Första psykologbesöket

Har varit på mitt första samtal hos nya psykologen idag. Och det kändes jätte bra. Jag var otroligt nervös innan jag skulle gå in, hade ont i magen och det pirrade på något konstigt sätt i händerna. Men Casper sa det att "säg det till henne så hon vet hur du känner..", och det gjorde jag. Hon förstod precis och förklarade därför hur hon tänkte gå tillväga och hur det skulle komma att bli om jag valde att fortsatta att gå hos henne.

Det började med att hon fråga mig lite om min familj samtidigt som hon ritade upp min familjekarta. Alltså relationsband och familjekonstellationer och så vidare. Hon frågade saker undertiden, som hur min relation till den och den var. Hur jag kände om vissa saker som rörde familjen osv. Nästa möte kommer hon fråga lite om skolgång, tonåren, sexualiteten, kompisar mm.

Så än så länge känns det riktigt bra. Hon var inte det minsta dömande eller stressande. Hon lade upp det hela på ett så bra sätt. Hon sa att hon inte tänkte sätta massa diagnoser på mig eller liknande. Utan bara hjälpa mig att reda ut saker och ting och kanske förstå samband och sådant för att först¨varför det blivit som det är. Sedan är det upp till mig om jag vill göra något åt det hela och då finns hon där för att hjälpa mig.

Så det kändes jätte bra. Kommer att fortsätta att berätta om hur det är om ni är intresserade. För jag kommer fortsätta där ett tag som det känns nu i alla fall. Här nedan kommer två exempel på familjekartor (genogram) som jag hittade på nätet.

Är det verkligen jag?

Jag ser in i spegeln och där står hon och tittar tillbaka på mig. Hon viker inte blicken. Hon stirrar på mig som om jag störde henne. Hennes ögonen är så ärliga, jag ser allt som hänt henne bara genom att se in i dom. Hon är rädd, ständigt rädd. För vad vet hon inte. Men om hon döljer det bakom ett stort leende och skämt så märks det inte. Om man inte tittar på henne i spegeln när ingen annan ser förstås. För då lyser det igenom.

Det är som om speglar visar ens sanna jag. Tycker ni inte det? När jag ser mig själv i spegeln så ser jag på mig själv utan att göra mig till. Och jag ser allt ont i mina ögon. Jag ser alla sorger och alla frågor surra omkring där inne. Den blacka hyn och de trötta musklerna efter alla leenden. Men det värsta är ögonen. Att verkligen se på mig själv. Det sägs ju att ögonen är själens spegel... Men vad vet jag. Kanske inbillar jag mig vad jag ser. Kanske inte.

Jag är veckansblogg.

Ville bara säga tack till Joanna som utsåg mig till Veckansblogg på hennes egen blogg. Vilket förövrigt är en riktigt intressant blogg. Hon skriver bland annat om sin diagnos aspergers. Tack igen!

http://www.domkallarmighannes.com/

Har ni tips och råd om samtalsterapi?

Jag börjar blir lite nervös inför morgondagen. Ska ju som sagt till min nya psykolog då. Undra hur hon är? Om vi kommer gå varsamt in på allt, eller om hon frågar som den andra; Jaha vad vill du prata om, varför mår du dåligt? Eh, hade jag vetat det hade jag väl inte varit här? Det känns som om jag har så mycket att säga att jag inte vet var jag ska börja. Har ni något tips på hur jag ska gå till väga, om ni har någon erfarenhet om samtalsterapi? Jag skulle verkligen uppsatta det, så kanske nervositeten släpper lite också.

För övrigt har jag en bra dag idag. Mycket plugg inför tentan, men då vet jag vad jag ska göra i alla fall. Känner mig trygg med alla mina papper och mina anteckningar, sitta och skriva upp begrepp i min "begrepps-bok" och dricka kaffe. Så just nu mår jag bra. Lite stressad och nervös, men bra. Så ha en skön söndag allesammans!

Att sova dåligt.

Jag är trött på att vara trött. Jag somnar runt nio varje kväll, ibland så tidigt som sju. När jag väl sover så drömmer jag jätte mycket. Jag drömmer konstiga och påfrestande saker som hänger i när jag vaknat och ibland hela dagen.

