Här kommer lite intressant läsning om + & - metoden

Plus- och minusmetoden är en del av beteendeaktivering,  som är en form av KBT, kognitiv beteendeterapi. Den innebär att man undersöker på vilket sätt ens olika beteenden påverkar depressionen.

Grundtanken är att problemet inte finns inom en själv, utan att depressionen helt enkelt signalerar att man inte lever det liv man verkligen vill leva. Den handlar också om medveten närvaro och om att lära känna sina tanke- och beteendemönster. Vissa saker som vi gör kanske förstärker känslorna av meningslöshet och hopplöshet (minusaktiviteter), medan andra gör dem lättare (plusaktiviteter).

Kännetecknande för minusaktiviteter är att de stjäl din kraft och energi. De känns jobbiga att göra och man gör dem ofta för någon annans skull.

Så rensar du bort dina minusaktiviterer:

* Börja säga ”jag är så jävla trött på att…” och notera vad du spontant tänker på. På så vis får du hjälp att identifiera dina minusaktivteter

* Be andra om hjälp med minusaktiviteter tills du själv orkar göra dem.

* Träna på att säga nej till saker du inte vill – utan att be om ursäkt. Säg: Nej tack, jag vill inte. Då visar du för dig själv att din vilja är viktig.

* Ta en paus från människor i din omgivning som inte får dig att må bra. Umgås med människor för din skull inte för deras.

Och så gör du plats för dina plusaktiviterer:

* Känn efter vad som ger dig energi i vardagen, det kan vara träning, god mat, möten med människor.

* Våga utmana dig själv, utsätta dig för nya situationer, för då känner du att du växer. Det som känns utmanade och skrämmande är oftast inte farligt, bara ovant.

* Våga också berätta för andra hur du känner. Det kan leda till starka och jobbiga känslor – men ger en trygghet att känna att man kan vara sig själv och att människor finns kvar ändå.

* Ge dig tid att fundera på de stora livsfrågorna, dina värderingar och vad du vill med ditt liv. När du vet det, sätt mål som överensstämmer med dina värderingar så kan du lättare att prioritera och göra medvetna 

val i din vardag.

http://mabra.com/lar-dig-skippa-deppet-med-plusmetoden/

Vägen till rätt hjälp.

Jag har varit hos psykologen idag igen. Och det kändes lättare den här gången än tidigare. Varför vet jag inte riktigt. Men det känns som om det börjar ge något när jag gå dit, och det är oerhört skönt.

Jag har fått lite frågor kring hur jag har kommit i kontakt med min psykolog. Och om jag inte minns fel har jag tagit upp det i ett tidigare inlägg, men jag tänkte dra det lite snabbt igen.

Casper tog kontakt med en psykolog på ett sjukhus, hur vet jag inte riktigt. Men jag fick så kallade akuttider i alla fall. Vilket innebar att de tyckte det var viktigt att jag fick omedelbar hjälp. Nackdelen var att det endast var tio samtal. Och när jag fick reda på det kändes de hela ganska värdelöst. Jag kände inte att jag skulle "bli frisk" på tio besök när jag mått dåligt så länge. Sedan kändes det inge vidare hos den första heller. Det kändes som om hon var dömande och drog förhastade slutsatser (kanske för att vi bara hade tio gånger på oss, vad vet jag). Så jag slutade. Jag bestämde mig då för att jag skulle klara det här själv (vilket jag uppenbarligen inte klarat av tidigare, men jag tyckte det var en bra idé ändå..?) 

Efter några månader förstod jag att det aldrig kommer bli bättre om jag inte får lite hjälp på traven. Tabletterna funkar väl inte jätte bra heller. Men med lite professionell hjälp kanske det blir bättre. Jag ringde min läkare och frågade hur jag skulle gå tillväga. Jag berättade att jag inte trivdes med min förra psykolog och att jag behövde prata med någon annan, för jag klarar det inte på egenhand. Jag kommer i så fall gå under. Han hade inte något att säga. "Det var det de hade att erbjuda..". Då tappade jag orken och lusten direkt. Casper tog återigen tag i det och ringde ungdomsmottagningen. Där är jag nu och pratar med en psykoterapeut, och hon är kanon. Jag fick tid efter bara någon vecka och går nu dit kontinuerligt en gång i veckan, och det får jag göra tills jag fyller 25 om jag vill. 

En fin och värdefull sak.

Det känns så underbart att ha flyttat. Vi börjar få ordning i lägenheten och jag känner ett nytt lugn i kroppen. Konstigt det där. Hade en klasskompis här på besök förut. Vår första gäst! Yey. Och hon hade med sig en kanongod glögg som jag kan tipsa om. Herrljunga lättvinsglögg med en touch av cognac. Och jag gillar inte glögg egentligen, men den var fin.

I alla fall, när vi satt och fikade och pluggade så undrade hon lite om psykologbesöken och så där. Och det kändes så himla bra. Att det kom så naturligt och enkelt. Inget konstigt med det liksom. Då kände jag hur varm jag blev i kroppen. Det behöver inte vara något konstigt. Det är så bara. Det kan komma en enkel kommentar som; Hur var det hos psykologen? Hur funkar tabletterna? Hur går det med tröttheten? in emellan alla andra vardagliga frågor om vad man åt till middag igår. Och det avdramatiserar det hela. Och det gör att jag inte känner mig så udda och fel.

Så det är ett tips till alla er där ute. Prata med personer som mår dåligt och deras problem som om det vore vilket vardaglig sak som helst. Det gör det inte lite hemskt. Att folk kan prata om det utan att linda in det eller sitta ner över ett bord och se allvarliga ut. Det är säkert oerhört svårt och känns nog lite underligt. Men det gör det mycket enklare. Tro mig. Det kändes som om jag var som alla andra. Och det var ett tag sedan jag kände den känslan.

Flyttdags!

