Ett downmoment

Sitter på bussen på väg upp till mamma med vovven i knät. Jag har lite av ett downmoment. Jag lyssnar på musik och Casper är inte med. Och musik har alltid berört mig på ett speciellt sätt. Vet inte varför. Men musik är en stor del av mitt liv. Så blir lite orolig och ledsen när jag lyssnar på endel musik. Musik som Påminner eller handlar om vissa grejer. Men jag har min skyddande prinsessa i knät och snart är jag framme. Då kommer det nog kännas bättre. Det tror jag.

"Vad jobbar du med?"

Jag jobbar på ett serviceboende för personer med psykiska och fysiska funktionshinder. Komiskt nog. Eller ja. Så konstigt kanske det inte är. Det är ju faktiskt det jag brinner för. Och det jag vill jobba med i någon form i framtiden. Det komiska är väl att jag själv känner mig aningens psykiskt sjuk. Ångest, depression och HSP. Men jag trivs, som fisken i vattnet. Jag känner mig betydelsefull och jag har stor möjlighet att påverka tiden jag spenderar på arbetsplatsen. Vi har väldigt strukturerade arbetsrutiner som varje dag finns nedskrivna och uppslagna att följa. Men samtidigt finns tid och utrymme för förändringar. Och man kan hitta på saker tillsammans med de boende. Mina arbetskamrater är jättefina människor. Och vi har kul tillsammans. Så förhoppningsvis kommer den här arbetsplatsen och mitt arbete att hjälpa mig komma över ångesten som jobb alltid varit förknippat med tidigare.

Zlatan och jobb

Har legat i sängen hela morgonen med Casper och vovven och en kopp kaffe och läst Jag är Zlatan. Han är officiellt min nya idol. Grym kille. Jag gillar verkligen att han berättar sin historia för att stärka andra och för att ge barn som ses som "annorlunda" en röst. Starkt gjort. Och det gick ju ganska bra för honom om man säger så. Det visar att det går om man vill. Och om man vågar vara sig själv.

Nu ska jag snart iväg till jobbet. Och det känns inte det minsta jobbigt. Och det gör mig så himla lycklig! Har alltid haft ångest inför jobb. Varje gång, varje dag jag skulle iväg. Ångest ångest ångest. Svart tung ångest. Så fruktansvärt jobbigt. Men nu är det som bortblåst. Om det beror på att jag har ett underbart bra jobb eller för att jag mår bättre nu det vet jag inte. Men jag gillar det.
- Hur känner ni inför jobb? Har ni ångest?

Midsommar.

Ja, då har det varit midsommar. Hur har ni klarat er igenom denna högtid? Har det varit bra? Eller har ni känt er pressade att hitta på något och ha så där fantastiskt bra och trevligt? Så hade jag känt för bara något år sedan. Press att gå ut och hitta på något. Dricka för mycket och tvinga sig själv till att ha kul och hetsa. Klä sig ursnyggt men ändå känna sig ful. Men i år har jag jobbat. Hur skönt som helst. Jag har inte firat med familjen som vi alltid gör annars. Jag har inte varit med vänner och grillat och stojat. Jag har inte haft ångest inför kläder och vädret och gud vet allt. Jag har bara varit. Jag slutade 22.00 och kom hem och la mig i soffan hos Casper och kikade på fotbollen och käkade chips. En kanonbra midsommar.

Men visserligen hade det här kunnat blivit en sån där Pripps Blå midsommar. Ni vet när de är ett gäng vänner ute på någon ö och grillar, skrattar, badar och bara har det bra. Dricker öl för att det är gott, och man halvligger på någon klippa någonstans och lyssnar på musik fram till småtimmarna. Man skrattar och njuter av att vara trygg och lugn. Det hade kunnat blivit en sådan midsommar. För just nu mår jag bra. Men jag är helnöjd med utfallet ändå. Jobb, fotboll, chips och kärlek.

Så, hur har ni haft det gott folk?

Att må bättre.

Jag måste säga att jag mår förvånansvärt bra. Och har gjort det några veckor nu. Visst, bakslag kommer. Det kommer de nog alltid att göra. Men jag tar dem mycket bättre och kommer över dem fortare nu. Jag vet inte om det har med medicinen eller terapin att göra. Eller det faktum att jag börjat prata om att jag mår och och mått väldigt dåligt, väldigt länge, men mina nära vänner och Casper. Det spelar liksom ingen roll. Men jag tror att det är en kombination i mitt fall.

