tisdag 14 februari 2012

Ångest och bakslag.

En bakslag idag.. Har insett att jag inte kommer hinna boka in ett nytt möte hos min psykolog innan vi åker. Och jag avbokade ju det senaste för att jag helt enkelt inte orkade ta mig iväg. Så nu var jag tvungen att säga det till henne. För det första var jag rädd att hon skulle tycka att jag "slösade" med hennes tid. För de andra var jag rädd att hon skulle bli arg. För det tredje var jag rädd att hon skulle se det som om jag inte ville komma egentligen. Och för det fjärde så hatar jag sådana grejer. Att ringa och greja såna saker som kan leda till jobbiga situationer. Men hon är väl van antar jag... 

Jag försökte ringa henne i alla fall. Men hon svarade inte. Och på grund utav det blev det en omöjlighet att ringa igen. Jag har mått dåligt för det hela dagen och undvek att svara när hon ringde. Vilket spädde på oron ännu mer. Till slut fick jag övertala Casper att ringa. Han vet ju hur det ligger till och såg på mig att den här gången kunde jag bara inte. Fail. Fan. Jag gillar ju henne jätte mycket. Och en mer förstående människa får man leta efter. But stil. Jag blir så trött på mig själv.

Ångest. Ångest. Ångest för gårdagens inlägg om att min syster bråkat med mamma. Gud. Jag vill inte att ni tror att jag inte tycker om min mamma! Hon är väldens bästa. Det tycker jag verkligen. Hon älskar oss över allt annat. Och skulle gå genom eld för oss. Det vet jag. Men man är ju inte mer än människa. Och alla människor har sina brister. Även hon. Även jag. Och även du. Men det gör oss inte till sämre människor. Utan det är just det som gör oss till mänskliga. 

måndag 13 februari 2012

Att inte finnas där för henne.

Pratade nyss med min lillasyster. Älskade älskade syster. Hon ringde och grät för att mamma och hon har bråkat. Ibland känns det som om mamma letar bråk. Hon vill tjafsa för att få spela martyr vissa gånger. Sen tar hon upp pappa för att göra min syster illa till mods. Hon vet att det är hennes svaga punkt. Säger att hon alltid är så snäll mot honom trots att han inte funnits där och att hon alltid är så hård mot henne själv. Fan vad arg jag blir! Och så får jag såna fruktansvärda skulldkänslor för att jag har lämnat henne själv hemma. Jag vill finnas dör för henne i såna här situationer. Jag hatar att inte finns där.

Min mamma är väldens bästa. Tro inget annat. Men i vissa situationer beter hon sig som ett barn. Och hon är inte snäll då. Hon vet vilka kort hon ska spela ut för att bli martyr. Mot mig säger hon till exempel att hon vet att jag inte tycker att hon är en bra mamma. Och det är det värsta hon kan säga. För jag älskar henne över allt annat. Och det är det sista jag vill att hon ska tro. Fan vad jag hatar såna här situationer! Fan fan fan.

Ibland önskar jag att jag bara kunde säga till henne och skrika åt henne att växa upp. Att sluta spela martyr och ta tag i sina egna problem och inte lägga dem på oss. För jag tror faktiskt att hon med mår dåligt. Och det gör ingenting, det gör henne inte till en sämre människa för det. Jag vill bara att hon ska må bra och sluta vara så sur och tvär och ha sina förutfattade meningar. Jag vill bara att vi ska börja prata med varandra om hur vi mår och hur vi känner för att sedan lägga det bakom oss och gå vidare. Närmare än någonsin.

En välförtjänt semester

Har jag berättat att jag ska på semester en vecka? Jo, jag ska nämligen till Trysil med Casper och hans mammas sida av familjen. Och det ska bli så himla skönt. Det var längesedan jag gjorde något sådant. Bara komma iväg bort från all vardag och ha det bra. Jag hoppas att det blir ett bra break och att jag kan komma på andra tankar ett tag. Bara fokusera på nuet, något som jag behöver öva på. Glida ner för backen, dricka varm choklad, äta god mat, skratta, leka, åka pulka, umgås och släppa allt jobbigt.