Vi är mitt i flytten idag, och det ska bli så otroligt skönt att komma här ifrån! Trivs inte i lägenheten längre och värdarna vill inte ha oss kvar. Det är en så tryggt stämning och nu det sista har jag varit rädd för att bara träffa dem. Så gud va jag har längtat efter att komma här ifrån. Så idag är det dags. Ska bli så mysigt att julpynta på det nya stället. Jag älskar jul. Någon mer som julpyntat än?

Att se över sitt liv.

Det har varit lite dåligt med uppdatering nu under helgen. Men det beror på, som ni kanske förstått, att mina kusiner och min syster varit här. Men vi har haft en kanonmysig helg och var på Liseberg i fredags. Vilket faktiskt gav lite julkänsla mitt i allt grått och tråkigt. Vi har bakat lussekatter och gjort ansiktsmasker. Det har varit en sån helg som ger energi, inte tar. Och det är sådana personer och saker man ska pyssla med. För alla har vi personer runt omkring oss som bara slukar energi. Och jag har gjort så att jag har slutat umgås med dem. För det går inte. Man orkar inte i längden. Så man måste faktiskt tänka på sig själv, för när man mår dåligt så bör man se över sitt liv. Vart kan man göra förbättringar? Var kan man "spara" energi? Vilka saker ska man undvika? För sådana små saker kan göra så otroligt mycket. Så stanna upp och se er omkring och tänk över vad ni faktiskt kan göra för att må bättre.

Trötthet och framsteg?

Idag var första dagen jag hoppade över skolan på ganska länge. Men jag ar mått ganska kast de senaste dagarna. Mått illa, yr och trött. Och det ger sig inte. Det blir bara värre. Så jag stannade hemma idag. Sov till tolv. Så det var nog ganska välbehövligt. Jag har väl varit ganska stressad av olika anledningar det senaste. Kanske är det de som tar ut sin rätt. Men mina småkusiner kommer hit idag, och min syster. Och jag har längrat jätte mycket till det. Så då ville jag hellre vara utvilad och lite piggare när dom kommer än att ta ut mig i skolan. Det är jobbigt när ens energi inte räcker till till alla dom vanliga rutinerna. Det är en underlig känsla. Men något som känns bra är att för en månad sedan hade jag aldrig orkat med tanken på att ha hit dom. Men nu känns det bara kul. Framsteg?

Helt plötsligt tror jag på ödet och Gud och allt där emellan.

Jag hade psykologbesök i morse som jag faktiskt hade längtat till. Men när jag väl är på väg började jag bli nervös på något sätt och vill inte gå dit längre. I vanliga fall hade jag vänt, gått hem och ringt och sagt att jag var sjuk. Så hade det jobbiga varit ur världen och ingen hade varit nöjdare än jag. Men nopp, nu skulle jag dit hur jobbigt det än var. Stå på dig!, var tanken som ekade i huvudet.

Men dagen kunde ha börjat lite bättre. Jag satte mig på ett tåg som inte stannade på min station. Så jag åkte alldeles för långt, trots att jag frågade konduktören om den stannade på min station. Ja då, det gjorde det. Om jag hade biljett förstås. Men det uppstod tydligen något kommunikationproblem mellan oss, vilket jag förstod när tåget susade förbi mitt stopp. Hon var dansk, det kanske var det. Eller så uttryckte jag mig otydligt, vem vet. Men fram kom jag i vilket fall inte. Så där satt jag på fel station och kände hur jag fick hela den där olust känslan bekräftad. Jag skulle inte åkt hit idag! 

Det är i sådana situationer min analyseringsförmåga slår till. Och blir fantastisk. Jag tror på både ödet och gud, och allt där emellan. Jag skulle helt enkelt inte gått dit, och detta var sättet att visa det på. Men jag ringde psykologen och vi sköt på mötet och jag kom in när jag kom dit. och det kändes jätte bra. Eller ja, jag grät, pratade som aldrig förr och hon analyserade. Så vi hade det allt trevligt(?).

Och jag tänkte bara säga att jag gick iväg igår. På tentaöls-grejen. Och det blev en kanon kväll. Tack för det tjejer. Ni vet vilka ni är. Visserligen för att ni i stort sett är de enda runt mig som vet om det...  Och vet om bloggen. Men ändå. Tack.

Att trotsa tanken.

Idag är dagen när jag ska trotsa min inställning. Det är tentaöl för att fira att vi fått reslutaten, och jag ska gå. Fastän jag inte vill. Jag vill vara hemma och bara känna mig trygg och avslappnad. Men nopp, jag ska gå dit och jag ska ha kul. Så det så. Och jag ska INTE ändra mig. Inte, inte, inte.

Att sova för mycket.

Många som lider av depressioner och ångest har ofta problem med att sova. De ligger och vrider och vänder sig av oro och allmän rastlöshet. Men jag är tvärt om. Jag sover enormt mycket. Igår somnade jag vid sju.. Det är som om min kropp ständigt är utmattad, trots att jag inte gör nästan någonting. Det känns nästan som om alla mina känslor och negativa tankar suger ur mig all energi. Jag lägger så mycket fokus på att analysera saker och ting och fundera kring det ena och det andra så jag är helt matt i kroppen. Och det är inte alls kul. Dagarna bara försvinner och jag orkar inte göra någonting. Många säger ju att man ska röra på sig för att bli pigg. Och det gör jag. Vi har ju hund, så jag är ute och går flera gånger om dagen. Men inte blir jag piggare för det. Och jag har ju ryggproblem sen långt tillbaka, och nu när jag sover så mycket så får jag ännu ondare i ryggen. Det blir till en enda stor ond spiral. Och jag antar att ni är fler där ute som sover mycket under perioder när ni mår sämre. Så jag vet att jag inte är konstig eller annorlunda. Men det är fasen inte kul...

Godkänd på tentan!

