Without answer

But I will spend a lifetime 
Trying to understand  
Why someone sharing my bloodline 
Would not lend me their hand...

Biverkningar

Jag fick en förfrågan om vilka mediciner jag äter och vilka biverkningar jag fick i början. Så jag tänkte försöka svara på det.

Jag äter Citalopram just nu, antidepressiva (SSRI) och tar Atarax som lugnande vid behov.

I början med citalopramen så blev jag ännu mer nere. Det var som om jag sjönk djupare ner i depressionen. Jag hade pirrningar i armarna och benen. Jag svettades ofantligt mycket. Jag var trött och fick ont i kroppen. Kommer inte riktigt ihåg, men jag tror det var det i stort. Men det slutade allt ihop. Efter några veckor. Tre tror jag ungefär.

Sen var det jobbigaste sexlivet. Hade ingen lust över huvudtaget. Och när jag väl hade det kunde jag inte få orgasm. Det kan fortfarande vara svårt i vissa perioder. Men vi har vant oss vid det och vi vet vad det beror på. Huvudsken är att jag mår bättre idag än vad jag gjorde förut.

Visst, jag svettas mer idag än vad jag gjorde innan. Och det kan pirra i armarna och benen lite då och då. Men bara man tar sig igenom den första perioden så blir det så mycket bättre!  I alla fall för mig. Och min panikångest slutade efter bara några dagar. Puts väck var den. Helt otroligt. Det hade jag inte en aning om. Att de skulle ha inverkan på det. Så det var en väldigt positiv överraskning.

Ataraxen är ju från början en medicin för barn att ta för att inte klia på sina eksem. Men den visade sig vara lugnande också. Och jag är väldigt lättpåverkad när det kommer till medicin (har det visat sig) så jag bli dåsig utav den. Och jag tar den bara när jag är väldigt orolig och behöver sova bort oron och ångesten för att orka. Den får jag inga biverkningar av, förutom kanske lite extra trötthet dagen efter.

Jag vet inte så mycket om biverkningar och mediciner. Men jag vet att när du äter antidepresiva så mår du sämre i början och det har endel biverkningar. Men de går över! Men är du orolig så tycker jag du ska ringa din läkare, eller bara 1177 (sjukvårdsupplysningen) för att fråga.

Hoppas du fick ut lite av mitt svar i alla fall.

Kram på dig!

Ibland kan det hjälpa att bara sätta sig ner med en kopp kaffe och slappna av. Så släpper ångesten. Konstigt nog.

Ljug för mig

Någon stans så väntar jag bara på att jag ska bli avslöjad. Eller avslöjad är kanske fel ord. Genomskådad? Nej. Övergiven är nog mer rätt. Ah. Övergiven av både mina vänner och min älskade Casper. Att de en dag ska fråga sig; vad är hon att ha egentligen? Att de ska sluta höra av sig, börja undvika mig och bara "tappa" kontakten. Att Casper en dag ska säga; det räcker nu. Tack för allt, men nu är det över. 

Det handlar inte om att jag har låga tankar om dom. Mina underbart fantastiska vänner. Eller Casper. Nej. Tvärt om. Jag höjer dem till himlen. Jag älskar dom. Ser dom som bättre än alla andra i hela världen. Just för att de är så förstående och omtänksamma. Så roliga och så stöttande. Speciellt nu när jag pluggar har jag träffat helt fantastiska människor. Som jag bara känt i snart två år. Men som gör mitt liv så mycket lättare. Så vad skulle jag tillföra i deras liv. Ha? Inget. Förutom att vara den där som mår kasst.

Och Casper. Ja ord kan inte beskriva det han gör. Eller hur han får mig att känna. Han friade till mig i Paris. Han vill leva hela sitt liv med mig. Och han kunde lovade mig något bättre än att vi alltid skulle vara tillsammans sa han. (Vad det nu kunde vara tänkte jag). Han lovade att älska mig för alltid. Han lyfter mig. Han får mig att bli starkare. Han får mig att våga. Han får mig att skratta. Han får mig att känna mig trygg. Han får mig att känna mig älskad. Han är mitt allt.

Men trots allt detta så är det en liten del av mig, men ack så stark del, som bara väntar på att bli övergiven. Att de snart ska tas ifrån mig. Och bara tanken på det får mig att vilja lämna dom alla nu. Så att jag slipper bli mer fäst vid dem. Så att jag slipper ännu mer smärta när det händer. Ju tidigare desto bättre. Eller hur? Eller..?

Vad är det för fel på mig? Dom har ju inte gjort något över huvudtaget för att förtjäna att jag tvivlar på dom... Inget alls.

Drömmar

Drömmarna blir värre och värre just nu. Vet inte om det beror på att jag börjat prata om vissa saker i terapin. Eller vad det är. Men det är jobbigt. Sover oroligt och kommer liksom aldrig ner i djupsömn. Men vi har börjat sent i skolan denna veckan så det har funkat ändå. Men jag ska börja med mitt natt-te igen. Och se om det blir lite lugnare.

Har ni mycket drömmar? Och som ni sedan kommer ihåg?

Färger som piggar upp

Vi börjar komma i ordning i lägenheten riktigt bra nu. Vi har ju flyttat till en trea och det är ljuvligt. Det är ett riktigt hem nu. Inte bara en liten "ungdomsetta". Utan här kan vi bo nu. På riktigt. Vi har precis inrett det tredje och sista rummet. Och det är där jag sitter nu, i "arbetsrummet". Det låter så sjukt vuxet. Inte sant? Men då skulle ni se vår inredning. Skrivborden har en grön skiva med rosa ben. Min skrivbordsstol är rosa medans Caspers är grön. Gardinerna är rosa och vi har röda ramar och lådor. Vad gör man inte för att få lite lust och inspiration till att plugga? Det låter kanske fruktansvärt, men det blev faktiskt riktigt grymt (om jag får säga det själv).

I morgon åker vi upp till mina föräldrar. Och det känns riktigt bra faktiskt. Mamma har blivit jättebra mot Casper och hon anstränger sig verkligen. Vilket gör hela min tillvaro lättare. Så vi får se hur helgen går. Men det ser ljust ut.

Tiden läker inte alla sår

Jag var hos min terapeut igår. Det var riktigt tufft den här gången. Började äntligen prata om den sak jag bävat för under mitt redan gångna år hos henne. Något som jag förtrycker varje dag. Något jag inte längre trott varit kvar. Men det återkommer varje natt. Varje dröm. Jag har aldrig pratat om det. Inte med någon. Jag har nämnt det någon gång. Visst. Men inte mer än så. Inte gått på djupet. Inte bearbetat. Och därför finns det kvar. I mitt undermedvetna. Tydligen. Men nu har jag tagit tag i det. Med hjälp av världens bästa terapeut och enormt fina vänner. Jag har bestämt mig för att bli fri.

Du känner mig så väl

Jag är orolig. Och han märker det direkt när han ser mig. Jag gör allt för att dölja det. För jag vill inte att han ska behöva oroa sig. Inte idag. Det har varit så bra. Men nu är jag instabil igen. Och jag vet inte varför. Hela min kropp jobbar emot känslan. Mota den i dörren. Kom igen Chabo! Men samtidigt tar den över mig. Oron. Hela jag är en levande paradox. Han frågar. Jag nekar. Han frågar igen. Jag nekar igen. Skrattar för att verka övertygande. "Säg bara vad det är nu." Om det vore så enkelt. Att jag bara kunde säga vad det var.

Hemma igen

Nu är vi hemma från Paris igen. Resan har varit helt underbar. Shit vad vackert det är alltså. Helt otroligt. Jag har mått jättebra hela resan förutom lite flygrädsla och att jag varit lite orolig den första dagen. Men sen har det varit kanon. Bara tagit det lugnt och rått om varandra. Men skriver med om det i morgon. Nu ska jag gå och ta ett bad.

Kram på er!

Jag har orkat hela dagen!

Just nu är klockan 19.55 och jag har inte sovit något mer än under natten. Jag har alltså inte lagt mig i soffan och bäddat ner mig och sovit i cirkus 3 timmar. Som jag alltid gör annars. För att min kropp är helt slut körd och minsta lilla ansträngning känns överväldigande.
Utan idag har jag varit i skolan hela dagen, gjort grupparbete efter det och sedan varit och tränat. Efter det gick jag och handlade mat och nu har vi käkat. Jag är imponerad. Det går om jag håller igång verkar det som. Det är ju inte alltid så här. Men de senaste två veckorna har det varit så tyvärr.. Men inte idag! Det glädjer mig.

Zlatan och Paris

Sover bort i stort sett hela mitt liv känns det som nu. Sover direkt när jag kommer hem från skolan och idag vaknade jag vid sju. Helt orkeslös. Sjukt jobbigt. Men så är det just nu. Tydligen. Men nu har vi kikat på Sverige - Tyskland och det känns skönt att engagera sig i något, något annat än sig själv och skola och allt tråkigt. Dessutom gick det bra också! Och på lördag åker jag till Paris med Casper, det ska bli helt fantastiskt. Så himla skönt och komma bort från allt och bara vara han och jag. I en av de mest romantiska städerna i världen. Det ska bli helt underbart.

Hur är det med er förresten?

Att inte jobba

Så, nu har jag sjukanmält mig till jobbet. Känns skit. Shit vad dåligt samvete jag har. Jag är rädd att de ska ringa och skälla på mig. Att jag aldrig ska få komma tillbaka. Ja gud vet allt. Men jag gör det för att jag ska må bra. Det får räcka.

Casper: Att leva med någon som mår psykiskt dåligt

Hej allihop, jag kallar mig här för Casper och är Chabos pojkvän och sambo. För ett tag sedan så fick Chabo ett inlägg ifrån en läsare, där personen berättar att den nyligen gått in i ett förhållande. Dennes pojkvän är deprimerad, han mår dåligt och har ångest. Personen som skrev inlägget, undrade lite över hur man lever tillsammans när ena parten är deprimerad.

Till och börja med vill jag säga att det är inte fel att tycka det är jobbigt. Det är inte alltid lätt att leva med någon som inte mår bra psykiskt. Till att börja med är det jobbigt att se någon man tycker om må dåligt, men sen kan det vara jobbigt att den man lever ihop med inte bara kan försöka ta saker lite enklare. "Det är inte hela livet ifall något går fel".

Har man inte mått dåligt psykiskt själv kan det vara otroligt svårt att sätta sig in i den situationen.

Att leva ihop med någon som mår dåligt är alltså inte lätt. Men vem är det lätt att bo ihop med.?
Du som partner måste försöka förstå att allt är inte lika lätt för alla människor, men försök att sätta gränser ändå. Om man skall orka leva ihop med någon måste det vara på bådas villkor.

Men att vara deprimerad och leva med ångest är inget någon person väljer, det måste man inse. Det är inte kul, utan otroligt jobbigt. Det gör också att man inte riktigt klarar av att visa vad man känner och det beror på att det finns så mycket känslor man inte klara av att känna. Det är en väldigt vanlig försvarsmekanism. Det blir alltså för jobbigt att känna allt som finns.

Anledning att din pojkvän började känna att han mådde kasst när ni träffades och blev tillsammans, beror säkerligen på att han kände trygghet och säkerhet tillsammans med dig.

