Där kom det - pang!

Igår kom mitt breakdown som jag förfarat ska komma nu när jag mått så bra. Mamma kom ner och pratade med mig och Casper igår kväll om att hon tycker det är osunt att äta tabletter och att man faktiskt får ta att det är "lite tufft" ibland... Hon sa att så farligt kan jag inte må, hon har ju varit med under hela min uppväxt. Jag hävde då ur mig några av de saker jag mått dåligt över i ren ilska. Hon tyckte genast att jag pekade på att det skulle vara hennes fel och var påväg att storma ut ur rummet. Martyrskap... Rasmus och hon började tjafsa och det slutade med att vi alla tre grät. Jag tror att hon förstår lite mer och att hon hädanefter kommer se på Casper med andra ögon.

Men det var ett fruktansvärt ögonblick för mig. Jag visste att det skulle bli så här. Därför hade jag inte sagt något. Hon tyckte att jag får tåla att må lite dåligt, det gör alla. Hon påpekade att vi inte kan vara så bra för varande efter som jag mår som jag gör. "Man ska vara lycklig och glad i din ålder!" Jo tack, jag vet att du tycker det. Jag har försökt i 22 år.... Fan vad arg jag blev. Alla mår inte bra, det är så det är. Och det är okej! Jag oroar mig alltid för något som rör henne. Alltid. Jag tror jag älskar henne för mycket. Bryr mig för mycket om vad hon tycker och tänker hela tiden. Vilket resulterar i att jag inte kan ta några egna beslut eller leva ett eget självständigt liv. Även om hon inte säger åt mig vad jag får och inte får så vet jag det innerst inne och tenderar handla efter det. Så det är ju inget hon gör, utan det är jag själv.

Så efter att vi pratat färdigt och det hade "löst sig" infann sig känslan av tomhet och ren hopplöshet. Jag orkar inte med ett helt liv där jag ständigt ska gå omkring och oroa mig för saker jag inte kan styra över. Som jag känner nu kommer jag aldrig kunna få ett självständigt liv och samtidigt vara nära henne. Vilket är det jag vill. Men hur ska jag göra? Jag vill inte såra henne med mina val och jag vill att hon ska vara glad för min skull. Så just där och då kändes det hopplöst. Vår hund är enda anledningen till att jag väljer att leva i en sån situation. Casper och alla andra kommer klara sig. De kommer förstå varför - men det kan inte hon. Så därför väljer jag att stanna kvar. Hon är min livlina.

Så där igår kväll föll jag igen. Och nu börjar jag min väg tillbaka igen. Oron och ångesten infinner sig och jag ägnar många tankar åt hur jag ska kunna klara av allt och få det att bli bra. Vi har pratat på att åka utomlands efter min examen och jobba, just för att jag behöver komma iväg och få lite distans till livet här hemma. För vart jag än är är hennes tankar och åsikter närvarande. Jag behöver kunna bli min egen och fatta min egna beslut och våga stå för dem. Just nu kan jag inte det. Jag styrs av dåligt samvete 24/7, om det inte är gentemot henne så är det för något annat. Jag orkar inte det. Men vi ska försöka genomföra lite förändringar i livet som det ser ut idag, så får vi ta det där ifrån.

Påskhelg i skogen.

Jag har och spenderar fortfarande påsken i en kompis stuga. Så där av den dåliga uppdateringen. Vi är nämligen i skogen. Det har varit en underbar helg med mycket skratt, men även gråt. Har berättat för de andra två som var med som inte visste om hur jag mår. Så det var riktigt skönt. Jag har mått bra hela trippen, visst jag blir lite tröttare än de andra. Men jag har så himla kul och jag mår bra. Bra just nu. Och det betyder allt just nu.

Vad har ni gjort i påsk, och hur mår ni? På riktigt.

Jobbångest...

En sak som jag är otroligt glad över är att jag inte längre har lika mycket ångest när det gäller jobb. Innan på mina förra arbetsplatser har den liksom kommit och gått. Även fast jag har trivts bra så ha den varit närvarande. Det tär så på en. Det bryter ner en. Jag kände samma ångest när jag skulle till skolan första dagen på socionomprogrammet (så Casper följde med). Första gången på mitt nya jobb så hade jag också ångest, men inte lika mycket. Klart man är nervös första dagen för ett nytt jobb, men jag är inte bara nervös jag mår riktigt dåligt. Men nu med detta jobbet så kände jag inte riktigt så. Visst, ångesten och oron fanns där, men inte allt i samma skala. Casper följde mig hela vägen, så det gjorde det ännu bättre. Andra gången följde han mig till vagnen och tredje gången gick jag helt själv. Det kanske låter löjligt för er "följa mig till jobbet", som om jag vore ett barn. Men så är det. Ångesten är oövervinnlig i det tillfället. Och det hjälper att ha någon med sig.

