Att koppla bort.

Det har varit lite halvdålig uppdatering nu det sista. Men ingen här hemma vet ju hur det ligger till. Så det är inte det lättaste att komma till och skriva utan att någon ser. Så det blir så här nu på kvällskvisten.

Jag har sett till att hålla mig sysselsatt under dagarna nu när inte Casper har varit här. Så att jag inte får så mycket tid att tänka och känna. Jag har gått och lagt mig sent för att slippa "dödtid" då jag bara ligger och vrider mig i sängen. Visst, man ska inte fly det jobbiga. Absolut inte. Och jag har egentligen inga problem med att vara ensam. Det har jag kommit över sen ett par år tillbaka (tack och lov). Så jag klarar mig bra själv. Men nu när jag är hemma hos familjen och när jag inte mår som allra bäst, så blir det lättast så. Jag vill bara koppla bort det ett tag. Låtsas som ingenting och bara vara. Kanske kommer det ikapp och biter mig i ryggen. Kanske klarar jag mig och mår bättre efteråt. Vi får se. Jag hoppas att om jag bara tänker positivt och inte lägger för mycket energi på onödiga saker så ska det gå bra. Vi får hålla tummarna.

Att stötta varandra.

Det är konstigt det där hur man i ett förhållande turas om att vara stark. När den enda är svag, så blir den andra stark oavsett vad. För att liksom hålla upp den andre. Jag är just för tillfället den som behöver hållas uppe. Men inatt när Caspers äldsta hund gick bort var han den som behövde stöd och tröst. Då blev jag helt plötsligt den som är stark, fastän jag egentligen är jätteledsen jag med. Men han behöver det mer. Då lyckas man på något sätt hålla ihop själv och vara den som stöttar. Det är konstigt hur man fungerar. Men visst är det vackert?

Varje litet steg

Jag har haft en heldag med min syster idag. Och det har varit jätte mysigt. Handlat lite och varit på bio. Det var skönt att komma undan från allt och bara vara med henne.  Och i bilen hem satte vi på lite gamla skivor och då kom Lasse Lindhs låt Varje litet steg på. Och jag kunde sjunga med och tänka på texten utan att bryta ihop. Som jag lätt kunde göra förut. Men idag gick det bra. För just nu är jag så säker på att Casper och jag är på riktigt. Det är så det ska vara. Att det är äkta. Och att han älskar mig. Så jag klarar det. Och det är ett stort framsteg för mig.

Tomhet

En känsla som dyker upp allt oftare inom mig är tomhet. Nu när jag sitter här ock ska skriva så blundade jag och riktigt försökte känna efter hur jag mådde idag. Men det fanns bara en pirrande känsla imagen, och sen - tomheten. Det är som om min hjärna håller andan. Inga tankar, inga tankar! Hela mitt liv stannar liksom upp ibland när jag mår som sämst. Som om jag håller andan och väntar på att det ska gå över. Jag har inga känslor. Ingen glädje, ingen sorg. Och det känns otroligt konstigt. För i vanliga fall är jag antingen jätte glad, eller jätte ledsen. Eller har någon annan stark känsla. Men just nu känner jag mig bara tom. Tom och matt...

Ångest till tusen...

Har haft världens ångest hela dagen. Vi hade några vänner hemma igår kväll. Vi spelade spel och spelade lite gitarr och sjöng, och det var kanon trevligt. Men det blev nog lite mycket vin. Och jag dricker så sällan så jag tål ju nästan ingenting. Och idag när jag vaknade mådde jag fruktansvärt. Inte bara att jag var bakfull, utan ångesten. Men det är ju det som är det värsta. Allt blir dubbelt så jobbigt när alkoholen går ur koppen. Alla känslor och allt jobbigt. Det är därför jag sällan dricker. Jag hatar det lika mycket varje gång.

Men det som varit extra jobbigt idag är att Casper och vovven åkte tillbaka hem. Han ska träffa sin familj nu i några dagar. Och vår tik löper så hon behövde lite vila från vår andra hanhund som vi har hos mamma. Och visst kunde jag följt med, men vi bestämde att det nog var bäst för mig att ta det lite lugnt och vara hemma med familjen några dagar. Men nu känns det inte så...

God jul

Förlåt för den dåliga uppdateringen! Men det är jul, jag skyller på det. Men jag hoppas ni har haft en fin och bra jul allihop :)

Julen har varit kanon för min del. Fina julklappar och gemenskap. Just nu sitter jag i bilen på väg hem från pappa. Har haft lite jul där idag. Så det har varit bra det med.

Men nu har jag mått lite bättre igen. När stressen har lagt sig. Så det känns bra. Hur har er jul varit? Mår ni bättre eller sämre under högtider som tex julen?

På tåget.

Just nu sitte jag på tåget hem mot familjen. Det är överfullt och varmt. Men jag har både Casper och vovven. Så jag mår bra. Har blandade känslor inför att komma hem. Det är mycket bråk och tjafs. Men samtidigt mycket skratt och kärlek. Jag har saknat dom i alla fall.

Och imorgon morgon ska jag med fler som vanligt ut och sjunga på sjukhus och äldreboenden. Det är bland det mest givande jag gör. Och jag älskar det. Men det ska som sagt bli spännande att se om jag låter mig påverkas mindre den här gången än tidigare. Jag hoppas på det.

Vad är Du bra på?

Något som jag tycker är väldigt svårt är att ta komplimanger eller säga saker som jag är bra på. Jag kan inte tro på att det folk säger faktiskt är sant. Och jag kan ärligt talat inte komma på vidare mycket som jag är bra på. Men idag på PPU'n (personlig, professionell utveckling) så avslutade vi med att alla fick säga något bra om allihopa. Och det tycker jag är oerhört jobbigt. Men nu behövde jag visserligen inte säga saker om mig själv. Tack och lov. Men ändå. Jag fick sitta där och le som ett fån och lyssna vad de andra hade att säga. Vilket bland annat var att jag var på bra att lyssna, jag var extremt empatiskt och spred god stämning. Men det kan jag nog ändå känna att de passar in på mig. I alla fall i vissa fall.

Men nu till saken. Jag har en liten uppgift och "övning" till er. Jag tänkte att ni med ska få öva på det här att hitta bra saker hos er själva! Så skriv ner tre saker som är bra med er själva, i kommentarsfälltet, och skicka det. Och det är viktigt att ni verkligen "skickar iväg" det. För det blir så tydligt när man ser det framför sig och när man inser att andra faktiskt kan se det. Det blir på riktigt liksom. Så klappa er själva på axeln nu och se på er själva. För jag är säker på att ni alla har många fina kvalitéer :)

Oarbetade kriser.

Har varit hos psykologen idag igen. Och idag kom vi åt en öm punkt. Mitt ex och uppbrytningen. Den var inte att leka med. Due to den så känner jag mig aningen värdelös och, ja jag vet inte. Men jag tänker inte älta det här. Men det vi kom fram till var att hon ansåg att jag inte bearbetat det. Så det ligger kvar som en "olöst kris". så det ska vi jobba lite på.

Jag ska för en gångs skull "utnyttja" mina vänner lite. De ska få hjälpa mig med att få det ur mig eller vad man ska säga. Prata om det och acceptera att det är okej att känna som psykologen sa. Att man har rätt till sina känslor. Och att det inte betyder att jag har några känslor för honom kvar. Utan att jag kan ha känslor för det som hände. Hur han behandlade mig och att jag accepterade de.

Men nog om det. Nu ska jag ut med min lilla prinsessa. Sen ska jag lägga i en mörkare toning på håret. Spännande!

En liten underhållande film.

Jag har haft en bra kväll igår och en bra dag idag. Så det känns riktigt bra. Har julbakat med några av Rasmus syskon idag. Och det blev riktigt bra. Yey! Skönt med en lugn och bra dag. För att ladda upp inför skolan imorgon. Jag måste dit nu...

Har suttit och kikat på lite klipp av Jenna Marbles. Man blir på riktigt bra humör av att se hennes klipp faktiskt. Min lillasyster tycker att jag påminner om henne. Haha, och det kanske jag gör också. Vi är lika virriga och barnsliga. Och bjuder på oss själva. Jag är i alla fall sådan när jag mår bra. Och vi är faktiskt aningen lika till utseendet med.

Så jag tänkte bjuda på ett litet klipp så här på söndagskvällen. Såhär blir även jag när jag fått i mig för mycket kaffe. Någon mer?

Äter ni antidepressiva?

Jag tänkte bara kolla av med er hur många det är som äter någon form av antidepressiva-tabletter? Jag äter ju som sagt Citalopram, och jag vet inte om de hjälper så jätte mycket? Visst känner jag mig väl aningens bättre än när det var som värst. Dipparna bli inte lika långvariga och jag har mer energi. Jag orkar med allt. I alla fall oftast. Men hur är det för er? Har ni märkt någon skillnad? Och vad äter ni? Det kanske är personliga frågor, men jag tänkte om någon kanske är villig och dela med sig, så vore det skönt. Jag vet liksom inte vad jag ska "förvänta" mig. Och jag tycker läkarna ger så luddiga svar...

Saker och ting låter så enkelt i teorin.

Jag är ledsen över den dåliga uppdateringen. Men det blir lätt så när man inte är jätte pigg på livet. Känns som om det enda jag skriver om är att allt suger och att livet är hemskt. Visserligen är det väl sådana tankar och funderingar som lättast tränger sig på när man inte mår helt okej. Men ändå. Jag ser ju inte allt i natt svart. Tro det eller ej.

Jag träffade en klasskompis igår och fikade och gick lite på stan. Jag hade precis innan varit hos psykologen och ville egentligen bara velat gå hem och lägga mig. Det var tuffa ämnen som diskuterades igår. Men som vi kom fram till när vi satt och pratade så var det bra att vi hade bestämt innan att vi skulle ses en viss tid. Även om hon påpekade att om jag inte kunde eller ville så var det bara att höra av sig, så tog jag tag i mig och gick iväg. Och vi hade hur trevligt som helst. Som alltid..