Jag förstår att du tycker det är jobbigt och svårt när situationen är som den är. Jag har ju också gått igenom detta. Jag har tyckt det varit otroligt frustrerande emellanåt. Jag har bara velat skaka till chabo så att hon kan släppa det jobbiga och gå vidare. Tyvärr fungerar det inte så, men jag har heller aldrig skapat så starka band med någon annan människa som jag gjort med chabo. Att vi klarat av att gå igenom alla tuffa stunder vi haft ihop har gjort förhållande väldigt tryggt och stabilt. Ett bättre förhållande än vad vi har idag är nog väldigt svårt att hitta.

Jag kan inte ge dig något direkt direktiv på hur ni ska göra för att allt ska bli perfekt. Men jag tycker att du ska prata med honom, förklara hur du känner. Samt be att han berättar hur det känns när det är jobbigt för honom. Sen att han börjat gå och prata med någon är väldigt positivt, det är ett måste att få professionell hjälp för att kunna vända på steken.

Det bästa tips jag kan ge dig eller er, är att ni pratar med varandra. Ta lärdom av varandra. Sen kan jag lova dig att med professionell hjälp och medicin kommer din pojkvän att må bättre tids nog.

Har du eller någon annan mer frågor till mig, så skriv det. Jag hjälper gärna till så gott jag kan. Hoppas att ni fått ut något av detta.

Bästa Hälsningar Casper

 

Att prioritera sig själv..?

Skriver inte allt för ofta längre. Ska försöka ta tag i det igen. Verkar finnas några av er där ute som ändå uppskattar det jag gör och finner nån sorts tröst i det. Så jag ska försöka bli bättre!

Det har varit mycket det sista. Skolan går i 120 och sedan jobb på det, ofta samtidigt som jag bör vara i skolan. Sen har vi cirka 15 böcker vi behöver tugga oss igenom och inte nog med det, vi har tio grejer till som ska göras samtidigt. Samtalsövningar, speglingsövningar, nämndemöten, seminarier skriva utredningar, hitta på olika fall. Ja gud vet allt. Mycket är det i alla fall. Så den senaste veckan har jag mått kasst. Riktigt kasst.

Det börjar med att jag blir mer och mer lättirriterad. Sedan kommer klumpen i bröstet. Det liksom suger och pirrar samtidigt. Svårt att förklara för er som inte varit med om det själva. Men det är som om man är nervös, hela tiden. Känslan är ungefär den samma. Sedan blir jag mer och mer illamående och äter dåligt. Helst ingenting alls. Vilket inte gör att jag mår bättre. Varje andetag känns liksom tyngre. Mer ansträngande. Kan tänka mig att det känns så att ha astma.

Det är så sjukt att ångesten och depressionen (vet inte om jag är kvar i den eller om jag kommit ur den, men det tar vi i ett annat inlägg) kan orsaka såna fysiska besvär. Att man känner utav det "på riktigt". Det är skrämmande.

Men min lösning i det hela. Med hjälp av Casper, min terapeut och en fin vän. Blir att tagga ner. Sluta säga ja till allt. Jag ska ringa och sjukanmäla mig till jobbet (halsfluss skyller vi på, pinsamt att behöva ljuga, Men så är det..), ska jobba söndag, måndag, tisdag och onsdag egentligen. Men det går bara inte just nu. Nu ska jag prioritera mig själv. I alla fall försöka.

Nya lägenheten

Nu sitter jag i soffan i vår nya lägenhet. Den är helt fantastisk. Det är så skönt att det är klart. Visst, vi har lite kvar att packa upp. Men allt börjar komma på plats. Och den nya sängen kommer under nästa vecka.

Vi har haft min låtsaspappa och syster här under gårdagen och natten. Det har varit så himla mysigt. De har varit här och hjälpt till och flyttat visserligen. Men det har varit mysigt ändå. Men när de åkte förut fick jag en liten panikattack. Inte panikångest. Utan bara panik. Fick svårt att andas och hela jag var ett orosmoln. Det pirrade och rörde sig liksom inom mig.
Herre gud, vart är vi? Vart bor vi? Varför måste dom åka? Kände de sig tvingade att komma hit och hjälpa till? Hur kommer skolan bli när den drar igång? Shit, jag ska jobba samtidigt. När ska jag hinna boka ny tid och psykologen? Kommer jag vara för trött för att åka en timme till jobbet på morgonen? Kommer jag klara av att jobba och läsa samtidigt? Kommer jag trivas i lägenheten? Hade vi råd att handla på IKEA förut?

Allt det där liksom snurrade runt i mig och det hade det gjort ett par timmar innan det "bröt ut". Tårar, skakningar och ångest ångest ångest, oro oro oro. Men nu känns det lugnare. Vi tappade upp en bad och lyssnade på musik samtidigt som vi skålade in lägenheten med champagne. Vi har pysslat lite och tänt ljus och nu sitter jag här i soffan. Helt övertygad om att lägenheten kommer bli kanon. Men skolan... Ja jag vet inte. O R O.

Packar packar och städar

Oj oj oj. Nu är vi mitt i en flytt igen. Denna gången till en trea med balkong. Det ska bli så otroligt skönt. Just nu bor vi i en etta. Inte jättekul. Men vi trivs väldigt bra. Men det ska bli så skönt att få ett ordentligt sovrum och ha bra med plats i vardagsrummet. Det kommer bli mer som ett riktigt hem. Sen ligger det nära havet och med massa fin natur och ändå nära till butiker och så vidare. Och en kvart till skolan. Perfekt. Gud det ska bli så skönt!

Är lite orolig i kroppen. Ska hem till familjen i morgon. Visst jag längtar jätte mycket efter dem och det ska bli kul att komma hem. Men det innebär alltid en psykisk påfrestning. Men jag är faktiskt rätt stark just nu. I alla fall för tillfället. Vem vet hur jag känner om en timme? Visst är livet som deprimerad och med generellt ångestsyndrom spännande..?!

En uppdatering

Jag är ledsen över uppdateringen. Shit vad dålig den har varit! Ändå är ni ett gäng som ständigt är inne och kikar efter uppdateringar. DET värmer. Och ger mig faktiskt lite lust att skriva. För visst, så är det. Jag har inte haft lust att blogga. Det förde med sig lite press. Press som jag inte tänkte på. För det var ju så inspirerande och jag ville verkligen kunna göra en skillnad för andra som mår dåligt. Men helt plötsligt insåg jag att jag kände mig pressad att skriva något bra eller något som berörde hela tiden. Och ibland är min hjärna tom, lika så mitt hjärta. Eller ja, inte tom tom. Men tomt på saker som rör depressionen och ångesten.

Men jag ser det som ett hälsotecken. Jag börjar må bättre. Visst, det har hänt ganska mycket under sommaren. Inga bra saker. Men det är bättre nu och vi tar oss igenom det. Jag och Casper har det bättre än någonsin, så det gäller inte oss. Men saker omkring. Men vi löser det också.

Jag har tagit sommaren med ro. Jobbar endel, och jag älskar verkligen jobbet. Det är så otroligt skönt. Jag har hittat något som gör att jag kan jobba utan ångest och utan oro. Det är helt sjukt. Jag som trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna hitta ett jobb som jag kunde må bra på. Men det har jag. Jag utvecklas och mår bättre. Helt sjukt. Jag är så imponerad av allt. Jag har hängt lite med kompisar och gått på lite konserter. Inte varit ute och festat nått speciellt. Och det rör mig inte i ryggen. Känner mig inte tråkig eller udda för att jag inte vill. Det bara är så. Och det är också så himla skönt. Jag håller på och stöttar en kompis som mår ganska kasst just nu. En kompis som i mina ögon var en av de gladaste och starkaste. Och det är bara ett bevis på att det kan hända alla. Alla går vi någon gång igenom något som är jobbigare än vad vi kan hantera själva. Men det ändrar inte oss som personer.

Men i alla fall. Nu ska det inte bli ett mils långt inlägg. Jag skriver mer någon dag under veckan. Om det är något ni undrar över, släng in en kommentar :)

Ett downmoment

Sitter på bussen på väg upp till mamma med vovven i knät. Jag har lite av ett downmoment. Jag lyssnar på musik och Casper är inte med. Och musik har alltid berört mig på ett speciellt sätt. Vet inte varför. Men musik är en stor del av mitt liv. Så blir lite orolig och ledsen när jag lyssnar på endel musik. Musik som Påminner eller handlar om vissa grejer. Men jag har min skyddande prinsessa i knät och snart är jag framme. Då kommer det nog kännas bättre. Det tror jag.

"Vad jobbar du med?"

Jag jobbar på ett serviceboende för personer med psykiska och fysiska funktionshinder. Komiskt nog. Eller ja. Så konstigt kanske det inte är. Det är ju faktiskt det jag brinner för. Och det jag vill jobba med i någon form i framtiden. Det komiska är väl att jag själv känner mig aningens psykiskt sjuk. Ångest, depression och HSP. Men jag trivs, som fisken i vattnet. Jag känner mig betydelsefull och jag har stor möjlighet att påverka tiden jag spenderar på arbetsplatsen. Vi har väldigt strukturerade arbetsrutiner som varje dag finns nedskrivna och uppslagna att följa. Men samtidigt finns tid och utrymme för förändringar. Och man kan hitta på saker tillsammans med de boende. Mina arbetskamrater är jättefina människor. Och vi har kul tillsammans. Så förhoppningsvis kommer den här arbetsplatsen och mitt arbete att hjälpa mig komma över ångesten som jobb alltid varit förknippat med tidigare.

Zlatan och jobb

Har legat i sängen hela morgonen med Casper och vovven och en kopp kaffe och läst Jag är Zlatan. Han är officiellt min nya idol. Grym kille. Jag gillar verkligen att han berättar sin historia för att stärka andra och för att ge barn som ses som "annorlunda" en röst. Starkt gjort. Och det gick ju ganska bra för honom om man säger så. Det visar att det går om man vill. Och om man vågar vara sig själv.

Nu ska jag snart iväg till jobbet. Och det känns inte det minsta jobbigt. Och det gör mig så himla lycklig! Har alltid haft ångest inför jobb. Varje gång, varje dag jag skulle iväg. Ångest ångest ångest. Svart tung ångest. Så fruktansvärt jobbigt. Men nu är det som bortblåst. Om det beror på att jag har ett underbart bra jobb eller för att jag mår bättre nu det vet jag inte. Men jag gillar det.
- Hur känner ni inför jobb? Har ni ångest?

Midsommar.

Ja, då har det varit midsommar. Hur har ni klarat er igenom denna högtid? Har det varit bra? Eller har ni känt er pressade att hitta på något och ha så där fantastiskt bra och trevligt? Så hade jag känt för bara något år sedan. Press att gå ut och hitta på något. Dricka för mycket och tvinga sig själv till att ha kul och hetsa. Klä sig ursnyggt men ändå känna sig ful. Men i år har jag jobbat. Hur skönt som helst. Jag har inte firat med familjen som vi alltid gör annars. Jag har inte varit med vänner och grillat och stojat. Jag har inte haft ångest inför kläder och vädret och gud vet allt. Jag har bara varit. Jag slutade 22.00 och kom hem och la mig i soffan hos Casper och kikade på fotbollen och käkade chips. En kanonbra midsommar.

