Breakdown.

För några timmar sedan hade jag ett sånt där breakdown. Vi skulle gå och handla och började prata om pengar. Hur vi ska kunna spara för att åka utomlands och tatuera oss och liknande. Men med en gång känner jag mig attackerad och kritiserad. Fast Casper pratar om oss båda. Han blir frustrerad då jag börjar gråta och bollen är i rullning. 

Jag blir ledsen och skäms för att jag alltid gråter. Casper vill få mig och sluta varav han säger åt mig. Det gör det hela bättre för han vet om att jag alltid gråter. Jag försöker att inte prata med honom och bara gå tyst för att lägga all fokus på att sluta gråta. Det funkar inte. Casper blir frustrerad och jag vill förklara mig. Vi pratar i munnen på varandra. Ingen menar det som den andre verkar tro att man menar. Jag skäms, han blir arg. Jag drar mig undan. Han försöker stå på sig. Vi klarade upp det ganska snabbt. Han säger att han älskar mig och försöker förklara att han verkligen inte menade något illa med vad som nu kan ha upprört mig. Han ville bara att vi ska börja spara lite pengar. Jag lägger locket på.

När vi sedan kommer hem kan jag inte släppa det. Ångesten väller upp inom mig och jag klarar inte av känslan av skam, frustration, aggression och otillräcklighet. Jag bara orkar det inte. Jag vill inte känna att jag är en börda för honom eller att jag måste försöka vara nått jag inte är, i alla fall inte när det bara är han och jag. Han vet att jag gråter för allt. Jag orkar inte att han ska lägga så mycket vikt vid det varje gång. För det hjälper inte. Jag gör det ju inte för att jävlas eller för att han har sårat mig, eller vad man ska säga. Det bara kommer. För jag känner mig maktlös i en konflikt. Men det värsta av allt är känslan av att dra ner honom. Att jag hindrar honom från att ha ett bra liv. Jag älskar honom tusen gånger mer än vad jag älskar mig själv. Han är allt för mig. Skulle det innebära att jag får leva ett liv utan honom och att han därmed är lycklig, så får jag göra det. Och det här lyckades jag på något sätt få ur mig genom all gråt när vi hade kommit hem och det bröt ut.

Vi är inte perfekta någon av oss. Han är bestämd, och då blir jag svag och gråter. Och under ett sådan tillfälle då vi diskuterar i stundens hetta glömmer vi bort varandra under några sekunder. Och vi handlar inte som vi vet att vi behöver just nu. Jag vet att jag är krävande. Men jag vet också att Casper älskar mig över allt annat. Det är han och jag. Men fan vad hemskt det är med såna nedslag. Och det kommer så fort. För så konstiga saker. Jag hatar det. Jag vill bara få ordning på mina känslor!

Varför känner jag mig så här?

Jag vaknade med en olustig känsla i kroppen. Den smög sig på igår kväll. Magen gjorde ont och jag var rastlös i kroppen. Det är så svårt att förklara, jag vet inte om ni förstår. Men nu när jag sitter här så känner jag mig konstig i kroppen på nått sätt. Jag är rastlös och pirrig. Händerna är lite skakiga och jag vill bara göra något. Men jag vet inte vad och jag är samtidigt helt orkeslös i kroppen. Det är såna här saker jag undrar om de beror på depressionen, eller om det helt enkelt bara är så här jag fungerar..?

Att ha dålig självkänsla.

Något som jag brottas med dagligen är mitt dåliga självförtroende. Jag tror att folk umgås med mig för att de måste och för att de är artiga. Jag tror att Casper tycker att han ibland tagit på sig för mycket. Jag tror att mina föräldrar är besvikna. Jag tror att mina närmare vänner börjar se igenom mig. Jag tror att alla runt omkring mig ser hur annorlunda och hemsk jag är. Jag tycker inte att jag har och tillför något som någon annan inte har. Jag är inte snygg, jag är inte smart, jag är inte rolig, jag är inte rik, jag är inte bra på nån sport, jag är inte påläst. Tycker jag själv i alla fall. Och ifall folk ger mig komplimanger eller säger något snällt så rinner det bara av mig som vatten på en and.

