Panik angående praktiken..

Har varit på min tänkbara praktikplats.. Chefen la verkligen bara fokus på hur tufft det kommer vara och att jag inte skulle vara så intensiv och förvänta mig nån uppskattning. Att ungdomarna skulle rata mig, avvisa mig, inte lyssna på mig, se mig som ett tänkbart objekt.. Att dom varit med om fruktansvärda grejer. Och absolut, jag tro henne. De har haft det fruktansvärt många av dem. Men ändå. Visst, dom gör det väl för att förbereda mig. Dom har ju haft flera praktikanter innan. Men jag blev så rädd på nått sätt. Att jag inte kommer klara det. Att jag kommer börja må sämre igen för att jag tagit mig vatten över huvudet. För att jag inte kommer trivas, och för att jag inte är stark nog.

Samtidigt så skulle det vara en grym erfarenhet! Jag skulle lära mig massor. Men jag vet inte om det är värt att riskera att må sämre igen... Sen, tänk om jag får en värre eller sämre plats om jag tackar nej? Eller om det är för att jag är feg och rädd för utmaningar som jag säger nej? Att jag undviker det som är jobbigt och att jag på så vis aldrig kommer att må bättre?

Fan va svårt det ska vara... Jag vet inte vad jag ska göra. Det vet jag aldrig....

Snart dags att låtsassova...

Just nu ligger jag i sängen och hör Casper greja ute i köket. Han gör tårta tror jag. Jag fyller nämligen år idag. 23 stolta år. Tiden går fort! Men jag måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i att fylla år..! Fortfarande. Trots mina idag fyllna 23 bast ;)

Att få en syster

(Nu har jag mailat min terapeut. I did it. Det tar ju en minut och så är det gjort. Men det är som om något omedvetet hindrar mig från att göra det. Jag kommer på massa annat och göra och så har jag glömt av det. Men men, nu är det gjort. Har fått en tid nästa vecka.)

Jag tänkte att jag ska börja skriva och höra av mig mer till Caspers ena syster. Hon bor i Stockholm så vi ses inte så ofta. Men hon har själv mått som jag mår, och förstår så bra vad det är jag går igenom. Hon är helt fantastisk. Hon lyssnar och kommer med så bra råd. Vilket antagligen har att göra med att hon har varit där jag är själv. Det ger en sån enorm lättnad och tillit på nått sätt. Hon, som jag anser vara helt perfekt, fantastisk, glad, omtänksam, rolig och framgångsrik inom både idrott och arbete, har mått som jag. Hon har lyckats på så många plan. Det ger mig hopp. Hon känns som en storasyster. Kanske låter klyschigt. Men det gör hon. Så det är ett mål; mer kontakt med henne.

Tack till alla er som läser

Oj! Över 220 besökare än så länge idag..! Vad glad jag blir :) Hoppas ni stannar kvar. För nu ska jag försöka ta tag i det här med och bli bättre på att uppdatera.

En bild från när jag och Casper var i Paris i höstas

Kom igen Chabo, släng iväg ett mail bara!

Just nu får jag inte ens tummen ur att höra av mig till min terapeut angående en ny tid, som jag skulle gjort innan nyår. Men hon känner väl mig vid det här laget. Hon har inte hört av sig än i alla fall. Hon ger mig väl lite tid antar jag. Men det som är grejen är väl att när jag kommer dit så håller vi på att prata om hur jag ska gå vidare med min terapi. Och det är ju det jag inte vet... Jag har inte den blekaste.

Att ta ett steg till, men till vad?

Jag har haft tankar på att sluta min terapi. Det känns som om vi bara pratar och pratar och jag får liksom inte ut nått längre. Det känns som om jag behöver mer konkret hjälp. Det hjälper mig inte längre att prata. Det har gjort det. Det har hjälpt enormt! Att få trassla upp allt inom en liksom. Och få hjälp att förstå det och titta på det på nytt.

Men nu känns det som om jag behöver ta ett steg till. Kliva ännu längre. Få hjälp att hitta nya strategier. Nya tankemönster.

Har ni nån erfarenhet av sånt här? Jag känner mig oerhört kluven och förvirrad. För jag finner en stor trygghet i min terapeut.... Fan va svårt allt ska vara.

Without answer

But I will spend a lifetime 
Trying to understand  
Why someone sharing my bloodline 
Would not lend me their hand...