Men visserligen hade det här kunnat blivit en sån där Pripps Blå midsommar. Ni vet när de är ett gäng vänner ute på någon ö och grillar, skrattar, badar och bara har det bra. Dricker öl för att det är gott, och man halvligger på någon klippa någonstans och lyssnar på musik fram till småtimmarna. Man skrattar och njuter av att vara trygg och lugn. Det hade kunnat blivit en sådan midsommar. För just nu mår jag bra. Men jag är helnöjd med utfallet ändå. Jobb, fotboll, chips och kärlek.

Så, hur har ni haft det gott folk?

Att må bättre.

Jag måste säga att jag mår förvånansvärt bra. Och har gjort det några veckor nu. Visst, bakslag kommer. Det kommer de nog alltid att göra. Men jag tar dem mycket bättre och kommer över dem fortare nu. Jag vet inte om det har med medicinen eller terapin att göra. Eller det faktum att jag börjat prata om att jag mår och och mått väldigt dåligt, väldigt länge, men mina nära vänner och Casper. Det spelar liksom ingen roll. Men jag tror att det är en kombination i mitt fall.

Att prata med Casper hjälpte mig att våga ta hjälp av andra. Han hjälpte mig att söka hjälp och jag fick, efter mycket tvekande från min sida, utskrivet antidepressivatabletter. Tabletterna hjälpte mig upp hur det djupa djupa hål jag befann mig i. Och så småningom kunde jag börja prata om det på riktigt och börja bearbeta det hos en psykolog. Efter att ha gjort det ett tag fick jag mod att berätta för ett fåtal vänner. Vänner som tog det hela jätte bra, och sen dess har vi kunnat prata om mina känslor och min ångest som vi pratar om vädret. Inget konstigt med det liksom. Efter ytterligare tid och uppmuntran från vänner och psykolog tog jag steget och berättade för min mamma. Hon tog det inte lika bra. Men hon försöker. Och idag är jag bättre än någonsin. Starkare än någonsin. Och jag ser mycket ljusare på framtiden. Jag ser mig faktiskt ha en framtid.

You know, the rainy days they ain't so bad when you're the king..

Det är en rad ur en Kings of leon låt. Min syster har gjort en tavla med den texten på, i skolan (en tavla som jag fick, hihi). Och när hon kom hem med den idag så satt jag vid baren i köket och grät med Casper. Mamma hade behandlat både mig och Casper illa och sedan drog hon i frustration (hon orkade inte se på oss...). Sedan kom hon hem och vi redde ut det. Vi pratade om det och jag grät, och hävde bland annat ur mig hur jag har tröttnat på att göra allt som vår låtsaspappa inte gör då han är iväg och jobbar hela tiden. Jag har delat allt som har med ett hem och en familj att göra med henne. Som jag inte får uppskattning för - bara det jag inte gör märks. Men allt blev bättre och det löste sig. Men efteråt grät jag ändå för att jag blir besviken, arg och skämdes över att hon beter sig så. Och då kom min syster hem. Hon pratade med oss båda två. Sen började vi kika på de två tavlorna hon hade haft med sig hem från skolan. Innan hon gick in på sitt rum sa hon:

    "Du får va the king helt enkelt så blir inte the rainy days så jobbiga"

och så gick hon. Och de där orden fastnade. Ja, så enkelt kanske det är. Jag får se till att bli the king över mitt liv helt enkelt. Så kommer de jobbiga dagarna inte att bli lika jobbiga.

"Utöka" bloggen?

Jag vet. Just nu är jag sämst på att uppdatera. Jag vet inte riktigt varför det blir så. Kanske för att jag mår bättre. Kanske för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om alla gånger. Och då känns det bara dumt. Jag vet inte.

Men jag tänkte höra med er vad ni tycker om en sak. Skulle ni vilja att jag skriver om lite annat här också? Som vad jag gör på dagarna, skolan och så vidare? Eller känns det bara weird? Vore kanske kul, jag vet inte.

Mycket jag vet inte idag märkte jag. Men så är det i mitt liv just nu. Jag vet inte så mycket. Tänker inte så mycket - men det är bra. Just nu är det riktigt bra.

Svag svag svag.....

Har haft ganska jobbig ångest de senaste dagarna. Vet inte varför. Igår på Caspers systers student kändes det som om någon stod på mitt bröst. Eller som om någon hade satt en tving och pressade ihop bröstkorgen mot ryggen. Jag fick kämpa för varje andetag. Och de blev små och korta. Och det uppstår utan märkbar anledning. Men det är väl det som är grejen med generellt ångestsyndrom I guess.

Idag har ångesten infunnit sig som oro. Det har krupit och pirrat precis mellan brösten och magen, om ni fattar? Känslan är så svår att förklara. Det är inget man känner igen för ens man har känt den själv. Men en pirrande och krypande känsla är väl så nära jag kommer. Den har varit där hela dagen. Oroat och gjort mig illa till mods. Dragit mig tillbaka och fått mig att kämpa för att orka vara den "vanliga" Chabo som jag brukar vara. Den gör mig trött och ger mig huvudvärk. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och bara vill fram. Utan att jag vet varför. Jag brottas med tanken på om jag ska berätta för Casper (eller för P som var här idag), eller om jag ska hålla det för mig själv. Jag orkar inte med mig själv ens med allt gråtande och klagande. Så hur ska dom orka med? Så därför väljer jag att hålla det för mig själv så länge jag orkar. Men tillslut brister jag. Och allt väller ut.

Jag känner mig med ens liten och svag i såna situationer. Ynklig och värdelös. Någon har sagt nån gång att man måste vara svag ibland för att orka vara stark. Men ibland känns det som om det svaga tar över. Jag är svag, svag, svag. Ångesten tar kol på mig. Just nu, precis just nu. Och då kan jag inte vara stark. Jag kan bara inte.

Ångestattack (men inte panikångest)

Hade ett riktigt breakdown igår. Ska åka till London på lördag med min syster. Och jag har under några veckors tid varit lite orolig över att åka iväg. Jag har inte velat tänkt på det för jag har inte velat bli ledsen och nere över det. Men igår kom det. 

Helt plötsligt när vi satt och tittade på tv jag och Casper så började jag gråta. Tårarna välde fram. Och så kommer orden; Jag kommer dö på planet till London på lördag, ur min mun. Shit, jag hade inte ens vågat tänkt tanken förrens precis just då. Och från det ögonblicket gick ångesten inte att stoppa. Den bara välde fram. Helt utan egentlig orsak. Jag vet innerst inne att det inte är farligt att flyga. Det är farligare att åka bil för guds skull! Och jag kan inte veta något om framtiden (som en av mina kloka vänner sa). Men ångesten åt upp mig. Och uttrycket "åt upp mig" är faktiskt ganska beskrivande för hur det känns i ett sånt ögonblick. Mina värderingar och mina sunda tankar är som bort blåsta Jag vet innerst inne att det inte är så. Men även om jag vill tro det så äter ångesten upp allt mina förnuft.

Jag lugnande i alla fall ner mig med hjälp av Caspers lugnande ord. Men efter en promenad med vovven så kom det över mig igen. Det slutade med att jag ringde P och bad om stöd. Konstig känsla att göra det. Jag tror aldrig jag gjort det innan. Men vilken befrielse. Och den tjejen är smart. Det vill jag lova med. Så otroligt bra att prata med. Hon körde iväg all min ångest med sina kloka ord och jag kunde krypa ner hos Casper och somnade som en stock. Visserligen med hjälp av en av mina i-nöd-fall-tabletter. Men det var längesedan jag tog en av dom. Så jag tycker inte att det gör något. 

Jag är stolt över mig själv och att jag tog mig igenom det så snabbt. Med hjälp av Casper och P. Visst, oron finns kvar, och den skaver som en liten irriterande ruv som håller på att läka. Men jag kan kontrollera den och jag har fått ut det värsta av den. Så nu går det bra igen. I alla fall ett tag.

Mat mat mat.....

Har varit hos psykologen idag, dock ett litet bakslag då Casper fick följa med mig dit. Hade inte kommit iväg annars..

Vi pratade bland annat om mitt förhållande till mat idag. Vilket, om jag ska beskriva det i korthet, ser ut så här: Redan när jag var liten kräktes jag upp alla mat jag fick, så mamma fick börja med diverse ersättningar hit och dit. Sedan har jag alltid varit väldigt kinkig med maten. Bara ätit vissa grejer, hönekakan var tvungen att vara skivad i "spikar" för att jag skulle äta osv. Sedan när jag skulle ta studenten blev det värre och värre. Jag slutade äta allt utom bulgur blandat med kokt ägg och spenat. Sedan var det tonfisk på burk och banan. Vissa dagar åt jag bara en halv banan, och efter det var jag så stolt. Alltså ni anar inte stoltheten var enorm. Varför vet jag inte.

Men i alla fall så kom hon fram till att det, tro det eller ej inte rör sig om "vanlig" anorexi. Vilket jag i och för sig hade kunnat svara på ganska snabbt själv. För det handlar inte om att jag ser mig själv som tjock och behöver gå ner i vikt. För jag är inte tjock. Men visst, jag gillar inte alls hur jag ser ut. Men det är en annan historia. Jag äter chips och godis om jag känner för det. Jag börjar min dag med kalaspuffar och jag älskar pommesfrittes. That's it.

Men hon tror att det har att göra med kontroll. Och att jag vill slippa stå i skuld till mamma som jag annars alltid gjorde när det kom till maten. Hon hatade att laga mat och hon tyckte det var tråkigt. Jag fick skuld över att jag inte åt tillräckligt eller att jag inte gillande maten. Jag hade skuld för att jag åt för fort när hon stått länge och lagat mat, då hon själv hade uttryckt det som jobbigt. Så jag slutade äta och gilla mat. För hon förklarade att mat inte behöver betyda mat, utan att det ofta kan ha andra symboliska betydelser.

Jag har under hela mitt liv aldrig känt mig ha riktig kontroll och makt över mitt eget liv. Men maten kunde jag komma att kontrollera. Ingen kunde säga något. Jag kurande hela min familj, ingen märkte något. Så jag behövde aldrig ta konflikten. För när den väl kom började jag äta igen för att slippa prata om det. Men det förstörde det hela. Nu är jag jätte känslig för vad jag äter. Jag måste vara sugen på det jag äter, och jag måste äta innan jag blir för hungrig för då börjar jag må illa och kan inte äta alls. Får jag minsta lilla obehagskänsla när jag äter är jag på gränsen till att spy med en gång och måste sluta. Det kan gå flera dagar då jag knappt äter ett dugg medans jag äter massor andra dagar.

Men nu är jag inne i en sån period igen. Jag äter knappt. Jag vill inte och jag mår illa av tanken. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. För äta bör man, annars dör man! Jo tack jag vet. Jag är inte dum i huvudet. Världens sämsta ordspråk.

Att inte våga säga ifrån.

Nu har jag för andra gången, på mindre än en vecka, med kort varsel ändrat tid hos psykologen. Allt för att jag ska anpassa mig till alla andra istället för att säga att jag inte kan eller något liknande. Jag vågar väl inte antar jag. Men då sitter jag där med världens ångest för att jag måste ställa in och boka om och krångla med min psykologs tid. Jag vill inte att hon ska tro att jag "leker" med hennes tid eller nått sådant. Men på nått sätt känns det lättare än att yttra mig och ha en åsikt gentemot andra. Tanken på att de ska säga emot och ifrågasätta mig skrämmer. Och jag kommer genast ändra mig och hålla med (som jag ALLTID gör), och då skäms jag för att jag inte vågar stå på mig. Ibland skäms jag över mig själv. Nått så enormt.

