Att ha någon som kan ta emot det jobbiga man bär på.

Jag hade ett härligt och otroligt givande samtal med en kompis här om dagen. Caspers familj går igenom en del rätt jobbiga saker och då även jag. Så det berättade jag för henne. Och det var så skönt att få någon annans respons på det. Vi pratade även om min mamma och lite andra jobbisga grejer. Det som kändes bäst var dock att hon vågar prata om saker som är jobbiga. Vilket många andra inte vågar. Vilket är helt försåtligt, det kan vara skrämmande. Men hon frågar och undrar och det känns som att hon bryr sig på riktigt (vilket jag tror att hon gör). Hon tycker inte att det är konstigt att jag berättar ganska tuffa grejer, hon tar emot det utan att döma. Utan att se ned på en eller tycka jag är konstig. Och det känns som en sån lyx att ha någon som henne i sin närhet. Det gör så mycket. Man känner sig bemött och förstådd. Lyssnad på och någorlunda normal. Du vet vem du är.

Att ha katastroftankar

Jag insåg nu n'r jag öppnade laptopen att jag inte suttit vid datorn på jag vet inte hur länge. Det har varit så mycket annat, så det har liksom inte funnits tid. Men nu är jag tillbaka!

Jag funderade lite på en sak igår kväll när jag var ute och gick med vovven. Jag får ofta något som jag i brist på annat kallar för "katastroftankar". Som igår kväll. Jag mötte en tjej som gick längs andra trottoaren. Helt plötsligt går mitt huvud igång och jag börjar tänka att shit, tänk om något händer henne nu längs vägen? Att hon bli kidnappad. Då är jag antagligen en av de sista som sett henne. Jag börjar därför memorera hennes kläder, vart jag mötte henne, vilket tid det var, andra bilar eller personer jag möter. Ja allt. Bara för att kunna berätta detta för polisen i ett förhör. Och om jag inte kommer ihåg allt tillräckligt bra kommer det vara mitt fel att hon dör. Så min promenad med hunden består i att memorera så mycket som möjligt för att inte jag ska vara anledningen till att man inte hittar kvinnan och sätter dit dom som gjort det.

Och det är ofta så här. Så fort jag ser en helikopter, eller nått annat jag tycker verkar skumt (med andra ord allt). De mest obetydliga små saker kan jag göra till enorma livsavgöranden. De kan även vara som när jag höll på att missa tiden för inlämnigen av tentan. Då drog jag slutsatsen att jag skulle bli pank (eftersom CSN inte skulle komma) och vi skulle bo på gatan och alla skulle hata mig.

Jag vet att det kanske låter konstigt nu när jag berättar det. Men just i den stunden är det så himla logiskt. Det verkar så himla rimligt på nått sätt. Men jag undrar varför jag gör så..? Är det någon som känner igen sig? Eller är jag ensam om dessa banala tankar?

Smyginlägg

Nu sitter jag uppe hos mamma och skriver lite i smyg. Hon vet nämligen inte om bloggen, det är något jag vill ha för mig själv än då länge. Det är skönt att vara här, än så länge. Tomt utan Casper bara. Men det kan nog vara bra att få lite ensam tid här också. Vi ska snart ut till stugan med hundarna. Så jag skriver mer sen! Puss

Ena tentan klar!

Nu åker jag och lämnar in ena tentan! Sedan blir det en helg hos mamma och familjen. Det ska faktiskt bli skönt. Det var längesedan jag var hemma nu. Så förhoppningsvis kommer jag kunna uppdatera lite bättre nu framöver :)

Har mått ganska bra det sista dagarna. Vilket är himla skönt. Jag var och jobbade igår och det gick kanon. Fick inte någon vidare ångest inför det heller. Så förhoppningsvis har jag kommit en bit på vägen. Är det någon av er där ute som känner att ni gjort framsteg som ni vill dela med er av? Tell me :)

Livet är inte rättvist.

Idag har varit en dag jag sent kommer gömma. De rör Caspers familj så det är inget jag kan dela med er här. Men ibland kan jag undra varför vissa behöver gå igenom så mycket skit. Och fortfarande vara så starka och positiva.