Så varför denna "ångest" och oro innan? Jag blir så fruktansvärt förbannat jävla piss trött på det rent ut sagt. Jag vill inte mer. Det är för påfrestande. För när jag väl gör dessa saker som känns jobbiga och svåra så går det oftast bra. Det kanske inte alltid är en dans på rosor. Men jag klarar av det och känner mig stärkt efteråt. Jag är så trött på att jag fantiserar ihop alla tänkbara senarior om vad som kan hända, hur det kan kännas eller vad det kan leda till i olika situationer. Kan jag bara inte låta saker vara och bli vad de blir? Folk i min omgivning är förhoppningsvis med mig för att dom faktiskt gillar den jag är. Och alla gör misstag. Alla säger fel. Alla är trötta och sura ibland. Ingen är perfekt. Vad det nu är.

Jag måste nog helt enkelt "bara" försöka acceptera att jag inte kan vara perfekt. Jag kommer att göra fel. Jag kommer inte alltid orka lyssna på varenda ord föreläsaren säger. Jag kommer inte kunna allt vi går igenom i skolan. Jag behöver inte vara rolig hela tiden. Eller snäll. Ibland får man tänka på sig själv. Och Lyssna på sitt inre. Folk förstår det. För de funkar på precis samma sätt..
Visst låter det enkelt? Barnsligt enkelt... I alla fall i teorin.

Det är svårt att förklara.

Jag har bestämt i samråd med Casper att stanna hemma från skolan resten av veckan. För det går inte länge till. Och det är lika bra att stanna upp och erkänna när det blir för mycket istället för att gå in i väggen. För det gör jag snart känner jag.

Det är så svårt att förklara för någon som inte vet hur det är att vara deprimerad eller något liknande. Man vet liksom inte hur man ska förklara att man inte orkar med alla "vanliga" saker som alla andra klarar av. För jag har inte överdrivet mycket saker att göra, men jag klarar liksom inte av det. Jag har skolan dagligen, och uppgifter ska göras, gås igenom och förstås. Det ska tas tid till det och man skall där emellan läsa annan litteratur. Jag har PPU (personlig professionell utveckling) som ingår i kursen och skall hinnas med. Man ska umgås med vänner och med familj, gå ut med vovven, handla mat, laga mat, diska, tvätta, handla julklappar, planera jul och nyår och gud vet allt.

Och alla dessa enkla och vardagliga saker, jag klarar inte av det. Det kan ta mig timmar att bara ta mig ur soffan för att gå in i duschen och ta en dusch. För det känns för överväldigande. Det låter sjukt, jag vet. När jag sitter på vagnen och ser alla människor runt omkring mig, som far och flänger och ser så himla lyckliga och obesvärade ut, undrar jag om jag är skapt för det här. Jag klarar ju uppenbarligen inte av det man ska klara av. Jag kan ju inte ligga hemma hela livet, och skulle jag göra det skulle jag gå under. Jag är en så aktiv människa egentligen. Jag älskar att hitta på saker och kan vara igång 24/7 utan problem! Men inte nu, jag orkar ingenting längre. Och det är fruktansvärt. För vem är jag egentligen?

Så nu tar jag några dagar off för att samla ihop mig lite och ladda batterierna. Bara göra saker jag vill göra och sova ikapp lite. Har för övrigt sovit bort cirka 5 timmar av dagen redan. Men det är väl ett tecken på att kroppen behöver vila. Och jag är så glad att jag har en pojkvän som accepterar och hjälper mig. För jag vet att det inte kan vara kul alla gånger. Men han gör allt med ett leende på sina läppar. Och jag har så fina vänner, ni få som vet. Tack för att ni finns.
Så även i det mörkaste stunder finns saker att vara tacksam för. Och det ser jag som ett framsteg. Alltid något.

Jag kvävs.

Sitter på vagnen på väg hem från skolan. Jag gick tidigare idag för jag är så himla trött. Igen. Jag har ingen energi. Ingen alls. Och allt bara hopar sig omkring mig. Tiden räcker inte till och definitivt inte energin. Och jag får panik. Jag klarar det inte. Inte nu. Jag kvävs.

Ibland längtar man tillbaka.

Pratade nyss med min, ja, bästa kompis. Och gud vad jag saknar henne. Fan vad hon är bra, hon är perfekt för mig. Lagom bitter (älskar när vi pratar skit och hur livet kan vara orättvist), aktiv, påhittig, positiv, mogen, ärlig och alldeles för snygg för sitt eget bästa. När man flyttar till en annan stad än sina vänner och sin familj så känner man sig lite ensam och utanför ibland. Men det är väl så det är att bli vuxen. Man bildar en egen familj och ens ursprungsfamilj är inte centrum längre. Ens vänner bor på andra orter och man ses inte lika ofta. Och ibland tycker jag att det är himla jobbigt. Och just nu är det en sådan dag. Jag saknar min mamma, min syster, min andra hund. Och Caroline...

Blir allt bättre med bra självförtroende?

Jag tänker mycket på hur det skulle vara om jag hade bättre självförtroende. Om jag vågade tro att jag faktiskt var bra. Att jag var värd att lägga märke till. För mycket beror på min osäkerhet tror jag. Jag vågar inte ta plats. Jag vågar aldrig tro att jag faktiskt är bra. Jag känner hela tiden att jag måste göra mig bättre. Klä mig snyggare. Verka lite smartare. Kunna lite mer. Vara roligare. Vara bättre tränad. Ja allt. Lite bättre bara. Lite bättre så skulle jag vara okej.

Men kan det vara så enkelt? Eller är det bara något slags hopp jag lever på? Att om jag bara tycker om mig själv så blir allt bättre. Finns det någon som känner igen sig eller har nått bra tips?

Precis så där liten känner jag mig ganska ofta..

Fakta om depression.

Vid olika psykiska sjukdomar, som till exempel depressioner, uppstår oordning i samarbetet mellan olika centra i hjärnan. Det gör att sjukdomens verkningar fortplantar sig ut i systemet och blir genomgripande. Det sker vid en psykisk sjukdom. En depression drabbar flera av människans funktioner, exempelvis vårt känsloliv och vår tankeverksamhet. Även grundläggande funktioner som aptit, sömn och dygnsrytm påverkas.

Man kan anta att serotoninsystemet fungerar på ett sådant sätt att om man tar bort ämnet serotonin från någons hjärna kan det leda till att han eller hon blir deprimerad. Förmodligen fungerar det även så att om vi blir deprimerade, exempelvis på grund av en tråkig händelse, så minskar serotoninmängden i vissa delar av hjärnan. Det är med andra ord viktigt att förstå modellen som ett invecklat samspel mellan psykiska och sociala faktorer i våra liv, och att den inte kan isoleras från dessa. Mycket tyder på att behandling av psykiska sjukdomar, vare sig man väljer psykoterapi eller medicin som behandlingsmetod, leder till likartade förändringar i hjärnan.

Modellen kan ge intryck av att det finns tre olika slags depressioner: en noradrenalindepression, en serotonindepression och en dopamindepression. Så enkelt är det antagligen inte. En depression är med stor sannolikhet snarare en obalans i en viss del av systemet, som man kan påverka genom att behandla andra delar. En teori är att vissa av depressionens symptom beror på obalans i serotoninsystemet, medan andra symptom snarare beror på noradrenalinstörningar. Kanske finns det bakomliggande mekanismer, som vi inte känner till än.

Serotoninsystemet påverkar, som noradrenalin, vår rädsla och ångest, irritabilitet och sinnesstämning, men serotonin har därutöver också en del specifika funktioner. Flera forskare anser att det påverkar hur impulsiva vi är. Om aktiviteten i serotoninsystemet är låg så blir vi lättirriterade och impulsiva, och tvärtom blir vi mer lugna och kontrollerade när aktiviteten är hög. Serotonin har även har betydelse för reglering av aptit, vårt sexualliv samt aggressiva känslor.

Noradrenalinsystemet har betydelse för vad som kallas "arousal", det vill säga människans grad av vakenhet och pigghet. Det har även med känslor som rädsla och irritabilitet att göra, och upplevelsen av hur mycket energi vi har att tillgå. Slutligen påverkar det vår sinnesstämning - man kan notera ändrade mängder noradrenalin i kroppen om man är deprimerad eller manisk. Dessutom påverkar det kognitionen, det vill säga våra tankar och vårt minne.

Dopaminsystemet överlappar serotonin- och noradrenalinsystemen på många områden med liknande effekter. Specifikt för dopamin är att det reglerar upplevelsen av eufori, det vill säga lustkänsla. Det vet man eftersom många slags narkotika ökar utsöndringen av just dopamin i vissa områden i hjärnan. Det tydligaste exemplet på detta är kokain, som ger en intensiv lycko- eller lustkänsla.

http://www.netdoktor.se/depression/?_PageId=767

På väg uppåt?

Psykologen ringde förut idag och undrade om jag ville ha en ny tid. Så nu är nästa torsdag bokad. Jag tycker det är bra att hon tar sig tid att ringa och fråga. För om jag känner mig själv rätt så hade jag nog dragit ut på det hela om jag skulle ha ringt själv.

Vi fick se en slags trappa med olika steg en person går igenom i exempelvis en kris. Den ser ut så här: Förneka --> Försvara --> Förklara --> Förstå --> Förändra
Och jag har nog levt till största delen under förnekelse. Jag har aldrig förstått att jag mått dåligt. Sedan när jag börjar och se mitt eget beteende så försvarade jag det. "Jag har haft en jobbig dag, jag är bara trött, jag inbillar mig bara!" osv. Men nu börjar jag att kunna förklara mitt beteende med hjälp av psykologen, diagnosen och mina vänner och Casper. Och det känns fantastiskt. Och förhoppningsvis kommer jag snart att förstå varför för att sedan kunna förändra.