You are who u are

Endel tror på hoppet, andra ägnar sig åt spel. Någon ser allt svart och vitt. En annan tror på Gud, medans en tredje ser sig övergiven av allt. Någon gömmer sig i spriten, en annan tror sig vara kung över världen. Endel ägnar sig åt jobb, andra åt att vara fria. Några önskar dom vore allt annat än vad dom är. Andra önskar dom hade kraft att säga ifrån. Endel flyter med, medans andra kämpar för sitt liv. Vissa lever i det förflutna. Vissa vill inte leva alls. Några tror på karma, medans andra köper lycka för pengar. Någon har sett sin bror blivit slagen. En annan ger igen, och endel vänder andra kinden till.

Alla är vi olika. Alla prioriterar vi olika. Vi har alla olika erfarenheter. Och vi har alla varit med om olika saker. Våra val baseras på allt detta. Vi kan inte döma någon annans handlingar utan att förstå dess innebörd. Utan att se det som hänt innan, det som har präglat och format just den individen. Det spelar egentligen inte roll vad som får bägaren att rinna över, utan vad har hänt innan?
Försök att ha detta i minnet. Jag tror det kan underlätta för många utav oss. För visst är vi människor aningen dömande av oss..?

Vänner

Casper är i Stockholm på kurs över helgen. Så jag och vovven är hemma själva. Det känns så där. Men bättre än väntat. Vi klara oss bra jag och hon. Sen har jag fina vänner som väljer att spendera tid med mig. Idag har vi grillat och kikat på film. Äkta fredagsmys. Vänner är verkligen guld värt. Det är något jag börjat förstå nu. Jag har aldrig haft några riktiga vänner förut. Inte på det här sättet. Inte någon jag kan ringa om jag mår dåligt. Inte någon att åka till om jag behöver komma bort. Inte någon som ringer mig för att hitta på något. Inte någon som jag vill ringa när något kul har hänt. Inte någon som vill ringa mig när något har hänt. Men det har jag nu, och den känslan är fantastisk.

Hur känner ni, är vänner viktiga för er?

Bjuder på en bild idag :)

Jag och en av våra två katter hos mamma

Jag börjar se resultat.

Dagarna går och över lag känns det bättre och bättre. Skön känsla vill jag lova. Men visst, många tankar och känslor finns kvar, det är bara det att jag vet hur jag ska hantera dem på ett annat sätt nu. Sen att jag går hos en psykolog och pratar så intensivt om det och går så djupt in på det tror jag har gjort mycket. Men får liksom ett annat perspektiv på det dela. Hon ser det med andra ögon. Utan att döma eller lägga några värderingar i det jag säger. Kommer med "lösningar" och teorier om varför och ger mig verktyg att tänka längre på egen hand.
Att jag sedan har några få nära vänner som jag berättat för och kan diskutera med. Det är guld värt. Det blir en del i vardagen att jag kan prata om det. De frågar och funderar och jag svarar och frågar tillbaka. De kommer med råd och egna tankar och det är så givande på något sätt. Där får jag ytterligare ett perspektiv. Så ja, jag är på rätt väg. Jag faller och tar mig mot förmodan upp snabbare och snabbare. Utan att det gör sådan ofantlig skada som förr. Så ja, jag är på väg nu.

Hur känns det för er där ute? För jag vet genom era kommentarer att endel av er gör samma "resa" som mig. Från ett rent helvete till ett liv som går att uppskata. Så hur långt har ni kommit idag?

Du är starkare än vad du tror.

Jag fick nyligen en kommentar som innehöll orden "du är starkare än vad du tror". Jag är starkare än vad jag tror... Hmm, undra om det kan vara så i många fall? Att jag tror mindre om mig själv än vad jag faktiskt är kapabel till. Att jag tänker på gamla händelser och refererar till det. Och tror att jag fortfarande är samma som då och där med kommer att reagera och agera på samma sätt som då..?

Jag kände det när jag läste just de orden. Du är starkare än vad du tror. Att kanske, kanske är det så. Om jag försöker göra den tanken till min egen, och tar till mig den kanske jag inser att det är så. Man kan ju alltid hoppas. Den kommentaren betydde väldigt mycket i vilket fall. Och den berörde mig. Så nu ska jag försöka tänka så framöver. Att nej, backa inte undan nu, jag är starkare än vad jag tror...

Kul inlägg.

Ibland undrar jag om jag överdriver. Tänk om det är som hon säger, att jag faktiskt får bita ihop? Att alla har det lite jobbigt ibland. Och ibland undrar jag vad som gör att jag är så svag. För svag, ja det måste vara rätt ord. Eller hur? Svag nog att inte klara av ett ordinary life. Som alla andra klarar fint. Där har du mig. Byggd för att misslyckas. Jippi. Åh vad jag känner mig stark idag. Eller inte. Vart kommer mitt liv att ta vägen? Kommer jag få ett ordentligt liv över huvudtaget. Eller är mitt kall i livet, att vara svag svag svag..?

Ett stort framsteg.

Det var ett stort framsteg för mig igår. Ett framsteg som jag själv faktiskt är väldigt stolt över. Jag gick nämligen till läkaren själv. Helt själv. Ingen väntade utanför, ingen följde mig dit. Utan jag gjorde det helt ensam. Visst, jag blev oerhört nervös och rädd innan. Men då kunde jag lugna mig själv med tanken att jag har faktiskt gjort det här tidigare, och då har det gått bra. Så om jag skulle behöva ta prover och så så skulle det gå bra. Visst, om jag gråter, då gråter jag. Men då kan jag få hjälp av någon sköterska.

Så jag är otroligt nöjd och stolt. Och det är ännu ett tecken på att jag faktiskt bli starkare för varje dag. Trots vissa nederlag. För det kommer det alltid finnas. Men man tar sig ur dem på bättre och bättre sätt efter hand.  och det känner jag nu. Nu känns det faktiskt hoppfullt.

If you make a mistake I'll be the first one to take your side.

Jag älskar honom så mycket att jag ibland blir rädd. Jag skulle göra vad som helst för honom. Vad som helst. You name it. Det gör ont ibland när jag tittar på honom, jag är så fylld med kärlek och känslor. Han är så vacker, på alla sätt och vis. Och ibland, men bara ibland, gör det ont för jag tänker vad som skulle hända utan honom. Jag har varit i den situationen förut - när man blir lämnad och tror att här, här tar livet slut. Men det gjorde det inte. Det började på riktigt. Med C. Och skillnaden med honom är att jag älskar honom, på riktigt. Jag är inte rädd. Jag är inte lika svag. Jag stannar inte för att jag tror att jag måste. Jag stannar för att jag hör hemma här. Jag stannar för att det är här jag är som lyckligast. Det finns egentligen ingen rädsla för vad som kommer att hända om det skulle ta slut. För det kommer det inte. Och ja, jag vet att det är dumt att tänka och säga så. Men i det här fallet är det okej. I det här fallet stämmer det. Det känner man. Det känner vi. Jag lovar dig. Har du känt den känslan så vet du vad jag pratar om. Jag har trott samma sak tidigare i livet. Men nu när det är på riktigt märker man. Att herre gud, det är så här det ska kännas. Det är så här det känns att hitta hem. Då händer det oftare att jag blir rädd av tanken på vad som hade hänt om jag aldrig hade träffat honom...

Suck

Fick ju som sagt U på en av de senaste tentorna.. Och idag fick vi tillbaka dem och jag vet vad som ska komplettares. Jag har försökt hela eftermiddagen med att komma igång, och först nu satte mig vid datorn för att försöka rätta till det. Men vad jag än gör så kommer jag inte till skott. Jag blir så trött på mig själv. Gör det bara. Men jag drar på det och bygger bara upp mer ångest kring det hela. Det är så komiskt på nått sätt. Jag vet exakt vad jag gör och jag vet att det bara blir värre, men ändå kan jag inte få tummen ur. Fucking hilarious.

Bra veckor ändå

Jag har haft några bra dagar det senaste. En av mina allra bästa vänner har bott hos oss sen i onsdags. Hon är här och jobbar på konståknings-VM. Så jag har varit där och tittat på tävlingarna och bara att ha henne här har varit jätte skönt. Vi hinner inte umgås så mycket på grund av att vi bor i olika städer. Men så är det. Vi är lika nära ändå - tack och lov. Så jag har haft fullt upp, och jag tror att det har varit bra. Det är mycket tankar som snurrar. Men mamma och min syster var här i går, vi tittade på balklänningar. Och det var jätte bra. Mamma var glad, och vi med. Så det var en bra dag. Men i kväll blir det bara mys med Casper, det känns som om det var längesedan. Han hade en kompis här i en vecka, sen åkte jag iväg under påsk. Sen var vi hos mamma och nu är min C här. Det har varit kanon veckor (med ett och annat nedslag) men idag återgår vi till vardagen. Kanske lite tråkigt, men även väldigt skönt. 

Sveriges lag team Suprise, kom 2:a igår.

Ångest...

Fick U på en av tentorna, vilket innebär komplettering. Oron sprider sig i kroppen. Fan ta den jävel som rättade. Fan ta mig själv som inte lyckades. Härligt...

Det värsta man kan få höra i en sån här situation.

Att få höra att man får bita ihop, att så jobbigt kan det inte vara, är något av det jag fruktat mest. Och att få höra det av henne, fan alltså. Snacka om att känna sig värdelös och kass. Jag kan tydligen inte ens klara av att ha det lite jobbigt. Ett vanligt liv. Så kass är jag. Och inte vill jag ju sitta och kasta ur mig allt som jag upplever som så jobbigt och hemskt. Berätta om hur dåligt jag mått under så lång tid. Herre gud, hon skulle dö. Och det är ju inte hennes fel. Hon har gjort och gör så gott hon kan. Och jag älskar henne för det. Jag älskar henne mer än vad jag älskar mig själv. Men hon har varit närvarande och liksom missat hur jag mått. Inte pratat om det. Kanske blundat för det jobbiga. Och jag klandrar henne inte. Jag vill bara att hon ska ha förståelse. Det kanske kommer. Men och få höra att jag ska bita ihop, och sluta gå på "lyckopiller". Bullshit, jag har inte mått sämre än vad jag gjorde under tiden när jag började med dem. Och det är inte riktigt som om man går runt i nått slags rus av lycka precis. Men förhoppningsvis kommer hon förstå innebörden i det hela snart. Jag måste att hon gör det. Jag måste.

Där kom det - pang!

Igår kom mitt breakdown som jag förfarat ska komma nu när jag mått så bra. Mamma kom ner och pratade med mig och Casper igår kväll om att hon tycker det är osunt att äta tabletter och att man faktiskt får ta att det är "lite tufft" ibland... Hon sa att så farligt kan jag inte må, hon har ju varit med under hela min uppväxt. Jag hävde då ur mig några av de saker jag mått dåligt över i ren ilska. Hon tyckte genast att jag pekade på att det skulle vara hennes fel och var påväg att storma ut ur rummet. Martyrskap... Rasmus och hon började tjafsa och det slutade med att vi alla tre grät. Jag tror att hon förstår lite mer och att hon hädanefter kommer se på Casper med andra ögon.