Det är konstigt det där. Jag tillskriver mig själv ett så mycket bättre omdöme än alla andra. Jag tror eller litar inte på det någon anan än mig själv tycker när det kommer till mig själv. Men egentligen har ju de kanske både ett bättre perspektiv och ett renare perspektiv. Ändå tar jag inte till mig något av det de säger. Och det gör lite ont i mig. Jag vill tro på det som säger. För de skulle ju leda till att jag får en mycket bättre självkänsla och underlätta för mig på så många olika plan. Men som jag har det nu så litar jag inte på det någon säger. Och jag har otroligt svårt att ta komplimanger. Jag har även svårt att förstå om folk är ärliga eller om de är ironiska. Så det leder i sin tur att det blir ännu svårare.

Hade jag haft bättre självförtroende hade jag vågat vara mer ärlig. Jag hade haft lättare att träffa nya människor. Det hade varit enklare att prata inför folk. Jag hade vågat släppa människor närmare inpå livet. Jag hade kunnat slappna av mer och där med haft roligare. Jag hade trott mer på min förmåga och min faktiskt kunskap. Jag hade mått så mycket bättre. Det hade varit roligare att komma hem till min familj. Och jag hade varit stolt över mig själv på ett helt annat sätt...

Min mail.

Det är några av er som har velat ha mail-kontakt för att prata lite mer avskilt än i kommentarsfälltet. Självklart ska vi försöka ordna detta. Så om det är någon av er som vill fråga något, prata om något eller ha råd om något så hör av er vet jag.

endepression.live.se

Apropå något helt annat.

Något som inte kanske angår denna bloggen är att jag håller på att töja örat...Fan vad ont det gör. Jag tog en av min pojkväns gamla töjringar och körde i mitt eget lilla vanligt hål. Och OJ vad ont det gör. Det är så typiskt mig. Jag orkar aldrig vänta med något. Mitt tålamod är lika med noll. Och som ni ser på bilden går det inte jätte bra. Det har liksom tagit stopp... Får väl gå runt så där istället. Just my luck ;) En helt vanlig lördag i Chabos liv.

Depression och hösten.

Det skrivs och pratat mycket om att hösten är den värsta årstiden för de som är deprimerade. Det kanske stämmer? Jag känner dock ingen större skillnad. Men jag har letat reda på lite fakta om det.

Vid depression ändras ämnesomsättningen i hjärnan. Balansen mellan olika signalsubstanser som serotonin och noradrenalin förändras. Det är inte ovanligt att sjukdomen uppträder hos flera olika personer i samma släkt, det vill säga att sjukdomen till viss del har en ärftlig bakgrund.

Stora och svåra händelser i livet, årstidsväxlingar, vissa mediciner, missbruk av alkohol eller andra droger kan också påverka ämnesomsättningen. Antidepressiv medicin verkar genom att öka mängden serotonin och/eller noradrenalin i hjärnan.

En del depressioner har ett tydligt årstidsbundet förlopp, det vill säga de uppträder vanligen vid samma årstid - vanligen höst, vinter eller vår. I sådana fall talar man om Seasonal Affective Disorder (SAD), dvs årstidsrelaterad depression. Sjukdomen är mycket vanligare i länder med tydliga årstidsväxlingar och är praktiskt taget okänd söder om Medelhavet. Liten ljusmängd och låg temperatur kan vara en orsak till SAD.

http://www.netdoktor.se/depression/?_PageId=848

Oro.

Vaknade i natt av att jag hade svårt att andas och magen värkte. Trycket över bröstet skrämde mig. Jag började att analysera och panikartat försöka finna en anledning till att jag kände som jag gjorde, innan jag ens öppnat ögonen. Det är den oron som jag ständigt har i kroppen som tog över. Och panikångesten har ju liknande "symptom" så jag känner så väl igen det. Men, när jag fick upp ögonen märkte jag att våran lilla vovve låg på mitt bröst och sussade och tryckte nosen mot min hals. Komiskt. Men det är konstigt hur oron så fort tar över...

En fin dag.

Idag har det varit en bra dag. Jag har varit på väldigt bra humör och livet har känts lätt. Jag vet inte om det beror på att pappa var här ett par timmar i morse, men jag tenderar att bli på bra humör när jag träffar honom. Det har inte alltid varit så, tro mig. Men nu när jag flyttat hemifrån har vi fått mycket bättre kontakt (mina föräldrar är skilda), och han beter sig som den pappa jag aldrig haft. Kanske försöker han gottgöra det vi förlorat, eller kanske känns det lättare nu när jag är vuxen. Vad vet jag. Jag är glad i alla fall. Vi är väldigt lika och och min käre far.