Så i morgon gör jag sista bredvidgången och sedan kan jag börja jobba på riktigt. Och det känns jätte bra! Trots att jag ska upp 05.00 i morgon så har jag ingen ångest alls just nu. Allt känns bra. Det ska till och med bli kul och komma dit. Det är en så underlig känsla. En ny känsla. Men det var som en av er kloka människor kommenterade på förra inlägget: Jag ska bara försöka leva i nuet (hur man nu gör det, jag som grubblar så om allt som kan hända) och njuta av att må bra. Jag mår bra just nu och det är allt jag behöver tänka på. Positiva tankar!

Rädd för att må bra.

Jag har varit låg det senaste. Känt mig så där hemskt tom och orkeslös. Jag har inte riktigt vetat vad det har varit, utan känslan har bara funnits där. Jag HATAR "den där" känslan. Känslan som bara infaller utan till synes anledning. Man kan inte förklara hur det känns eller varför man känner den. Den bara är där och förstör allt. Påverkar allt. Jag har aldrig kunnat vinna över den. Den har bara tagit över när den har kommit.

Men nu för någon dag sen fick jag känslan som jag kan få på helger ibland. Ni vet när man är så där lite härligt glad, det gör inget som nått går fel eller så för det är ändå fredag. Det är helg. Man är ledig och inga måsten finns direkt utan livet är bara skönt. Så kan jag känna på helger ibland. Aldrig mitt i veckan. Vardagarna kan vara otroligt tunga, bara för att det är vardag. Men nu helt plötsligt känner jag så på en måndag. Jag som vanligtvis hatar måndagar och får extra mycket ångest. Och känslan sitter i i dag också(?!). Det är så underbart. Jag är lugn och trygg och inte det minsta orolig. Jag var nära att missa tåget förut. Men what ever, det skulle ha gått ett nytt. Medans jag i vanliga fall hade fått smärre panik över bara tanken. Pulsen hade ökat och jag hade blivit kallsvettig. Men inte idag. Idag mår jag kanon och är hur lugn som helst. Men en liten ond tanke kryper igenom: Varför får jag må så här bra? Vad kommer komma här näst som drar ner mig i skiten igen??

Att kunna göra skillnad.

Vi är just nu ute på fältplatser i skolan som vi ska skriva vår b-uppsats om. Vi blir utplacerade av skolan och skall sedan där efter skriva om något som rör fältplatsen. Jag och min kära vän hamnade på en fritidsgård. Tanken som slog oss när vi fick reda på det var väl inte direkt positiv. Man har liksom varit på fritidsgårdar själv och vet var det är. Det är inte mycket mer än så känns det som. Men det har visat sig vara ganska bra.

Idag fick vi kontakt med flertalet ungdomar och det underbara var när man kände hur de sög åt sig av det lilla vi kunde ge dem. Vi satt och lyssnade på dem och pratade med dem som vuxna. Vi var inte där för att styra och ställa eller för att på peka vad de gör fel. Utan vi visade att vi ville lära känna dem och att vi faktiskt brydde oss. Och de kände de av. De dröjde inte länge förrän några av de, öppnade upp sig. Någon berättade (enskillt naturligtvis) att han hade haft kontakt med socialen och varit trött på det mesta men nu var allt bra igen. En annan berättade om sina framtidsplaner och hans hemland och hur jobbigt det var där.

Såna saker är så otroligt givande. Det ger så ofantligt mycket. Jag blir alldeles varm i kroppen av det. Att känna att man gör nytta för någon annan. Oavsett om det bara är att finnas där och lyssna. Verkligen lyssna. Åh va underbart det är! Den känslan är obeskrivlig. Jag tror ni vet vad jag menar. Har man varit med om det så vet man. Och det är nog en av anledningarna till att jag har valt den utbildningen jag gjort. Känslan av att hjälpa till gör mig lycklig och fylld av hopp.

Att ha någon som kan ta emot det jobbiga man bär på.

Jag hade ett härligt och otroligt givande samtal med en kompis här om dagen. Caspers familj går igenom en del rätt jobbiga saker och då även jag. Så det berättade jag för henne. Och det var så skönt att få någon annans respons på det. Vi pratade även om min mamma och lite andra jobbisga grejer. Det som kändes bäst var dock att hon vågar prata om saker som är jobbiga. Vilket många andra inte vågar. Vilket är helt försåtligt, det kan vara skrämmande. Men hon frågar och undrar och det känns som att hon bryr sig på riktigt (vilket jag tror att hon gör). Hon tycker inte att det är konstigt att jag berättar ganska tuffa grejer, hon tar emot det utan att döma. Utan att se ned på en eller tycka jag är konstig. Och det känns som en sån lyx att ha någon som henne i sin närhet. Det gör så mycket. Man känner sig bemött och förstådd. Lyssnad på och någorlunda normal. Du vet vem du är.