Fick precis reda på tenta resultatet, och jag är godkänd på senaste tentan! Vilken lättnad. Jag känner mig genast mycket mer tillfreds med tillvaron. Det är såna saker som jag tror omedvetet tynger ner en. Eller i alla fall mig. Även fast jag inte går och tänker på det så finns oron där och gnager. Det känns när den har släppt, vad avslappnad man blir med en gång. Så ikväll kommer bli en bra kväll. Det känner jag på mig. Gud så skönt! Jag är så nöjd!

Tänkte bjuda på en liten mysig film som i alla fall gör mig varm i hjärtat.

Vad är panikångest?

Jag har kikat runt på efter fakta om panikångest. Några av er har bett mig att förklara det lite bättre. Och det känns som om det är svårt att förklara det och sätta ord på det. Så jag hittade bland annat det här. Hoppas ni får ut något utav det i alla fall.

Biologiskt har man funnit att det finns en genetisk sårbarhetskomponent som yttrar sig genom överaktivitet hos det autonoma nervsystemet som styr kroppens fly-eller-fäkta reaktioner.

Denna överaktivitet kan bland annat utlösas av hyperventilering, överandning då koldioxidhalten i blodet sjunker och av störningar i överförelsen av signalsubstansen serotonin i hjärnan. Därför är behandling med ett SSRI-preparat ett effektivt sätt att dämpa panikkänslor. Psykologiskt förklaras uppkomsten av paniksyndrom utifrån ett stress-sårbarhets perspektiv där en ärftlig belastning i kombination av stress och negativa livshändelser ligger till grund för utvecklandet av sjukdomen.

Vid hög stressbelastning kan kroppens livsnödvändiga alarmsystem som signalerar fara och manar till flykt, aktiveras av misstag. Om den drabbade med förnuftet inte finner någon rimlig anledning till rädsle-reaktion kan de kroppliga symtomen till exempel hjärtklappning, yrsel och tryck över bröstet och overklighetskänslan tolkas som att något katastrofalt håller på att inträffa, till exempel att man håller på att svimma, få en hjärtattack eller att man ska göra något okontrollerat.

Dessa katastrofala tolkningar av symtomen ger hjärnan nya farofyllda impulser vilka i sin tur spär på rädsle-reaktionen som snabbt kan eskalera och kulminera i en panikattack.

Att vilja stanna tiden.

Kan ni få den där känslan av att ni bara vill stanna tiden? Att om allt bara kunde stå stilla för några timmar så vore det perfekt. Jag brukar få så ibland på kvällarna. När det är mörkt ute och alldeles stilla. Jag och Casper ligger i soffan utan att ha tv'n på och bara pratar. Det brinner levande ljus och just i den stunden kan inget jobbigt nå mig. Det är bara han och jag och mörkret. Det är nästan som om vi gömmer oss för omvärlden. Pratar om saker som bara rör oss. Vi skrattar och är bara så där nära som vi kan vara. Och just i den stunden önskar jag att allt bara kunde stå stilla. Att natten skulle bli oändligt lång och att allt skulle vara så där stilla och perfekt, bara lite lite längre. För det är just då som jag mår som allra bäst.

När tankarna får sitt eget liv.

När jag ligger för mig själv och ska sova så skenar tankarna iväg. Och jag kan inte hejda dom. "Vad håller jag på med? Skärp dig Chabo. Inte mår väl du dåligt? Ha? Det är bara något du har fått för dig. Sånt folk säger för att de är svaga. Du är inte sådan. Eller hur? Att äta antidepresiva, vilket påhitt! Se på dig själv. Du är fan patetisk. Bit ihop och lev som alla andra. Var glad, skratta. Njut av livet. Du är bara 21, det är nu livet är som roligast. Vänta du bara. Här ifrån går det bara utför... Så passa på och njut nu."

Lite fakta om depression.

Vi vet att just nu har cirka fem procent av vår befolkning i vuxen ålder en depressionssjukdom av sådan svårighetsgrad att hon eller han behöver hjälp från sjukvården. Risken för ett återfall i en ny depressiv episod är stor. Har man haft till exempel två episoder är risken för en tredje episod 75 procent.

Detta betyder att depressionsjukdomen idag är en av våra allra största folksjukdomar. Den är vanligare än diabetes som kräver insulinbehandling och högt blodtryck som kräver läkemedelsbehandling.

Det här förhållandet är emellertid ganska okänt både bland allmänheten och tyvärr även inom den medicinska yrkeskåren. Därför behövs mer uppmärksamhet kring detta område. Återkommande depressionssjukdom kan vara en livslång och livshotande sjukdom.

Det är här jag hör hemma.

Ibland frågar jag mig själv om vi lever ett "tråkigt" liv jag och Casper. Vi Jobbar/går i skolan, och efter det gör vi inte så mycket mer. Vi lagar mat tillsammans och är ute med vovven på långpromenader. Vi fikar och pratar om allt mellan himmel och jord. Vi åker hem till Caspers familj ibland på helgerna. Och sen ser vi fram emot fredagarna då vi lagar fredagsmidddag och myser framför Idol (fastän vi inte tycker att det är nått vidare bra), det hör liksom till.

Vi går inte ut och festar på samma sätt längre. Vi sitter inte och dricker en lördagkväll bara för att. Vi får inte ut något av att gå in på ett överfullt ställe och försöka se snygga och sexiga ut och dricka drinkar. Självklart är det kul, nångon gång ibland. Men jag känner inte för det längre. Och det känns som om vi har blivit "gamla i förtid". Men vi har haft det där livet både jag ock Casper. Och vi är färdiga med det. Man har festat och dragit hem folk man träffat på krogen. Man har dansat tills man däckat och kommit hem halv åtta på morgonen. Och just nu finner jag ingen glädje i det. Det känns bara jobbigt när jag tänker på det. Press och ångest. Ångest och press. Jag vet inte varför. Det bara känns så, och visst, det är lite tråkigt. Men varför pressa sig till något ångest laddat? Jag trivs ju med som vi har det nu. Vi är så kära och lyckliga att inget annat spelar någon roll. Men jag vet inte, man jämför sig väl med andra.