Jag var hos psykologen tidigt idag och på vägen dit ringde jag mamma som alla andra mornar i stort sett. Men den här gången var jag helt ärlig för en gångs skull. Hon frågade vad jag gjorde, om jag var på väg till skolan, men då istället för att bara hålla med som jag alltid gör annars om det är något sådant jag ska göra (även efter jag berättat för henne) så sa jag som det var. Och jag fick till min överraskning flera frågor som respons. Om det var skönt att gå dit, om det var längesedan, om hon var duktig, om jag hade berättat att jag hade berättat för henne och hur det kändes. Och det kändes så bra. Som om hon verkligen brydde sig. För det är ju det jag saknat lite sedan jag berättade. Hon har liksom inte "brytt sig" eller vad man ska säga. Inga frågor om hur det är eller så där. Men nu börjar det verkligen komma. Och hon behövde väl bara lite tid. För jag kan tänka mig att det inte är jätte lätt att höra och ta in att ens dotter mår psykiskt dåligt, äter antidepressiva och går hos psykolog. Men idag kändes det som om hon kunde och ville prata om det. Och det var underbart. Jag älskar min mamma.

Era kommentarer.

Idag vaknade jag av att jag fick frukost, kaffe och morgontidningen på sängen. Underbart. Det var en bra start på dagen. Jag gillar inte söndagar. Får "söndags-ångest", det har suttit i sedan jag var liten. Men idag har varit en bra dag. Vi tog en långpromenad med vovven och sen har jag skrivit på hemtentan. Har även suttit och svarat på endel av era kommentarer. Gud vad jag älskar när ni kommenterar. Att jag får en inblick i era liv och era historier. Det är fantastiskt. Jag hoppas ni som fått svar får ut något av det jag skriver i alla fall. För jag får ut massor av det ni skriver. Tack <3

Vad vill ni läsa om?

Jag har två hemtentor just nu, därav det dåliga uppdaterandet. Så jag tänkte så här. För att underlätta för min redan överhettade hjärna så får ni gärna skriva en kommentar om vad ni vill att jag ska skriva om nu några dagar! Vad sägs om det? Jag behöver lite inspiration för att komma igång just nu. Det är det som är lite jobbigt, jag är ju trött varje dag ändå, utan hemtentor. Så nu när jag ska sitta med det också så blir jag obeskrivligt trött och sover alldeless för mycket och får inte lika mycket gjort som jag borde. Vilket gör mig ännu tröttare.

Så skriv en kommentar om vad ni vill läsa om så ska vi se vad vi kan göra :)

Betydelsen av att ha någon som förstår.

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
alla drömmar jag har glömt.

Du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
hela livet vill jag ge.

För du är där när ingen ser mig
du är där när stormen yr
du är där när natten skrämmer
du är där när dagen gryr
å jag vill alltid ha dig nära
närsom åren läggs till år
å att livet vill oss lära
är att framtiden är vår




Casper, vad skulle jag göra utan dig?

Första dagen på jobbet.

Jag har precis kommit hem från första dagen på jobbet. Gick bredvid mellan 15 - 22. Och det gick bra och det kändes faktiskt helt okej. Det var inte det minsta stressigt, vilket jag tror är viktigt för mig just nu. Det fanns klara instruktioner vad som skulle göras vilket också var himla skönt. För jag blir stressad och otroligt orolig då jag inte vet vad som ska göras eller förväntas av mig. Så det kändes kanon. De jag jobbade med idag verkade trevliga och roliga. Så jag tror att det här ska bli bra. Det känns så just nu i alla fall. Jag är nöjd över mig själv. 

Har ni några saker ni är nöjda över att ni gjort eller klarat av? :)

Att bli sjukare av sin diagnos.

Jag fick ett inlägg här om dagen från en tjej som precis har insett att hon är sjuk och är deprimerad. Hon undrade hur det var när jag fick min diagnos och insåg att jag faktiskt var sjuk, om jag på något sätt blev "sjukare" av det och om jag började att skylla på sjukdomen och så. Jag tyckte det var en himla bra fråga så jag tänkte skriva ett litet inlägg om det.

Jag hade mått dåligt länge när jag äntligen tog tag i det och gick till en psykolog. Vi pratade och hon kom fram till att jag var deprimerad och led av ångest. Eftersom jag läser till socionom vet jag endel om "sjukdomen" men jag läste även på endel efteråt. Så mycket stämde in. Jag fick svar på så mycket. Saker jag aldrig riktigt funderat över. Saker jag trodde hörde till min person, att det var "sådan jag var". Men tydligen var det effekter av depressionen. Saker som skulle gå att ändra. Det är sjukt när det gått så långt att man tror att det är en del av den man är. Att jag alltid kommer att vara sådan. Lättnaden när man sedan vet att det kan ändras. Jag behöver inte vara sån här. Det är obeskrivligt skönt.