Men det var ett fruktansvärt ögonblick för mig. Jag visste att det skulle bli så här. Därför hade jag inte sagt något. Hon tyckte att jag får tåla att må lite dåligt, det gör alla. Hon påpekade att vi inte kan vara så bra för varande efter som jag mår som jag gör. "Man ska vara lycklig och glad i din ålder!" Jo tack, jag vet att du tycker det. Jag har försökt i 22 år.... Fan vad arg jag blev. Alla mår inte bra, det är så det är. Och det är okej! Jag oroar mig alltid för något som rör henne. Alltid. Jag tror jag älskar henne för mycket. Bryr mig för mycket om vad hon tycker och tänker hela tiden. Vilket resulterar i att jag inte kan ta några egna beslut eller leva ett eget självständigt liv. Även om hon inte säger åt mig vad jag får och inte får så vet jag det innerst inne och tenderar handla efter det. Så det är ju inget hon gör, utan det är jag själv.

Så efter att vi pratat färdigt och det hade "löst sig" infann sig känslan av tomhet och ren hopplöshet. Jag orkar inte med ett helt liv där jag ständigt ska gå omkring och oroa mig för saker jag inte kan styra över. Som jag känner nu kommer jag aldrig kunna få ett självständigt liv och samtidigt vara nära henne. Vilket är det jag vill. Men hur ska jag göra? Jag vill inte såra henne med mina val och jag vill att hon ska vara glad för min skull. Så just där och då kändes det hopplöst. Vår hund är enda anledningen till att jag väljer att leva i en sån situation. Casper och alla andra kommer klara sig. De kommer förstå varför - men det kan inte hon. Så därför väljer jag att stanna kvar. Hon är min livlina.

Så där igår kväll föll jag igen. Och nu börjar jag min väg tillbaka igen. Oron och ångesten infinner sig och jag ägnar många tankar åt hur jag ska kunna klara av allt och få det att bli bra. Vi har pratat på att åka utomlands efter min examen och jobba, just för att jag behöver komma iväg och få lite distans till livet här hemma. För vart jag än är är hennes tankar och åsikter närvarande. Jag behöver kunna bli min egen och fatta min egna beslut och våga stå för dem. Just nu kan jag inte det. Jag styrs av dåligt samvete 24/7, om det inte är gentemot henne så är det för något annat. Jag orkar inte det. Men vi ska försöka genomföra lite förändringar i livet som det ser ut idag, så får vi ta det där ifrån.

Påskhelg i skogen.

Jag har och spenderar fortfarande påsken i en kompis stuga. Så där av den dåliga uppdateringen. Vi är nämligen i skogen. Det har varit en underbar helg med mycket skratt, men även gråt. Har berättat för de andra två som var med som inte visste om hur jag mår. Så det var riktigt skönt. Jag har mått bra hela trippen, visst jag blir lite tröttare än de andra. Men jag har så himla kul och jag mår bra. Bra just nu. Och det betyder allt just nu.

Vad har ni gjort i påsk, och hur mår ni? På riktigt.

Jobbångest...

En sak som jag är otroligt glad över är att jag inte längre har lika mycket ångest när det gäller jobb. Innan på mina förra arbetsplatser har den liksom kommit och gått. Även fast jag har trivts bra så ha den varit närvarande. Det tär så på en. Det bryter ner en. Jag kände samma ångest när jag skulle till skolan första dagen på socionomprogrammet (så Casper följde med). Första gången på mitt nya jobb så hade jag också ångest, men inte lika mycket. Klart man är nervös första dagen för ett nytt jobb, men jag är inte bara nervös jag mår riktigt dåligt. Men nu med detta jobbet så kände jag inte riktigt så. Visst, ångesten och oron fanns där, men inte allt i samma skala. Casper följde mig hela vägen, så det gjorde det ännu bättre. Andra gången följde han mig till vagnen och tredje gången gick jag helt själv. Det kanske låter löjligt för er "följa mig till jobbet", som om jag vore ett barn. Men så är det. Ångesten är oövervinnlig i det tillfället. Och det hjälper att ha någon med sig.

Så i morgon gör jag sista bredvidgången och sedan kan jag börja jobba på riktigt. Och det känns jätte bra! Trots att jag ska upp 05.00 i morgon så har jag ingen ångest alls just nu. Allt känns bra. Det ska till och med bli kul och komma dit. Det är en så underlig känsla. En ny känsla. Men det var som en av er kloka människor kommenterade på förra inlägget: Jag ska bara försöka leva i nuet (hur man nu gör det, jag som grubblar så om allt som kan hända) och njuta av att må bra. Jag mår bra just nu och det är allt jag behöver tänka på. Positiva tankar!

Rädd för att må bra.

Jag har varit låg det senaste. Känt mig så där hemskt tom och orkeslös. Jag har inte riktigt vetat vad det har varit, utan känslan har bara funnits där. Jag HATAR "den där" känslan. Känslan som bara infaller utan till synes anledning. Man kan inte förklara hur det känns eller varför man känner den. Den bara är där och förstör allt. Påverkar allt. Jag har aldrig kunnat vinna över den. Den har bara tagit över när den har kommit.

Men nu för någon dag sen fick jag känslan som jag kan få på helger ibland. Ni vet när man är så där lite härligt glad, det gör inget som nått går fel eller så för det är ändå fredag. Det är helg. Man är ledig och inga måsten finns direkt utan livet är bara skönt. Så kan jag känna på helger ibland. Aldrig mitt i veckan. Vardagarna kan vara otroligt tunga, bara för att det är vardag. Men nu helt plötsligt känner jag så på en måndag. Jag som vanligtvis hatar måndagar och får extra mycket ångest. Och känslan sitter i i dag också(?!). Det är så underbart. Jag är lugn och trygg och inte det minsta orolig. Jag var nära att missa tåget förut. Men what ever, det skulle ha gått ett nytt. Medans jag i vanliga fall hade fått smärre panik över bara tanken. Pulsen hade ökat och jag hade blivit kallsvettig. Men inte idag. Idag mår jag kanon och är hur lugn som helst. Men en liten ond tanke kryper igenom: Varför får jag må så här bra? Vad kommer komma här näst som drar ner mig i skiten igen??

Att kunna göra skillnad.

Vi är just nu ute på fältplatser i skolan som vi ska skriva vår b-uppsats om. Vi blir utplacerade av skolan och skall sedan där efter skriva om något som rör fältplatsen. Jag och min kära vän hamnade på en fritidsgård. Tanken som slog oss när vi fick reda på det var väl inte direkt positiv. Man har liksom varit på fritidsgårdar själv och vet var det är. Det är inte mycket mer än så känns det som. Men det har visat sig vara ganska bra.

Idag fick vi kontakt med flertalet ungdomar och det underbara var när man kände hur de sög åt sig av det lilla vi kunde ge dem. Vi satt och lyssnade på dem och pratade med dem som vuxna. Vi var inte där för att styra och ställa eller för att på peka vad de gör fel. Utan vi visade att vi ville lära känna dem och att vi faktiskt brydde oss. Och de kände de av. De dröjde inte länge förrän några av de, öppnade upp sig. Någon berättade (enskillt naturligtvis) att han hade haft kontakt med socialen och varit trött på det mesta men nu var allt bra igen. En annan berättade om sina framtidsplaner och hans hemland och hur jobbigt det var där.

Såna saker är så otroligt givande. Det ger så ofantligt mycket. Jag blir alldeles varm i kroppen av det. Att känna att man gör nytta för någon annan. Oavsett om det bara är att finnas där och lyssna. Verkligen lyssna. Åh va underbart det är! Den känslan är obeskrivlig. Jag tror ni vet vad jag menar. Har man varit med om det så vet man. Och det är nog en av anledningarna till att jag har valt den utbildningen jag gjort. Känslan av att hjälpa till gör mig lycklig och fylld av hopp.

Att ha någon som kan ta emot det jobbiga man bär på.

Jag hade ett härligt och otroligt givande samtal med en kompis här om dagen. Caspers familj går igenom en del rätt jobbiga saker och då även jag. Så det berättade jag för henne. Och det var så skönt att få någon annans respons på det. Vi pratade även om min mamma och lite andra jobbisga grejer. Det som kändes bäst var dock att hon vågar prata om saker som är jobbiga. Vilket många andra inte vågar. Vilket är helt försåtligt, det kan vara skrämmande. Men hon frågar och undrar och det känns som att hon bryr sig på riktigt (vilket jag tror att hon gör). Hon tycker inte att det är konstigt att jag berättar ganska tuffa grejer, hon tar emot det utan att döma. Utan att se ned på en eller tycka jag är konstig. Och det känns som en sån lyx att ha någon som henne i sin närhet. Det gör så mycket. Man känner sig bemött och förstådd. Lyssnad på och någorlunda normal. Du vet vem du är.

Att ha katastroftankar

Jag insåg nu n'r jag öppnade laptopen att jag inte suttit vid datorn på jag vet inte hur länge. Det har varit så mycket annat, så det har liksom inte funnits tid. Men nu är jag tillbaka!

Jag funderade lite på en sak igår kväll när jag var ute och gick med vovven. Jag får ofta något som jag i brist på annat kallar för "katastroftankar". Som igår kväll. Jag mötte en tjej som gick längs andra trottoaren. Helt plötsligt går mitt huvud igång och jag börjar tänka att shit, tänk om något händer henne nu längs vägen? Att hon bli kidnappad. Då är jag antagligen en av de sista som sett henne. Jag börjar därför memorera hennes kläder, vart jag mötte henne, vilket tid det var, andra bilar eller personer jag möter. Ja allt. Bara för att kunna berätta detta för polisen i ett förhör. Och om jag inte kommer ihåg allt tillräckligt bra kommer det vara mitt fel att hon dör. Så min promenad med hunden består i att memorera så mycket som möjligt för att inte jag ska vara anledningen till att man inte hittar kvinnan och sätter dit dom som gjort det.

Och det är ofta så här. Så fort jag ser en helikopter, eller nått annat jag tycker verkar skumt (med andra ord allt). De mest obetydliga små saker kan jag göra till enorma livsavgöranden. De kan även vara som när jag höll på att missa tiden för inlämnigen av tentan. Då drog jag slutsatsen att jag skulle bli pank (eftersom CSN inte skulle komma) och vi skulle bo på gatan och alla skulle hata mig.

Jag vet att det kanske låter konstigt nu när jag berättar det. Men just i den stunden är det så himla logiskt. Det verkar så himla rimligt på nått sätt. Men jag undrar varför jag gör så..? Är det någon som känner igen sig? Eller är jag ensam om dessa banala tankar?

Smyginlägg

Nu sitter jag uppe hos mamma och skriver lite i smyg. Hon vet nämligen inte om bloggen, det är något jag vill ha för mig själv än då länge. Det är skönt att vara här, än så länge. Tomt utan Casper bara. Men det kan nog vara bra att få lite ensam tid här också. Vi ska snart ut till stugan med hundarna. Så jag skriver mer sen! Puss

Ena tentan klar!

Nu åker jag och lämnar in ena tentan! Sedan blir det en helg hos mamma och familjen. Det ska faktiskt bli skönt. Det var längesedan jag var hemma nu. Så förhoppningsvis kommer jag kunna uppdatera lite bättre nu framöver :)

Har mått ganska bra det sista dagarna. Vilket är himla skönt. Jag var och jobbade igår och det gick kanon. Fick inte någon vidare ångest inför det heller. Så förhoppningsvis har jag kommit en bit på vägen. Är det någon av er där ute som känner att ni gjort framsteg som ni vill dela med er av? Tell me :)

Livet är inte rättvist.

