Jag har ringt och sökt ny psykolog.

Idag tog jag tag i att ringa sjukhuset och få kontakt med någon som kunde hjälpa mig till en ny psykolog. Jag var ända tvungen att ringa då mitt recept på citalopram var slut (vilket jag tycker att det är varje månad?). Det har varit något jag dragit mig för. "Hej! Jag är psykiskt sjuk. Behandla mig oerhört varsamt och försiktigt! Annars går jag sönder. Jag är även smittsam. Och ja jag är där med en avvikare i det svenska samhället." Men nu var det gjort. Nu väntar jag bara på att någon läkare ska ringa tillbaka. Det jobbiga nu är att säga att jag inte vill gå tillbaka till henne jag hade förut, och att jag hoppade över de sista mötena för att det inte kändes bra alls. Men jag har nu insett att jag behöver prata med någon och bearbeta saker och ting...

Att dölja en depression.

Det är inte lätt alla gånger och dölja en depression, när det väl kommit upp till ytan. Eftersom jag inte berättat något för mina föräldrar, syskon, släkt eller vänner så gäller det att vara försiktig med vad man säger.
Jag känner min familj bättre än någon annan, och jag vet att depressioner och ångest är något man inte tror på. Det har bara att göra med en svag karaktär. Det är så jag känner i alla fall. Och jag har därför valt att inte säga något. För jag är rädd att bli sedd på ett annorlunda sätt och kanske till och med att några tar avstånd ifrån mig. Och det skulle jag inte klara av. Jag älskar min familj och släkt över allt annat.
Så jag har fått kommit med konstiga och udda ursäkter för att jag inte jobbade i somras. För jobba är något som alla måste göra, annars är man svag. För det gick inte, jag klarade inte pressen och stressen med ett nytt jobb. Det gick bara inte. Sen alla dagar jag bara legat i sängen och inte ens orkat svara i telefon - ursäkter även där. Sen har jag fått hitta på att jag gjort massa saker. Träffat kompisar, varit ute osv, för att det inte ska verka konstigt. Sen får jag smyga med tabletterna när jag är hemma och hälsar på. Det gäller att sätta på sig en "mask" och spela sitt vanliga jag, och det känns hemskt. Jag hatar det...

Tack alla ni som läser!

Det glädjer mig att så många har varit inne och läst, och jag hoppas att ni finner något utav det jag skriver intressant. Ni får jätte gärna lämna en kommentar och föreslå saker jag ska ta upp.

Jag tänkte länka en låt som betytt mycket för mig, och det är några rader i den som fått mig att börja skriva den här bloggen. Dom har ekat i mitt huvud sen jag hörde låten för första gången, vilket var ungefär två år sedan. Ca 2.40 in i låten sjunger hon "If I get it all down on paper, it's no longer inside of me, threatening the life it belongs to..." Och jag tror det stämmer.

Känslor.

Min depression handlar mycket om känlsor. Det liksom pirrar i magen och det känns som om någon stampar på mitt bröst varje gång jag ska andas ut. Så all luft blåses ur och jag får inte behålla något syre. Det är svårt att förklara. Men så fort känslan infinner sig så vet man vad det är. Men man vet inte varför man fått den just den här gången. Känslan kan förstöra allt. När den väl kommit kan man inte tänka på mycket annat. För mig har det funkat att sova bort den. Jag lägger mig och sover och när jag vaknar känns det lite lika mycket. me ndet är bara för mig, jag blir jätte matt utav att må dåligt. Men det funkar även att kika på tv och stänga av hjärnan, eller att faktiskt försöka göra något. Om någon drar med en ut på någonting så lyckas hjärnan så småning om koppla bort det.

Skam och skuld.

Skam. Skuld. Dåligt samvete. Ångest. Oro. Det är dagliga känslor för mig. jag har ofta dåligt samvete och känner skam för att jag tänker vissa saker. Jag älskar min mamma över allt annat. Hon har gjort så otroligt mycket för mig och hon är en av mina bästa vänner. Vi har kul tillsammans och gör det mesta ihop. Men jag har fått lite perspektiv på det hela och insett att hon gjort och gör en del konstiga saker. Det är svårt att förklara. Men hon har lite konstiga värderingar. Hatar män i allmänhet (trots att hon är gift sen 15 år tillbaka). Ja hon kan vara lite elak ibland. Det känns som om hon ger mig dåligt samvete med flit. Gör sig själv till offer. Hon blir sur om jag inte gör som hon säger. Hon ger inte min älskling en chans, trots att han gjort allt för att bevisa att han förtjänar en. Hon är trångsynt i vissa fall. Hon bryr sig inte om jag mår dåligt. Har jag ont i handleden, ja men det har alla ibland. Det är ingen fara. Medan andra mammor kanske skulle sagt att vi åker och röntgar.

Och när jag tänker dessa tankar och gråter och blir arg för att hon inte bryr sig mer, får jag genast dåligt samvete och känner mig skamsen. Hon har ju gjort allt för mig och hon älskar mig, trots att hon aldrig sagt det till mig face-to-face. Hon har gett mig mat, fostrat mig och lekt med mig. Hon har gjort så gott hon har kunnat. Och då blir jag ledsen och arg för att jag tänker som jag gör. Fan ta mig och mina hemska tankar. Så får man inte tänka. Inte om henne. Inte om min mamma. Hon är skör. Som en porslinsdocka.

När det var som värst.