Befinner ni er och någonstans i "trappan" tror ni?

Att göra ingenting.

Jag känner mig lite piggare idag, eller vad man ska säga. Jag gick hem tidigt och har ägnat dagen till ingenting. Tvättat lite, käkat framför tv'n och myst med lilla vovven. Att bara få vara hemma och göra ingenting. Det är precis vad jag orkar med just nu. Det låter så hemskt tycker jag. Men det är så tyvärr. Casper undrade om vi inte skulle gå ut på stan en sväng och kika på julklappar med en kompis till honom, vilket jag i vanliga fall älskar. Men just nu vet jag inte. Visst vore det mysigt. Men vi får se. Jag måste ringa psykologen och boka ett nytt möte med...

Och DÄR föll jag tillbaka igen.

Happ, idag är en sådan dag. Orken är borta, energin är borta, glädjen är borta, allt är borta. Jag har ändå tyckt att jag mått ganska bra ett tag nu, Jag tänkte att nu är jag nog på väg åt rätt håll. Visst mådde jag sämre vissa dagar, men ändå inte så dåligt. Jag klarade av allt, i alla fall nästan allt. Jag var till och med ute i lördags. Men idag kom det.

Jag känner mig överväldigad av allt runt omkring mig. Skolan kväver mig. Allt man ska kunna, allt man ska läsa, alla uppgifter som ska göras, alla föreläsningar. Det är så sjukt svårt, och krävande. Där emellan är det psykologbesök. Sedan ska man ha tid att umgås med Casper och gå ut med min lilla prinsessa. Sedan ska man vara social och ha tid för sina vänner.

Jag orkar inte! Jag kan inte. Jag får inte ihop det. Det går ett tag, men sedan tar det liksom stopp och det är som att gå in i en vägg. PANG. Och så står man där och undrar vad fan som hände. För alla andra klarar det ju? Utan problem dessutom. Verkar det som i vilket fall. Men inte jag. Jag känner hur makten över mitt eget liv tas ifrån mig och jag bara åker med. Jag blir alldeles matt i kroppen och vill bara lägga mig ner och ligga kvar. 

Idag skulle vi ut och käka massa tjejer i klassen. Och i morgon är det tid hos psykologen igen. Sedan är det massa skolarbete och föreläsningar varje dag. Och julklappar ska handlas. Och Jag ska hinna plugga. Så idag när alla pratade om att vi skulle ut och käka tapas så kände jag oron växa inom mig. Alla var så förväntansfulla och glada och stämningen var hög. Då känner jag hur jag drar mig undan allt mer. Jag känner att jag inte hör till. Att jag inte passar in. Jag börjar tänka på att jag ska upp tidigt dagen efter för att gå till psykologen, för att sedan åka till skolan och för att sedan komma hem när det redan är mörkt. Då vill jag inte till psykologen heller helt plötsligt. 

Allt kväver mig, jag känner hur jag inte får luft. Vart är jag i allt det här. Varför räknas inte vad jag vill? Går jag inte med dem ut så kommer alla undra varför. Och de kommer ställa massa frågor dagen efter och jag måste hitta på massa dåliga ursäkter. Jag kan redan känna hur tråkig de tycker att jag är. Jag kan nästan höra hur de pratar om mig. Då mår jag ännu sämre. För varför tänker jag så om dem? Så stor roll spelar de inte för dem om jag är med eller inte. Herre gud Chabo, skärp dig! Allt blir till en ond spiral som jag inte tycks kunna hejda. 

Men jag stannade hemma i vilket fall. Jag har ställt in psykologbesöket och får se om jag orkar med skolan i morgon. Jag behöver tid att bara vara. Samla energi för att orka med en vända till. Och det är i såna här dagar jag undrar vad det är för fel på mig. 

Att vara som barn.

Vi satt och pratade Casper och jag när vi käkade middag förut, om hur skönt det är att leva tillsammans med någon som man inte behöver spela ett spel inför. Att man kan vara den man är. Vi kan bete oss som om vi vore fyra år ibland och springa runt och jaga varandra och hoppa runt i soffor och sängar. Medans vi andra sekunden sitter ner och pratar om barn och vart vi ska styra våra liv. För att sedan bryta ihop som om världen hade rasat under mina fötter. Och ha Casper sittandes bredvid och hjälpa mig tillbaka på fötter.

Vårt lilla liv går väldigt upp och ned. Men vi har alltid varandra, och det är för tillfället min enda fasta grund. Livet är i topp för att sedan rasa ner till botten. Vi är pigga och alerta för att sedan sova bort en hel dag. Vi är sociala och träffar människor för att sedan inte träffa en levande varelse på dagar. Vi ser allt det fina, vi ser allt i svart. Ja, det går upp och ned.

Men vi har varandra att vara allt det där med. Och det är fantastiskt. Vi har båda spelat ett slags spel stora delar av våra liv. Så att slippa göra det är fantastiskt. Vi pratar om det som är fel och är 100% ärliga. För vi kan vara det. Och vi accepterar det. Ingen har vetat hur jag har mått och därmed har jag levt som om inget vore fel. Och det har i vissa stunder varit hemskt. Men nu är det helt plötsligt okej. Och jag kan vara den jag är. Hur tråkig den Chabo än må vara. Men det är okej. Och att vi ibland beter oss som små barn kanske har att göra med att vi aldrig riktigt fick vara det. Eller att det helt enkelt var lättare då.

Jag är tacksam för...

Jag tänkte på en sak förut när jag stod i duschen av alla ställen. Att sen ett tag tillbaka har jag inte haft problem med att äta bland folk. Det bara slog mig att jag faktiskt inte har tyckt att det har varit jobbigt längre. Jag kom att tänka på det för vi ska hem till Caspers pappa och träffa Caspers ena syster som är hemma från Tyskland. Och vi ska antagligen äta där. Och när jag insåg det så kom inte en enda jobbig känsla av panik, eller ångest. Det har helt enkelt släppt.

Förut var det riktigt jobbigt. Jag klarade inte av tanken på att sitta bland med andra människor och trycka i mig mat och nej fy. Allt som har med det att göra. Det var ett så fruktansvärt jobbigt moment. Jag drog mig för att äta över huvudtaget. Och det kan komma över mig än idag. Att jag blir illamående bara av tanken på mat. Men det har blivit mycket bättre. Men det jobbiga med att äta bland folk är över! Och det är jag riktigt tacksam för.

Jag tror jag ska försöka skriva åtminstone en sak i veckan som jag är tacksam över. Så att jag får upp ögonen lite mer för det. Det blir så mycket tydligare när man ser det skrivet framför sig. Det blir konkret på något sätt.

Så gör det ni med vet jag! Skriv en kommentar om vad just ni är tacksamma för :)

Att tvinga sig själv att tänka annorlunda.

Jag fick en tänkvärd kommentar på mitt förra inlägg. Att om man bara hade haft ett år kvar att leva, vad hade man gjort då? Hur hade man tänkt? För inte hade jag då gått runt och lagt timmar på att fundera på allt som händer och vad man kan göra åt det och vad man inte kan göra. Lagt all energi på det dåliga medans det vackra och det bra bara runnit av mig. Nej, då hade man sett allt det fina och bra och njutit av det. Man hade struntat i vad andra tyckte och bara levt sitt liv. Gjort det man mådde bra av och saker man inte riktigt hade vågat göra tidigare. Hade man missat vagnen hade man fått några minuter extra till att bara vara.

Men just nu är det inte riktigt så enkelt. Tankarna och allt det där omedvetna tar över. Men man kan ju försöka tänka lite i dom banorna. Även om det är svårt, men vad gör det om jag kommer två minuter för sent, eller vad gör det om maten blir lite bränd? Det är väl inte hela världen. Det blir bättre nästa gång.

Frustration.

Jag har en tendens till att se allt som är dåligt väldigt tydligt, medans jag verkar missa allt det bra. Jag tycker att mitt liv kantas av otur och att inget riktigt vill gå min väg. Jag missar vagnen, jag tappar saker, jag snubblar, jag misslyckas med matlagningen, jag gissar ALLTID fel på frågor, jag har fel på ryggen och fel på synen, jag har tinitus, det är alltid rött ljus, det regnar när jag ska vara ute, det är tågförseningar, soffan är 10mm för bred för vår lägenhet, jag var ett poäng ifrån VG på tentan, mina byxor spricker, jag glömmer plånboken... Ja listan kan göras oändlig. Det är allt ifrån stora till små saker. Men allt tycks drabba mig.

Jag kommer på mig själv ibland med att sitta att fundera på vad jag har gjort för ond här i livet. För det måste väl finnas något som jag gjort som jag liksom straffas för? Som karma ni vet? Men jag kan inte komma på något. Visst har jag gjort dumma grejer, men inte så dumma grejer.

Men sedan fick min psykolog fram att jag förminskar och bortförklarar allt bra och positivt som händer mig. Jag skämtar bort det eller letar efter anledningar till att det blev som det blev. Om jag tillexempel precis kommer i tid till vagnen eller något sådant så letar jag efter saker som jag gjorde annorlunda. Om jag tillexempel hoppade över att borsta tänderna. Så skulle jag ju egentligen inte hunnit. Så det var liksom inte meningen.

Det känns som om jag är med i filmen The adjustment bureau. Att det finns några vissa människor som ser till att putta på mig på "rätt" väg. Att jag inte ska hinna i tid, eller att jag ska spilla saker, eller att jag ska svara fel på frågor och så vidare. Det kanske är svårt för er som inte sett filmen att förstå. Men ni som sett den kanske hänger med på vad jag menar? Det är för övrigt en grym film som ni borde se.