Som i natt när jag drömde att jag sprang ett lopp på 10 000 m. Jag var utmattad och trött hela loppet, men jag var tvungen att vinna. Det fanns inget annat. Casper och hans pappa peppade mig på upploppet och jag skrek och svor när jag sprang. Benen orkade inte, lungorna fick ingen luft, men dom skrek och hejade, benen sved av mjölksyra. Men jag var tvungen att vinna. Jag snubblade och snubblade. Men jag visste att jag låg först, ingen hade passerat mig, men när jag kom i mål så sa det att jag kommit på fjärde plats. Och jag blev vansinnig. Jag kastade saker och skrek. Det var inte möjligt!? Sen kommer Casper fram och säger att jag inte är av rätt virke, han visste att jag inte skulle klara av det och så vidare... Det var en fruktansvärd dröm, även om det låter harmlös.

Sen blir vi väcka ibland upp till fyra gånger per natt av vår hund som behöver ut. Jag vet inte varför hon gör det, så har det inte varit förut. Så det blir aldrig någon hel natts sömn. Och som om inte det vore nog så vaknar jag ett par tre gånger där emellan för att ryggen gör ont.

Jag har atarax som jag kan ta för att sova bättre. Men tar jag dem så blir jag så slö och dåsig dagen efter, så då är den dagen ändå "förstörd". Det kvittar hur mycket jag sover så är jag ändå trött. Och nu är jag mitt uppe i tentaplugg med, och det gör inte saken bättre. Så det ska bli skönt när den är gjord så kanske jag sover lite bättre sedan och blir lite piggare.

Press och stress med jobb.

Jag fick en kommentar för några dagar sendan från en tjej som även hon lider av depression. Hon hade blivit medicinerad men nu slutat. Det hon skrev var att hon skulle börja ett nytt jobb och kände sig därför orolig och hade lite ångest. Dels för att göra bort sig och dels för att hon var rädd för att hon skulle må dåligt och få ångest och vilja gå hem. Och jag förstod precis vad hon menade.

Jag jobbade som sagt inte den här sommaren eftersom jag inte orkade. Jag skulle inte ha klarat av det rent psykiskt. Pressen på att vara öppen, social, alert, duktig, ansvarstagande och allmänt bra kändes för stor. Visserligen är det väl bara mina egna tankar och antaganden. Men det spelar ingen roll. Jag känner ändå som jag känner. Jag vet att det är okej att vara nere ibland och att göra misstag. Men det hjälper inte, inte just nu i alla fall. Kanske kommer jag se det ur ett annat perspektiv när jag börjar må bättre igen. Vad vet jag.

Men det jag vill få sagt är att jag förstår dig Charlotte. Jag har liknande känslor. Jag hoppade in och hjälpte till hos Casper i torsdags. På hans jobb där jag är cirka 4 dagar i veckan och äter, pluggar och bara tar det lugnt. Jag har jobbad där förr några gånger, men ändå kryper sig känslan av oro och nervositet på dagen innan. Och då är det bara en enda dag, och på ett ställe jag är i stort sett dagligen annars, och ett jobb jag kan. Det är lustigt hur det blir.

Så även om man får en känsla av panik, oro och ångest och bara vill där ifrån. Försök att ta dig tid att samla dig. Gå iväg och ring någon som gör dig trygg, någon som kan hjälpa dig att stå ut med det jobbiga. För det är okej att det är jobbigt att börja på ett nytt jobb, eller att det gamla jobbet helt plötsligt känns överväldigande. Men försök att ta dig igenom det, för när man har gjort det så mår man så bra. Man har bevisat för sig själv och för andra att man faktiskt klarade det. Och sedan blir det förhoppningsvis bara lättare och lättare.

Följ gärna min blogg på Bloglovin.

Följ min blogg med Bloglovin

Lättnaden över att få dela med sig.