När allt var som värst, för si så där ett halvår sedan. Då satt jag mestadels ihopkurad i soffhörnet och samlade kraft för att exempelvis gå och duscha. Allt kändes jobbigt. Och ingenting spelande någon roll. Jag sov och sov och sov. Jag hade ingen ork till någonting. Och där emellan grät jag. Visst, jag skrattade och mådde bra vissa stunder. Och jag trodde att det var så här livet skulle vara. Det var inte lättare, utan det ska vara en ständig kamp. En kamp om vad visste jag dock inte. Jag visste bara att jag ville inte vara med som det skulle vara så här för resten av mitt liv.
Det som gjorde mig mest ont var att jag hade världens bästa kille. Vi hade då bott tillsammans ett drygt halvår. Han var verkligen allt man kan önska sig. Snygg, omhändertagande, rolig, snäll, mogen, smart, driven, målmedveten och han älskar mig över allt annat. Och det störde mig. Tänk om jag skrämmer iväg honom? Tänk om han tycker att jag är världens tristaste människa som sitter här och gråter? Men eftersom han är den han är, alltså världens bästa. Så förstod han. Flera i hans familj har mått dåligt, så det var därför han kände igen mitt beteende. Han hjälpte mig, pushade mig och fick igång mig. Vi sökte hjälp och nu är det på väg att bli bättre. Jag har ingen psykolog för närvarande (det var någon form av akutsamtal jag fick i början), men ajg håller på att samla kraft och mod att söka en ny. För någon som inte vet hur det är kanske det låter konstigt. Det är ju bara att ringa? Men för mig är det inte så enkelt. Det är en process och det är en jobbig process. Men allt går framåt. Tack och lov.

Att se om man känner.

Jag har även försökt att svälta mig. Inte för att gå ner i vikt. Jag vet att jag inte är stor. Och inte heller för uppmärksamheten. Jag var livrädd att min mamma skulle förstå något. Hon skulle blivit så jävla arg. Hon skulle aldrig förstå. Men jag fann ingen glädje i mat och på något sätt ville jag känna något. Och jag kände makt över mig själv då. Det var något jag kunde bestämma över själv. Något som ingen annan kunde ta ifrån mig. Jag bestämde om jag skulle äta, jag bestämde om jag jag skulle vara hungrig. Jag kom att älska känslan av hunger. Hur magen nästan sved. Tillslut kom jag på mig själv med att känna mig trygg när känslan kröp sig på. Och då blev jag lite rädd. Ingen sa något, och det gjorde nästan det hela värre. Samtidigt som det var det jag ville - att ingen skulle märka. Jag var som smalast på min student. Alla mina vänner, och hela min släkt. Ingen såg något. Men efter det slutade jag. Och åt som vanligt. Det var ingen sjukdom i sig. Det var bara ett sätt att känna att jag kände. Jag kunde känna hunger, och jag kunde bestämma själv. Så enkelt var det.

Att se sig själv som ful.

Vi var ute på stan idag och skulle köpa vinterjacka till mig. Det slår mig att varje gång jag ser mig i spegeln så vänder jag bort blicken. Jag ser bara en blek, intetsägande och tråkig tjej stirra tillbaka på mig med död blick. Inget ser bra ut på mig. Inget. Alla färger gör mig blek och mitt hår är bara tragiskt. Han säger att han tycker det är tråkigt och jobbigt att jag hela tiden tycker att jag är ful, när han tycker att jag är väldens vackraste och att han är stolt att ha mig vid sin sida. Jag frågar honom varför jag tycker att jag är så ful. Jag gillar inte att tycka det. Jag minns när jag faktiskt var ganska nöjd med mitt utseende. Men det har bara gått utför. Jag vet att jag inte är fulare än någon annan. Men jag ser inget vackert längre. Och det gör ont i mig.

Att söka svar.

Ibland blir jag så jävla förbannad. Varför känner jag så här? Vad har jag gjort som gör att jag förtjänar det? Det värsta är att jag inte kan komma på något. Jag börjar därför tänka på min uppväxt. Skilda förändrar, min pappa tog ifrån mig. Sedan hatade jag att vara där, men blev ändå tvingad att åka dit varannan helg. Jag grät och hade ångest hela helgen. Och sedan hela veckan innan jag skulle dit. Kan det ha med saken att göra? Jag kände mig aldrig tillräcklig inför min mamma, trots att jag vet att hon älskar mig högt. Min syster var alltid bättre. Jag hatade skolan, och jag hade ingen nära vän. Jag har haft och har väl än idag, ett konstigt behov av att göra andra människor tillfreds. Även om jag själv mår dåligt av detta. Det är bara några av sakerna som jag kan sitta och tänka på om det är det som gjort att jag mår dåligt. Och helt plötsligt drabbas jag av dåligt samvete. Pang! Det slår till som an rak höger i magen. Då skäms jag så fruktansvärt över att jag kan lägga över ansvaret på andra. När det är mig det är fel på. Jag är säkert bara överanalytisk, överkänslig och egocentrisk.

Att tänka bort oron.

Man ägnar inte tillräckligt mycket tid åt att faktiskt vara glad över det man har. Att kunna stiga upp på morgonen, gå ut på en promenad med hunden, känna den friska vinden och se hur hon njuter utav att skutta omkring och lukta på gräset. Helt plötsligt känner jag hur magen liksom pirrar. Det är min oro. Men nu kan jag slappna av och efter en stund försvinner den och jag känner hur jag fullt ut kan njuta av dagen och morgonen. Det är så underbart.