Men men, det jag ville komma fram till var att jag ser allt negativt, och allt det positiva rinner av istället för att bli som näring för själen. Och det tar så otroligt mycket energi och tankekraft att hålla på och analysera och tänka så mycket som jag gör. Vilket ni säkert kan förstå. Jag vet ju om det i alla fall, så jag vet vad jag borde jobba på. Men det gör det inte enklare. Det gör mig bara mer frustrerad. För jag vet inte hur jag ska göra...
















Bild från filmen.

Drömmar.

Hur är det mer er och drömmar, drömmer ni mycket?

Jag gör i alla fall det. Nått så fruktansvärt. Men nu har det varit mest på morgontimmarna, så jag får sova relativt lugnt på nätterna i vilket fall. Men det är så jobbigt. Jag drömmer att jag förlorar rörligheten i armarna. Att jag inte kan göra motstånd. Eller att jag behöver slå någon men att jag inte har kontroll på armarna och att mina slag blir så veka att de inte gör någon verkan. Jag drömmer att folk hånar mig och skrattar åt mig, att jag blir lämnad ensam och övergiven och inte vet var jag ska ta vägen. Och när jag vaknar mår jag så jävla dåligt, och känslan kan följa efter mig hela dag. Är det bara jag eller kan någon mer känna samma känsla?

Så kan det va.

Det har inte samma charm att raggla hem klockan fem, det är inte lika inspirerat nu som 1995, om du minns? Sånt är livet nu. Förlåt om jag är bitter och synisk men du vet hur det kan va. Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver, och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver. Och jag försöker och hålla mig vid ytan allt jag kan, fast topparna är högre nu och dalarna är djupare sen elden försvann. Man får välja själv och ta saker som de är, det jobbigt att tiden går och man blir äldre, eller är det kul att vara med?

Här kommer lite intressant läsning om + & - metoden

Plus- och minusmetoden är en del av beteendeaktivering,  som är en form av KBT, kognitiv beteendeterapi. Den innebär att man undersöker på vilket sätt ens olika beteenden påverkar depressionen.

Grundtanken är att problemet inte finns inom en själv, utan att depressionen helt enkelt signalerar att man inte lever det liv man verkligen vill leva. Den handlar också om medveten närvaro och om att lära känna sina tanke- och beteendemönster. Vissa saker som vi gör kanske förstärker känslorna av meningslöshet och hopplöshet (minusaktiviteter), medan andra gör dem lättare (plusaktiviteter).

Kännetecknande för minusaktiviteter är att de stjäl din kraft och energi. De känns jobbiga att göra och man gör dem ofta för någon annans skull.

Så rensar du bort dina minusaktiviterer:

* Börja säga ”jag är så jävla trött på att…” och notera vad du spontant tänker på. På så vis får du hjälp att identifiera dina minusaktivteter

* Be andra om hjälp med minusaktiviteter tills du själv orkar göra dem.

* Träna på att säga nej till saker du inte vill – utan att be om ursäkt. Säg: Nej tack, jag vill inte. Då visar du för dig själv att din vilja är viktig.

* Ta en paus från människor i din omgivning som inte får dig att må bra. Umgås med människor för din skull inte för deras.

Och så gör du plats för dina plusaktiviterer:

* Känn efter vad som ger dig energi i vardagen, det kan vara träning, god mat, möten med människor.

* Våga utmana dig själv, utsätta dig för nya situationer, för då känner du att du växer. Det som känns utmanade och skrämmande är oftast inte farligt, bara ovant.

* Våga också berätta för andra hur du känner. Det kan leda till starka och jobbiga känslor – men ger en trygghet att känna att man kan vara sig själv och att människor finns kvar ändå.

* Ge dig tid att fundera på de stora livsfrågorna, dina värderingar och vad du vill med ditt liv. När du vet det, sätt mål som överensstämmer med dina värderingar så kan du lättare att prioritera och göra medvetna 

val i din vardag.

http://mabra.com/lar-dig-skippa-deppet-med-plusmetoden/

Vägen till rätt hjälp.

Jag har varit hos psykologen idag igen. Och det kändes lättare den här gången än tidigare. Varför vet jag inte riktigt. Men det känns som om det börjar ge något när jag gå dit, och det är oerhört skönt.

Jag har fått lite frågor kring hur jag har kommit i kontakt med min psykolog. Och om jag inte minns fel har jag tagit upp det i ett tidigare inlägg, men jag tänkte dra det lite snabbt igen.

Casper tog kontakt med en psykolog på ett sjukhus, hur vet jag inte riktigt. Men jag fick så kallade akuttider i alla fall. Vilket innebar att de tyckte det var viktigt att jag fick omedelbar hjälp. Nackdelen var att det endast var tio samtal. Och när jag fick reda på det kändes de hela ganska värdelöst. Jag kände inte att jag skulle "bli frisk" på tio besök när jag mått dåligt så länge. Sedan kändes det inge vidare hos den första heller. Det kändes som om hon var dömande och drog förhastade slutsatser (kanske för att vi bara hade tio gånger på oss, vad vet jag). Så jag slutade. Jag bestämde mig då för att jag skulle klara det här själv (vilket jag uppenbarligen inte klarat av tidigare, men jag tyckte det var en bra idé ändå..?) 

Efter några månader förstod jag att det aldrig kommer bli bättre om jag inte får lite hjälp på traven. Tabletterna funkar väl inte jätte bra heller. Men med lite professionell hjälp kanske det blir bättre. Jag ringde min läkare och frågade hur jag skulle gå tillväga. Jag berättade att jag inte trivdes med min förra psykolog och att jag behövde prata med någon annan, för jag klarar det inte på egenhand. Jag kommer i så fall gå under. Han hade inte något att säga. "Det var det de hade att erbjuda..". Då tappade jag orken och lusten direkt. Casper tog återigen tag i det och ringde ungdomsmottagningen. Där är jag nu och pratar med en psykoterapeut, och hon är kanon. Jag fick tid efter bara någon vecka och går nu dit kontinuerligt en gång i veckan, och det får jag göra tills jag fyller 25 om jag vill. 

En fin och värdefull sak.

Det känns så underbart att ha flyttat. Vi börjar få ordning i lägenheten och jag känner ett nytt lugn i kroppen. Konstigt det där. Hade en klasskompis här på besök förut. Vår första gäst! Yey. Och hon hade med sig en kanongod glögg som jag kan tipsa om. Herrljunga lättvinsglögg med en touch av cognac. Och jag gillar inte glögg egentligen, men den var fin.

I alla fall, när vi satt och fikade och pluggade så undrade hon lite om psykologbesöken och så där. Och det kändes så himla bra. Att det kom så naturligt och enkelt. Inget konstigt med det liksom. Då kände jag hur varm jag blev i kroppen. Det behöver inte vara något konstigt. Det är så bara. Det kan komma en enkel kommentar som; Hur var det hos psykologen? Hur funkar tabletterna? Hur går det med tröttheten? in emellan alla andra vardagliga frågor om vad man åt till middag igår. Och det avdramatiserar det hela. Och det gör att jag inte känner mig så udda och fel.

Så det är ett tips till alla er där ute. Prata med personer som mår dåligt och deras problem som om det vore vilket vardaglig sak som helst. Det gör det inte lite hemskt. Att folk kan prata om det utan att linda in det eller sitta ner över ett bord och se allvarliga ut. Det är säkert oerhört svårt och känns nog lite underligt. Men det gör det mycket enklare. Tro mig. Det kändes som om jag var som alla andra. Och det var ett tag sedan jag kände den känslan.

Flyttdags!

Vi är mitt i flytten idag, och det ska bli så otroligt skönt att komma här ifrån! Trivs inte i lägenheten längre och värdarna vill inte ha oss kvar. Det är en så tryggt stämning och nu det sista har jag varit rädd för att bara träffa dem. Så gud va jag har längtat efter att komma här ifrån. Så idag är det dags. Ska bli så mysigt att julpynta på det nya stället. Jag älskar jul. Någon mer som julpyntat än?

Att se över sitt liv.

Det har varit lite dåligt med uppdatering nu under helgen. Men det beror på, som ni kanske förstått, att mina kusiner och min syster varit här. Men vi har haft en kanonmysig helg och var på Liseberg i fredags. Vilket faktiskt gav lite julkänsla mitt i allt grått och tråkigt. Vi har bakat lussekatter och gjort ansiktsmasker. Det har varit en sån helg som ger energi, inte tar. Och det är sådana personer och saker man ska pyssla med. För alla har vi personer runt omkring oss som bara slukar energi. Och jag har gjort så att jag har slutat umgås med dem. För det går inte. Man orkar inte i längden. Så man måste faktiskt tänka på sig själv, för när man mår dåligt så bör man se över sitt liv. Vart kan man göra förbättringar? Var kan man "spara" energi? Vilka saker ska man undvika? För sådana små saker kan göra så otroligt mycket. Så stanna upp och se er omkring och tänk över vad ni faktiskt kan göra för att må bättre.

Trötthet och framsteg?

Idag var första dagen jag hoppade över skolan på ganska länge. Men jag ar mått ganska kast de senaste dagarna. Mått illa, yr och trött. Och det ger sig inte. Det blir bara värre. Så jag stannade hemma idag. Sov till tolv. Så det var nog ganska välbehövligt. Jag har väl varit ganska stressad av olika anledningar det senaste. Kanske är det de som tar ut sin rätt. Men mina småkusiner kommer hit idag, och min syster. Och jag har längrat jätte mycket till det. Så då ville jag hellre vara utvilad och lite piggare när dom kommer än att ta ut mig i skolan. Det är jobbigt när ens energi inte räcker till till alla dom vanliga rutinerna. Det är en underlig känsla. Men något som känns bra är att för en månad sedan hade jag aldrig orkat med tanken på att ha hit dom. Men nu känns det bara kul. Framsteg?

