Nu är vi hemma från Paris igen. Resan har varit helt underbar. Shit vad vackert det är alltså. Helt otroligt. Jag har mått jättebra hela resan förutom lite flygrädsla och att jag varit lite orolig den första dagen. Men sen har det varit kanon. Bara tagit det lugnt och rått om varandra. Men skriver med om det i morgon. Nu ska jag gå och ta ett bad.
Kram på er!
tisdag 23 oktober 2012
onsdag 17 oktober 2012
Jag har orkat hela dagen!
Just nu är klockan 19.55 och jag har inte sovit något mer än under natten. Jag har alltså inte lagt mig i soffan och bäddat ner mig och sovit i cirkus 3 timmar. Som jag alltid gör annars. För att min kropp är helt slut körd och minsta lilla ansträngning känns överväldigande.
Utan idag har jag varit i skolan hela dagen, gjort grupparbete efter det och sedan varit och tränat. Efter det gick jag och handlade mat och nu har vi käkat. Jag är imponerad. Det går om jag håller igång verkar det som. Det är ju inte alltid så här. Men de senaste två veckorna har det varit så tyvärr.. Men inte idag! Det glädjer mig.
Utan idag har jag varit i skolan hela dagen, gjort grupparbete efter det och sedan varit och tränat. Efter det gick jag och handlade mat och nu har vi käkat. Jag är imponerad. Det går om jag håller igång verkar det som. Det är ju inte alltid så här. Men de senaste två veckorna har det varit så tyvärr.. Men inte idag! Det glädjer mig.
tisdag 16 oktober 2012
Zlatan och Paris
Sover bort i stort sett hela mitt liv känns det som nu. Sover direkt när jag kommer hem från skolan och idag vaknade jag vid sju. Helt orkeslös. Sjukt jobbigt. Men så är det just nu. Tydligen. Men nu har vi kikat på Sverige - Tyskland och det känns skönt att engagera sig i något, något annat än sig själv och skola och allt tråkigt. Dessutom gick det bra också! Och på lördag åker jag till Paris med Casper, det ska bli helt fantastiskt. Så himla skönt och komma bort från allt och bara vara han och jag. I en av de mest romantiska städerna i världen. Det ska bli helt underbart.
Hur är det med er förresten?
Hur är det med er förresten?
söndag 14 oktober 2012
Att inte jobba
Så, nu har jag sjukanmält mig till jobbet. Känns skit. Shit vad dåligt samvete jag har. Jag är rädd att de ska ringa och skälla på mig. Att jag aldrig ska få komma tillbaka. Ja gud vet allt. Men jag gör det för att jag ska må bra. Det får räcka.
lördag 13 oktober 2012
Casper: Att leva med någon som mår psykiskt dåligt
Hej allihop, jag kallar mig här för Casper och är Chabos pojkvän och sambo. För ett tag sedan så fick Chabo ett inlägg ifrån en läsare, där personen berättar att den nyligen gått in i ett förhållande. Dennes pojkvän är deprimerad, han mår dåligt och har ångest. Personen som skrev inlägget, undrade lite över hur man lever tillsammans när ena parten är deprimerad.
Till och börja med vill jag säga att det är inte fel att tycka det är jobbigt. Det är inte alltid lätt att leva med någon som inte mår bra psykiskt. Till att börja med är det jobbigt att se någon man tycker om må dåligt, men sen kan det vara jobbigt att den man lever ihop med inte bara kan försöka ta saker lite enklare. "Det är inte hela livet ifall något går fel".
Har man inte mått dåligt psykiskt själv kan det vara otroligt svårt att sätta sig in i den situationen.
Att leva ihop med någon som mår dåligt är alltså inte lätt. Men vem är det lätt att bo ihop med.?
Du som partner måste försöka förstå att allt är inte lika lätt för alla människor, men försök att sätta gränser ändå. Om man skall orka leva ihop med någon måste det vara på bådas villkor.
Men att vara deprimerad och leva med ångest är inget någon person väljer, det måste man inse. Det är inte kul, utan otroligt jobbigt. Det gör också att man inte riktigt klarar av att visa vad man känner och det beror på att det finns så mycket känslor man inte klara av att känna. Det är en väldigt vanlig försvarsmekanism. Det blir alltså för jobbigt att känna allt som finns.