Sen har båda två haft det ganska knackigt hittills i livet, och vi har väl tvingats att växa upp tidigare på ett sätt jämför med många andra. Kanske har det med det att göra. Vad vet jag. Men ibland kan jag inte annat än att tycka att vi är lite tragiska. När vi sitter mitt emot varandra i köket med levande ljus och ugnsbakad falukorv och diskuterar vem som ska åka ut i Idol en fredags kväll. Men då slår det mig att vi är lyckliga. Lyckligare än många andra. Vi trivs i varandras sällskap och vi är bästa vänner. Jag skulle inte vilja spendera min kväll på något annat sätt. Och vad jag än gör tillsammans med honom så mår jag bra och känner mig levande.

Här är våran låt, och den säger allt.

Människan bredvid - Hur vi träffades

Hej på er bloggläsare.

Detta är mitt andra inlägg och för er som inte läste mitt första inlägg så kallas jag för Casper och är Chabos pojkvän. Jag bad er att skriva om vad ni ville att mina inlägg skall handla om vilket jag även ber er att göra i kommentars fältet på detta inlägget. Det är några som undrade hur jag och Chabo träffades. Så det hade jag tänkt att förklara lite kortfattat för er här. 

Jag läste för ett par år sedan ett program som heter sport management på Göteborgs uuniversitet och inriktade mig mot ledarskap. Min femte termin valde jag att läsa lite extra och det blev då pedagogik. De första dagarna valde jag att inte gå på föreläsningarna av olika anledningar, och när jag gick på min första lektion visade det sig att klassen hade delats in i grupper (seminariegrupper). Dessa grupper skulle hållas under hela terminen. Det visade sig då att en grupp med enbart tjejer kände att de behövde en medlem till - mig. Om det berodde på att de ville ha just mig i gruppen eller att de kände att gruppen faktiskt behövde förstärkas lär jag nog aldrig riktigt få reda på tror jag. I vilket fall så blev jag väldigt förtjust i en av tjejerna redan första dagen - Chabo. Efter ett par gånger började jag känna av att hon sände samma vibbar som mig. Det som var framför mig nu var två månader av flört och dejter, och ska jag vara ärlig så var faktiskt skolan riktigt rolig för en gångs skull. Efter en tenta fest vi hade följde jag med henne hem och har sedan dess stannat kvar och känt mig hemma hos henne. Ser nu fram emot ett liv ihop med Chabo där vi kommer uppleva allt man vill uppleva. 

//Casper

Tips på att komma ur dipparna?

Jag vet inte hur det är med er. Men jag har problem med att mitt humör går upp och med hela tiden. Ibland är jag jätte glad och allt känns kanon, och helt plötsligt vänder det och tårarna bränner och allt känns hopplöst. Och ofta för små och obetydliga saker. Det har väl visserligen med depressionen att göra. Men har ni några tips att dela med er av? Som kanske kan göra att man kan komma över och ur dipparna utan att behöva bli så ledsen och lägga massa energi på det? Någon som ar kommit längre än mig i sin psykiska hälsa?

Ps. Ingen lycka på katt fronten... Ds.

Kattjakt.

Jag är en obotlig djurvän. Jag älskar alla sorters djur så högt att det ibland gör ont i mig. Casper säger att han tror att jag var en hund i mitt förra liv för att jag pratar så med alla hundar jag möter. Hehe, vem vet. Det kanske är så. Jag känner i alla fall ett starkt band till hundar. Men i alla fall. Igår kväll gick jag förbi en av dom minsta kattungar jag någonsin sett helt själv ute i kylan. Och mitt hjärta började gråta av moderskänslor. Det är ju jättekallt ute! Så igår kväll lade jag timmar på att försöka få tag på min lille vän. Men misslyckades. Han är jätte rädd för människor. Men jag gav han skinka och frollik så han skulle ha något att äta. Så nu imorse gick jag och Casper förbi stället han gömde sig på. Och han satt kvar! Vi fick inte tag på honom idag heller. Och jag missade bussen..

Men jag tänker inte ge upp. Vi ska dit och försöka få tag på honom senare. Det är konstigt. För med såna här saker har jag all energi i världen. Men vad tror ni, klarar små kattungar vinterkylan helt själva?

Om psykologbesöket

Jag har glömt av att skriva om psykologbesöket i måndags. Jag fick ju min "bedömmnig" och det kändes jätte bra. Hon hade vrkligen lyssnat på det jag sagt och hon är inte det minsta dömmande. Hon är kanon. Hon frågade och var jätte noga med att påpeka att jag inte behövde fortsätta hos henne. Utan att jag kunde få någon annan om det inte kändes bra. Men jag känner mih bra bemött och tygg med henne, så jag valde att fortsätta.

Det var ett tungt samtal i måndags. Men det känns bra att höra någon annans tankar om det utifrån. Men jag ska dit nästa torsdag igen och då ska jag be henne om råd att förbättra min självkänsla och få bort skuld tänket jag har hela tiden. Så jag tror det här kommer bli kanon. Även om jag har mina dippar så känns det lite bättre nu när allt har kommit igång.

Jag skyller inte ifrån mig.

Jag hade slutat prata.
Jag var så van och stänga av.
Du frågade vem som förstört mig.
Och jag gav dig inget svar..

Högkänsliga personer - HSP

Jag fick ett tips av en tjej i kommenarsfälltet att läsa en artikel om högkänsliga personer (HSP). Det innebär att man har ett känsligare nervsystem än andra och tar därför in mycket mer än andra. Man har inget "skyddande filter". Jag kände igen mig till 110%, funderar på att köpa boken och läsa lite mer om att ha just en HSP-karraktär. Gå in och läs artikeln och säg vad ni tycker!


