Hemma igen

Nu är vi hemma från Paris igen. Resan har varit helt underbar. Shit vad vackert det är alltså. Helt otroligt. Jag har mått jättebra hela resan förutom lite flygrädsla och att jag varit lite orolig den första dagen. Men sen har det varit kanon. Bara tagit det lugnt och rått om varandra. Men skriver med om det i morgon. Nu ska jag gå och ta ett bad.

Kram på er!

Jag har orkat hela dagen!

Just nu är klockan 19.55 och jag har inte sovit något mer än under natten. Jag har alltså inte lagt mig i soffan och bäddat ner mig och sovit i cirkus 3 timmar. Som jag alltid gör annars. För att min kropp är helt slut körd och minsta lilla ansträngning känns överväldigande.
Utan idag har jag varit i skolan hela dagen, gjort grupparbete efter det och sedan varit och tränat. Efter det gick jag och handlade mat och nu har vi käkat. Jag är imponerad. Det går om jag håller igång verkar det som. Det är ju inte alltid så här. Men de senaste två veckorna har det varit så tyvärr.. Men inte idag! Det glädjer mig.

Zlatan och Paris

Sover bort i stort sett hela mitt liv känns det som nu. Sover direkt när jag kommer hem från skolan och idag vaknade jag vid sju. Helt orkeslös. Sjukt jobbigt. Men så är det just nu. Tydligen. Men nu har vi kikat på Sverige - Tyskland och det känns skönt att engagera sig i något, något annat än sig själv och skola och allt tråkigt. Dessutom gick det bra också! Och på lördag åker jag till Paris med Casper, det ska bli helt fantastiskt. Så himla skönt och komma bort från allt och bara vara han och jag. I en av de mest romantiska städerna i världen. Det ska bli helt underbart.

Hur är det med er förresten?

Att inte jobba

Så, nu har jag sjukanmält mig till jobbet. Känns skit. Shit vad dåligt samvete jag har. Jag är rädd att de ska ringa och skälla på mig. Att jag aldrig ska få komma tillbaka. Ja gud vet allt. Men jag gör det för att jag ska må bra. Det får räcka.

Casper: Att leva med någon som mår psykiskt dåligt

Hej allihop, jag kallar mig här för Casper och är Chabos pojkvän och sambo. För ett tag sedan så fick Chabo ett inlägg ifrån en läsare, där personen berättar att den nyligen gått in i ett förhållande. Dennes pojkvän är deprimerad, han mår dåligt och har ångest. Personen som skrev inlägget, undrade lite över hur man lever tillsammans när ena parten är deprimerad.

Till och börja med vill jag säga att det är inte fel att tycka det är jobbigt. Det är inte alltid lätt att leva med någon som inte mår bra psykiskt. Till att börja med är det jobbigt att se någon man tycker om må dåligt, men sen kan det vara jobbigt att den man lever ihop med inte bara kan försöka ta saker lite enklare. "Det är inte hela livet ifall något går fel".

Har man inte mått dåligt psykiskt själv kan det vara otroligt svårt att sätta sig in i den situationen.

Att leva ihop med någon som mår dåligt är alltså inte lätt. Men vem är det lätt att bo ihop med.?
Du som partner måste försöka förstå att allt är inte lika lätt för alla människor, men försök att sätta gränser ändå. Om man skall orka leva ihop med någon måste det vara på bådas villkor.

Men att vara deprimerad och leva med ångest är inget någon person väljer, det måste man inse. Det är inte kul, utan otroligt jobbigt. Det gör också att man inte riktigt klarar av att visa vad man känner och det beror på att det finns så mycket känslor man inte klara av att känna. Det är en väldigt vanlig försvarsmekanism. Det blir alltså för jobbigt att känna allt som finns.

Anledning att din pojkvän började känna att han mådde kasst när ni träffades och blev tillsammans, beror säkerligen på att han kände trygghet och säkerhet tillsammans med dig.