Men efterhand började jag nog som du (som skrev inlägget) att "skylla på" depressionen. Det var därför jag inte orkade göra saker. Det var okej att på en hel dag inte ha orkat sig ur soffan för att ta sig till duschen. Det var därför jag sov runt 15-20 timmar per dygn. Det var på grund av depressionen jag missförstod allt och tog det personligt. Det var därför jag grät hela tiden. Det var därför jag inte litade på folk runt omkring mig.
- Men det var ju därför. Det är ju depressionen som gör det där. Det är bara det att man inte vetat om det tidigare. Man (i alla fall jag) hade tidigare trott att det var jag som var svag som människa, att jag var lite sämre än alla andra eftersom jag reagerade så olikt normen. Jag hade försökt mota alla de där känslorna innan bara. Jag hade försökt hitta på saker trots att det gjorde ont inombords. Jag gjorde saker som jag fick ångest av och så vidare. Men nu var det helt plötsligt okej på nått sätt.

Det är "naturligt" att det blir så till en början. Man kan liksom släppa alla hämningar och vara så sjuk man behöver. För att kroppen och psyket ska orka med och återhämta sig lite. Behöver du sova 20 timmar om dygnet - gör det. Kroppen behöver det antagligen. Men risken är att man stannar i det här tillståndet lite för länge. Hur lång tid som är "okej" är ju naturligtvis upp till var och en. Men jag tror faktiskt man känner av det själv. Jag har varit sjuk så länge jag behövde, och det var nog i cirka ett halvår. Lång tid, jag vet. Men det behövdes. Ingen pressade mig till någonting (av de som visste om det) och jag tog allt i min takt. Men jag känner nu att jag borde försöka pressa mig själv lite mer än vad jag gör. För ibland faller jag tillbaka och bara orkar inte. Men det är okej att göra det med. Man kommer att göra det under lång tid. Falla tillbaka och helt plötsligt inte orka mer och bara bli liggandes. Men man kommer komma upp mycket snabbare för varje gång. Och starkare.

Men som sagt. Jag tror personligen att det är dags för mig att våga ta steget. Göra saker som känns jobbiga som jag vanligtvis har undvikit det senaste just för att jag ska slippa må sämre. Som att ringa min psykolog när jag ska avboka istället för att maila. Gå ut och hitta på saker med mina vänner istället för att ligga hemma i soffan där jag känner mig tryggare. Försöka ta konflikter utan att bryta ihop och känna att jag håller på att dö, som är ett av mina största hinder. Ja det finns flera saker som jag borde pressa mig själv lite mer till att göra. Men det kommer. Det är jag säker på. För att bli friskt kräver att man vågar tror jag. Att man vågar testa på saker och se att det faktiskt inte är så farligt.

(Om ni känner igen er så vill jag jätte gärna hör era berättelser.)

Mat

Jag har fått jobb! Coolt va? Jag var på intervju idag och helt plötsligt satt vi och skrev upp dagar för mig att gå bredvid. Det känns jätte bra just nu. Jag har känt att jag faktiskt är redo att jobba lite smått igen. Och då kan jag börja jobba lite då och då nu när jag hinner, innan sommaren och man ska jobba på riktigt. Så det blir nog bra. Jag måste orka med det nu. Jag känner mig ändå bättre nu liksom.

Jag har även varit hos psykologen idag. Och det kändes jätte bra. Jag var där själv. Vi pratade lite om mitt ansträngda förhållande till mat. Och kom fram till att det antagligen började redan när jag var liten och de trodde att jag var allergisk mot massa saker och jag inte kunde ammas. Konstigt det där. Men skönt att prata lite om det.

Tror ni att saker som händer när man är så liten kan påverka en under hela ens liv? För jag minns ju inte att det i så fall var jobbigt eller en skrämmande tid då jag inte kunde äta ordentligt när jag var liten. Och nu har jag haft det jobbigt med mat av vad jag trodde andra skäl. Men kan det vara så att det hör ihop, omedvetet? Vad tror ni?