Det är ingen diagnos utan ett karaktärsdrag. Vissa föds med ett känsligare nervsystem, tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra, säger Ilse Sand, dansk psykoterapeut och teolog


– Högkänsliga har inget skyddande filter. Allt de upplever går rakt in. De har ofta låg självkänsla och höga krav på sig själva. I dag då stresstålighet och flexibilitet är nyckelord på arbetsmarknaden är det svårt att vara HSP.


http://mabra.com/kanslig-och-lattsarad-du-kan-vara-en-hsp/

Breakdown.

För några timmar sedan hade jag ett sånt där breakdown. Vi skulle gå och handla och började prata om pengar. Hur vi ska kunna spara för att åka utomlands och tatuera oss och liknande. Men med en gång känner jag mig attackerad och kritiserad. Fast Casper pratar om oss båda. Han blir frustrerad då jag börjar gråta och bollen är i rullning. 

Jag blir ledsen och skäms för att jag alltid gråter. Casper vill få mig och sluta varav han säger åt mig. Det gör det hela bättre för han vet om att jag alltid gråter. Jag försöker att inte prata med honom och bara gå tyst för att lägga all fokus på att sluta gråta. Det funkar inte. Casper blir frustrerad och jag vill förklara mig. Vi pratar i munnen på varandra. Ingen menar det som den andre verkar tro att man menar. Jag skäms, han blir arg. Jag drar mig undan. Han försöker stå på sig. Vi klarade upp det ganska snabbt. Han säger att han älskar mig och försöker förklara att han verkligen inte menade något illa med vad som nu kan ha upprört mig. Han ville bara att vi ska börja spara lite pengar. Jag lägger locket på.

När vi sedan kommer hem kan jag inte släppa det. Ångesten väller upp inom mig och jag klarar inte av känslan av skam, frustration, aggression och otillräcklighet. Jag bara orkar det inte. Jag vill inte känna att jag är en börda för honom eller att jag måste försöka vara nått jag inte är, i alla fall inte när det bara är han och jag. Han vet att jag gråter för allt. Jag orkar inte att han ska lägga så mycket vikt vid det varje gång. För det hjälper inte. Jag gör det ju inte för att jävlas eller för att han har sårat mig, eller vad man ska säga. Det bara kommer. För jag känner mig maktlös i en konflikt. Men det värsta av allt är känslan av att dra ner honom. Att jag hindrar honom från att ha ett bra liv. Jag älskar honom tusen gånger mer än vad jag älskar mig själv. Han är allt för mig. Skulle det innebära att jag får leva ett liv utan honom och att han därmed är lycklig, så får jag göra det. Och det här lyckades jag på något sätt få ur mig genom all gråt när vi hade kommit hem och det bröt ut.

Vi är inte perfekta någon av oss. Han är bestämd, och då blir jag svag och gråter. Och under ett sådan tillfälle då vi diskuterar i stundens hetta glömmer vi bort varandra under några sekunder. Och vi handlar inte som vi vet att vi behöver just nu. Jag vet att jag är krävande. Men jag vet också att Casper älskar mig över allt annat. Det är han och jag. Men fan vad hemskt det är med såna nedslag. Och det kommer så fort. För så konstiga saker. Jag hatar det. Jag vill bara få ordning på mina känslor!

Varför känner jag mig så här?

Jag vaknade med en olustig känsla i kroppen. Den smög sig på igår kväll. Magen gjorde ont och jag var rastlös i kroppen. Det är så svårt att förklara, jag vet inte om ni förstår. Men nu när jag sitter här så känner jag mig konstig i kroppen på nått sätt. Jag är rastlös och pirrig. Händerna är lite skakiga och jag vill bara göra något. Men jag vet inte vad och jag är samtidigt helt orkeslös i kroppen. Det är såna här saker jag undrar om de beror på depressionen, eller om det helt enkelt bara är så här jag fungerar..?

Att ha dålig självkänsla.

Något som jag brottas med dagligen är mitt dåliga självförtroende. Jag tror att folk umgås med mig för att de måste och för att de är artiga. Jag tror att Casper tycker att han ibland tagit på sig för mycket. Jag tror att mina föräldrar är besvikna. Jag tror att mina närmare vänner börjar se igenom mig. Jag tror att alla runt omkring mig ser hur annorlunda och hemsk jag är. Jag tycker inte att jag har och tillför något som någon annan inte har. Jag är inte snygg, jag är inte smart, jag är inte rolig, jag är inte rik, jag är inte bra på nån sport, jag är inte påläst. Tycker jag själv i alla fall. Och ifall folk ger mig komplimanger eller säger något snällt så rinner det bara av mig som vatten på en and.

Det är konstigt det där. Jag tillskriver mig själv ett så mycket bättre omdöme än alla andra. Jag tror eller litar inte på det någon anan än mig själv tycker när det kommer till mig själv. Men egentligen har ju de kanske både ett bättre perspektiv och ett renare perspektiv. Ändå tar jag inte till mig något av det de säger. Och det gör lite ont i mig. Jag vill tro på det som säger. För de skulle ju leda till att jag får en mycket bättre självkänsla och underlätta för mig på så många olika plan. Men som jag har det nu så litar jag inte på det någon säger. Och jag har otroligt svårt att ta komplimanger. Jag har även svårt att förstå om folk är ärliga eller om de är ironiska. Så det leder i sin tur att det blir ännu svårare.

Hade jag haft bättre självförtroende hade jag vågat vara mer ärlig. Jag hade haft lättare att träffa nya människor. Det hade varit enklare att prata inför folk. Jag hade vågat släppa människor närmare inpå livet. Jag hade kunnat slappna av mer och där med haft roligare. Jag hade trott mer på min förmåga och min faktiskt kunskap. Jag hade mått så mycket bättre. Det hade varit roligare att komma hem till min familj. Och jag hade varit stolt över mig själv på ett helt annat sätt...

Min mail.

Det är några av er som har velat ha mail-kontakt för att prata lite mer avskilt än i kommentarsfälltet. Självklart ska vi försöka ordna detta. Så om det är någon av er som vill fråga något, prata om något eller ha råd om något så hör av er vet jag.

endepression.live.se

Apropå något helt annat.