Att prata med Casper hjälpte mig att våga ta hjälp av andra. Han hjälpte mig att söka hjälp och jag fick, efter mycket tvekande från min sida, utskrivet antidepressivatabletter. Tabletterna hjälpte mig upp hur det djupa djupa hål jag befann mig i. Och så småningom kunde jag börja prata om det på riktigt och börja bearbeta det hos en psykolog. Efter att ha gjort det ett tag fick jag mod att berätta för ett fåtal vänner. Vänner som tog det hela jätte bra, och sen dess har vi kunnat prata om mina känslor och min ångest som vi pratar om vädret. Inget konstigt med det liksom. Efter ytterligare tid och uppmuntran från vänner och psykolog tog jag steget och berättade för min mamma. Hon tog det inte lika bra. Men hon försöker. Och idag är jag bättre än någonsin. Starkare än någonsin. Och jag ser mycket ljusare på framtiden. Jag ser mig faktiskt ha en framtid.

You know, the rainy days they ain't so bad when you're the king..

Det är en rad ur en Kings of leon låt. Min syster har gjort en tavla med den texten på, i skolan (en tavla som jag fick, hihi). Och när hon kom hem med den idag så satt jag vid baren i köket och grät med Casper. Mamma hade behandlat både mig och Casper illa och sedan drog hon i frustration (hon orkade inte se på oss...). Sedan kom hon hem och vi redde ut det. Vi pratade om det och jag grät, och hävde bland annat ur mig hur jag har tröttnat på att göra allt som vår låtsaspappa inte gör då han är iväg och jobbar hela tiden. Jag har delat allt som har med ett hem och en familj att göra med henne. Som jag inte får uppskattning för - bara det jag inte gör märks. Men allt blev bättre och det löste sig. Men efteråt grät jag ändå för att jag blir besviken, arg och skämdes över att hon beter sig så. Och då kom min syster hem. Hon pratade med oss båda två. Sen började vi kika på de två tavlorna hon hade haft med sig hem från skolan. Innan hon gick in på sitt rum sa hon:

    "Du får va the king helt enkelt så blir inte the rainy days så jobbiga"

och så gick hon. Och de där orden fastnade. Ja, så enkelt kanske det är. Jag får se till att bli the king över mitt liv helt enkelt. Så kommer de jobbiga dagarna inte att bli lika jobbiga.

"Utöka" bloggen?

Jag vet. Just nu är jag sämst på att uppdatera. Jag vet inte riktigt varför det blir så. Kanske för att jag mår bättre. Kanske för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om alla gånger. Och då känns det bara dumt. Jag vet inte.

Men jag tänkte höra med er vad ni tycker om en sak. Skulle ni vilja att jag skriver om lite annat här också? Som vad jag gör på dagarna, skolan och så vidare? Eller känns det bara weird? Vore kanske kul, jag vet inte.

Mycket jag vet inte idag märkte jag. Men så är det i mitt liv just nu. Jag vet inte så mycket. Tänker inte så mycket - men det är bra. Just nu är det riktigt bra.

Svag svag svag.....

Har haft ganska jobbig ångest de senaste dagarna. Vet inte varför. Igår på Caspers systers student kändes det som om någon stod på mitt bröst. Eller som om någon hade satt en tving och pressade ihop bröstkorgen mot ryggen. Jag fick kämpa för varje andetag. Och de blev små och korta. Och det uppstår utan märkbar anledning. Men det är väl det som är grejen med generellt ångestsyndrom I guess.

Idag har ångesten infunnit sig som oro. Det har krupit och pirrat precis mellan brösten och magen, om ni fattar? Känslan är så svår att förklara. Det är inget man känner igen för ens man har känt den själv. Men en pirrande och krypande känsla är väl så nära jag kommer. Den har varit där hela dagen. Oroat och gjort mig illa till mods. Dragit mig tillbaka och fått mig att kämpa för att orka vara den "vanliga" Chabo som jag brukar vara. Den gör mig trött och ger mig huvudvärk. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och bara vill fram. Utan att jag vet varför. Jag brottas med tanken på om jag ska berätta för Casper (eller för P som var här idag), eller om jag ska hålla det för mig själv. Jag orkar inte med mig själv ens med allt gråtande och klagande. Så hur ska dom orka med? Så därför väljer jag att hålla det för mig själv så länge jag orkar. Men tillslut brister jag. Och allt väller ut.

Jag känner mig med ens liten och svag i såna situationer. Ynklig och värdelös. Någon har sagt nån gång att man måste vara svag ibland för att orka vara stark. Men ibland känns det som om det svaga tar över. Jag är svag, svag, svag. Ångesten tar kol på mig. Just nu, precis just nu. Och då kan jag inte vara stark. Jag kan bara inte.

Ångestattack (men inte panikångest)

Hade ett riktigt breakdown igår. Ska åka till London på lördag med min syster. Och jag har under några veckors tid varit lite orolig över att åka iväg. Jag har inte velat tänkt på det för jag har inte velat bli ledsen och nere över det. Men igår kom det. 