Den här bilden till exempel. Det är för många oerhört inbjudande och frestar smaklökarna. Men den äcklar mig. Trotts att jag är hungrig och snart ska laga middag...?

Att hinna stoppa tankarna.

Jag skriver inte så mycket just nu. Och jag vet inte riktigt varför. Det är mycket i huvudet just nu bara. Mycket i skolan. Caspers familj går igenom lite jobbiga saker. Jag är stressad för flera olika saker som jag inte riktigt vet varför. Jag var och tatuerade mig idag, och det har jag också varit lite stressad över (med det gick kanon!). Så det har liksom inte blivit av.

Men idag pratade jag ocg Casper en del om hur jag ska bli av alla mina jobbiga tankar. Eller ja, tankar och tankar. Det blir så att jag kan tänka på små små saker som växter och blir så stora saker som jag helt plötsligt börjar oroa mig för. Som idag till exempel. Jag skulle tatuera mig på ryggen och nacken, och jag har långe funderar över hur jag kommer sitta/ligga. För jag har ju problem med ryggen så jag kan inte sitta eller ligga hur som helst. Och då har jag funderat över de. De hade inga såna där "huvudhål" som massagebänkar har, och då började tankarna snurra:
Gud, hur ska jag ligga? För visst måste jag ligga ner? Inte kan jag väl stå upp? Eller? Sitta kanske? Nej jag måste ligga ned, med huvudet böjt. Oj, då kommer jag få ont i nacken. Och då kommer inte Casper kunna massera mig för jag har en nygjord tatuering. Och då kommer jag inte orka sitta i skolan. Och jag kommer inte kunna sova. Och inte orka sitta i soffan ens. Herre gud, det här blir INTE bra. Osv osv....

Helt sjukt hur det drar i väg och hur dåligt jag helt plötsligt börjar må över det. Men dt löste sig så fint. När vi väl kom in idag så hade jag ju hunnit tänkt dessa tankar på si så där 30 sekunder. Men då blev jag lite irriterad på mig själv. Varför gå och oroa sig och fundera när jag bara kan fråga? Så då gjorde jag det. Och det var inga problem. Bara att sitta på ett visst sätt (han "gjorde om" stolen) och det gick kanon.

Så nu har vi pratat lite på hur jag ska kunna hantera detta för att komma ett steg närmare att må helt bra. Jag har inte velat sagt något om mina små funderingar som för andra kanske kan verka banala och små. Just för att de inte ska tycka att jag är löjlig. Men Casper sa det att jag skulle fråga honom istället, innan alla tankar drar iväg. Vilket i och för sig inte är det lättaste då det sker på ett kick och jag inte riktigt märker av det. Men jag ska försöka i alla fall. Så slipper jag det momentet och så småningom kanske min hjärna slutar med att dra allt så himla långt. Vad tror ni? Verkar det vettigt?

Att gå hos psykolog.

Jag tänkte berätta hur det har fungerat för mig med psykologer och allt som hör där till. Så att ni som inte varit med om det kan få en bild av hur det kan vara.

Först ringe Casper till vårdcentralen när jag mådde som sämst och sa att jag verkligen behövde prata med någon. Då kom jag till psykologen där på tio akutsamtal. Men när jag fick reda på det så blev jag "avskräckt", jag kände att jag kunde inte få den hjälpen jag behövde på tio besök. Desutom kände jag mig inte bekväm med henne alls. Det kändes som om hon dömde mig och min familj (fast jag antar att det var jag som inbillade mig bara, för det är ju hennes jobb att inte göra det). Så då slutade jag bara att gå dit, för jag vågade inte säga det direkt till henne (fegt jag vet). Men jag ringde till vårdcentralen själv faktiskt och sa som det var och att jag behövde prata med någon annan, nu. Men naturligtvis hade det vara en. Jag bad då läkaren att höra med någon annan psykolog i någon annan stadsdel med han sa bara att det inte funkar så. Jaha sa jag och la snopet på. För vad ska lilla jag säga?

Eftersom jag då trodde att det var det, jag kommer inte få någon att prata med, gav jag upp. Men då tog Casper tag i det hela. Han kom på den geniala idén att ringa ungdomsmottagningen, de har ju psykologer. Och jag fick tid hos en psykoterapeut redan några veckor senare. Så nu går jag hos en tjej där, hon är underbar. Inte det minsta dömande och så himla förstående. Hon reagerar inte det minsta förfärat eller förskräckt över det jag berättar. Och det känns så himla skönt.  Jag känner mig normal på något sätt.