Anledning att din pojkvän började känna att han mådde kasst när ni träffades och blev tillsammans, beror säkerligen på att han kände trygghet och säkerhet tillsammans med dig.
Jag förstår att du tycker det är jobbigt och svårt när situationen är som den är. Jag har ju också gått igenom detta. Jag har tyckt det varit otroligt frustrerande emellanåt. Jag har bara velat skaka till chabo så att hon kan släppa det jobbiga och gå vidare. Tyvärr fungerar det inte så, men jag har heller aldrig skapat så starka band med någon annan människa som jag gjort med chabo. Att vi klarat av att gå igenom alla tuffa stunder vi haft ihop har gjort förhållande väldigt tryggt och stabilt. Ett bättre förhållande än vad vi har idag är nog väldigt svårt att hitta.
Jag kan inte ge dig något direkt direktiv på hur ni ska göra för att allt ska bli perfekt. Men jag tycker att du ska prata med honom, förklara hur du känner. Samt be att han berättar hur det känns när det är jobbigt för honom. Sen att han börjat gå och prata med någon är väldigt positivt, det är ett måste att få professionell hjälp för att kunna vända på steken.
Det bästa tips jag kan ge dig eller er, är att ni pratar med varandra. Ta lärdom av varandra. Sen kan jag lova dig att med professionell hjälp och medicin kommer din pojkvän att må bättre tids nog.
Har du eller någon annan mer frågor till mig, så skriv det. Jag hjälper gärna till så gott jag kan. Hoppas att ni fått ut något av detta.
Bästa Hälsningar Casper
Till och börja med vill jag säga att det är inte fel att tycka det är jobbigt. Det är inte alltid lätt att leva med någon som inte mår bra psykiskt. Till att börja med är det jobbigt att se någon man tycker om må dåligt, men sen kan det vara jobbigt att den man lever ihop med inte bara kan försöka ta saker lite enklare. "Det är inte hela livet ifall något går fel".
Har man inte mått dåligt psykiskt själv kan det vara otroligt svårt att sätta sig in i den situationen.
Att leva ihop med någon som mår dåligt är alltså inte lätt. Men vem är det lätt att bo ihop med.?
Du som partner måste försöka förstå att allt är inte lika lätt för alla människor, men försök att sätta gränser ändå. Om man skall orka leva ihop med någon måste det vara på bådas villkor.
Men att vara deprimerad och leva med ångest är inget någon person väljer, det måste man inse. Det är inte kul, utan otroligt jobbigt. Det gör också att man inte riktigt klarar av att visa vad man känner och det beror på att det finns så mycket känslor man inte klara av att känna. Det är en väldigt vanlig försvarsmekanism. Det blir alltså för jobbigt att känna allt som finns.
Anledning att din pojkvän började känna att han mådde kasst när ni träffades och blev tillsammans, beror säkerligen på att han kände trygghet och säkerhet tillsammans med dig.
Jag förstår att du tycker det är jobbigt och svårt när situationen är som den är. Jag har ju också gått igenom detta. Jag har tyckt det varit otroligt frustrerande emellanåt. Jag har bara velat skaka till chabo så att hon kan släppa det jobbiga och gå vidare. Tyvärr fungerar det inte så, men jag har heller aldrig skapat så starka band med någon annan människa som jag gjort med chabo. Att vi klarat av att gå igenom alla tuffa stunder vi haft ihop har gjort förhållande väldigt tryggt och stabilt. Ett bättre förhållande än vad vi har idag är nog väldigt svårt att hitta.
Jag kan inte ge dig något direkt direktiv på hur ni ska göra för att allt ska bli perfekt. Men jag tycker att du ska prata med honom, förklara hur du känner. Samt be att han berättar hur det känns när det är jobbigt för honom. Sen att han börjat gå och prata med någon är väldigt positivt, det är ett måste att få professionell hjälp för att kunna vända på steken.