Att ha katastroftankar

Jag insåg nu n'r jag öppnade laptopen att jag inte suttit vid datorn på jag vet inte hur länge. Det har varit så mycket annat, så det har liksom inte funnits tid. Men nu är jag tillbaka!

Jag funderade lite på en sak igår kväll när jag var ute och gick med vovven. Jag får ofta något som jag i brist på annat kallar för "katastroftankar". Som igår kväll. Jag mötte en tjej som gick längs andra trottoaren. Helt plötsligt går mitt huvud igång och jag börjar tänka att shit, tänk om något händer henne nu längs vägen? Att hon bli kidnappad. Då är jag antagligen en av de sista som sett henne. Jag börjar därför memorera hennes kläder, vart jag mötte henne, vilket tid det var, andra bilar eller personer jag möter. Ja allt. Bara för att kunna berätta detta för polisen i ett förhör. Och om jag inte kommer ihåg allt tillräckligt bra kommer det vara mitt fel att hon dör. Så min promenad med hunden består i att memorera så mycket som möjligt för att inte jag ska vara anledningen till att man inte hittar kvinnan och sätter dit dom som gjort det.

Och det är ofta så här. Så fort jag ser en helikopter, eller nått annat jag tycker verkar skumt (med andra ord allt). De mest obetydliga små saker kan jag göra till enorma livsavgöranden. De kan även vara som när jag höll på att missa tiden för inlämnigen av tentan. Då drog jag slutsatsen att jag skulle bli pank (eftersom CSN inte skulle komma) och vi skulle bo på gatan och alla skulle hata mig.

Jag vet att det kanske låter konstigt nu när jag berättar det. Men just i den stunden är det så himla logiskt. Det verkar så himla rimligt på nått sätt. Men jag undrar varför jag gör så..? Är det någon som känner igen sig? Eller är jag ensam om dessa banala tankar?

Smyginlägg

Nu sitter jag uppe hos mamma och skriver lite i smyg. Hon vet nämligen inte om bloggen, det är något jag vill ha för mig själv än då länge. Det är skönt att vara här, än så länge. Tomt utan Casper bara. Men det kan nog vara bra att få lite ensam tid här också. Vi ska snart ut till stugan med hundarna. Så jag skriver mer sen! Puss

Ena tentan klar!

Nu åker jag och lämnar in ena tentan! Sedan blir det en helg hos mamma och familjen. Det ska faktiskt bli skönt. Det var längesedan jag var hemma nu. Så förhoppningsvis kommer jag kunna uppdatera lite bättre nu framöver :)

Har mått ganska bra det sista dagarna. Vilket är himla skönt. Jag var och jobbade igår och det gick kanon. Fick inte någon vidare ångest inför det heller. Så förhoppningsvis har jag kommit en bit på vägen. Är det någon av er där ute som känner att ni gjort framsteg som ni vill dela med er av? Tell me :)

Livet är inte rättvist.

Idag har varit en dag jag sent kommer gömma. De rör Caspers familj så det är inget jag kan dela med er här. Men ibland kan jag undra varför vissa behöver gå igenom så mycket skit. Och fortfarande vara så starka och positiva.

Jag var hos psykologen tidigt idag och på vägen dit ringde jag mamma som alla andra mornar i stort sett. Men den här gången var jag helt ärlig för en gångs skull. Hon frågade vad jag gjorde, om jag var på väg till skolan, men då istället för att bara hålla med som jag alltid gör annars om det är något sådant jag ska göra (även efter jag berättat för henne) så sa jag som det var. Och jag fick till min överraskning flera frågor som respons. Om det var skönt att gå dit, om det var längesedan, om hon var duktig, om jag hade berättat att jag hade berättat för henne och hur det kändes. Och det kändes så bra. Som om hon verkligen brydde sig. För det är ju det jag saknat lite sedan jag berättade. Hon har liksom inte "brytt sig" eller vad man ska säga. Inga frågor om hur det är eller så där. Men nu börjar det verkligen komma. Och hon behövde väl bara lite tid. För jag kan tänka mig att det inte är jätte lätt att höra och ta in att ens dotter mår psykiskt dåligt, äter antidepressiva och går hos psykolog. Men idag kändes det som om hon kunde och ville prata om det. Och det var underbart. Jag älskar min mamma.