Helt plötsligt tror jag på ödet och Gud och allt där emellan.

Jag hade psykologbesök i morse som jag faktiskt hade längtat till. Men när jag väl är på väg började jag bli nervös på något sätt och vill inte gå dit längre. I vanliga fall hade jag vänt, gått hem och ringt och sagt att jag var sjuk. Så hade det jobbiga varit ur världen och ingen hade varit nöjdare än jag. Men nopp, nu skulle jag dit hur jobbigt det än var. Stå på dig!, var tanken som ekade i huvudet.

Men dagen kunde ha börjat lite bättre. Jag satte mig på ett tåg som inte stannade på min station. Så jag åkte alldeles för långt, trots att jag frågade konduktören om den stannade på min station. Ja då, det gjorde det. Om jag hade biljett förstås. Men det uppstod tydligen något kommunikationproblem mellan oss, vilket jag förstod när tåget susade förbi mitt stopp. Hon var dansk, det kanske var det. Eller så uttryckte jag mig otydligt, vem vet. Men fram kom jag i vilket fall inte. Så där satt jag på fel station och kände hur jag fick hela den där olust känslan bekräftad. Jag skulle inte åkt hit idag! 

Det är i sådana situationer min analyseringsförmåga slår till. Och blir fantastisk. Jag tror på både ödet och gud, och allt där emellan. Jag skulle helt enkelt inte gått dit, och detta var sättet att visa det på. Men jag ringde psykologen och vi sköt på mötet och jag kom in när jag kom dit. och det kändes jätte bra. Eller ja, jag grät, pratade som aldrig förr och hon analyserade. Så vi hade det allt trevligt(?).

Och jag tänkte bara säga att jag gick iväg igår. På tentaöls-grejen. Och det blev en kanon kväll. Tack för det tjejer. Ni vet vilka ni är. Visserligen för att ni i stort sett är de enda runt mig som vet om det...  Och vet om bloggen. Men ändå. Tack.

Att trotsa tanken.

Idag är dagen när jag ska trotsa min inställning. Det är tentaöl för att fira att vi fått reslutaten, och jag ska gå. Fastän jag inte vill. Jag vill vara hemma och bara känna mig trygg och avslappnad. Men nopp, jag ska gå dit och jag ska ha kul. Så det så. Och jag ska INTE ändra mig. Inte, inte, inte.

Att sova för mycket.

Många som lider av depressioner och ångest har ofta problem med att sova. De ligger och vrider och vänder sig av oro och allmän rastlöshet. Men jag är tvärt om. Jag sover enormt mycket. Igår somnade jag vid sju.. Det är som om min kropp ständigt är utmattad, trots att jag inte gör nästan någonting. Det känns nästan som om alla mina känslor och negativa tankar suger ur mig all energi. Jag lägger så mycket fokus på att analysera saker och ting och fundera kring det ena och det andra så jag är helt matt i kroppen. Och det är inte alls kul. Dagarna bara försvinner och jag orkar inte göra någonting. Många säger ju att man ska röra på sig för att bli pigg. Och det gör jag. Vi har ju hund, så jag är ute och går flera gånger om dagen. Men inte blir jag piggare för det. Och jag har ju ryggproblem sen långt tillbaka, och nu när jag sover så mycket så får jag ännu ondare i ryggen. Det blir till en enda stor ond spiral. Och jag antar att ni är fler där ute som sover mycket under perioder när ni mår sämre. Så jag vet att jag inte är konstig eller annorlunda. Men det är fasen inte kul...

Godkänd på tentan!

Fick precis reda på tenta resultatet, och jag är godkänd på senaste tentan! Vilken lättnad. Jag känner mig genast mycket mer tillfreds med tillvaron. Det är såna saker som jag tror omedvetet tynger ner en. Eller i alla fall mig. Även fast jag inte går och tänker på det så finns oron där och gnager. Det känns när den har släppt, vad avslappnad man blir med en gång. Så ikväll kommer bli en bra kväll. Det känner jag på mig. Gud så skönt! Jag är så nöjd!

Tänkte bjuda på en liten mysig film som i alla fall gör mig varm i hjärtat.

Vad är panikångest?

Jag har kikat runt på efter fakta om panikångest. Några av er har bett mig att förklara det lite bättre. Och det känns som om det är svårt att förklara det och sätta ord på det. Så jag hittade bland annat det här. Hoppas ni får ut något utav det i alla fall.

Biologiskt har man funnit att det finns en genetisk sårbarhetskomponent som yttrar sig genom överaktivitet hos det autonoma nervsystemet som styr kroppens fly-eller-fäkta reaktioner.

Denna överaktivitet kan bland annat utlösas av hyperventilering, överandning då koldioxidhalten i blodet sjunker och av störningar i överförelsen av signalsubstansen serotonin i hjärnan. Därför är behandling med ett SSRI-preparat ett effektivt sätt att dämpa panikkänslor. Psykologiskt förklaras uppkomsten av paniksyndrom utifrån ett stress-sårbarhets perspektiv där en ärftlig belastning i kombination av stress och negativa livshändelser ligger till grund för utvecklandet av sjukdomen.

Vid hög stressbelastning kan kroppens livsnödvändiga alarmsystem som signalerar fara och manar till flykt, aktiveras av misstag. Om den drabbade med förnuftet inte finner någon rimlig anledning till rädsle-reaktion kan de kroppliga symtomen till exempel hjärtklappning, yrsel och tryck över bröstet och overklighetskänslan tolkas som att något katastrofalt håller på att inträffa, till exempel att man håller på att svimma, få en hjärtattack eller att man ska göra något okontrollerat.

Dessa katastrofala tolkningar av symtomen ger hjärnan nya farofyllda impulser vilka i sin tur spär på rädsle-reaktionen som snabbt kan eskalera och kulminera i en panikattack.

Att vilja stanna tiden.

Kan ni få den där känslan av att ni bara vill stanna tiden? Att om allt bara kunde stå stilla för några timmar så vore det perfekt. Jag brukar få så ibland på kvällarna. När det är mörkt ute och alldeles stilla. Jag och Casper ligger i soffan utan att ha tv'n på och bara pratar. Det brinner levande ljus och just i den stunden kan inget jobbigt nå mig. Det är bara han och jag och mörkret. Det är nästan som om vi gömmer oss för omvärlden. Pratar om saker som bara rör oss. Vi skrattar och är bara så där nära som vi kan vara. Och just i den stunden önskar jag att allt bara kunde stå stilla. Att natten skulle bli oändligt lång och att allt skulle vara så där stilla och perfekt, bara lite lite längre. För det är just då som jag mår som allra bäst.

När tankarna får sitt eget liv.

När jag ligger för mig själv och ska sova så skenar tankarna iväg. Och jag kan inte hejda dom. "Vad håller jag på med? Skärp dig Chabo. Inte mår väl du dåligt? Ha? Det är bara något du har fått för dig. Sånt folk säger för att de är svaga. Du är inte sådan. Eller hur? Att äta antidepresiva, vilket påhitt! Se på dig själv. Du är fan patetisk. Bit ihop och lev som alla andra. Var glad, skratta. Njut av livet. Du är bara 21, det är nu livet är som roligast. Vänta du bara. Här ifrån går det bara utför... Så passa på och njut nu."

Lite fakta om depression.

Vi vet att just nu har cirka fem procent av vår befolkning i vuxen ålder en depressionssjukdom av sådan svårighetsgrad att hon eller han behöver hjälp från sjukvården. Risken för ett återfall i en ny depressiv episod är stor. Har man haft till exempel två episoder är risken för en tredje episod 75 procent.

Detta betyder att depressionsjukdomen idag är en av våra allra största folksjukdomar. Den är vanligare än diabetes som kräver insulinbehandling och högt blodtryck som kräver läkemedelsbehandling.

Det här förhållandet är emellertid ganska okänt både bland allmänheten och tyvärr även inom den medicinska yrkeskåren. Därför behövs mer uppmärksamhet kring detta område. Återkommande depressionssjukdom kan vara en livslång och livshotande sjukdom.

Det är här jag hör hemma.

Ibland frågar jag mig själv om vi lever ett "tråkigt" liv jag och Casper. Vi Jobbar/går i skolan, och efter det gör vi inte så mycket mer. Vi lagar mat tillsammans och är ute med vovven på långpromenader. Vi fikar och pratar om allt mellan himmel och jord. Vi åker hem till Caspers familj ibland på helgerna. Och sen ser vi fram emot fredagarna då vi lagar fredagsmidddag och myser framför Idol (fastän vi inte tycker att det är nått vidare bra), det hör liksom till.

Vi går inte ut och festar på samma sätt längre. Vi sitter inte och dricker en lördagkväll bara för att. Vi får inte ut något av att gå in på ett överfullt ställe och försöka se snygga och sexiga ut och dricka drinkar. Självklart är det kul, nångon gång ibland. Men jag känner inte för det längre. Och det känns som om vi har blivit "gamla i förtid". Men vi har haft det där livet både jag ock Casper. Och vi är färdiga med det. Man har festat och dragit hem folk man träffat på krogen. Man har dansat tills man däckat och kommit hem halv åtta på morgonen. Och just nu finner jag ingen glädje i det. Det känns bara jobbigt när jag tänker på det. Press och ångest. Ångest och press. Jag vet inte varför. Det bara känns så, och visst, det är lite tråkigt. Men varför pressa sig till något ångest laddat? Jag trivs ju med som vi har det nu. Vi är så kära och lyckliga att inget annat spelar någon roll. Men jag vet inte, man jämför sig väl med andra.