Jag förstår att du tycker det är jobbigt och svårt när situationen är som den är. Jag har ju också gått igenom detta. Jag har tyckt det varit otroligt frustrerande emellanåt. Jag har bara velat skaka till chabo så att hon kan släppa det jobbiga och gå vidare. Tyvärr fungerar det inte så, men jag har heller aldrig skapat så starka band med någon annan människa som jag gjort med chabo. Att vi klarat av att gå igenom alla tuffa stunder vi haft ihop har gjort förhållande väldigt tryggt och stabilt. Ett bättre förhållande än vad vi har idag är nog väldigt svårt att hitta.

Jag kan inte ge dig något direkt direktiv på hur ni ska göra för att allt ska bli perfekt. Men jag tycker att du ska prata med honom, förklara hur du känner. Samt be att han berättar hur det känns när det är jobbigt för honom. Sen att han börjat gå och prata med någon är väldigt positivt, det är ett måste att få professionell hjälp för att kunna vända på steken.

Det bästa tips jag kan ge dig eller er, är att ni pratar med varandra. Ta lärdom av varandra. Sen kan jag lova dig att med professionell hjälp och medicin kommer din pojkvän att må bättre tids nog.

Har du eller någon annan mer frågor till mig, så skriv det. Jag hjälper gärna till så gott jag kan. Hoppas att ni fått ut något av detta.

Bästa Hälsningar Casper

 

Att prioritera sig själv..?

Skriver inte allt för ofta längre. Ska försöka ta tag i det igen. Verkar finnas några av er där ute som ändå uppskattar det jag gör och finner nån sorts tröst i det. Så jag ska försöka bli bättre!

Det har varit mycket det sista. Skolan går i 120 och sedan jobb på det, ofta samtidigt som jag bör vara i skolan. Sen har vi cirka 15 böcker vi behöver tugga oss igenom och inte nog med det, vi har tio grejer till som ska göras samtidigt. Samtalsövningar, speglingsövningar, nämndemöten, seminarier skriva utredningar, hitta på olika fall. Ja gud vet allt. Mycket är det i alla fall. Så den senaste veckan har jag mått kasst. Riktigt kasst.

Det börjar med att jag blir mer och mer lättirriterad. Sedan kommer klumpen i bröstet. Det liksom suger och pirrar samtidigt. Svårt att förklara för er som inte varit med om det själva. Men det är som om man är nervös, hela tiden. Känslan är ungefär den samma. Sedan blir jag mer och mer illamående och äter dåligt. Helst ingenting alls. Vilket inte gör att jag mår bättre. Varje andetag känns liksom tyngre. Mer ansträngande. Kan tänka mig att det känns så att ha astma.

Det är så sjukt att ångesten och depressionen (vet inte om jag är kvar i den eller om jag kommit ur den, men det tar vi i ett annat inlägg) kan orsaka såna fysiska besvär. Att man känner utav det "på riktigt". Det är skrämmande.

Men min lösning i det hela. Med hjälp av Casper, min terapeut och en fin vän. Blir att tagga ner. Sluta säga ja till allt. Jag ska ringa och sjukanmäla mig till jobbet (halsfluss skyller vi på, pinsamt att behöva ljuga, Men så är det..), ska jobba söndag, måndag, tisdag och onsdag egentligen. Men det går bara inte just nu. Nu ska jag prioritera mig själv. I alla fall försöka.

Nya lägenheten

Nu sitter jag i soffan i vår nya lägenhet. Den är helt fantastisk. Det är så skönt att det är klart. Visst, vi har lite kvar att packa upp. Men allt börjar komma på plats. Och den nya sängen kommer under nästa vecka.

Vi har haft min låtsaspappa och syster här under gårdagen och natten. Det har varit så himla mysigt. De har varit här och hjälpt till och flyttat visserligen. Men det har varit mysigt ändå. Men när de åkte förut fick jag en liten panikattack. Inte panikångest. Utan bara panik. Fick svårt att andas och hela jag var ett orosmoln. Det pirrade och rörde sig liksom inom mig.
Herre gud, vart är vi? Vart bor vi? Varför måste dom åka? Kände de sig tvingade att komma hit och hjälpa till? Hur kommer skolan bli när den drar igång? Shit, jag ska jobba samtidigt. När ska jag hinna boka ny tid och psykologen? Kommer jag vara för trött för att åka en timme till jobbet på morgonen? Kommer jag klara av att jobba och läsa samtidigt? Kommer jag trivas i lägenheten? Hade vi råd att handla på IKEA förut?