Helt plötsligt när vi satt och tittade på tv jag och Casper så började jag gråta. Tårarna välde fram. Och så kommer orden; Jag kommer dö på planet till London på lördag, ur min mun. Shit, jag hade inte ens vågat tänkt tanken förrens precis just då. Och från det ögonblicket gick ångesten inte att stoppa. Den bara välde fram. Helt utan egentlig orsak. Jag vet innerst inne att det inte är farligt att flyga. Det är farligare att åka bil för guds skull! Och jag kan inte veta något om framtiden (som en av mina kloka vänner sa). Men ångesten åt upp mig. Och uttrycket "åt upp mig" är faktiskt ganska beskrivande för hur det känns i ett sånt ögonblick. Mina värderingar och mina sunda tankar är som bort blåsta Jag vet innerst inne att det inte är så. Men även om jag vill tro det så äter ångesten upp allt mina förnuft.

Jag lugnande i alla fall ner mig med hjälp av Caspers lugnande ord. Men efter en promenad med vovven så kom det över mig igen. Det slutade med att jag ringde P och bad om stöd. Konstig känsla att göra det. Jag tror aldrig jag gjort det innan. Men vilken befrielse. Och den tjejen är smart. Det vill jag lova med. Så otroligt bra att prata med. Hon körde iväg all min ångest med sina kloka ord och jag kunde krypa ner hos Casper och somnade som en stock. Visserligen med hjälp av en av mina i-nöd-fall-tabletter. Men det var längesedan jag tog en av dom. Så jag tycker inte att det gör något. 

Jag är stolt över mig själv och att jag tog mig igenom det så snabbt. Med hjälp av Casper och P. Visst, oron finns kvar, och den skaver som en liten irriterande ruv som håller på att läka. Men jag kan kontrollera den och jag har fått ut det värsta av den. Så nu går det bra igen. I alla fall ett tag.

Mat mat mat.....

Har varit hos psykologen idag, dock ett litet bakslag då Casper fick följa med mig dit. Hade inte kommit iväg annars..

Vi pratade bland annat om mitt förhållande till mat idag. Vilket, om jag ska beskriva det i korthet, ser ut så här: Redan när jag var liten kräktes jag upp alla mat jag fick, så mamma fick börja med diverse ersättningar hit och dit. Sedan har jag alltid varit väldigt kinkig med maten. Bara ätit vissa grejer, hönekakan var tvungen att vara skivad i "spikar" för att jag skulle äta osv. Sedan när jag skulle ta studenten blev det värre och värre. Jag slutade äta allt utom bulgur blandat med kokt ägg och spenat. Sedan var det tonfisk på burk och banan. Vissa dagar åt jag bara en halv banan, och efter det var jag så stolt. Alltså ni anar inte stoltheten var enorm. Varför vet jag inte.

Men i alla fall så kom hon fram till att det, tro det eller ej inte rör sig om "vanlig" anorexi. Vilket jag i och för sig hade kunnat svara på ganska snabbt själv. För det handlar inte om att jag ser mig själv som tjock och behöver gå ner i vikt. För jag är inte tjock. Men visst, jag gillar inte alls hur jag ser ut. Men det är en annan historia. Jag äter chips och godis om jag känner för det. Jag börjar min dag med kalaspuffar och jag älskar pommesfrittes. That's it.

Men hon tror att det har att göra med kontroll. Och att jag vill slippa stå i skuld till mamma som jag annars alltid gjorde när det kom till maten. Hon hatade att laga mat och hon tyckte det var tråkigt. Jag fick skuld över att jag inte åt tillräckligt eller att jag inte gillande maten. Jag hade skuld för att jag åt för fort när hon stått länge och lagat mat, då hon själv hade uttryckt det som jobbigt. Så jag slutade äta och gilla mat. För hon förklarade att mat inte behöver betyda mat, utan att det ofta kan ha andra symboliska betydelser.

Jag har under hela mitt liv aldrig känt mig ha riktig kontroll och makt över mitt eget liv. Men maten kunde jag komma att kontrollera. Ingen kunde säga något. Jag kurande hela min familj, ingen märkte något. Så jag behövde aldrig ta konflikten. För när den väl kom började jag äta igen för att slippa prata om det. Men det förstörde det hela. Nu är jag jätte känslig för vad jag äter. Jag måste vara sugen på det jag äter, och jag måste äta innan jag blir för hungrig för då börjar jag må illa och kan inte äta alls. Får jag minsta lilla obehagskänsla när jag äter är jag på gränsen till att spy med en gång och måste sluta. Det kan gå flera dagar då jag knappt äter ett dugg medans jag äter massor andra dagar.

Men nu är jag inne i en sån period igen. Jag äter knappt. Jag vill inte och jag mår illa av tanken. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. För äta bör man, annars dör man! Jo tack jag vet. Jag är inte dum i huvudet. Världens sämsta ordspråk.