Sen har båda två haft det ganska knackigt hittills i livet, och vi har väl tvingats att växa upp tidigare på ett sätt jämför med många andra. Kanske har det med det att göra. Vad vet jag. Men ibland kan jag inte annat än att tycka att vi är lite tragiska. När vi sitter mitt emot varandra i köket med levande ljus och ugnsbakad falukorv och diskuterar vem som ska åka ut i Idol en fredags kväll. Men då slår det mig att vi är lyckliga. Lyckligare än många andra. Vi trivs i varandras sällskap och vi är bästa vänner. Jag skulle inte vilja spendera min kväll på något annat sätt. Och vad jag än gör tillsammans med honom så mår jag bra och känner mig levande.

Här är våran låt, och den säger allt.

Människan bredvid - Hur vi träffades

Hej på er bloggläsare.

Detta är mitt andra inlägg och för er som inte läste mitt första inlägg så kallas jag för Casper och är Chabos pojkvän. Jag bad er att skriva om vad ni ville att mina inlägg skall handla om vilket jag även ber er att göra i kommentars fältet på detta inlägget. Det är några som undrade hur jag och Chabo träffades. Så det hade jag tänkt att förklara lite kortfattat för er här. 

Jag läste för ett par år sedan ett program som heter sport management på Göteborgs uuniversitet och inriktade mig mot ledarskap. Min femte termin valde jag att läsa lite extra och det blev då pedagogik. De första dagarna valde jag att inte gå på föreläsningarna av olika anledningar, och när jag gick på min första lektion visade det sig att klassen hade delats in i grupper (seminariegrupper). Dessa grupper skulle hållas under hela terminen. Det visade sig då att en grupp med enbart tjejer kände att de behövde en medlem till - mig. Om det berodde på att de ville ha just mig i gruppen eller att de kände att gruppen faktiskt behövde förstärkas lär jag nog aldrig riktigt få reda på tror jag. I vilket fall så blev jag väldigt förtjust i en av tjejerna redan första dagen - Chabo. Efter ett par gånger började jag känna av att hon sände samma vibbar som mig. Det som var framför mig nu var två månader av flört och dejter, och ska jag vara ärlig så var faktiskt skolan riktigt rolig för en gångs skull. Efter en tenta fest vi hade följde jag med henne hem och har sedan dess stannat kvar och känt mig hemma hos henne. Ser nu fram emot ett liv ihop med Chabo där vi kommer uppleva allt man vill uppleva. 

//Casper

Tips på att komma ur dipparna?

Jag vet inte hur det är med er. Men jag har problem med att mitt humör går upp och med hela tiden. Ibland är jag jätte glad och allt känns kanon, och helt plötsligt vänder det och tårarna bränner och allt känns hopplöst. Och ofta för små och obetydliga saker. Det har väl visserligen med depressionen att göra. Men har ni några tips att dela med er av? Som kanske kan göra att man kan komma över och ur dipparna utan att behöva bli så ledsen och lägga massa energi på det? Någon som ar kommit längre än mig i sin psykiska hälsa?

Ps. Ingen lycka på katt fronten... Ds.

Kattjakt.

Jag är en obotlig djurvän. Jag älskar alla sorters djur så högt att det ibland gör ont i mig. Casper säger att han tror att jag var en hund i mitt förra liv för att jag pratar så med alla hundar jag möter. Hehe, vem vet. Det kanske är så. Jag känner i alla fall ett starkt band till hundar. Men i alla fall. Igår kväll gick jag förbi en av dom minsta kattungar jag någonsin sett helt själv ute i kylan. Och mitt hjärta började gråta av moderskänslor. Det är ju jättekallt ute! Så igår kväll lade jag timmar på att försöka få tag på min lille vän. Men misslyckades. Han är jätte rädd för människor. Men jag gav han skinka och frollik så han skulle ha något att äta. Så nu imorse gick jag och Casper förbi stället han gömde sig på. Och han satt kvar! Vi fick inte tag på honom idag heller. Och jag missade bussen..

Men jag tänker inte ge upp. Vi ska dit och försöka få tag på honom senare. Det är konstigt. För med såna här saker har jag all energi i världen. Men vad tror ni, klarar små kattungar vinterkylan helt själva?

Om psykologbesöket

Jag har glömt av att skriva om psykologbesöket i måndags. Jag fick ju min "bedömmnig" och det kändes jätte bra. Hon hade vrkligen lyssnat på det jag sagt och hon är inte det minsta dömmande. Hon är kanon. Hon frågade och var jätte noga med att påpeka att jag inte behövde fortsätta hos henne. Utan att jag kunde få någon annan om det inte kändes bra. Men jag känner mih bra bemött och tygg med henne, så jag valde att fortsätta.

Det var ett tungt samtal i måndags. Men det känns bra att höra någon annans tankar om det utifrån. Men jag ska dit nästa torsdag igen och då ska jag be henne om råd att förbättra min självkänsla och få bort skuld tänket jag har hela tiden. Så jag tror det här kommer bli kanon. Även om jag har mina dippar så känns det lite bättre nu när allt har kommit igång.

Jag skyller inte ifrån mig.

Jag hade slutat prata.
Jag var så van och stänga av.
Du frågade vem som förstört mig.
Och jag gav dig inget svar..

Högkänsliga personer - HSP

Jag fick ett tips av en tjej i kommenarsfälltet att läsa en artikel om högkänsliga personer (HSP). Det innebär att man har ett känsligare nervsystem än andra och tar därför in mycket mer än andra. Man har inget "skyddande filter". Jag kände igen mig till 110%, funderar på att köpa boken och läsa lite mer om att ha just en HSP-karraktär. Gå in och läs artikeln och säg vad ni tycker!


Det är ingen diagnos utan ett karaktärsdrag. Vissa föds med ett känsligare nervsystem, tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra, säger Ilse Sand, dansk psykoterapeut och teolog


– Högkänsliga har inget skyddande filter. Allt de upplever går rakt in. De har ofta låg självkänsla och höga krav på sig själva. I dag då stresstålighet och flexibilitet är nyckelord på arbetsmarknaden är det svårt att vara HSP.


http://mabra.com/kanslig-och-lattsarad-du-kan-vara-en-hsp/

Breakdown.

För några timmar sedan hade jag ett sånt där breakdown. Vi skulle gå och handla och började prata om pengar. Hur vi ska kunna spara för att åka utomlands och tatuera oss och liknande. Men med en gång känner jag mig attackerad och kritiserad. Fast Casper pratar om oss båda. Han blir frustrerad då jag börjar gråta och bollen är i rullning. 

Jag blir ledsen och skäms för att jag alltid gråter. Casper vill få mig och sluta varav han säger åt mig. Det gör det hela bättre för han vet om att jag alltid gråter. Jag försöker att inte prata med honom och bara gå tyst för att lägga all fokus på att sluta gråta. Det funkar inte. Casper blir frustrerad och jag vill förklara mig. Vi pratar i munnen på varandra. Ingen menar det som den andre verkar tro att man menar. Jag skäms, han blir arg. Jag drar mig undan. Han försöker stå på sig. Vi klarade upp det ganska snabbt. Han säger att han älskar mig och försöker förklara att han verkligen inte menade något illa med vad som nu kan ha upprört mig. Han ville bara att vi ska börja spara lite pengar. Jag lägger locket på.

När vi sedan kommer hem kan jag inte släppa det. Ångesten väller upp inom mig och jag klarar inte av känslan av skam, frustration, aggression och otillräcklighet. Jag bara orkar det inte. Jag vill inte känna att jag är en börda för honom eller att jag måste försöka vara nått jag inte är, i alla fall inte när det bara är han och jag. Han vet att jag gråter för allt. Jag orkar inte att han ska lägga så mycket vikt vid det varje gång. För det hjälper inte. Jag gör det ju inte för att jävlas eller för att han har sårat mig, eller vad man ska säga. Det bara kommer. För jag känner mig maktlös i en konflikt. Men det värsta av allt är känslan av att dra ner honom. Att jag hindrar honom från att ha ett bra liv. Jag älskar honom tusen gånger mer än vad jag älskar mig själv. Han är allt för mig. Skulle det innebära att jag får leva ett liv utan honom och att han därmed är lycklig, så får jag göra det. Och det här lyckades jag på något sätt få ur mig genom all gråt när vi hade kommit hem och det bröt ut.

Vi är inte perfekta någon av oss. Han är bestämd, och då blir jag svag och gråter. Och under ett sådan tillfälle då vi diskuterar i stundens hetta glömmer vi bort varandra under några sekunder. Och vi handlar inte som vi vet att vi behöver just nu. Jag vet att jag är krävande. Men jag vet också att Casper älskar mig över allt annat. Det är han och jag. Men fan vad hemskt det är med såna nedslag. Och det kommer så fort. För så konstiga saker. Jag hatar det. Jag vill bara få ordning på mina känslor!

Varför känner jag mig så här?

Jag vaknade med en olustig känsla i kroppen. Den smög sig på igår kväll. Magen gjorde ont och jag var rastlös i kroppen. Det är så svårt att förklara, jag vet inte om ni förstår. Men nu när jag sitter här så känner jag mig konstig i kroppen på nått sätt. Jag är rastlös och pirrig. Händerna är lite skakiga och jag vill bara göra något. Men jag vet inte vad och jag är samtidigt helt orkeslös i kroppen. Det är såna här saker jag undrar om de beror på depressionen, eller om det helt enkelt bara är så här jag fungerar..?

Att ha dålig självkänsla.

