vinterbleka ansikte. Lillvovven har sprungit runt på gräset som varit dolt under all slask och snö. Skinnjackan luktar läder och jeansen blir så där härligt varma. Människor jag möter är lite gladare än vanligt och allting, ja allting är nästan perfekt. Jag känner inte av dagarna som faktiskt inte längre finns. Jag är här. Och jag är nu. I alla fall just nu. Allt är nästan perfekt.

Skymningen

Som ni kanske vet drömmer jag mycket mardrömmar. Om både det ena och det andra som säkert kan analyseras på något intressant sätt. Jag drömmer så mycket så att jag sover oroligt och det ger mig en obehaglig känsla under dagen. Det sitter liksom i, även fast jag kanske inte kommer ihåg drömmen i sig.

Jag har fått diverse tabletter för det här. Men även om jag har fått det svagaste svaga så påverkar de mig oerhört starkt. Jag är dimmig dagen efter. Mitt huvud hänger liksom inte med. Och jag har väldigt svårt att komma upp på morgonen (och det är svårt som det är). Så mamma tipsade mig om att hälsokosten kanske har något lite lugnande man kan ta på kvällen, som består helt av naturliga saker. Så för två år sedan ungefär testade jag ett natt-te som de hade, och det funkade kanon! Jag sov som ett barn. Jag vet inte om det var inbillning eller ej. Men vad spelar det för roll? Jag trodde på att det skulle funka och det gjorde det. Så nu har jag börjat med det igen. Denna gången hette det Skymningen. Faktiskt himla gott. Så då tar jag en liten kopp (så det blir starkt) precis innan jag lägger mig och jag sover utan att drömma. Underbart. Värt att testa för er som sover oroligt :)