Idag har varit en dag jag sent kommer gömma. De rör Caspers familj så det är inget jag kan dela med er här. Men ibland kan jag undra varför vissa behöver gå igenom så mycket skit. Och fortfarande vara så starka och positiva.

Jag var hos psykologen tidigt idag och på vägen dit ringde jag mamma som alla andra mornar i stort sett. Men den här gången var jag helt ärlig för en gångs skull. Hon frågade vad jag gjorde, om jag var på väg till skolan, men då istället för att bara hålla med som jag alltid gör annars om det är något sådant jag ska göra (även efter jag berättat för henne) så sa jag som det var. Och jag fick till min överraskning flera frågor som respons. Om det var skönt att gå dit, om det var längesedan, om hon var duktig, om jag hade berättat att jag hade berättat för henne och hur det kändes. Och det kändes så bra. Som om hon verkligen brydde sig. För det är ju det jag saknat lite sedan jag berättade. Hon har liksom inte "brytt sig" eller vad man ska säga. Inga frågor om hur det är eller så där. Men nu börjar det verkligen komma. Och hon behövde väl bara lite tid. För jag kan tänka mig att det inte är jätte lätt att höra och ta in att ens dotter mår psykiskt dåligt, äter antidepressiva och går hos psykolog. Men idag kändes det som om hon kunde och ville prata om det. Och det var underbart. Jag älskar min mamma.

Era kommentarer.

Idag vaknade jag av att jag fick frukost, kaffe och morgontidningen på sängen. Underbart. Det var en bra start på dagen. Jag gillar inte söndagar. Får "söndags-ångest", det har suttit i sedan jag var liten. Men idag har varit en bra dag. Vi tog en långpromenad med vovven och sen har jag skrivit på hemtentan. Har även suttit och svarat på endel av era kommentarer. Gud vad jag älskar när ni kommenterar. Att jag får en inblick i era liv och era historier. Det är fantastiskt. Jag hoppas ni som fått svar får ut något av det jag skriver i alla fall. För jag får ut massor av det ni skriver. Tack <3

Vad vill ni läsa om?

Jag har två hemtentor just nu, därav det dåliga uppdaterandet. Så jag tänkte så här. För att underlätta för min redan överhettade hjärna så får ni gärna skriva en kommentar om vad ni vill att jag ska skriva om nu några dagar! Vad sägs om det? Jag behöver lite inspiration för att komma igång just nu. Det är det som är lite jobbigt, jag är ju trött varje dag ändå, utan hemtentor. Så nu när jag ska sitta med det också så blir jag obeskrivligt trött och sover alldeless för mycket och får inte lika mycket gjort som jag borde. Vilket gör mig ännu tröttare.

Så skriv en kommentar om vad ni vill läsa om så ska vi se vad vi kan göra :)

Betydelsen av att ha någon som förstår.

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
alla drömmar jag har glömt.

Du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
hela livet vill jag ge.

För du är där när ingen ser mig
du är där när stormen yr
du är där när natten skrämmer
du är där när dagen gryr
å jag vill alltid ha dig nära
närsom åren läggs till år
å att livet vill oss lära
är att framtiden är vår




Casper, vad skulle jag göra utan dig?

Första dagen på jobbet.

Jag har precis kommit hem från första dagen på jobbet. Gick bredvid mellan 15 - 22. Och det gick bra och det kändes faktiskt helt okej. Det var inte det minsta stressigt, vilket jag tror är viktigt för mig just nu. Det fanns klara instruktioner vad som skulle göras vilket också var himla skönt. För jag blir stressad och otroligt orolig då jag inte vet vad som ska göras eller förväntas av mig. Så det kändes kanon. De jag jobbade med idag verkade trevliga och roliga. Så jag tror att det här ska bli bra. Det känns så just nu i alla fall. Jag är nöjd över mig själv. 

Har ni några saker ni är nöjda över att ni gjort eller klarat av? :)

Att bli sjukare av sin diagnos.

Jag fick ett inlägg här om dagen från en tjej som precis har insett att hon är sjuk och är deprimerad. Hon undrade hur det var när jag fick min diagnos och insåg att jag faktiskt var sjuk, om jag på något sätt blev "sjukare" av det och om jag började att skylla på sjukdomen och så. Jag tyckte det var en himla bra fråga så jag tänkte skriva ett litet inlägg om det.

Jag hade mått dåligt länge när jag äntligen tog tag i det och gick till en psykolog. Vi pratade och hon kom fram till att jag var deprimerad och led av ångest. Eftersom jag läser till socionom vet jag endel om "sjukdomen" men jag läste även på endel efteråt. Så mycket stämde in. Jag fick svar på så mycket. Saker jag aldrig riktigt funderat över. Saker jag trodde hörde till min person, att det var "sådan jag var". Men tydligen var det effekter av depressionen. Saker som skulle gå att ändra. Det är sjukt när det gått så långt att man tror att det är en del av den man är. Att jag alltid kommer att vara sådan. Lättnaden när man sedan vet att det kan ändras. Jag behöver inte vara sån här. Det är obeskrivligt skönt.

Men efterhand började jag nog som du (som skrev inlägget) att "skylla på" depressionen. Det var därför jag inte orkade göra saker. Det var okej att på en hel dag inte ha orkat sig ur soffan för att ta sig till duschen. Det var därför jag sov runt 15-20 timmar per dygn. Det var på grund av depressionen jag missförstod allt och tog det personligt. Det var därför jag grät hela tiden. Det var därför jag inte litade på folk runt omkring mig.
- Men det var ju därför. Det är ju depressionen som gör det där. Det är bara det att man inte vetat om det tidigare. Man (i alla fall jag) hade tidigare trott att det var jag som var svag som människa, att jag var lite sämre än alla andra eftersom jag reagerade så olikt normen. Jag hade försökt mota alla de där känslorna innan bara. Jag hade försökt hitta på saker trots att det gjorde ont inombords. Jag gjorde saker som jag fick ångest av och så vidare. Men nu var det helt plötsligt okej på nått sätt.

Det är "naturligt" att det blir så till en början. Man kan liksom släppa alla hämningar och vara så sjuk man behöver. För att kroppen och psyket ska orka med och återhämta sig lite. Behöver du sova 20 timmar om dygnet - gör det. Kroppen behöver det antagligen. Men risken är att man stannar i det här tillståndet lite för länge. Hur lång tid som är "okej" är ju naturligtvis upp till var och en. Men jag tror faktiskt man känner av det själv. Jag har varit sjuk så länge jag behövde, och det var nog i cirka ett halvår. Lång tid, jag vet. Men det behövdes. Ingen pressade mig till någonting (av de som visste om det) och jag tog allt i min takt. Men jag känner nu att jag borde försöka pressa mig själv lite mer än vad jag gör. För ibland faller jag tillbaka och bara orkar inte. Men det är okej att göra det med. Man kommer att göra det under lång tid. Falla tillbaka och helt plötsligt inte orka mer och bara bli liggandes. Men man kommer komma upp mycket snabbare för varje gång. Och starkare.

Men som sagt. Jag tror personligen att det är dags för mig att våga ta steget. Göra saker som känns jobbiga som jag vanligtvis har undvikit det senaste just för att jag ska slippa må sämre. Som att ringa min psykolog när jag ska avboka istället för att maila. Gå ut och hitta på saker med mina vänner istället för att ligga hemma i soffan där jag känner mig tryggare. Försöka ta konflikter utan att bryta ihop och känna att jag håller på att dö, som är ett av mina största hinder. Ja det finns flera saker som jag borde pressa mig själv lite mer till att göra. Men det kommer. Det är jag säker på. För att bli friskt kräver att man vågar tror jag. Att man vågar testa på saker och se att det faktiskt inte är så farligt.

(Om ni känner igen er så vill jag jätte gärna hör era berättelser.)

Mat

Jag har fått jobb! Coolt va? Jag var på intervju idag och helt plötsligt satt vi och skrev upp dagar för mig att gå bredvid. Det känns jätte bra just nu. Jag har känt att jag faktiskt är redo att jobba lite smått igen. Och då kan jag börja jobba lite då och då nu när jag hinner, innan sommaren och man ska jobba på riktigt. Så det blir nog bra. Jag måste orka med det nu. Jag känner mig ändå bättre nu liksom.

Jag har även varit hos psykologen idag. Och det kändes jätte bra. Jag var där själv. Vi pratade lite om mitt ansträngda förhållande till mat. Och kom fram till att det antagligen började redan när jag var liten och de trodde att jag var allergisk mot massa saker och jag inte kunde ammas. Konstigt det där. Men skönt att prata lite om det.

Tror ni att saker som händer när man är så liten kan påverka en under hela ens liv? För jag minns ju inte att det i så fall var jobbigt eller en skrämmande tid då jag inte kunde äta ordentligt när jag var liten. Och nu har jag haft det jobbigt med mat av vad jag trodde andra skäl. Men kan det vara så att det hör ihop, omedvetet? Vad tror ni?

Den här bilden till exempel. Det är för många oerhört inbjudande och frestar smaklökarna. Men den äcklar mig. Trotts att jag är hungrig och snart ska laga middag...?

Att hinna stoppa tankarna.

Jag skriver inte så mycket just nu. Och jag vet inte riktigt varför. Det är mycket i huvudet just nu bara. Mycket i skolan. Caspers familj går igenom lite jobbiga saker. Jag är stressad för flera olika saker som jag inte riktigt vet varför. Jag var och tatuerade mig idag, och det har jag också varit lite stressad över (med det gick kanon!). Så det har liksom inte blivit av.

Men idag pratade jag ocg Casper en del om hur jag ska bli av alla mina jobbiga tankar. Eller ja, tankar och tankar. Det blir så att jag kan tänka på små små saker som växter och blir så stora saker som jag helt plötsligt börjar oroa mig för. Som idag till exempel. Jag skulle tatuera mig på ryggen och nacken, och jag har långe funderar över hur jag kommer sitta/ligga. För jag har ju problem med ryggen så jag kan inte sitta eller ligga hur som helst. Och då har jag funderat över de. De hade inga såna där "huvudhål" som massagebänkar har, och då började tankarna snurra:
Gud, hur ska jag ligga? För visst måste jag ligga ner? Inte kan jag väl stå upp? Eller? Sitta kanske? Nej jag måste ligga ned, med huvudet böjt. Oj, då kommer jag få ont i nacken. Och då kommer inte Casper kunna massera mig för jag har en nygjord tatuering. Och då kommer jag inte orka sitta i skolan. Och jag kommer inte kunna sova. Och inte orka sitta i soffan ens. Herre gud, det här blir INTE bra. Osv osv....

Helt sjukt hur det drar i väg och hur dåligt jag helt plötsligt börjar må över det. Men dt löste sig så fint. När vi väl kom in idag så hade jag ju hunnit tänkt dessa tankar på si så där 30 sekunder. Men då blev jag lite irriterad på mig själv. Varför gå och oroa sig och fundera när jag bara kan fråga? Så då gjorde jag det. Och det var inga problem. Bara att sitta på ett visst sätt (han "gjorde om" stolen) och det gick kanon.