För som sagt. Jag tror att det är viktigt att man tar sig ur det jobbiga och vågar göra något som man brukade göra innan. För att visa för sig själv hur det är att må bra. Visserligen kan det kanske kännas oerhört jobbigt och hemskt vissa gånger och man tror att man aldrig kommer kunna göra dessa saker igen. Men ju mer man utsätter sig för det ju lättare tror jag det blir sen. Men då kan det vara bra att ha en terapeut att prata med samtidigt. Som man kan gå igenom det jobbiga med. Och som hjälper en att sätta lite perspektiv på saker och ting med.

söndag 12 februari 2012

Man måste våga för att vinna.

Vi var faktiskt ute igår jag och Casper. Vi var hemma hos några kompisar och gick och spelade biljard lite senare. Och det var en jätte bra kväll. Hade jag dock följt min magkänsla hade jag stannat i hemmets trygga vrå. Vilket var otroligt svårt att inte göra. Jag kände mig trött och hängig. Men för en gångs skull struntade jag i det och vi gick iväg. Och det visade sig bli en kanonkväll! Tack för det.

Jag tror att det är vid såna tillfällen man "tillfrisknar" lite mer. Man inser att man faktiskt kan må bättre. Och att man fortfarande kan ha kul och bara må bra för en kväll. Som innan allt blev för mycket. Det finns hopp, bara man vågar. 


fredag 10 februari 2012

Stigma kring psykiska sjukdomar

Att ha en psykisk sjukdom eller diagnos kan vara oerhört stigmatiserande. Folk runt omkring dig ser dig helt plötsligt på ett lite annorlunda sätt. Och människor som inte riktigt känner dig tillskriver dig olika egenskaper och personlighetsdrag. Vet ni vad några av de vanligaste missuppfattningarna om psykiskt sjuka är? Att man är farlig, oansvarig, att man har svag karaktär och lite får "skylla sig själv" att man hamnat där och att man är som ett barn. När jag hörde det blev jag riktigt paff. Oansvarig? Va? Varför skulle man vara det? Och ha svag karaktär, skulle jag aktivt ha handlat för att hamna här och må så här dåligt? Nja, skulle inte tro det.

Men anledningen till att det kan bli så här är ju okunskap om psykiska sjukdomar. Det tror jag har att göra med tabun omkring ämnet. Det är liksom inte okej att prata om det. Därför vet folk inte så mycket om det. Det visas även en del konstigheter i film och media. De använder diagnoser på felaktiga sätt. Framställer dem som farliga. Det blir så fel. Folk ser sig ju "veta hur sånna är", de har ju sett de på film. Ja ibland tycker jag det är komiskt det hela.

Men det här är en av anledningarna till att jag vill driva den här bloggen. Jag kan dela med mig av den lilla kunskapen jag har och kanske på så sätt bidra till att öka kunskapen lite, och lyfta lite på tabun kring det hela.

Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå
när du inte ser på.
Och färglös som en tår
blir jag utan dina andetag..

torsdag 9 februari 2012

Som ett bevis på min svaghet.

Jag ringde och avbokade mitt psykologbesök som jag hade i morgon. Mår lite kasst av att jag gjorde det. För jag tycker att det är så himla skönt när jag varit där. Men eftersom det är lite "krångligt" att ta sig dit och jag inte är tillräckligt motiverad, så blir det till ett så himla stor hinder. Då är det enklare att bara ställa in det. Men samtidigt mår jag dåligt. Jag ser det som ett så stor nederlag och som ett bevis på hur svag jag är. Men jag tog mig dit förra gången fast jag egentligen vill ställa in. Det tog emot och det var tidigt på morgonen (och jag hatar mornar), men jag tog mig dit. Så den gången stog jag emot det jobbiga och struntade i känslan. För jag visste att jag skulle känna mig bättre till mods nästa dag. Men idag funkade det inte att trotsa tanken och känslan. Tyvärr.

onsdag 8 februari 2012

Självmord

Idag hade vi en tung föreläsning - självmord. För visst har man varit där och nosat. Känt att det vore lättare och bara få slut på det. Att man blivit rädd för sig själv. Rädd att man ska göra något i ren impuls och desperation. Sen pratade vi lite om självskadebeteende. Och jo då. Där har man också varit. För visst känns det lite enklare när smärtan blir subjektiv och det är något man kan se och ta på, istället för att den sitter inuti en. Så det var jobbigt idag. Men även lärorikt. Vi gick igenom hur du bemöter någon som har självmordstankar. (Så om ni skulle känna att det vore "intressant" eller bra om jag gick igenom det för er så kan jag göra det. Bara att säga till och lämna en kommentar om det.) Så det var skönt att jag efter föreläsningen hade bestämt en shoppingrunda med en tjejkompis. Så man kunde få tankarna på lite annat.