Biverkningar

Jag fick en förfrågan om vilka mediciner jag äter och vilka biverkningar jag fick i början. Så jag tänkte försöka svara på det.

Jag äter Citalopram just nu, antidepressiva (SSRI) och tar Atarax som lugnande vid behov.

I början med citalopramen så blev jag ännu mer nere. Det var som om jag sjönk djupare ner i depressionen. Jag hade pirrningar i armarna och benen. Jag svettades ofantligt mycket. Jag var trött och fick ont i kroppen. Kommer inte riktigt ihåg, men jag tror det var det i stort. Men det slutade allt ihop. Efter några veckor. Tre tror jag ungefär.

Sen var det jobbigaste sexlivet. Hade ingen lust över huvudtaget. Och när jag väl hade det kunde jag inte få orgasm. Det kan fortfarande vara svårt i vissa perioder. Men vi har vant oss vid det och vi vet vad det beror på. Huvudsken är att jag mår bättre idag än vad jag gjorde förut.

Visst, jag svettas mer idag än vad jag gjorde innan. Och det kan pirra i armarna och benen lite då och då. Men bara man tar sig igenom den första perioden så blir det så mycket bättre!  I alla fall för mig. Och min panikångest slutade efter bara några dagar. Puts väck var den. Helt otroligt. Det hade jag inte en aning om. Att de skulle ha inverkan på det. Så det var en väldigt positiv överraskning.

Ataraxen är ju från början en medicin för barn att ta för att inte klia på sina eksem. Men den visade sig vara lugnande också. Och jag är väldigt lättpåverkad när det kommer till medicin (har det visat sig) så jag bli dåsig utav den. Och jag tar den bara när jag är väldigt orolig och behöver sova bort oron och ångesten för att orka. Den får jag inga biverkningar av, förutom kanske lite extra trötthet dagen efter.

Jag vet inte så mycket om biverkningar och mediciner. Men jag vet att när du äter antidepresiva så mår du sämre i början och det har endel biverkningar. Men de går över! Men är du orolig så tycker jag du ska ringa din läkare, eller bara 1177 (sjukvårdsupplysningen) för att fråga.

Hoppas du fick ut lite av mitt svar i alla fall.

Kram på dig!

Ibland kan det hjälpa att bara sätta sig ner med en kopp kaffe och slappna av. Så släpper ångesten. Konstigt nog.

Ljug för mig

Någon stans så väntar jag bara på att jag ska bli avslöjad. Eller avslöjad är kanske fel ord. Genomskådad? Nej. Övergiven är nog mer rätt. Ah. Övergiven av både mina vänner och min älskade Casper. Att de en dag ska fråga sig; vad är hon att ha egentligen? Att de ska sluta höra av sig, börja undvika mig och bara "tappa" kontakten. Att Casper en dag ska säga; det räcker nu. Tack för allt, men nu är det över. 

Det handlar inte om att jag har låga tankar om dom. Mina underbart fantastiska vänner. Eller Casper. Nej. Tvärt om. Jag höjer dem till himlen. Jag älskar dom. Ser dom som bättre än alla andra i hela världen. Just för att de är så förstående och omtänksamma. Så roliga och så stöttande. Speciellt nu när jag pluggar har jag träffat helt fantastiska människor. Som jag bara känt i snart två år. Men som gör mitt liv så mycket lättare. Så vad skulle jag tillföra i deras liv. Ha? Inget. Förutom att vara den där som mår kasst.

Och Casper. Ja ord kan inte beskriva det han gör. Eller hur han får mig att känna. Han friade till mig i Paris. Han vill leva hela sitt liv med mig. Och han kunde lovade mig något bättre än att vi alltid skulle vara tillsammans sa han. (Vad det nu kunde vara tänkte jag). Han lovade att älska mig för alltid. Han lyfter mig. Han får mig att bli starkare. Han får mig att våga. Han får mig att skratta. Han får mig att känna mig trygg. Han får mig att känna mig älskad. Han är mitt allt.

Men trots allt detta så är det en liten del av mig, men ack så stark del, som bara väntar på att bli övergiven. Att de snart ska tas ifrån mig. Och bara tanken på det får mig att vilja lämna dom alla nu. Så att jag slipper bli mer fäst vid dem. Så att jag slipper ännu mer smärta när det händer. Ju tidigare desto bättre. Eller hur? Eller..?

Vad är det för fel på mig? Dom har ju inte gjort något över huvudtaget för att förtjäna att jag tvivlar på dom... Inget alls.