Det är så underbart att känna sig så där lätt i kroppen och sinnet. Världen känns enkel och glad. Mer människor än vanligt ler åt en. Och man känner sig lite finare än annars. Jag undrar om det är så man känner sig om man blir fri från sin depression?

Frågestund.

Har du skrivit några dikter?

- Nej det har jag inte. Men kanske skulle försöka mig på det?


Jag har själv, enligt läkare panikångest. Skulle vara kul om du ville skriva lite om hur du blir och känner dig när du får panikattacker eller bara hur du mår när du har panikångest?


- Ja du, det där med panikångest är svårt att förklara. Jag kan känna hur det är på väg. Jag börjar andas fortare och fortare. Det kryper i kroppen på mig, jag är nervös och orolig. Tillsynes utan anledning. Helt plötsligt eskalerar det. Jag får ont i bröstet och svårt att andas. Det känns som om någon står på mig. Jag bli yr i huvudet och rädd för vad som händer med mig. Det sticker i armarna och händerna och ibland domnar benen bort. Jag kurar ihop mig till en liten boll och bara hoppas att jag ska dö och att det ska gå fort. När det väl eskalerat går det inte att stoppa. Det är bara att rida ut stormen. Men om Casper min pojkvän hinner se vad som händer så hämtar han isbitar och morot/äpple/potatis/knäckebröd (något som knastrar när man tuggar). Detta för att om hjärnan få sätta igång ett annat sinne som hörsel och känsel 
så kan man bryta fokuset på allt det konstiga som händer med kroppen.


Under perioder kan jag inte gråta och det är väldigt jobbigt, det är en sådan period nu. Jag skulle nästan behöva tips på hur man får ur sig några tårar.


- Lyssna på någon låt som berör dig, se på någon sorglig film, tänk på det som gör dig ledsen, prata om det med någon och försök förklara hur du mår. Det spelar liksom ingen roll hur du börjar gråta. Huvudsaken är väl att du ska få ur dig det. Att låssa på spärren eller vad man ska säga. Testa lite saker och se vad som funkar för dig.


Jag är 15 år, har 4 diagnoser Adhd Depression Autism och Koncentrationssvårigheter. Går just nu inte i någon skola eftersom jag ska byta nästa termin, går just nu första terminen i 9an men ska gå om halva 8an och hela 9an. Har gått hemma i 5 veckor typ, har ingenting o göra hemma, ingen att umgås med eftersom alla typ tar avstånd från mig och jag blir irriterad så lätt på saker. Jag börjar få panik, för varje dag går jag runt hemma och undrar vad jag ska göra med mitt liv, och jag vill verkligen verkligen åka utomlands men vi har inga pengar, jag vill åka till stockholm men vi har inga pengar, alltså allting kostar pengar som jag vill göra. Vad ska jag göra med mitt liv? :( Har inga vänner kvar...


- Om du vill åka utomlands men inte har pengar så skulle jag föreslå att du åker som volontär. Då får du resa och boende betalt. Du kommer bort från vardagen och träffar nya människor. Sen tycker jag att verkligen att du måste komma ut ur huset! Du måste får något att göra på dagarna. Annars kommer du gå sönder. Ingen människa mår bra av att sitta hemma isolerad. Så kanske vore det bra att åka iväg som volontär någon stans? Sen tror jag det vore bra för dig att prata med någon om du inte redan gör det. Tro mig, det hjälper, och det är jätte skönt.    

"Frågestund"

Ja, jag var ju som sagt på mitt andra psykologbesök idag. Och det kändes kanon. Vi klickar på något sätt hon och jag. Och det känns som om hon förstår varför jag är där. Hon är inte det minsta dömande eller översittare. Hon får mig att känna mig så trygg, och orden bara flödar. Konstigt nog. Jag trodde det skulle vara jätte svårt och krångligt att veta avd man ska prata om. Men jag sa det till henne. Jag vet inte varför jag är här riktigt eller vad det är som gör att jag mår dåligt. Så därför vet jag inte vad det är jag "behöver" prata om. Och det förstod hon precis.

Men vi fortsatte som sagt på själva intervjun om barndomen, skolan, pubertet, sexualitet och lite sådant. Och nästa gång får jag se vad hon kommit fram till. Det ska bli jätte spännande.

Jag ställde ju frågan här om dagen vad ni ville att jag skulle ta upp i bloggen. Och några ville ha någon form av frågestund. Så varför inte! Skriv ner precis vad som helst så får vi se om jag kan svara på det. Ni har tills i övermorgon på er :)