Packar packar och städar

Oj oj oj. Nu är vi mitt i en flytt igen. Denna gången till en trea med balkong. Det ska bli så otroligt skönt. Just nu bor vi i en etta. Inte jättekul. Men vi trivs väldigt bra. Men det ska bli så skönt att få ett ordentligt sovrum och ha bra med plats i vardagsrummet. Det kommer bli mer som ett riktigt hem. Sen ligger det nära havet och med massa fin natur och ändå nära till butiker och så vidare. Och en kvart till skolan. Perfekt. Gud det ska bli så skönt!

Är lite orolig i kroppen. Ska hem till familjen i morgon. Visst jag längtar jätte mycket efter dem och det ska bli kul att komma hem. Men det innebär alltid en psykisk påfrestning. Men jag är faktiskt rätt stark just nu. I alla fall för tillfället. Vem vet hur jag känner om en timme? Visst är livet som deprimerad och med generellt ångestsyndrom spännande..?!

En uppdatering

Jag är ledsen över uppdateringen. Shit vad dålig den har varit! Ändå är ni ett gäng som ständigt är inne och kikar efter uppdateringar. DET värmer. Och ger mig faktiskt lite lust att skriva. För visst, så är det. Jag har inte haft lust att blogga. Det förde med sig lite press. Press som jag inte tänkte på. För det var ju så inspirerande och jag ville verkligen kunna göra en skillnad för andra som mår dåligt. Men helt plötsligt insåg jag att jag kände mig pressad att skriva något bra eller något som berörde hela tiden. Och ibland är min hjärna tom, lika så mitt hjärta. Eller ja, inte tom tom. Men tomt på saker som rör depressionen och ångesten.

Men jag ser det som ett hälsotecken. Jag börjar må bättre. Visst, det har hänt ganska mycket under sommaren. Inga bra saker. Men det är bättre nu och vi tar oss igenom det. Jag och Casper har det bättre än någonsin, så det gäller inte oss. Men saker omkring. Men vi löser det också.

Jag har tagit sommaren med ro. Jobbar endel, och jag älskar verkligen jobbet. Det är så otroligt skönt. Jag har hittat något som gör att jag kan jobba utan ångest och utan oro. Det är helt sjukt. Jag som trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna hitta ett jobb som jag kunde må bra på. Men det har jag. Jag utvecklas och mår bättre. Helt sjukt. Jag är så imponerad av allt. Jag har hängt lite med kompisar och gått på lite konserter. Inte varit ute och festat nått speciellt. Och det rör mig inte i ryggen. Känner mig inte tråkig eller udda för att jag inte vill. Det bara är så. Och det är också så himla skönt. Jag håller på och stöttar en kompis som mår ganska kasst just nu. En kompis som i mina ögon var en av de gladaste och starkaste. Och det är bara ett bevis på att det kan hända alla. Alla går vi någon gång igenom något som är jobbigare än vad vi kan hantera själva. Men det ändrar inte oss som personer.

Men i alla fall. Nu ska det inte bli ett mils långt inlägg. Jag skriver mer någon dag under veckan. Om det är något ni undrar över, släng in en kommentar :)

Ett downmoment

Sitter på bussen på väg upp till mamma med vovven i knät. Jag har lite av ett downmoment. Jag lyssnar på musik och Casper är inte med. Och musik har alltid berört mig på ett speciellt sätt. Vet inte varför. Men musik är en stor del av mitt liv. Så blir lite orolig och ledsen när jag lyssnar på endel musik. Musik som Påminner eller handlar om vissa grejer. Men jag har min skyddande prinsessa i knät och snart är jag framme. Då kommer det nog kännas bättre. Det tror jag.

"Vad jobbar du med?"