Något som inte kanske angår denna bloggen är att jag håller på att töja örat...Fan vad ont det gör. Jag tog en av min pojkväns gamla töjringar och körde i mitt eget lilla vanligt hål. Och OJ vad ont det gör. Det är så typiskt mig. Jag orkar aldrig vänta med något. Mitt tålamod är lika med noll. Och som ni ser på bilden går det inte jätte bra. Det har liksom tagit stopp... Får väl gå runt så där istället. Just my luck ;) En helt vanlig lördag i Chabos liv.

Depression och hösten.

Det skrivs och pratat mycket om att hösten är den värsta årstiden för de som är deprimerade. Det kanske stämmer? Jag känner dock ingen större skillnad. Men jag har letat reda på lite fakta om det.

Vid depression ändras ämnesomsättningen i hjärnan. Balansen mellan olika signalsubstanser som serotonin och noradrenalin förändras. Det är inte ovanligt att sjukdomen uppträder hos flera olika personer i samma släkt, det vill säga att sjukdomen till viss del har en ärftlig bakgrund.

Stora och svåra händelser i livet, årstidsväxlingar, vissa mediciner, missbruk av alkohol eller andra droger kan också påverka ämnesomsättningen. Antidepressiv medicin verkar genom att öka mängden serotonin och/eller noradrenalin i hjärnan.

En del depressioner har ett tydligt årstidsbundet förlopp, det vill säga de uppträder vanligen vid samma årstid - vanligen höst, vinter eller vår. I sådana fall talar man om Seasonal Affective Disorder (SAD), dvs årstidsrelaterad depression. Sjukdomen är mycket vanligare i länder med tydliga årstidsväxlingar och är praktiskt taget okänd söder om Medelhavet. Liten ljusmängd och låg temperatur kan vara en orsak till SAD.

http://www.netdoktor.se/depression/?_PageId=848

Oro.

Vaknade i natt av att jag hade svårt att andas och magen värkte. Trycket över bröstet skrämde mig. Jag började att analysera och panikartat försöka finna en anledning till att jag kände som jag gjorde, innan jag ens öppnat ögonen. Det är den oron som jag ständigt har i kroppen som tog över. Och panikångesten har ju liknande "symptom" så jag känner så väl igen det. Men, när jag fick upp ögonen märkte jag att våran lilla vovve låg på mitt bröst och sussade och tryckte nosen mot min hals. Komiskt. Men det är konstigt hur oron så fort tar över...

En fin dag.

Idag har det varit en bra dag. Jag har varit på väldigt bra humör och livet har känts lätt. Jag vet inte om det beror på att pappa var här ett par timmar i morse, men jag tenderar att bli på bra humör när jag träffar honom. Det har inte alltid varit så, tro mig. Men nu när jag flyttat hemifrån har vi fått mycket bättre kontakt (mina föräldrar är skilda), och han beter sig som den pappa jag aldrig haft. Kanske försöker han gottgöra det vi förlorat, eller kanske känns det lättare nu när jag är vuxen. Vad vet jag. Jag är glad i alla fall. Vi är väldigt lika och och min käre far.

Det är så underbart att känna sig så där lätt i kroppen och sinnet. Världen känns enkel och glad. Mer människor än vanligt ler åt en. Och man känner sig lite finare än annars. Jag undrar om det är så man känner sig om man blir fri från sin depression?

Frågestund.

Har du skrivit några dikter?

- Nej det har jag inte. Men kanske skulle försöka mig på det?


Jag har själv, enligt läkare panikångest. Skulle vara kul om du ville skriva lite om hur du blir och känner dig när du får panikattacker eller bara hur du mår när du har panikångest?


- Ja du, det där med panikångest är svårt att förklara. Jag kan känna hur det är på väg. Jag börjar andas fortare och fortare. Det kryper i kroppen på mig, jag är nervös och orolig. Tillsynes utan anledning. Helt plötsligt eskalerar det. Jag får ont i bröstet och svårt att andas. Det känns som om någon står på mig. Jag bli yr i huvudet och rädd för vad som händer med mig. Det sticker i armarna och händerna och ibland domnar benen bort. Jag kurar ihop mig till en liten boll och bara hoppas att jag ska dö och att det ska gå fort. När det väl eskalerat går det inte att stoppa. Det är bara att rida ut stormen. Men om Casper min pojkvän hinner se vad som händer så hämtar han isbitar och morot/äpple/potatis/knäckebröd (något som knastrar när man tuggar). Detta för att om hjärnan få sätta igång ett annat sinne som hörsel och känsel 
så kan man bryta fokuset på allt det konstiga som händer med kroppen.


Under perioder kan jag inte gråta och det är väldigt jobbigt, det är en sådan period nu. Jag skulle nästan behöva tips på hur man får ur sig några tårar.


- Lyssna på någon låt som berör dig, se på någon sorglig film, tänk på det som gör dig ledsen, prata om det med någon och försök förklara hur du mår. Det spelar liksom ingen roll hur du börjar gråta. Huvudsaken är väl att du ska få ur dig det. Att låssa på spärren eller vad man ska säga. Testa lite saker och se vad som funkar för dig.


Jag är 15 år, har 4 diagnoser Adhd Depression Autism och Koncentrationssvårigheter. Går just nu inte i någon skola eftersom jag ska byta nästa termin, går just nu första terminen i 9an men ska gå om halva 8an och hela 9an. Har gått hemma i 5 veckor typ, har ingenting o göra hemma, ingen att umgås med eftersom alla typ tar avstånd från mig och jag blir irriterad så lätt på saker. Jag börjar få panik, för varje dag går jag runt hemma och undrar vad jag ska göra med mitt liv, och jag vill verkligen verkligen åka utomlands men vi har inga pengar, jag vill åka till stockholm men vi har inga pengar, alltså allting kostar pengar som jag vill göra. Vad ska jag göra med mitt liv? :( Har inga vänner kvar...