Det bästa tips jag kan ge dig eller er, är att ni pratar med varandra. Ta lärdom av varandra. Sen kan jag lova dig att med professionell hjälp och medicin kommer din pojkvän att må bättre tids nog.
Har du eller någon annan mer frågor till mig, så skriv det. Jag hjälper gärna till så gott jag kan. Hoppas att ni fått ut något av detta.
Bästa Hälsningar Casper
fredag 12 oktober 2012
Att prioritera sig själv..?
Skriver inte allt för ofta längre. Ska försöka ta tag i det igen. Verkar finnas några av er där ute som ändå uppskattar det jag gör och finner nån sorts tröst i det. Så jag ska försöka bli bättre!
Det har varit mycket det sista. Skolan går i 120 och sedan jobb på det, ofta samtidigt som jag bör vara i skolan. Sen har vi cirka 15 böcker vi behöver tugga oss igenom och inte nog med det, vi har tio grejer till som ska göras samtidigt. Samtalsövningar, speglingsövningar, nämndemöten, seminarier skriva utredningar, hitta på olika fall. Ja gud vet allt. Mycket är det i alla fall. Så den senaste veckan har jag mått kasst. Riktigt kasst.
Det börjar med att jag blir mer och mer lättirriterad. Sedan kommer klumpen i bröstet. Det liksom suger och pirrar samtidigt. Svårt att förklara för er som inte varit med om det själva. Men det är som om man är nervös, hela tiden. Känslan är ungefär den samma. Sedan blir jag mer och mer illamående och äter dåligt. Helst ingenting alls. Vilket inte gör att jag mår bättre. Varje andetag känns liksom tyngre. Mer ansträngande. Kan tänka mig att det känns så att ha astma.
Det är så sjukt att ångesten och depressionen (vet inte om jag är kvar i den eller om jag kommit ur den, men det tar vi i ett annat inlägg) kan orsaka såna fysiska besvär. Att man känner utav det "på riktigt". Det är skrämmande.
Men min lösning i det hela. Med hjälp av Casper, min terapeut och en fin vän. Blir att tagga ner. Sluta säga ja till allt. Jag ska ringa och sjukanmäla mig till jobbet (halsfluss skyller vi på, pinsamt att behöva ljuga, Men så är det..), ska jobba söndag, måndag, tisdag och onsdag egentligen. Men det går bara inte just nu. Nu ska jag prioritera mig själv. I alla fall försöka.
Det har varit mycket det sista. Skolan går i 120 och sedan jobb på det, ofta samtidigt som jag bör vara i skolan. Sen har vi cirka 15 böcker vi behöver tugga oss igenom och inte nog med det, vi har tio grejer till som ska göras samtidigt. Samtalsövningar, speglingsövningar, nämndemöten, seminarier skriva utredningar, hitta på olika fall. Ja gud vet allt. Mycket är det i alla fall. Så den senaste veckan har jag mått kasst. Riktigt kasst.
Det börjar med att jag blir mer och mer lättirriterad. Sedan kommer klumpen i bröstet. Det liksom suger och pirrar samtidigt. Svårt att förklara för er som inte varit med om det själva. Men det är som om man är nervös, hela tiden. Känslan är ungefär den samma. Sedan blir jag mer och mer illamående och äter dåligt. Helst ingenting alls. Vilket inte gör att jag mår bättre. Varje andetag känns liksom tyngre. Mer ansträngande. Kan tänka mig att det känns så att ha astma.
Det är så sjukt att ångesten och depressionen (vet inte om jag är kvar i den eller om jag kommit ur den, men det tar vi i ett annat inlägg) kan orsaka såna fysiska besvär. Att man känner utav det "på riktigt". Det är skrämmande.
Men min lösning i det hela. Med hjälp av Casper, min terapeut och en fin vän. Blir att tagga ner. Sluta säga ja till allt. Jag ska ringa och sjukanmäla mig till jobbet (halsfluss skyller vi på, pinsamt att behöva ljuga, Men så är det..), ska jobba söndag, måndag, tisdag och onsdag egentligen. Men det går bara inte just nu. Nu ska jag prioritera mig själv. I alla fall försöka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)