Bjuder på en bild idag :)

Jag och en av våra två katter hos mamma

Jag börjar se resultat.

Dagarna går och över lag känns det bättre och bättre. Skön känsla vill jag lova. Men visst, många tankar och känslor finns kvar, det är bara det att jag vet hur jag ska hantera dem på ett annat sätt nu. Sen att jag går hos en psykolog och pratar så intensivt om det och går så djupt in på det tror jag har gjort mycket. Men får liksom ett annat perspektiv på det dela. Hon ser det med andra ögon. Utan att döma eller lägga några värderingar i det jag säger. Kommer med "lösningar" och teorier om varför och ger mig verktyg att tänka längre på egen hand.
Att jag sedan har några få nära vänner som jag berättat för och kan diskutera med. Det är guld värt. Det blir en del i vardagen att jag kan prata om det. De frågar och funderar och jag svarar och frågar tillbaka. De kommer med råd och egna tankar och det är så givande på något sätt. Där får jag ytterligare ett perspektiv. Så ja, jag är på rätt väg. Jag faller och tar mig mot förmodan upp snabbare och snabbare. Utan att det gör sådan ofantlig skada som förr. Så ja, jag är på väg nu.

Hur känns det för er där ute? För jag vet genom era kommentarer att endel av er gör samma "resa" som mig. Från ett rent helvete till ett liv som går att uppskata. Så hur långt har ni kommit idag?

Du är starkare än vad du tror.

Jag fick nyligen en kommentar som innehöll orden "du är starkare än vad du tror". Jag är starkare än vad jag tror... Hmm, undra om det kan vara så i många fall? Att jag tror mindre om mig själv än vad jag faktiskt är kapabel till. Att jag tänker på gamla händelser och refererar till det. Och tror att jag fortfarande är samma som då och där med kommer att reagera och agera på samma sätt som då..?

Jag kände det när jag läste just de orden. Du är starkare än vad du tror. Att kanske, kanske är det så. Om jag försöker göra den tanken till min egen, och tar till mig den kanske jag inser att det är så. Man kan ju alltid hoppas. Den kommentaren betydde väldigt mycket i vilket fall. Och den berörde mig. Så nu ska jag försöka tänka så framöver. Att nej, backa inte undan nu, jag är starkare än vad jag tror...

Kul inlägg.

Ibland undrar jag om jag överdriver. Tänk om det är som hon säger, att jag faktiskt får bita ihop? Att alla har det lite jobbigt ibland. Och ibland undrar jag vad som gör att jag är så svag. För svag, ja det måste vara rätt ord. Eller hur? Svag nog att inte klara av ett ordinary life. Som alla andra klarar fint. Där har du mig. Byggd för att misslyckas. Jippi. Åh vad jag känner mig stark idag. Eller inte. Vart kommer mitt liv att ta vägen? Kommer jag få ett ordentligt liv över huvudtaget. Eller är mitt kall i livet, att vara svag svag svag..?

Ett stort framsteg.

Det var ett stort framsteg för mig igår. Ett framsteg som jag själv faktiskt är väldigt stolt över. Jag gick nämligen till läkaren själv. Helt själv. Ingen väntade utanför, ingen följde mig dit. Utan jag gjorde det helt ensam. Visst, jag blev oerhört nervös och rädd innan. Men då kunde jag lugna mig själv med tanken att jag har faktiskt gjort det här tidigare, och då har det gått bra. Så om jag skulle behöva ta prover och så så skulle det gå bra. Visst, om jag gråter, då gråter jag. Men då kan jag få hjälp av någon sköterska.

Så jag är otroligt nöjd och stolt. Och det är ännu ett tecken på att jag faktiskt bli starkare för varje dag. Trots vissa nederlag. För det kommer det alltid finnas. Men man tar sig ur dem på bättre och bättre sätt efter hand.  och det känner jag nu. Nu känns det faktiskt hoppfullt.

If you make a mistake I'll be the first one to take your side.