Något som jag brottas med dagligen är mitt dåliga självförtroende. Jag tror att folk umgås med mig för att de måste och för att de är artiga. Jag tror att Casper tycker att han ibland tagit på sig för mycket. Jag tror att mina föräldrar är besvikna. Jag tror att mina närmare vänner börjar se igenom mig. Jag tror att alla runt omkring mig ser hur annorlunda och hemsk jag är. Jag tycker inte att jag har och tillför något som någon annan inte har. Jag är inte snygg, jag är inte smart, jag är inte rolig, jag är inte rik, jag är inte bra på nån sport, jag är inte påläst. Tycker jag själv i alla fall. Och ifall folk ger mig komplimanger eller säger något snällt så rinner det bara av mig som vatten på en and.

Det är konstigt det där. Jag tillskriver mig själv ett så mycket bättre omdöme än alla andra. Jag tror eller litar inte på det någon anan än mig själv tycker när det kommer till mig själv. Men egentligen har ju de kanske både ett bättre perspektiv och ett renare perspektiv. Ändå tar jag inte till mig något av det de säger. Och det gör lite ont i mig. Jag vill tro på det som säger. För de skulle ju leda till att jag får en mycket bättre självkänsla och underlätta för mig på så många olika plan. Men som jag har det nu så litar jag inte på det någon säger. Och jag har otroligt svårt att ta komplimanger. Jag har även svårt att förstå om folk är ärliga eller om de är ironiska. Så det leder i sin tur att det blir ännu svårare.

Hade jag haft bättre självförtroende hade jag vågat vara mer ärlig. Jag hade haft lättare att träffa nya människor. Det hade varit enklare att prata inför folk. Jag hade vågat släppa människor närmare inpå livet. Jag hade kunnat slappna av mer och där med haft roligare. Jag hade trott mer på min förmåga och min faktiskt kunskap. Jag hade mått så mycket bättre. Det hade varit roligare att komma hem till min familj. Och jag hade varit stolt över mig själv på ett helt annat sätt...

Min mail.

Det är några av er som har velat ha mail-kontakt för att prata lite mer avskilt än i kommentarsfälltet. Självklart ska vi försöka ordna detta. Så om det är någon av er som vill fråga något, prata om något eller ha råd om något så hör av er vet jag.

endepression.live.se

Apropå något helt annat.

Något som inte kanske angår denna bloggen är att jag håller på att töja örat...Fan vad ont det gör. Jag tog en av min pojkväns gamla töjringar och körde i mitt eget lilla vanligt hål. Och OJ vad ont det gör. Det är så typiskt mig. Jag orkar aldrig vänta med något. Mitt tålamod är lika med noll. Och som ni ser på bilden går det inte jätte bra. Det har liksom tagit stopp... Får väl gå runt så där istället. Just my luck ;) En helt vanlig lördag i Chabos liv.

Depression och hösten.

Det skrivs och pratat mycket om att hösten är den värsta årstiden för de som är deprimerade. Det kanske stämmer? Jag känner dock ingen större skillnad. Men jag har letat reda på lite fakta om det.

Vid depression ändras ämnesomsättningen i hjärnan. Balansen mellan olika signalsubstanser som serotonin och noradrenalin förändras. Det är inte ovanligt att sjukdomen uppträder hos flera olika personer i samma släkt, det vill säga att sjukdomen till viss del har en ärftlig bakgrund.

Stora och svåra händelser i livet, årstidsväxlingar, vissa mediciner, missbruk av alkohol eller andra droger kan också påverka ämnesomsättningen. Antidepressiv medicin verkar genom att öka mängden serotonin och/eller noradrenalin i hjärnan.

En del depressioner har ett tydligt årstidsbundet förlopp, det vill säga de uppträder vanligen vid samma årstid - vanligen höst, vinter eller vår. I sådana fall talar man om Seasonal Affective Disorder (SAD), dvs årstidsrelaterad depression. Sjukdomen är mycket vanligare i länder med tydliga årstidsväxlingar och är praktiskt taget okänd söder om Medelhavet. Liten ljusmängd och låg temperatur kan vara en orsak till SAD.

http://www.netdoktor.se/depression/?_PageId=848

Oro.

Vaknade i natt av att jag hade svårt att andas och magen värkte. Trycket över bröstet skrämde mig. Jag började att analysera och panikartat försöka finna en anledning till att jag kände som jag gjorde, innan jag ens öppnat ögonen. Det är den oron som jag ständigt har i kroppen som tog över. Och panikångesten har ju liknande "symptom" så jag känner så väl igen det. Men, när jag fick upp ögonen märkte jag att våran lilla vovve låg på mitt bröst och sussade och tryckte nosen mot min hals. Komiskt. Men det är konstigt hur oron så fort tar över...

En fin dag.

Idag har det varit en bra dag. Jag har varit på väldigt bra humör och livet har känts lätt. Jag vet inte om det beror på att pappa var här ett par timmar i morse, men jag tenderar att bli på bra humör när jag träffar honom. Det har inte alltid varit så, tro mig. Men nu när jag flyttat hemifrån har vi fått mycket bättre kontakt (mina föräldrar är skilda), och han beter sig som den pappa jag aldrig haft. Kanske försöker han gottgöra det vi förlorat, eller kanske känns det lättare nu när jag är vuxen. Vad vet jag. Jag är glad i alla fall. Vi är väldigt lika och och min käre far.

Det är så underbart att känna sig så där lätt i kroppen och sinnet. Världen känns enkel och glad. Mer människor än vanligt ler åt en. Och man känner sig lite finare än annars. Jag undrar om det är så man känner sig om man blir fri från sin depression?

Frågestund.

Har du skrivit några dikter?

- Nej det har jag inte. Men kanske skulle försöka mig på det?


Jag har själv, enligt läkare panikångest. Skulle vara kul om du ville skriva lite om hur du blir och känner dig när du får panikattacker eller bara hur du mår när du har panikångest?


- Ja du, det där med panikångest är svårt att förklara. Jag kan känna hur det är på väg. Jag börjar andas fortare och fortare. Det kryper i kroppen på mig, jag är nervös och orolig. Tillsynes utan anledning. Helt plötsligt eskalerar det. Jag får ont i bröstet och svårt att andas. Det känns som om någon står på mig. Jag bli yr i huvudet och rädd för vad som händer med mig. Det sticker i armarna och händerna och ibland domnar benen bort. Jag kurar ihop mig till en liten boll och bara hoppas att jag ska dö och att det ska gå fort. När det väl eskalerat går det inte att stoppa. Det är bara att rida ut stormen. Men om Casper min pojkvän hinner se vad som händer så hämtar han isbitar och morot/äpple/potatis/knäckebröd (något som knastrar när man tuggar). Detta för att om hjärnan få sätta igång ett annat sinne som hörsel och känsel 
så kan man bryta fokuset på allt det konstiga som händer med kroppen.


Under perioder kan jag inte gråta och det är väldigt jobbigt, det är en sådan period nu. Jag skulle nästan behöva tips på hur man får ur sig några tårar.


- Lyssna på någon låt som berör dig, se på någon sorglig film, tänk på det som gör dig ledsen, prata om det med någon och försök förklara hur du mår. Det spelar liksom ingen roll hur du börjar gråta. Huvudsaken är väl att du ska få ur dig det. Att låssa på spärren eller vad man ska säga. Testa lite saker och se vad som funkar för dig.


Jag är 15 år, har 4 diagnoser Adhd Depression Autism och Koncentrationssvårigheter. Går just nu inte i någon skola eftersom jag ska byta nästa termin, går just nu första terminen i 9an men ska gå om halva 8an och hela 9an. Har gått hemma i 5 veckor typ, har ingenting o göra hemma, ingen att umgås med eftersom alla typ tar avstånd från mig och jag blir irriterad så lätt på saker. Jag börjar få panik, för varje dag går jag runt hemma och undrar vad jag ska göra med mitt liv, och jag vill verkligen verkligen åka utomlands men vi har inga pengar, jag vill åka till stockholm men vi har inga pengar, alltså allting kostar pengar som jag vill göra. Vad ska jag göra med mitt liv? :( Har inga vänner kvar...


- Om du vill åka utomlands men inte har pengar så skulle jag föreslå att du åker som volontär. Då får du resa och boende betalt. Du kommer bort från vardagen och träffar nya människor. Sen tycker jag att verkligen att du måste komma ut ur huset! Du måste får något att göra på dagarna. Annars kommer du gå sönder. Ingen människa mår bra av att sitta hemma isolerad. Så kanske vore det bra att åka iväg som volontär någon stans? Sen tror jag det vore bra för dig att prata med någon om du inte redan gör det. Tro mig, det hjälper, och det är jätte skönt.    

"Frågestund"

Ja, jag var ju som sagt på mitt andra psykologbesök idag. Och det kändes kanon. Vi klickar på något sätt hon och jag. Och det känns som om hon förstår varför jag är där. Hon är inte det minsta dömande eller översittare. Hon får mig att känna mig så trygg, och orden bara flödar. Konstigt nog. Jag trodde det skulle vara jätte svårt och krångligt att veta avd man ska prata om. Men jag sa det till henne. Jag vet inte varför jag är här riktigt eller vad det är som gör att jag mår dåligt. Så därför vet jag inte vad det är jag "behöver" prata om. Och det förstod hon precis.

Men vi fortsatte som sagt på själva intervjun om barndomen, skolan, pubertet, sexualitet och lite sådant. Och nästa gång får jag se vad hon kommit fram till. Det ska bli jätte spännande.

Jag ställde ju frågan här om dagen vad ni ville att jag skulle ta upp i bloggen. Och några ville ha någon form av frågestund. Så varför inte! Skriv ner precis vad som helst så får vi se om jag kan svara på det. Ni har tills i övermorgon på er :) 

På bussen påväg till skolan.

Sitter på bussen från psykologen. Och jag kommer på mig själv med att sitta och småle för mig själv. Det känns så bra efter att jag varit där. Trots att jag gråter och pratar om allt som är jobbigt. Men hon förstår på något sätt. Ja hon är jätte bra. Men jag skriver mer när jag kommer hem i eftermiddag. Ha en bra dag så länge.