- Om du vill åka utomlands men inte har pengar så skulle jag föreslå att du åker som volontär. Då får du resa och boende betalt. Du kommer bort från vardagen och träffar nya människor. Sen tycker jag att verkligen att du måste komma ut ur huset! Du måste får något att göra på dagarna. Annars kommer du gå sönder. Ingen människa mår bra av att sitta hemma isolerad. Så kanske vore det bra att åka iväg som volontär någon stans? Sen tror jag det vore bra för dig att prata med någon om du inte redan gör det. Tro mig, det hjälper, och det är jätte skönt.    

"Frågestund"

Ja, jag var ju som sagt på mitt andra psykologbesök idag. Och det kändes kanon. Vi klickar på något sätt hon och jag. Och det känns som om hon förstår varför jag är där. Hon är inte det minsta dömande eller översittare. Hon får mig att känna mig så trygg, och orden bara flödar. Konstigt nog. Jag trodde det skulle vara jätte svårt och krångligt att veta avd man ska prata om. Men jag sa det till henne. Jag vet inte varför jag är här riktigt eller vad det är som gör att jag mår dåligt. Så därför vet jag inte vad det är jag "behöver" prata om. Och det förstod hon precis.

Men vi fortsatte som sagt på själva intervjun om barndomen, skolan, pubertet, sexualitet och lite sådant. Och nästa gång får jag se vad hon kommit fram till. Det ska bli jätte spännande.

Jag ställde ju frågan här om dagen vad ni ville att jag skulle ta upp i bloggen. Och några ville ha någon form av frågestund. Så varför inte! Skriv ner precis vad som helst så får vi se om jag kan svara på det. Ni har tills i övermorgon på er :) 

På bussen påväg till skolan.

Sitter på bussen från psykologen. Och jag kommer på mig själv med att sitta och småle för mig själv. Det känns så bra efter att jag varit där. Trots att jag gråter och pratar om allt som är jobbigt. Men hon förstår på något sätt. Ja hon är jätte bra. Men jag skriver mer när jag kommer hem i eftermiddag. Ha en bra dag så länge.

Att styras av dåligt samvete

Ska till psykologen i morgon morgon. Det känns både skönt och lite oroande. Det gick så bra sist gång, men ändå så är jag nervös. För vad vet jag inte riktigt. Är nervös väldigt ofta nu för tiden så jag reagerar inte över orsaken längre. Men jag kände att vi klickade på något sätt. Det var så avslappnat. Och hon styr samtalen nu i början som en slags intervju om mitt liv. Så jag behöver inte känns någon press att veta vad jag ska prata om. För det är det jag känner att jag inte har. Jag vet inte vad jag ska ta upp? Jag vet ju inte riktigt varför jag mår dåligt. Och jag är så rädd att snacka skit om något och att hon ska få en förutfattad mening om dem jag pratar om. Jag är jätte rädd för det. Och det pratade vi faktiskt om förra gången. Så det kändes riktigt skönt. För jag vill inte lägga skulden på någon annan eller vad man ska säga. Nej fy, dålig samvete styr mitt liv just nu...

Allt jag gör kretsar runt att inte göra någon illa eller stött. Jag vill vara alla till lags och få alla att må bra. Gör jag något för min egen "vinning" så får jag dåligt samvete. Tänker jag en dålig tanke så får jag dåligt samvete. Vill jag äta fisk och Casper egentligen vill äta kött får jag dåligt samvete. Och jag orkar inte med det längre. Det tar så mycket energi, och jag känner mig som en hemsk människa...

Vad ska man göra när man gråter hela tiden?

Jag har fått en kommentar från en tjej som berättar hur hon låser in sig på toaletten för att gråta. Hon frågade om jag hade nått tips på vad hon skulle göra. Här är ett försök till ett svar.

Jag vet hur det är att gråta mycket. Det är hemskt. Men har du någon aning om varför du gråter? Utlöses det vid något speciellt tillfälle eller är det bara som att det "väller över" titt som tätt? Jag har tyvärr inga konkreta råd jag kan ge dig. Jag befinner mig själv där fortfarande, att jag gråter utan synlig anledning och riktigt ofta. Man känner sig så patetiskt på något sätt. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Det bara kommer. Men det som jag kan ge som råd är att du ska släppa ut det. Det är okej att gråta. När man väl gråtit så får man ett lugnt i kroppen. Jag tror själv på att man måste "släppa ut det", annars finns det kvar inne i kroppen och gör ont. Så försök och inse att det är okej att gråta, för om man kan med att gråta så är det en form utav hälsotecken. Det visar att du är i kontakt med ditt inre och dina känslor. Så det är "bra", på något sätt.

Det finns inte mycket mer jag kan säga, efter som jag som sagt själv befinner mig där just nu. Men det kanske finns någon annan där ute som har något bra tips?

Vad vill ni läsa om?

Jag tänkte bara höra om det är något speciellt ni vill att jag ska ta upp? Eller om ni vill att vi gör någon slags "frågestund"? Så ni kan väl lämna en kommentar och ge förslag på vad ni vill att jag ska ta upp här näst. För bloggen ska ju lika mycket finnas för eran skull, som för min. Så lämna en liten kommentar om vad ni skulle vilja läsa om :)

På en bänk i solskenet.

Just nu sitter jag i solen utanför Hemköp och väntar på att Casper ska komma ut med lite fika. Sen ska vi hem och sätta på lite kaffe och bara njuta av att vi är lediga och inte har ett dugg att göra. Ingen stress, ingen press. Det är i sånna här stunder allt känns lite bättre än annars.