Men när jag kom dit första gången så hade jag ju inte ens pratat med henne i telefon. Casper hade berättat för henne hur det låg till och hur det hade varit hos den andra psykologen. När jag kom in var det tyst i kanske 15 sekunder (vilket kändes som en evighet), jag visste inte vad jag skulle säga. Eller vad jag förväntades säga. Men tillslut började hon. Hon förklarade vad Casper sagt till henne och hon gjorde det klart för mig att vi bara skulle testa två gånger och kändes det inte bra efter det kunde jag få prata med någon av hennes kollegor. Det var liksom inget mer med det. Och det gjorde mig så lugn på något sätt. Om det inte skulle passa hos henne så skulle jag ändå få någon annan. Och jag fick komma till henne tills jag var 25, så ingen stress där heller.

De första två samtalen var som en intervju. Hon frågade om min familj, mina vänner, skolan, sexualiteten och allt där emellan för att få en bild av mitt liv. Sedan lade hon ihop ett och ett och den tredje gången berättade hon hur hon hade uppfattat det och såg om det stämde. Sedan körde vi bara. Hon vet att jag hade jobbigt med att vi så småningom kommer att hamna i samma bransch så det pratar vi om ibland, varför det är så. Vi pratar om mig som liten. Att jag har varit ensam med mina tankar mycket då och att det kan vara "farligt" (eller vad man ska säga). Vi pratar om min ofantligt dåliga självkänsla. Om mina vänner som jag kan prata med och hur det hjälper mig.  Vi pratar om mina drömmar. Om att jag ska tatuera mig. Om hur det är att läsa till socionom och må dåligt. Om hur det är att träffat en kille som bryr sig om mig på det sättet Casper gör, och hur han finns där på ett sätt ingen annan gjort. Vi pratar om hur jag mår för dagen. Varför jag inte klarade av att komma dit på nästan en månad. Vi pratar om att jag tycker det är jobbigt att av boka ett möte, att det ger mig ångest om hon inte svarar första gången jag ringer. Att jag ibland får ångest av att gå dit över huvudtaget. Då löste vi det så att jag fick hennes mail så jag kan maila om det är något och jag inte vill komma. Vi ska även ses varannan vecka nu ett tag medans jag läser de jobbigaste kurserna (psykisk ohälsa, det känns som om allt är om mig själv). Så ja, vi pratar om allt.

Så mitt råd till er är att vända er till någon att prata med. Det ger så otroligt mycket. Och det är så skönt. Och de flesta är så förstående och lyssnar så bra. De kommer med små bra tips och sänder på saker åt en. Och är ni under 25 - vänd er till ungdomsmottagningen. De är så sjukt hjälpsamma jämfört med vården. De vill en faktiskt väl och kan de inte hjälpa dig så letar de upp någon som kan hjälpa dig istället.

Hur ser helgen ut för er?

Nu har jag precis lämnat av min syster vid tåget. Tråkigt. Det känns så himla tomt med en gång. Men som tur är har vi en tur till London framöver här, så då får vi lite tid ihop då!

Just nu känner jag mig lite bättre till mods. Jag vet inte om det är vädret eller om det är för att min syster varit här. Eller för att jag äntligen tog mig till psykologen. Men det kvittar. Helgen kommer vara helt lugn och det känns väldigt skönt. Så det har blivit en långhelg vilket är perfekt.

Vad ska ni göra i helgen, något speciellt? Något ni ser fram emot, något som ni bävar för?

Psykologen.

Yes, nu vet min syster med. Hon gjorde ingen större grej av det. Det kanske känns lite konstigt. Vad vet jag. Men men. Ska krypa ner i soffan hos henne efter jag bloggat klart, och kika lite på nätet ihop.

Var hos psykologen idag för första gången på en månad typ. Och det kändes jätte skönt. Casper vad med som stöd idag. För att jag skulle komma iväg. Det har varit motit med det mesta ett tag här nu. Därför har jag inte kommit iväg. Men jag tror jag är på väg att på bättre igen nu.

Jag orkar inte riktigt med dessa dippar. Det är som om jag blundar för dem också. Jag märker inte av att de börjar gå nedåt förrän jag är långt nere redan. Konstig det där. Varför får jag inga "varningstecken"? Eller blundar jag kanske för dem?