Har precis tagit en atarax och krypit ner i sängen. Det har varit en lång och psykiskt jobbig dag.
Var och simmade i morse och sedan dess har vi pluggat hela dagen tills nu. Vi har tenta på onsdag nämligen. Men när jag satt med tre av mina närmaste klasskompisar i förmiddags och pluggade så berättade jag hur jag mådde och om bloggen. Det föll sig så naturligt då vi kom in på bloggar och sånt där. Dom tog det jätte bra och det kändes inte konstigt alls. Visst kom tårarna lite och jag blev oerhört nervös. Men jag kände en sån lättnad när jag hade fått det sagt. Så förhoppningsvis leder detta till att jag kan känna mig mer som mig själv framöver. Att jag kan säga som det är om jag är för trött för att umgås, eller om jag mår för dåligt för att gå till skolan.
Sen på vägen hem när jag mötte upp Casper så pratade vi om hur det är att inte kunna minnas några lyckliga stunder från sin barndom och hur det känns att bli arg på sig själv för att man inte kan reagera "normalt" i vissa situationer. Som att jag börjar gråta så lätt för allt. Och det berörde mig verkligen (som allt annat nu för tiden). Men jag är inne i en jobbig period just nu och dagen i sig hade varit väldigt påfrestande på många sätt. Så det är därför jag har tagit en atarax nu i kväll, för att kunna lugna ner mig lite och få lite ro i kroppen. Jag har sovit väldigt oroligt det senaste och drömt mycket. Så jag kände att det kan behövas i natt för att få lite sömn. Men jag är i vilket fall väldigt glad att jag vågade berätta. Jag har velat göra det länge nu. Så jag är stolt över mig själv faktiskt. Och jag har faktiskt haft en väldigt bra dag ihop med dessa tre fina flickor. Trots att det tog mycket på mig.Tack.

Människan bredvid

Hej!

Eftersom Chabo har bestämt sig för att bloggen skall vara anonym än så länge kan vi kalla mig för Casper. Vem är då denne Casper? Jo jag är Chabos pojkvän och sambo, samt förhoppningsvis bästa vän. Titt som tätt kommer jag att titta in här och lämna ifrån mig några ord, hoppas att ni tycker det låter spännande och kul. Det gör i alla fall jag. Jag antar att de flesta av er som hittat hit har någon koppling till depression, ångest och eller panikångest med mera. Det är ju faktiskt så att det är vanligt i dagens samhälle. Om jag bara tittar runt mig själv så har båda mina föräldrar, två syskon, jag själv samt då Chabo drabbats av detta. Jag tror att den största anledningen till att det är såpass vanligt är för att det är så himla tabubelagt, det är inte okej att må dåligt helt enkelt.

Jag led själv av kraftig ångest och sömnproblem under flera års tid innan jag erkände det för mig själv och min omgivning. I dagens läge mår jag bra, främst tack vara min psykolog och mina nära och kära, klart att tabletterna hjälpt till lite också..

Hur som helst, vad skall mina inlägg ha för syfte i Chabos blogg då? Det låter jag er bestämma. Skriv en kommentar och berätta vad ni vill att mina inlägg skall handla om. Glöm då inte bort att inläggen skall helst kretsa kring Chabo och hennes väg från botten till toppen, samt psykiska sjukdomar.

Lite tips: hur är det att gå till psykolog? vad finns det för biverkningar kring antidepressiva? Hur är det att bo ihop med någon som är labil, osv.

Peace Out!!
//Casper

Att börja samtalsterapi.

Jag tänkte bara säga det att jag äntligen fått tid att prata med någon. Jag har fått tid nu på måndag hos en psykoterapeut. Så nu får vi se hur det går. Det känns lite nervöst reda nu, men jag tror det kommer bli bra. Det är nog det som har saknats för att jag ska komma igång och börja fixa det här. Man behöver lite hjälp. Det är svårt att veta hur man ska göra. För hade man vetat det och sen klarat av det på egenhand så hade man ju redan gjort det..? Eller hur? Så det känns som att jag har fastnat. Jag vet att något måste göras. Och att jag måste ta tag i det. Att jag måste börja ändra på saker och ting. Jag vet det. Men jag kan inte, jag vet inte hur jag ska göra. För då hade jag ju som sagt redan gjort det.
Men det som känns mest akut nu är att "fixa" min självkänsla. Och få bukt med min relation till familjen. Missförstå mig inte. Vår relation är bra. Jag står mycket nära dom och jag vet att dom älskar mig. Men jag vet ju att allt "inte står rätt till", det ska ju inte bli så här liksom. Jag ska inte vara rädd för att göra mamma upprörd. Eller inte tro att min pappa tycker om mig. Eller känna mig som en besvikelse för dom. Men alla har gjort sitt bästa utifrån de resurser de har. Även jag. Men ibland känns de som om jag spelar någon annan för deras skull. Med dom pratar man inte om sånna känsliga saker och om sånna känslor. Men jag är en sådan individ som behöver och vill det. Men det går inte. Jag vågar inte. Men men, förhoppningsvis ska jag nu få lite verktyg som kan hjälpa mig med det.