Att styras av dåligt samvete

Ska till psykologen i morgon morgon. Det känns både skönt och lite oroande. Det gick så bra sist gång, men ändå så är jag nervös. För vad vet jag inte riktigt. Är nervös väldigt ofta nu för tiden så jag reagerar inte över orsaken längre. Men jag kände att vi klickade på något sätt. Det var så avslappnat. Och hon styr samtalen nu i början som en slags intervju om mitt liv. Så jag behöver inte känns någon press att veta vad jag ska prata om. För det är det jag känner att jag inte har. Jag vet inte vad jag ska ta upp? Jag vet ju inte riktigt varför jag mår dåligt. Och jag är så rädd att snacka skit om något och att hon ska få en förutfattad mening om dem jag pratar om. Jag är jätte rädd för det. Och det pratade vi faktiskt om förra gången. Så det kändes riktigt skönt. För jag vill inte lägga skulden på någon annan eller vad man ska säga. Nej fy, dålig samvete styr mitt liv just nu...

Allt jag gör kretsar runt att inte göra någon illa eller stött. Jag vill vara alla till lags och få alla att må bra. Gör jag något för min egen "vinning" så får jag dåligt samvete. Tänker jag en dålig tanke så får jag dåligt samvete. Vill jag äta fisk och Casper egentligen vill äta kött får jag dåligt samvete. Och jag orkar inte med det längre. Det tar så mycket energi, och jag känner mig som en hemsk människa...

Vad ska man göra när man gråter hela tiden?

Jag har fått en kommentar från en tjej som berättar hur hon låser in sig på toaletten för att gråta. Hon frågade om jag hade nått tips på vad hon skulle göra. Här är ett försök till ett svar.

Jag vet hur det är att gråta mycket. Det är hemskt. Men har du någon aning om varför du gråter? Utlöses det vid något speciellt tillfälle eller är det bara som att det "väller över" titt som tätt? Jag har tyvärr inga konkreta råd jag kan ge dig. Jag befinner mig själv där fortfarande, att jag gråter utan synlig anledning och riktigt ofta. Man känner sig så patetiskt på något sätt. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Det bara kommer. Men det som jag kan ge som råd är att du ska släppa ut det. Det är okej att gråta. När man väl gråtit så får man ett lugnt i kroppen. Jag tror själv på att man måste "släppa ut det", annars finns det kvar inne i kroppen och gör ont. Så försök och inse att det är okej att gråta, för om man kan med att gråta så är det en form utav hälsotecken. Det visar att du är i kontakt med ditt inre och dina känslor. Så det är "bra", på något sätt.

Det finns inte mycket mer jag kan säga, efter som jag som sagt själv befinner mig där just nu. Men det kanske finns någon annan där ute som har något bra tips?

Vad vill ni läsa om?

Jag tänkte bara höra om det är något speciellt ni vill att jag ska ta upp? Eller om ni vill att vi gör någon slags "frågestund"? Så ni kan väl lämna en kommentar och ge förslag på vad ni vill att jag ska ta upp här näst. För bloggen ska ju lika mycket finnas för eran skull, som för min. Så lämna en liten kommentar om vad ni skulle vilja läsa om :)

På en bänk i solskenet.

Just nu sitter jag i solen utanför Hemköp och väntar på att Casper ska komma ut med lite fika. Sen ska vi hem och sätta på lite kaffe och bara njuta av att vi är lediga och inte har ett dugg att göra. Ingen stress, ingen press. Det är i sånna här stunder allt känns lite bättre än annars.

Med lyckan mitt i sorgen

"Sånna som vi med lyckan mitt i sorgen".  Det stämmer så himla bra, och det låter så otroligt vackert. För det är precis så jag känner. Jag har aldrig trott eller påstått att jag mått sämre än någon annan. Jag trodde att det var så här man mådde, efter som jag alltid känt mig sådan. Att that's life liksom. Men uppenbarligen behöver det inte vara så. Man kan få ett mycket jämnare humör. Slippa alla störtfall ner med ansiktet före ner i backen. Man kan slippa hetsa upp sig för små saker. Slippa att känna en ständig oro. Man kan tycka bra om sig själv och vara nöjd med den man är. Man kan slippa hemska "fantasier" och annat dumt. Eller att vara konstant trött och utmattad. Panikångesten går att behandla och allt kan faktiskt bli lite bättre.

Men mitt uppe i allt tråkigt så kommer det stunder så man mår så himla bra. Livet ler mot en och man känner sig lätt i kroppen. Problemen finns bara i periferin. Små och suddiga. Och just där och då är man som mest lycklig. Lycklig och förälskad i livet.

"Är du frisk för övrigt?"

Tandläkarbesöket gick bra! Så nu är två STORA orosmoment borta. Tandläkaren och tentan. Jag är så trött att jag känner för att sova bort ett dygn. Men det är skola i morgon igen. Juridik-kursen börjar. Tungt.

Mamma, hennes väninna och min syster var här idag (mamma skulle med till tandläkaren..). Så efter tandläkaren och ett pass i skolan strosade vi runt på stan. Och jag märkte hur mycket jag saknar min syster. Vi ses ju inte lika ofta nu när det är tre timmars bilresa mellan oss. Men jag hoppas vid gud att hon flyttar hit när hon tagit studenten. För jag saknar henne så mycket. Vi har så himla kul tillsammans och jag älskar henne så det gör ont.

När vi satt inne hos tandläkaren, jag, mamma och Casper frågor hon lite allmänna frågor. Däribland "Äter du någon medicin? Är du frisk för övrigt?" Tankarna snurrade i huvudet på mig. Frisk? Klart jag är frisk. Eller? Shit, jag är ju deprimerad. Jag äter ju antidepressiva. Bör jag nämna det? Nej det kan jag ju inte, mamma sitter bredvid..?! Men ändå, jag måste ju få det sagt. Så när jag ska röntgas så ber jag sköterskan stänga dörren en stund när de andra står utanför. Jag visar snabbt att jag äter antidepressiva och att mamma inte vet om det. Hon sa att det var bra att jag sa det och att hon förstod att jag ville hålla det för mig själv. Hon hade frågat för att det har med bieffekter och så att göra. Som bland annat muntorrhet. Men där var ett typiskt exempel på hur snabbt och oväntat man kan hamna i ett pressat läge.

Sitter hemma i sängen.....

Det blev ingen tentaöl. Överraskad någon? Inte jag.. Fan, vad trött jag blir på mig själv ibland. Det är som att min kropp automatiskt börjar må dåligt när jag ska göra något som äjag egentligen tycker är lite jobbigt. Jag hade bestämt mig för att gå, men när jag väl är hemma börjar jag må illa och jag är dödstrött. Nästan som om jag vore bakfull? Så jäkla knepigt.

Men men. I morgon vid 11 så väntar ett besök hos tandläkaren, vilket inte är vidare kul för någon med tandläkarskräck. Det är bland det värsta jag vet. Vet inte varför, men jag mår jätte dåligt bara av tanken att gå dit. Mamma kommer hit för att följa med och Casper ska naturligtvis också med. Så vi blir ett helt gäng. Jag har även fått dem att skriva in att jag är tandvårdsrädd som de så fint kallar det, eftersom att det är första gången hos den här tandläkaren. Men nu vill jag bara att det ska vara över så att jag kan lägga det bakom mig. Det har varit så mycket olika orosmomemt nu under en kort tid. Jag vill bara kunna slappna av lite!

Tenta och tentaöl.

Sitter på bussen påväg hem från stan. Vi hade tentan vid åtta i morse och jag var klart vid halv elva. Så nu är den över. Borta. Finito. Och jag känner mig så mycket lättare i sinnet. Nu hoppas jag bara att jag får godkänt. Sen är det en mindre sak att oroa sig över.

Vi har varit och käkat och så efter tentan och de andra ville ha med mig på tentaölen ikväll, men det är ju ett typiskt exempel på sånt som jag tycker är lite jobbigt just nu. Dricka alkohol och umgås med massa folk på en otrygg plats. Men då sa en av tjejerna jag berättat för hur jag mår, att jag kunde ta med Casper för hennes kille skulle med. Och om jag ändå inte var säker så kunde jag ringa henne så skulle hon hjälpa mig att komma iväg. Och det känns så himla bra att dom bryr sig. Det känns så mycket lättere. Så det blir nog tentaöl ändå ikväll...

Några symptom på depression

Psykiska symptom

• kontinuerlig nedstämdhet
• låg självkänsla
• gråtmildhet
• skuldkänslor
• intolerans gentemot andra
• dålig motivation
• bristande intresse
• glädjelöshet
• irritabilitet
• hopplöshet
• hjälplöshet
• självmordstankar
• tankar om att skada någon annan, t ex ett barn
• minskad sexlust
• känsla av att må sämre med en gång på morgonen
• ångest
• tvångsmässig oro, tvångshandlingar, tvångstankar, grubblerier
• svårigheter att fatta beslut
• oro över ett barn

Fysiska symptom

• långsamma rörelser
• sömnstörningar
• långsamt tal
• förändrad aptit(vanligtvis minskad men ibland ökad)
• viktförändring (vanligtvis minskad men ibland ökad)
• värk och smärta
• brist på energi
• förstoppning
• menstruationsrubbningar
• bristande sexuellt intresse
• multipla fysiska symptom

Sociala symptom

• försämrad arbetsförmåga
• färre sociala aktiviteter
• färre hobbys och intressen
• färre kamratkontakter
• svårigheter i hemmet

Men tänk på att det är normalt att vara nere ibland. Det är när det börjar bli långvarigt och försvåra det dagliga livet det kan röra sig om en depression eller liknande.