Jag jobbar på ett serviceboende för personer med psykiska och fysiska funktionshinder. Komiskt nog. Eller ja. Så konstigt kanske det inte är. Det är ju faktiskt det jag brinner för. Och det jag vill jobba med i någon form i framtiden. Det komiska är väl att jag själv känner mig aningens psykiskt sjuk. Ångest, depression och HSP. Men jag trivs, som fisken i vattnet. Jag känner mig betydelsefull och jag har stor möjlighet att påverka tiden jag spenderar på arbetsplatsen. Vi har väldigt strukturerade arbetsrutiner som varje dag finns nedskrivna och uppslagna att följa. Men samtidigt finns tid och utrymme för förändringar. Och man kan hitta på saker tillsammans med de boende. Mina arbetskamrater är jättefina människor. Och vi har kul tillsammans. Så förhoppningsvis kommer den här arbetsplatsen och mitt arbete att hjälpa mig komma över ångesten som jobb alltid varit förknippat med tidigare.

Zlatan och jobb

Har legat i sängen hela morgonen med Casper och vovven och en kopp kaffe och läst Jag är Zlatan. Han är officiellt min nya idol. Grym kille. Jag gillar verkligen att han berättar sin historia för att stärka andra och för att ge barn som ses som "annorlunda" en röst. Starkt gjort. Och det gick ju ganska bra för honom om man säger så. Det visar att det går om man vill. Och om man vågar vara sig själv.

Nu ska jag snart iväg till jobbet. Och det känns inte det minsta jobbigt. Och det gör mig så himla lycklig! Har alltid haft ångest inför jobb. Varje gång, varje dag jag skulle iväg. Ångest ångest ångest. Svart tung ångest. Så fruktansvärt jobbigt. Men nu är det som bortblåst. Om det beror på att jag har ett underbart bra jobb eller för att jag mår bättre nu det vet jag inte. Men jag gillar det.
- Hur känner ni inför jobb? Har ni ångest?

Midsommar.

Ja, då har det varit midsommar. Hur har ni klarat er igenom denna högtid? Har det varit bra? Eller har ni känt er pressade att hitta på något och ha så där fantastiskt bra och trevligt? Så hade jag känt för bara något år sedan. Press att gå ut och hitta på något. Dricka för mycket och tvinga sig själv till att ha kul och hetsa. Klä sig ursnyggt men ändå känna sig ful. Men i år har jag jobbat. Hur skönt som helst. Jag har inte firat med familjen som vi alltid gör annars. Jag har inte varit med vänner och grillat och stojat. Jag har inte haft ångest inför kläder och vädret och gud vet allt. Jag har bara varit. Jag slutade 22.00 och kom hem och la mig i soffan hos Casper och kikade på fotbollen och käkade chips. En kanonbra midsommar.

Men visserligen hade det här kunnat blivit en sån där Pripps Blå midsommar. Ni vet när de är ett gäng vänner ute på någon ö och grillar, skrattar, badar och bara har det bra. Dricker öl för att det är gott, och man halvligger på någon klippa någonstans och lyssnar på musik fram till småtimmarna. Man skrattar och njuter av att vara trygg och lugn. Det hade kunnat blivit en sådan midsommar. För just nu mår jag bra. Men jag är helnöjd med utfallet ändå. Jobb, fotboll, chips och kärlek.

Så, hur har ni haft det gott folk?

Att må bättre.

Jag måste säga att jag mår förvånansvärt bra. Och har gjort det några veckor nu. Visst, bakslag kommer. Det kommer de nog alltid att göra. Men jag tar dem mycket bättre och kommer över dem fortare nu. Jag vet inte om det har med medicinen eller terapin att göra. Eller det faktum att jag börjat prata om att jag mår och och mått väldigt dåligt, väldigt länge, men mina nära vänner och Casper. Det spelar liksom ingen roll. Men jag tror att det är en kombination i mitt fall.

Att prata med Casper hjälpte mig att våga ta hjälp av andra. Han hjälpte mig att söka hjälp och jag fick, efter mycket tvekande från min sida, utskrivet antidepressivatabletter. Tabletterna hjälpte mig upp hur det djupa djupa hål jag befann mig i. Och så småningom kunde jag börja prata om det på riktigt och börja bearbeta det hos en psykolog. Efter att ha gjort det ett tag fick jag mod att berätta för ett fåtal vänner. Vänner som tog det hela jätte bra, och sen dess har vi kunnat prata om mina känslor och min ångest som vi pratar om vädret. Inget konstigt med det liksom. Efter ytterligare tid och uppmuntran från vänner och psykolog tog jag steget och berättade för min mamma. Hon tog det inte lika bra. Men hon försöker. Och idag är jag bättre än någonsin. Starkare än någonsin. Och jag ser mycket ljusare på framtiden. Jag ser mig faktiskt ha en framtid.

