Nu sitter jag i soffan i vår nya lägenhet. Den är helt fantastisk. Det är så skönt att det är klart. Visst, vi har lite kvar att packa upp. Men allt börjar komma på plats. Och den nya sängen kommer under nästa vecka.
Vi har haft min låtsaspappa och syster här under gårdagen och natten. Det har varit så himla mysigt. De har varit här och hjälpt till och flyttat visserligen. Men det har varit mysigt ändå. Men när de åkte förut fick jag en liten panikattack. Inte panikångest. Utan bara panik. Fick svårt att andas och hela jag var ett orosmoln. Det pirrade och rörde sig liksom inom mig.
Herre gud, vart är vi? Vart bor vi? Varför måste dom åka? Kände de sig tvingade att komma hit och hjälpa till? Hur kommer skolan bli när den drar igång? Shit, jag ska jobba samtidigt. När ska jag hinna boka ny tid och psykologen? Kommer jag vara för trött för att åka en timme till jobbet på morgonen? Kommer jag klara av att jobba och läsa samtidigt? Kommer jag trivas i lägenheten? Hade vi råd att handla på IKEA förut?
Allt det där liksom snurrade runt i mig och det hade det gjort ett par timmar innan det "bröt ut". Tårar, skakningar och ångest ångest ångest, oro oro oro. Men nu känns det lugnare. Vi tappade upp en bad och lyssnade på musik samtidigt som vi skålade in lägenheten med champagne. Vi har pysslat lite och tänt ljus och nu sitter jag här i soffan. Helt övertygad om att lägenheten kommer bli kanon. Men skolan... Ja jag vet inte. O R O.
Känner också sån oro över skolan. Och oro över oron, för det känns som att det är den som förstör min koncentration och därmed skolan. Jag vill sätta mig och plugga, istället för att sitta och oroa mig. Jag är så fruktansvärt rädd för att depressionen ska förstöra för mig igen, att jag knappt vågar försöka. För om jag inte lyckas nu kommer jag bli så besviken att jag kanske hamnar längst nere igen, där, på botten. Och det var så jävla kallt där.
SvaraRaderaHej fina du! Jag ville bara dyka in och berätta att jag ofta är inne och läser dina otroligt välskrivna inlägg. Känner igen mig i allt du skriver, allt katastroftänk och all oro över minsta småsak.
SvaraRaderaDu är inte ensam med det du känner iallafall, om du är intresserad så skriver jag en del om att leva med ångest och att aldrig känna sig tillräcklig eller lycklig i min blogg. Jag tycker det är så skönt att veta att jag inte är ensam om att känna som jag gör, det hjälper lite att känna att man på något sätt är en grupp människor som förstår varandra. Ofta tycker jag att det är otroligt svårt att försöka få någon som själv inte upplevt det hur det är att leva med ångest, får ofta höra: "Det är väl bara att du rycker upp dig och gör det du ska?".
Jag önskar dig hur som helst all styrka och lycka till dig.
Jag känner precis likadant. Glad ena stunden och i nästa helt nedbruten av små tankar som först ploppar upp lite grann och sedan blir fler och fler och större och större. Tyvärr så har jag ingen som Casper som kan lugna mig. Kan man låna honom nån gång eller? Alltid lättare att skämta bort allt. Det måste vara den bästa försvarsmekanismen.
SvaraRaderaHej! Jag hamnade här genom Google. Min pojkvän fick diagnosen depression i juli, tre månader in i förhållandet. Hela situationen är så absurd för mig. Jag är nykär och så jävla pepp på livet. Hans känslor är borta/dämpade och han orkar ingenting. Ett ständigt tjat om tyngd i bröstet, oro, ångest, avsmak, gråt och djupa samtal.
SvaraRaderaVad är ett förhållande, när ena partnern inte kan känna några känslor? Vad finns det att satsa på...?
Han har nu fått medicin och går till psykolog. Så visst, det kan ljusna.
Men jag har svårt att se depression som en sjukdom (kanske för att det är något man inte kan ta på, se och plåstra om). Skulle du och din pojkvän kunna skriva ett inlägg om hur man får förhållandet att fungera? Hur ser din pojkvän på det hela?
KRAM