Så nu har vi pratat lite på hur jag ska kunna hantera detta för att komma ett steg närmare att må helt bra. Jag har inte velat sagt något om mina små funderingar som för andra kanske kan verka banala och små. Just för att de inte ska tycka att jag är löjlig. Men Casper sa det att jag skulle fråga honom istället, innan alla tankar drar iväg. Vilket i och för sig inte är det lättaste då det sker på ett kick och jag inte riktigt märker av det. Men jag ska försöka i alla fall. Så slipper jag det momentet och så småningom kanske min hjärna slutar med att dra allt så himla långt. Vad tror ni? Verkar det vettigt?

Att gå hos psykolog.

Jag tänkte berätta hur det har fungerat för mig med psykologer och allt som hör där till. Så att ni som inte varit med om det kan få en bild av hur det kan vara.

Först ringe Casper till vårdcentralen när jag mådde som sämst och sa att jag verkligen behövde prata med någon. Då kom jag till psykologen där på tio akutsamtal. Men när jag fick reda på det så blev jag "avskräckt", jag kände att jag kunde inte få den hjälpen jag behövde på tio besök. Desutom kände jag mig inte bekväm med henne alls. Det kändes som om hon dömde mig och min familj (fast jag antar att det var jag som inbillade mig bara, för det är ju hennes jobb att inte göra det). Så då slutade jag bara att gå dit, för jag vågade inte säga det direkt till henne (fegt jag vet). Men jag ringde till vårdcentralen själv faktiskt och sa som det var och att jag behövde prata med någon annan, nu. Men naturligtvis hade det vara en. Jag bad då läkaren att höra med någon annan psykolog i någon annan stadsdel med han sa bara att det inte funkar så. Jaha sa jag och la snopet på. För vad ska lilla jag säga?

Eftersom jag då trodde att det var det, jag kommer inte få någon att prata med, gav jag upp. Men då tog Casper tag i det hela. Han kom på den geniala idén att ringa ungdomsmottagningen, de har ju psykologer. Och jag fick tid hos en psykoterapeut redan några veckor senare. Så nu går jag hos en tjej där, hon är underbar. Inte det minsta dömande och så himla förstående. Hon reagerar inte det minsta förfärat eller förskräckt över det jag berättar. Och det känns så himla skönt.  Jag känner mig normal på något sätt.

Men när jag kom dit första gången så hade jag ju inte ens pratat med henne i telefon. Casper hade berättat för henne hur det låg till och hur det hade varit hos den andra psykologen. När jag kom in var det tyst i kanske 15 sekunder (vilket kändes som en evighet), jag visste inte vad jag skulle säga. Eller vad jag förväntades säga. Men tillslut började hon. Hon förklarade vad Casper sagt till henne och hon gjorde det klart för mig att vi bara skulle testa två gånger och kändes det inte bra efter det kunde jag få prata med någon av hennes kollegor. Det var liksom inget mer med det. Och det gjorde mig så lugn på något sätt. Om det inte skulle passa hos henne så skulle jag ändå få någon annan. Och jag fick komma till henne tills jag var 25, så ingen stress där heller.

De första två samtalen var som en intervju. Hon frågade om min familj, mina vänner, skolan, sexualiteten och allt där emellan för att få en bild av mitt liv. Sedan lade hon ihop ett och ett och den tredje gången berättade hon hur hon hade uppfattat det och såg om det stämde. Sedan körde vi bara. Hon vet att jag hade jobbigt med att vi så småningom kommer att hamna i samma bransch så det pratar vi om ibland, varför det är så. Vi pratar om mig som liten. Att jag har varit ensam med mina tankar mycket då och att det kan vara "farligt" (eller vad man ska säga). Vi pratar om min ofantligt dåliga självkänsla. Om mina vänner som jag kan prata med och hur det hjälper mig.  Vi pratar om mina drömmar. Om att jag ska tatuera mig. Om hur det är att läsa till socionom och må dåligt. Om hur det är att träffat en kille som bryr sig om mig på det sättet Casper gör, och hur han finns där på ett sätt ingen annan gjort. Vi pratar om hur jag mår för dagen. Varför jag inte klarade av att komma dit på nästan en månad. Vi pratar om att jag tycker det är jobbigt att av boka ett möte, att det ger mig ångest om hon inte svarar första gången jag ringer. Att jag ibland får ångest av att gå dit över huvudtaget. Då löste vi det så att jag fick hennes mail så jag kan maila om det är något och jag inte vill komma. Vi ska även ses varannan vecka nu ett tag medans jag läser de jobbigaste kurserna (psykisk ohälsa, det känns som om allt är om mig själv). Så ja, vi pratar om allt.

Så mitt råd till er är att vända er till någon att prata med. Det ger så otroligt mycket. Och det är så skönt. Och de flesta är så förstående och lyssnar så bra. De kommer med små bra tips och sänder på saker åt en. Och är ni under 25 - vänd er till ungdomsmottagningen. De är så sjukt hjälpsamma jämfört med vården. De vill en faktiskt väl och kan de inte hjälpa dig så letar de upp någon som kan hjälpa dig istället.

Hur ser helgen ut för er?

Nu har jag precis lämnat av min syster vid tåget. Tråkigt. Det känns så himla tomt med en gång. Men som tur är har vi en tur till London framöver här, så då får vi lite tid ihop då!

Just nu känner jag mig lite bättre till mods. Jag vet inte om det är vädret eller om det är för att min syster varit här. Eller för att jag äntligen tog mig till psykologen. Men det kvittar. Helgen kommer vara helt lugn och det känns väldigt skönt. Så det har blivit en långhelg vilket är perfekt.

Vad ska ni göra i helgen, något speciellt? Något ni ser fram emot, något som ni bävar för?

Psykologen.

Yes, nu vet min syster med. Hon gjorde ingen större grej av det. Det kanske känns lite konstigt. Vad vet jag. Men men. Ska krypa ner i soffan hos henne efter jag bloggat klart, och kika lite på nätet ihop.

Var hos psykologen idag för första gången på en månad typ. Och det kändes jätte skönt. Casper vad med som stöd idag. För att jag skulle komma iväg. Det har varit motit med det mesta ett tag här nu. Därför har jag inte kommit iväg. Men jag tror jag är på väg att på bättre igen nu.

Jag orkar inte riktigt med dessa dippar. Det är som om jag blundar för dem också. Jag märker inte av att de börjar gå nedåt förrän jag är långt nere redan. Konstig det där. Varför får jag inga "varningstecken"? Eller blundar jag kanske för dem?

Min syster kommer hit!

I morgon kommer min syster hit! Det ska bli så himla kul. Nu när jag vaknat de senaste mornarna så har jag haft en liten känsla som pirrar i magen på nått sätt. Det ska bli så kul. Jag har saknat henne, och det var längesedan hon var här och hälsade på. Så vi ska shoppa lite, kanske gå på bio och bara ha det bra. Det värsta är att jag måste berätta även för henne om allt nu när hon kommer hit. Jag ska till psykologen på torsdag (och jag måste dit, det var längesedan nu) och Casper ska med mig.

Ni kanske undrar varför han ska med den här gången. Jo det är så att jag har haft lite svårt att komma iväg det senaste. När jag inte mår så bra tenderar jag att skjuta på allt som känns jobbigt. Som att gå till psykologen. Jag gillar att vara där, men det blir liksom ett hinder att ta sig dit. Det har lett till att jag fått dåligt samvete för att jag avbokat och tackat nej flera gånger. Sedan har jag inte vågat ringa själv och göra det så Casper har gjort det. Vilket i sig har lett till mer ångest kring det hela för mig. Men men. Så är det i alla fall. Så för att jag nu ska våga mig dit över huvudtaget behöver jag ha med mig honom. Till och med in i rummet under samtalet. Så därför måste jag berätta för min syster.
Jag funderar på att låta henne läsa samma brev som min mamma fick. Vad tror ni om det?

Den välbekanta känslan av oro.

Jag har inte skrivit så mycket under helgen. Men jag har inte alls mått bra. Mamma ringde direkt när hon fått mailet och hon reagerade jätte bra faktiskt. Hon är underbar. Men det jobbiga är att jag tror att hon inte har en aning om hur jobbigt det är. Men det är lite skit samma. Jag har berättat och det räcker. Jag har folk som förstår ändå. Så det känns skönt att hon vet. Nu vågar jag inte riktigt ringa henne för jag vet inte vad jag förväntas säga (antagligen kommer det vara som om ingenting har hänt, men ändå). Så jag låter henne ta steget och ringa igen.

Men efter jag hade skickat iväg mailet så välde det över och jag började må fruktansvärt igen. Tårarna gick inte att stoppa och det gjorde fysiskt ont i kroppen. Men jag har varit nere ett tag nu innan också. Tröttheten har kommit tillbaka och vi läser sjukt jobbiga saker i skolan just nu. Psykisk ohälsa. Kul. Det är inte riktigt rätt läge för de. Men vad gör man? Biter ihop. Så det blev liksom för mycket. Men idag börjar det kännas aningen bättre. Men jag kommer hoppa över lite i skolan nu i veckan för att komma på rätt köl igen. Känner att det behövs. Så får vi ta det som det kommer.

Jag har tagit lövet från munnen.

Nu har jag gjort det. Japp. Bara så där. En impulsgrej (Chabo i ett nötskal). Jag har berättat för mamma hur jag mår. I ett mail (herregud). Ångest ångest ångest. Here we go!

Biverkningar

Jag fick en kommentar av en tjej som undrade lite över min biverkningar när jag började med mina tabletter. Hon var orolig (vilket är helt förståeligt!) så jag tänkte att då är det säkert fler som undrar. Så därför svarar jag här. Hoppas det är okej med dig som skrev. Jag måste bara påpeka att det är starkt av dig att kommentera och där med berätta att du faktiskt inte mår bra. Och sedan be om råd.

Jag förstår precis vad du menar. Jag hade otroligt svårt att greppa tanken om att jag mådde dåligt i början. Det stämde inte överens med bilden jag hade av mig själv. Men det hade pågått under så lång tid att jag trodde att det var så det skulle vara. Men tillslut började jag med tabletter och terapi. Och det hjälper.

Jag var också jätterädd för biverkningar och så i början (och fortfarande är om jag ska vara ärlig). För jag har hela tiden sett antidepressiva som "farliga". Men de hjälper mig. Och de är inte farligt att äta. Men det jag kände av var att jag till en början mådde sämre. Men det är vanligt. Kroppen och hjärnan får ju en liten chock. Sen pirrade det liksom i armar och händer och jag var yr och mådde illa. Det påverkade sexlusten och det var det värsta. Men det går över. Jag lovar dig. Och det är inte farligt. Men det gör det ju inte mindre jobbigt i och för sig. Men försök att komma ihåg det.

Sedan känns det olika för alla! Du kanske inte ens känner av det. Så försök att inte sitta och känna efter, "pirrar det inte lite här? ser jag inte lite suddigt? har jag ont i bröstet kanske?". Jag satt så till en början. Det gör det ju inte lättare precis. Men som tur är har jag en förstående pojkvän som jag kunde prata om min oro med. Så utse någon till din bundsförvant, någon som frågar hur du mår och någon du kan prata med när som helst. Du kommer att känna dig tryggare då. Det kan jag nästan lova.