You know, the rainy days they ain't so bad when you're the king..

Det är en rad ur en Kings of leon låt. Min syster har gjort en tavla med den texten på, i skolan (en tavla som jag fick, hihi). Och när hon kom hem med den idag så satt jag vid baren i köket och grät med Casper. Mamma hade behandlat både mig och Casper illa och sedan drog hon i frustration (hon orkade inte se på oss...). Sedan kom hon hem och vi redde ut det. Vi pratade om det och jag grät, och hävde bland annat ur mig hur jag har tröttnat på att göra allt som vår låtsaspappa inte gör då han är iväg och jobbar hela tiden. Jag har delat allt som har med ett hem och en familj att göra med henne. Som jag inte får uppskattning för - bara det jag inte gör märks. Men allt blev bättre och det löste sig. Men efteråt grät jag ändå för att jag blir besviken, arg och skämdes över att hon beter sig så. Och då kom min syster hem. Hon pratade med oss båda två. Sen började vi kika på de två tavlorna hon hade haft med sig hem från skolan. Innan hon gick in på sitt rum sa hon:

    "Du får va the king helt enkelt så blir inte the rainy days så jobbiga"

och så gick hon. Och de där orden fastnade. Ja, så enkelt kanske det är. Jag får se till att bli the king över mitt liv helt enkelt. Så kommer de jobbiga dagarna inte att bli lika jobbiga.

"Utöka" bloggen?

Jag vet. Just nu är jag sämst på att uppdatera. Jag vet inte riktigt varför det blir så. Kanske för att jag mår bättre. Kanske för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om alla gånger. Och då känns det bara dumt. Jag vet inte.

Men jag tänkte höra med er vad ni tycker om en sak. Skulle ni vilja att jag skriver om lite annat här också? Som vad jag gör på dagarna, skolan och så vidare? Eller känns det bara weird? Vore kanske kul, jag vet inte.

Mycket jag vet inte idag märkte jag. Men så är det i mitt liv just nu. Jag vet inte så mycket. Tänker inte så mycket - men det är bra. Just nu är det riktigt bra.

Svag svag svag.....

Har haft ganska jobbig ångest de senaste dagarna. Vet inte varför. Igår på Caspers systers student kändes det som om någon stod på mitt bröst. Eller som om någon hade satt en tving och pressade ihop bröstkorgen mot ryggen. Jag fick kämpa för varje andetag. Och de blev små och korta. Och det uppstår utan märkbar anledning. Men det är väl det som är grejen med generellt ångestsyndrom I guess.

Idag har ångesten infunnit sig som oro. Det har krupit och pirrat precis mellan brösten och magen, om ni fattar? Känslan är så svår att förklara. Det är inget man känner igen för ens man har känt den själv. Men en pirrande och krypande känsla är väl så nära jag kommer. Den har varit där hela dagen. Oroat och gjort mig illa till mods. Dragit mig tillbaka och fått mig att kämpa för att orka vara den "vanliga" Chabo som jag brukar vara. Den gör mig trött och ger mig huvudvärk. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och bara vill fram. Utan att jag vet varför. Jag brottas med tanken på om jag ska berätta för Casper (eller för P som var här idag), eller om jag ska hålla det för mig själv. Jag orkar inte med mig själv ens med allt gråtande och klagande. Så hur ska dom orka med? Så därför väljer jag att hålla det för mig själv så länge jag orkar. Men tillslut brister jag. Och allt väller ut.

Jag känner mig med ens liten och svag i såna situationer. Ynklig och värdelös. Någon har sagt nån gång att man måste vara svag ibland för att orka vara stark. Men ibland känns det som om det svaga tar över. Jag är svag, svag, svag. Ångesten tar kol på mig. Just nu, precis just nu. Och då kan jag inte vara stark. Jag kan bara inte.