Allt det där liksom snurrade runt i mig och det hade det gjort ett par timmar innan det "bröt ut". Tårar, skakningar och ångest ångest ångest, oro oro oro. Men nu känns det lugnare. Vi tappade upp en bad och lyssnade på musik samtidigt som vi skålade in lägenheten med champagne. Vi har pysslat lite och tänt ljus och nu sitter jag här i soffan. Helt övertygad om att lägenheten kommer bli kanon. Men skolan... Ja jag vet inte. O R O.

Packar packar och städar

Oj oj oj. Nu är vi mitt i en flytt igen. Denna gången till en trea med balkong. Det ska bli så otroligt skönt. Just nu bor vi i en etta. Inte jättekul. Men vi trivs väldigt bra. Men det ska bli så skönt att få ett ordentligt sovrum och ha bra med plats i vardagsrummet. Det kommer bli mer som ett riktigt hem. Sen ligger det nära havet och med massa fin natur och ändå nära till butiker och så vidare. Och en kvart till skolan. Perfekt. Gud det ska bli så skönt!

Är lite orolig i kroppen. Ska hem till familjen i morgon. Visst jag längtar jätte mycket efter dem och det ska bli kul att komma hem. Men det innebär alltid en psykisk påfrestning. Men jag är faktiskt rätt stark just nu. I alla fall för tillfället. Vem vet hur jag känner om en timme? Visst är livet som deprimerad och med generellt ångestsyndrom spännande..?!

En uppdatering

Jag är ledsen över uppdateringen. Shit vad dålig den har varit! Ändå är ni ett gäng som ständigt är inne och kikar efter uppdateringar. DET värmer. Och ger mig faktiskt lite lust att skriva. För visst, så är det. Jag har inte haft lust att blogga. Det förde med sig lite press. Press som jag inte tänkte på. För det var ju så inspirerande och jag ville verkligen kunna göra en skillnad för andra som mår dåligt. Men helt plötsligt insåg jag att jag kände mig pressad att skriva något bra eller något som berörde hela tiden. Och ibland är min hjärna tom, lika så mitt hjärta. Eller ja, inte tom tom. Men tomt på saker som rör depressionen och ångesten.

Men jag ser det som ett hälsotecken. Jag börjar må bättre. Visst, det har hänt ganska mycket under sommaren. Inga bra saker. Men det är bättre nu och vi tar oss igenom det. Jag och Casper har det bättre än någonsin, så det gäller inte oss. Men saker omkring. Men vi löser det också.

Jag har tagit sommaren med ro. Jobbar endel, och jag älskar verkligen jobbet. Det är så otroligt skönt. Jag har hittat något som gör att jag kan jobba utan ångest och utan oro. Det är helt sjukt. Jag som trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna hitta ett jobb som jag kunde må bra på. Men det har jag. Jag utvecklas och mår bättre. Helt sjukt. Jag är så imponerad av allt. Jag har hängt lite med kompisar och gått på lite konserter. Inte varit ute och festat nått speciellt. Och det rör mig inte i ryggen. Känner mig inte tråkig eller udda för att jag inte vill. Det bara är så. Och det är också så himla skönt. Jag håller på och stöttar en kompis som mår ganska kasst just nu. En kompis som i mina ögon var en av de gladaste och starkaste. Och det är bara ett bevis på att det kan hända alla. Alla går vi någon gång igenom något som är jobbigare än vad vi kan hantera själva. Men det ändrar inte oss som personer.

Men i alla fall. Nu ska det inte bli ett mils långt inlägg. Jag skriver mer någon dag under veckan. Om det är något ni undrar över, släng in en kommentar :)

Ett downmoment

Sitter på bussen på väg upp till mamma med vovven i knät. Jag har lite av ett downmoment. Jag lyssnar på musik och Casper är inte med. Och musik har alltid berört mig på ett speciellt sätt. Vet inte varför. Men musik är en stor del av mitt liv. Så blir lite orolig och ledsen när jag lyssnar på endel musik. Musik som Påminner eller handlar om vissa grejer. Men jag har min skyddande prinsessa i knät och snart är jag framme. Då kommer det nog kännas bättre. Det tror jag.