Jag älskar honom så mycket att jag ibland blir rädd. Jag skulle göra vad som helst för honom. Vad som helst. You name it. Det gör ont ibland när jag tittar på honom, jag är så fylld med kärlek och känslor. Han är så vacker, på alla sätt och vis. Och ibland, men bara ibland, gör det ont för jag tänker vad som skulle hända utan honom. Jag har varit i den situationen förut - när man blir lämnad och tror att här, här tar livet slut. Men det gjorde det inte. Det började på riktigt. Med C. Och skillnaden med honom är att jag älskar honom, på riktigt. Jag är inte rädd. Jag är inte lika svag. Jag stannar inte för att jag tror att jag måste. Jag stannar för att jag hör hemma här. Jag stannar för att det är här jag är som lyckligast. Det finns egentligen ingen rädsla för vad som kommer att hända om det skulle ta slut. För det kommer det inte. Och ja, jag vet att det är dumt att tänka och säga så. Men i det här fallet är det okej. I det här fallet stämmer det. Det känner man. Det känner vi. Jag lovar dig. Har du känt den känslan så vet du vad jag pratar om. Jag har trott samma sak tidigare i livet. Men nu när det är på riktigt märker man. Att herre gud, det är så här det ska kännas. Det är så här det känns att hitta hem. Då händer det oftare att jag blir rädd av tanken på vad som hade hänt om jag aldrig hade träffat honom...

Suck

Fick ju som sagt U på en av de senaste tentorna.. Och idag fick vi tillbaka dem och jag vet vad som ska komplettares. Jag har försökt hela eftermiddagen med att komma igång, och först nu satte mig vid datorn för att försöka rätta till det. Men vad jag än gör så kommer jag inte till skott. Jag blir så trött på mig själv. Gör det bara. Men jag drar på det och bygger bara upp mer ångest kring det hela. Det är så komiskt på nått sätt. Jag vet exakt vad jag gör och jag vet att det bara blir värre, men ändå kan jag inte få tummen ur. Fucking hilarious.

Bra veckor ändå

Jag har haft några bra dagar det senaste. En av mina allra bästa vänner har bott hos oss sen i onsdags. Hon är här och jobbar på konståknings-VM. Så jag har varit där och tittat på tävlingarna och bara att ha henne här har varit jätte skönt. Vi hinner inte umgås så mycket på grund av att vi bor i olika städer. Men så är det. Vi är lika nära ändå - tack och lov. Så jag har haft fullt upp, och jag tror att det har varit bra. Det är mycket tankar som snurrar. Men mamma och min syster var här i går, vi tittade på balklänningar. Och det var jätte bra. Mamma var glad, och vi med. Så det var en bra dag. Men i kväll blir det bara mys med Casper, det känns som om det var längesedan. Han hade en kompis här i en vecka, sen åkte jag iväg under påsk. Sen var vi hos mamma och nu är min C här. Det har varit kanon veckor (med ett och annat nedslag) men idag återgår vi till vardagen. Kanske lite tråkigt, men även väldigt skönt. 

Sveriges lag team Suprise, kom 2:a igår.

Ångest...

Fick U på en av tentorna, vilket innebär komplettering. Oron sprider sig i kroppen. Fan ta den jävel som rättade. Fan ta mig själv som inte lyckades. Härligt...

Det värsta man kan få höra i en sån här situation.

Att få höra att man får bita ihop, att så jobbigt kan det inte vara, är något av det jag fruktat mest. Och att få höra det av henne, fan alltså. Snacka om att känna sig värdelös och kass. Jag kan tydligen inte ens klara av att ha det lite jobbigt. Ett vanligt liv. Så kass är jag. Och inte vill jag ju sitta och kasta ur mig allt som jag upplever som så jobbigt och hemskt. Berätta om hur dåligt jag mått under så lång tid. Herre gud, hon skulle dö. Och det är ju inte hennes fel. Hon har gjort och gör så gott hon kan. Och jag älskar henne för det. Jag älskar henne mer än vad jag älskar mig själv. Men hon har varit närvarande och liksom missat hur jag mått. Inte pratat om det. Kanske blundat för det jobbiga. Och jag klandrar henne inte. Jag vill bara att hon ska ha förståelse. Det kanske kommer. Men och få höra att jag ska bita ihop, och sluta gå på "lyckopiller". Bullshit, jag har inte mått sämre än vad jag gjorde under tiden när jag började med dem. Och det är inte riktigt som om man går runt i nått slags rus av lycka precis. Men förhoppningsvis kommer hon förstå innebörden i det hela snart. Jag måste att hon gör det. Jag måste.