Med lyckan mitt i sorgen

"Sånna som vi med lyckan mitt i sorgen".  Det stämmer så himla bra, och det låter så otroligt vackert. För det är precis så jag känner. Jag har aldrig trott eller påstått att jag mått sämre än någon annan. Jag trodde att det var så här man mådde, efter som jag alltid känt mig sådan. Att that's life liksom. Men uppenbarligen behöver det inte vara så. Man kan få ett mycket jämnare humör. Slippa alla störtfall ner med ansiktet före ner i backen. Man kan slippa hetsa upp sig för små saker. Slippa att känna en ständig oro. Man kan tycka bra om sig själv och vara nöjd med den man är. Man kan slippa hemska "fantasier" och annat dumt. Eller att vara konstant trött och utmattad. Panikångesten går att behandla och allt kan faktiskt bli lite bättre.

Men mitt uppe i allt tråkigt så kommer det stunder så man mår så himla bra. Livet ler mot en och man känner sig lätt i kroppen. Problemen finns bara i periferin. Små och suddiga. Och just där och då är man som mest lycklig. Lycklig och förälskad i livet.

"Är du frisk för övrigt?"

Tandläkarbesöket gick bra! Så nu är två STORA orosmoment borta. Tandläkaren och tentan. Jag är så trött att jag känner för att sova bort ett dygn. Men det är skola i morgon igen. Juridik-kursen börjar. Tungt.

Mamma, hennes väninna och min syster var här idag (mamma skulle med till tandläkaren..). Så efter tandläkaren och ett pass i skolan strosade vi runt på stan. Och jag märkte hur mycket jag saknar min syster. Vi ses ju inte lika ofta nu när det är tre timmars bilresa mellan oss. Men jag hoppas vid gud att hon flyttar hit när hon tagit studenten. För jag saknar henne så mycket. Vi har så himla kul tillsammans och jag älskar henne så det gör ont.

När vi satt inne hos tandläkaren, jag, mamma och Casper frågor hon lite allmänna frågor. Däribland "Äter du någon medicin? Är du frisk för övrigt?" Tankarna snurrade i huvudet på mig. Frisk? Klart jag är frisk. Eller? Shit, jag är ju deprimerad. Jag äter ju antidepressiva. Bör jag nämna det? Nej det kan jag ju inte, mamma sitter bredvid..?! Men ändå, jag måste ju få det sagt. Så när jag ska röntgas så ber jag sköterskan stänga dörren en stund när de andra står utanför. Jag visar snabbt att jag äter antidepressiva och att mamma inte vet om det. Hon sa att det var bra att jag sa det och att hon förstod att jag ville hålla det för mig själv. Hon hade frågat för att det har med bieffekter och så att göra. Som bland annat muntorrhet. Men där var ett typiskt exempel på hur snabbt och oväntat man kan hamna i ett pressat läge.

Sitter hemma i sängen.....

Det blev ingen tentaöl. Överraskad någon? Inte jag.. Fan, vad trött jag blir på mig själv ibland. Det är som att min kropp automatiskt börjar må dåligt när jag ska göra något som äjag egentligen tycker är lite jobbigt. Jag hade bestämt mig för att gå, men när jag väl är hemma börjar jag må illa och jag är dödstrött. Nästan som om jag vore bakfull? Så jäkla knepigt.

Men men. I morgon vid 11 så väntar ett besök hos tandläkaren, vilket inte är vidare kul för någon med tandläkarskräck. Det är bland det värsta jag vet. Vet inte varför, men jag mår jätte dåligt bara av tanken att gå dit. Mamma kommer hit för att följa med och Casper ska naturligtvis också med. Så vi blir ett helt gäng. Jag har även fått dem att skriva in att jag är tandvårdsrädd som de så fint kallar det, eftersom att det är första gången hos den här tandläkaren. Men nu vill jag bara att det ska vara över så att jag kan lägga det bakom mig. Det har varit så mycket olika orosmomemt nu under en kort tid. Jag vill bara kunna slappna av lite!

Tenta och tentaöl.

Sitter på bussen påväg hem från stan. Vi hade tentan vid åtta i morse och jag var klart vid halv elva. Så nu är den över. Borta. Finito. Och jag känner mig så mycket lättare i sinnet. Nu hoppas jag bara att jag får godkänt. Sen är det en mindre sak att oroa sig över.

Vi har varit och käkat och så efter tentan och de andra ville ha med mig på tentaölen ikväll, men det är ju ett typiskt exempel på sånt som jag tycker är lite jobbigt just nu. Dricka alkohol och umgås med massa folk på en otrygg plats. Men då sa en av tjejerna jag berättat för hur jag mår, att jag kunde ta med Casper för hennes kille skulle med. Och om jag ändå inte var säker så kunde jag ringa henne så skulle hon hjälpa mig att komma iväg. Och det känns så himla bra att dom bryr sig. Det känns så mycket lättere. Så det blir nog tentaöl ändå ikväll...

Några symptom på depression

Psykiska symptom

• kontinuerlig nedstämdhet
• låg självkänsla
• gråtmildhet
• skuldkänslor
• intolerans gentemot andra
• dålig motivation
• bristande intresse
• glädjelöshet
• irritabilitet
• hopplöshet
• hjälplöshet
• självmordstankar
• tankar om att skada någon annan, t ex ett barn
• minskad sexlust
• känsla av att må sämre med en gång på morgonen
• ångest
• tvångsmässig oro, tvångshandlingar, tvångstankar, grubblerier
• svårigheter att fatta beslut
• oro över ett barn

Fysiska symptom

• långsamma rörelser
• sömnstörningar
• långsamt tal
• förändrad aptit(vanligtvis minskad men ibland ökad)
• viktförändring (vanligtvis minskad men ibland ökad)
• värk och smärta
• brist på energi
• förstoppning
• menstruationsrubbningar
• bristande sexuellt intresse
• multipla fysiska symptom

Sociala symptom

• försämrad arbetsförmåga
• färre sociala aktiviteter
• färre hobbys och intressen
• färre kamratkontakter
• svårigheter i hemmet

Men tänk på att det är normalt att vara nere ibland. Det är när det börjar bli långvarigt och försvåra det dagliga livet det kan röra sig om en depression eller liknande.