Hör gärna av dig igen så jag får veta hur det går! Och dela med dig av hur det känns och går :) Stor kram till dig. Du är stark. Hoppas du fann någon tröst i det jag skrev. Ni andra får gärna berätta hur ni upplevt det så vi kan dela med oss lite allihopa. Tror det hjälper många.

Nästan perfekt.

Solen skiner och värmer mitt vinterbleka ansikte. Lillvovven har sprungit runt på gräset som varit dolt under all slask och snö. Skinnjackan luktar läder och jeansen blir så där härligt varma. Människor jag möter är lite gladare än vanligt och allting, ja allting är nästan perfekt. Jag känner inte av dagarna som faktiskt inte längre finns. Jag är här. Och jag är nu. I alla fall just nu. Allt är nästan perfekt.

Skymningen

Som ni kanske vet drömmer jag mycket mardrömmar. Om både det ena och det andra som säkert kan analyseras på något intressant sätt. Jag drömmer så mycket så att jag sover oroligt och det ger mig en obehaglig känsla under dagen. Det sitter liksom i, även fast jag kanske inte kommer ihåg drömmen i sig.

Jag har fått diverse tabletter för det här. Men även om jag har fått det svagaste svaga så påverkar de mig oerhört starkt. Jag är dimmig dagen efter. Mitt huvud hänger liksom inte med. Och jag har väldigt svårt att komma upp på morgonen (och det är svårt som det är). Så mamma tipsade mig om att hälsokosten kanske har något lite lugnande man kan ta på kvällen, som består helt av naturliga saker. Så för två år sedan ungefär testade jag ett natt-te som de hade, och det funkade kanon! Jag sov som ett barn. Jag vet inte om det var inbillning eller ej. Men vad spelar det för roll? Jag trodde på att det skulle funka och det gjorde det. Så nu har jag börjat med det igen. Denna gången hette det Skymningen. Faktiskt himla gott. Så då tar jag en liten kopp (så det blir starkt) precis innan jag lägger mig och jag sover utan att drömma. Underbart. Värt att testa för er som sover oroligt :)

Ett litet steg framåt.

Ännu ett litet steg framåt för mig idag. Jag var och tränade själv. En kompis skulle följt med, men hon ställde in. Och i vanliga fall skulle jag ha struntat i det. Att stå själv inne på gymmet och vänta på att klassen ska börja. Inte ha någon att prata med. Risken att göra bort sig och inte ha någon där. Nej fy. Visst har jag gymmat och sånt själv förr. Men inte på ett bra tag. Det har varit något jag har undvikit. Men idag struntade jag i den där obehagliga olustkänslan och gick dit ändå. Och det gick jätte bra! Inga problem alls (förutom att jag låste in nycklarna i skåpet så att de fick bryta upp det...).

Har ni gjort något det senaste som fick er att inse att ni kommit en bit på vägen?

Var på afrikans dans idag. Så kul! Och bra träning. 

Lång och svajig väg ut ur depressionen.

Att visa upp sig med namn och bild i tidningen för att berätta om sina depressioner är inte en självklarhet – inte ens år 2008 när de flesta vinklar av våra intima liv redan har exponerats av tv-kameror i närgångna reportage. Hade det varit en kroppslig sjukdom vore det nog lite lättare. Fortfarande finns en gammal skamstämpel kring de själsliga sjukdomarna trots att så många drabbas av dem. Ungefär varannan kvinna och var fjärde man får en depression någon gång i livet, enligt en svensk studie. De flesta av dem som drabbats en gång blir sjuka igen. Omkring fem procent av alla vuxna tar någon gång hjälp av sjukvården på grund av depression. Depressionssjukdomar är bland de största orsakerna till ohälsa, produktivitetsbortfall och arbetsoförmåga i hela världen, enligt WHO.


– Man ska undvika negativ stress, sköta sina måltider, sova regelbundet, omge sig med goda vänner, försöka hitta en rolig och bra fysisk aktivitet, göra roliga saker som att fika, gå på bio eller teater. Men också att försöka förstå sin personlighet i ett större perspektiv med det arv man har till exempel. Att försonas och acceptera att man har den här känsligheten, kanske faktiskt vara stolt över den. I vissa lägen är den en fördel. Jag tycker att jag har lätt att lyssna på och känna av andra människor. När jag var liten kallade mamma mig ”familjens lille psykolog”.


Lite utdrag ur en artikel på SvD som jag tyckte var intressant. Skönt att det finns fler som försöker få bort tabun kring ämnet! Heja dig Tony Wallgren! 


http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/lang-och-svajig-vag-ut-ur-depression_1202777.svd

Hur de olika punkterna visade sig hos mig.

Jag tänkte knyta an lite till det senaste inlägget, om vad jag har haft problem med. Till att börja med stämde punkt 1. Jag var seg och trött och aldrig riktigt glad längre. Jag kunde skratta med helt plötsligt dog det bort och den där sköna känslan efter att man har skrattat var som bortblåst. Jag blev mer och mer avtrubbad kändes det som. Som om jag var i en lite bubbla.


Sedan stämde punkt 2. Jag orkade inte bry mig om någonting. Jag orkade inte duscha. Jag ville inte hitta på något då det var för jobbigt. Jg orkade inte bry mig om att spela glad längre.


Punkt 3 passade in även den. Jag tappade i vikt och slutade träna. Så min kropp gick från vältränad till smal och vek. Jag mår illa när jag får ångest och blir orolig. Så det har väl med det att göra. Jag får inga hungerskänslor.


4:an stämde oerhört bra. Jag kunde sova i upp till 18 timmar om dagen. Jag var aldrig pigg och jag sov och sov och sov. Men de säger ju att sömn är bästa försvaret. Om man inte får sömnproblem och inte kan sova vill säga. Men jag kunde det. Och jag ville bara sova bort allt jobbigt. Det var så mycket enklare än att behöva känna och tänka. Jag blev utmattad av att sova så mycket och trött av att jag inte åt ordentligt. 


Även punkt 5 stämde. Det kröp i armar och ben på mig och jag häll ständigt på att vika på ena foten eller pilla med fingrarna. För nr jag satt still kände jag hur det pirrade och kröp i kroppen. 


Som ni kanske redan räknat ut stämde även 6:an.


Nummer 7 - check. Värdelös, hemsk, oälskbar, skuld, skuld, skuld. You name it. Det är fortfarande mitt största problem. Jag känner mig inte värdefull eller vad man ska säga. Jag tycker inte att jag är vidare bra på någonting, och jag tycker inte att jag har något speciellt att bidra min omgivning med. Jag tror ju till exempel inte att Casper älskar mig så högt som han säger. Och jag tror att han någon dag kommer tröttna på mig och allt jobbigt som hör där till. Jag tror inte att mina vänner egentligen tycker om mig. Utan att jag bara är en jobbig svans de måste ha med för att vara snälla. Jag tycker jag är ganska ful och medelmåttig på de flesta sätt. Så det är något jag måste jobba ännu mer på.


Punkt 8 stämde även den in. Jag har alltid haft svårt att koncentrera mig. Så länge jag kan minnas. Och det är faktiskt ett större problem än vad man kan tänka sig. Det försvårar endel. Speciellt nu när jag pluggar på så pass hög nivå. Även när jag pratar med folk kan jag komma på mig själv i att mina tankar har driftat iväg en bra bit. Eller att jag hittat något "roligare" att titta på. Som ett barn. Eller en hund. Men det jobbar jag fortfarande med mycket. Jag ska bli bättre även på det.


Och så kommer vi till den härliga 9:onde punkten. Visst, har varit där med. Men bara egentligen när det var som allra värst. Men jag tror inte jag skulle våga, eller vilja för den delen heller. Egentligen liksom. Det man vill är ju att få slut på allt det jobbiga. Inte livet i sig. Men när det känns som om det tar över livet, då blir tanken allt vanligare.


Ja som ni ser har jag varit på i stort sett alla punkter. Och jag har mycket kvar att jobba med på de flesta. Jag blir fortfarande jätte trött i vissa perioder när jag inte mår så bra. Jag har svårt att koncentrera mig och få saker gjort. Och min självkänsla... Den måste jag börja jobba upp lite. Men nu har ni en liten bild utav hur de olika punkterna kan kännas och visa sig. 


Kram på er, hoppas ni har haft en fin helg!

Depression enligt DSM

Ni är några som frågat var jag gå på alla dessa föreläsningar. Det är ju så att jag läser till socionom, så det är "lektionsföreläsningar" på universitetet. Älskar utbildningen by the way.

Men i alla fall. Vi hade ju en föreläsning om depression igår. Och jag tänkte dra definitionen enligt DSM (där de skriver ner alla diagnoser och vad som "krävs för att få dem") för att klassas som deprimerad.

1. Sänkt stämningläge under större delen av dagen.
2. Markant förlust av intresse.
3. Betydande viktändring.
4. Sömnsvårigheter eller överdrivet sömnbehov.
5. Psykomotorisk oro (att det kryper i kroppen).
6.Trötthet eller förlust av energi.
7. Känsla av värdelöshet eller överdriven skuld.
8. Försämmrade möjligheter till mental koncentration.
9. Återkommande suecidtankar.

- Minst fem av de ovanstående ska ha visat sig samtidigt under en två-veckorsperiod. En av kriterierna måste vara 1 eller 2.

Jag skriver inte det här för att jag vill att ni ska diagnosticera er själva. Jag skriver det för att ni ska få ett hum om att ni kanske bör ta kontakt med någon, ifall något av det ovanstående är så jobbigt att det hindrar er att leva ett normalt och hälsosamt liv.

En helg hos mamma

Sitter i mitt gamla rum hos mamma och väntar på att Casper och vovven ska komma in från kvällspromenaden. Det blir en helg här istället. Skönt att komma hem lite faktiskt. Men mår fortfarande lite kasst över det där med skidresan...

Vi hade en intressant föreläsning om depression och ångest idag. Men jag ska berätta mer om den i morgon. Nu ska jag krypa ner och sova bård illamåendet och oron.

Just nu hatar jag mig själv och mina fittiga känslor!!

Nu blir det ingen skidresan.

Det började krångla när det visade sig att min mamma inte kunde passa vår hund under veckan. Och sedan skulle vi behöva betala hyrbil, vilket vi inte har råd med (4 pappa extra(!)). Så då bestämde vi oss för att det kanske inte var läge för oss att åka nu då. Vi har ju liksom inte råd. Men jag hade ju sett fram emot det här så himla mycket. Det var så länge sedan jag var iväg! Men okej. Jag blev tillfreds med tanken. Men då fixar Caspers mamma att vi inte behöver betala bilen och att vi kan ta med vovven ändå. (Ja men vad bra, tänker ni nu! Inte jag...)

Nu är det kaos i mitt lilla huvud. Ångesten kryper på och oron växer. Shit. Shit. Shit. Vad ska vi göra nu? Nu har jag ju ändrat om och ställt in mig på att inte åka. Det blir för mycket ändringar och kaos. Och jag klarar inte av sådant just nu. Pressen på att åka (fast jag egentligen vill, så varför känna press?) blir för stor och jag klarar inte av tanken på att åka. Fast jag för en halvtimme sedan var ledsen för att vi inte kunde åka?! Who does that?

Så nu har vi ställt in i alla fall. Och nu har jag ångest för att jag måste berätta för alla att jag inte kommer att åka. Gud vad är det för fel på mig....?!?