(Vet inte riktigt varför jag skriver man istället för jag. Det blir väl kanske inte riktigt lika verkligt på något sätt. Att jag faktiskt känt så och faktiskt gjort mig själv illa. Jag vet inte.)

tisdag 7 februari 2012

Vi är med än en diagnos!

Fick en väldigt insiktsfull kommentar om att inte "bli sin diagnos". Det låter kanske flummigt och konstigt. Men det ligger mycket i det. Nu vet jag att jag är deprimerad och har ångest. Det var en så oerhörd lättnad när det kom fram. Jag har mått dåligt under en lång lång tid och hela tiden känt mig annorlunda och undrat vad det varit för "fel" på mig. Men nu vet jag. Det innebär att jag kan få svar på varför jag reagerar på vissa sätt och varför jag känner som jag gör.

Men det är viktigt att, som jag tro personen som skrev kommentaren menande, att man inte får införliva symtom och beteenden som är typiska för sin diagnos som man kanske egentligen inte har. Det kanske låter konstigt. Ingen vill väl må sämre än vad man gör? Men i vissa fall tror jag man kanske slutar att försöka och "skyller" på diagnosen istället för att försöka. Även jag. Många gånger. Det är liksom enklare när man är nere och mår dåligt att man blir kvar i sin situation och inte gör något åt det, istället för att göra det som känns jobbigt och hemskt och på så sätt vinna över det negativa och må bättre. Naturligtvis är det svårt. Men om man bara har någon som stöttar en och hjälper en så tror jag man klarar det. Och där med visar för sig själv att man kan. Att man inte enbart är en diagnos. Utan att man har en vilja. Och en styrka, att stå över allt det där. Och ta sig igenom det. Det tar tid. Men det får det vara värt.

Jag är inte riktigt där själv än. Men jag vet vad jag behöver jobba med. Och nu kanske ni får lite hjälp på traven ni med. Vi hjälps åt. Ger varandra tips och förslag och nya tankesätt. Och på så sätt tror jag att den här bloggen kan vara en bra forum för att komma på bättringsvägen. Tror inte ni det? Jag vet att den har funkar så för mig i alla fall. Jag har kommit långt tack vare er och era berättelser och tips. Tack <3


















Vi hjälps åt.

söndag 5 februari 2012

Att känna sig främmande inför depressionen.

Vi pratade på en ganska intressant grej när jag var hos psykologen sist. Jag känner ju inte riktigt igen mig i det här med att vara deprimerad och ha ångest. Jag tycker liksom inte att det är jag. Den vanliga Chabo är glad, pigg, entusiastisk och aktiv. Men det är jag inte lika ofta längre. Jag känner mig så distanserad från det hela med att må dåligt. Jag vill vara jag igen. Glad och pigg och njuta av livet. Min psykolog menade på att när man mått dåligt och inte fått någon respons i det (det vill säga som någon att prata med eller någon som stöttar en, eller någon som säger att det faktiskt är okej att må dåligt) så kan man dela upp det jobbiga från det bra för att orka med. En del av dig själv är den glada, pigga och aktiva du. Medans den andra delen av dig själv är den som mår dåligt och inte alltid orkar med allt, är något som du håller för dig själv.

Därav kan man tycka att det är främmande att man mår dåligt. För du gömmer undan det jobbiga och identifierar dig oftast med den del av av dig själv som du visar utåt och som är glad och positiv. För visst vill vi alla identifiera oss med det som är lite bättre? Som någon snygg kändis, eller någon duktig idrottare, eller någon duktig sångerska. Man (jag) strävar ju efter att vara bättre. Och inte vill man då identifiera sig med och tycka att man är sig själv när man mår som sämst. Nej nej. Inte jag i alla fall.

Och där med kan det där med ångesten och depressionen komma att inte kännas som en del av dig själv. Eftersom du har "plockat bort" det från din identitet och dig själv, och gömt undan det. För att det enligt dig kanske inte är okej att må dåligt. Och för att det är det du har trott. Så är det för mig i alla fall.. Det känns som om det blev ett rörigt inlägg. Men förstår ni vad jag menar?