"Bot" mot panikångest.

Wow säger jag bara. Tack för att ni är så öppna och ärliga. Fick en oerhörd respons på mitt inlägg igår om panikångest. Missförstå mig inte nu, men det känns skönt att läsa om era erfarenheter och hur ni upplever det hela. Panikångest är ingen enkel sak. Det är nog ganska svårt att förstå och få grepp om ifall man inte har haft det själv.

Men jag har i alla fall under årens lopp kommit underfund med lite olika knep som funkar för att bryta panikångesten när man väl känner att den är på väg. Till en början gick jag alltid ut. Jag satte mig på trappan mitt i natten i bara trosor och t-shirt. Kylan fick mig att lugna ner mig. Men då visste jag inte att det var panikångest det rörde sig om. Och det kom alltid på kvällar och nätter. Men under den tiden hade jag en väldigt nära killkompis och jag ringde alltid honom när det var något. Jag var 15, och han 16. Men trots det tog han bilen mitt i natten hem till mig (vi bodde på landet, men det är inte okej att köra utan körkort för det. Men vi var unga och dumma och han räddade mig från ensamheten och rädslan) och satt och höll om mig i timmar om det så krävdes. Jag hyperventilerade och grät. Jag förklarade att jag trodde att jag höll på att kvävas.

Idag vet jag vad det var. Inte han tyvärr. Men vi har återfått kontakten sen i julas och det är underbart. Så någon dag ska han få veta. Och då även hur mycket han betydde och betyder för mig. Men det hoppas jag han vet.

Men men, tillbaka till mina "tips". Jag har läst mig till och hört människor berätta om att det som ska hjälpa bäst är att få kroppen och hjärnan att bryta tanken (snap out of it) och känslan man får. Detta genom att aktivera andra sinnen. Så som lukten, smaken, hörsen, känseln. Det kan du göra genom att gå ut och bli nedkyld. Äta knäckebröd, rå potatis eller morot (det knaprar så hörsel aktiveras och smaken sätts igång). Håll i en isbit eller något annat fryst. Lukta på något starkt. Ja vad som helst som får hjärnan att fokusera på annat. Jag brukar kombinera att hålla i isbitar och äta till exempel morot. Och det hjälper mig oftast att komma ur det. Casper ber mig att andas lugnt och får mig att äta. Och låter mig sedan hållas för mig själv. Han lämnar mig aldrig utan sitter med med mig och väntar. Det betyder så mycket att inte känna sig trängt eller pressad att lugna ner sig, men ändå inte känna sig ensam.

Det har  funkat för mig i alla fall. Och medicinen och terapin hjälper naturligtvis också. Men dessa enkla saker gör mig lite tryggare och lugnare. Jag vet nu att det finns saker som hjälper och kan få det att försvinna innan det rikligt brutit ut. Kanske kan det här ge er samma trygghet?

Har du panikångest?

Jag har funderat lite på det här med panikångest. Jag har läst om det på nätet och haft endel föreläsningar om det. Men det känns ändå som jag inte förstår riktigt hur det är. Jaga har det ju själv, men jag undrar hur det är för andra. Om det känns på samma sätt liksom.

För när jag får det så börjar det med att jag får hjärtklappning och jag får svårt att andas. Jag börjar hyperventilera och vanligtvis kommer tårarna då. Det börjar spirra i armarna och händerna och jag blir oerhört yr i huvudet. Det känns som om någon står på bröstet och hoppar och jag är säker på att jag kommer svimma eller ramla ihop i något slags anfall. Ångesten är på topp. Är inte det härligt? Casper kan försöka tala lugnt med och säga saker som "andas lugnare, det är ingen fara". Men jag blir så himla frustrerad när han säger så. För det är inte lugnt, det är visst fara. För jag kan inte andas! Jag känner inte mina händer. Även om jag egentligen vet att det är hjärnan som spelar mig ett spratt. Men inte just där och då. För just där och då är det verkligt. Jag kan inte andas.

Men sedan jag började med mina antidepressiva har jag knappt fått ett "anfall". Och det är helt fantastiskt.

Men jag funderar på hur det känns för andra.Om ni har erfarenhet av panikångest, kan ni inte dela med er lite av era erfarenheter? Så att vi kan öka kunskapen.

Utom räckhåll för vardagsstress

Sitter ute i stugan med kusiner och grillar, äter ostmackor och spelar fotboll med en sten på isen. Just nu mår jag bra.

Dop och släktkalas.

Just nu sitter jag i mitt flick rum hemma hos mamma. Det blev en snabbvisit hem över helgen. Vi har varit på dop idag, så jag har träffat massa släkt. Vilket var helt okej. Kul och träffa dem jag inte sett på länge. Men det roligaste är ändå att träffa alla barnen. Kusiner och kusinbarn. Underbart. Och att gå runt och bära på minstingen som är två månader (han som döptes) gjorde mig aningens barnsugen.

Jag har kommit in i en period av trötthet igen. Vilket är så jävla segt... Men att komma hem och träffa lite vänner och så har gjort mig gott. Jag behövde det kände jag. Men annars mår jag ganska bra. Medicinen gör mig lite avtrubbad ibland bara känns det som. Men men, that's life.

Hur har ni det i vinterkylan då? Tell me :)

När gjorde du senast något ENBART för din egen skull?

Idag gjorde jag någonting bara för mig själv. Något som ingen annan hade fått mig att göra eller övertalat mig till. Det var inte för att göra någon tillags eller för att "se bra ut utåt". Nej. Det vara bara för min egen skull. Jag gick på invigningen av Clarion Post Hotel. Det var bland annat Timbuktu, Fibes, Oh Fibes, Tove Styrke och Danny som uppträdde och det var riktigt bra.

Casper orkade inte följa med, han var seg efter jobbet och det var grymt kallt ute. Så han ville inte. När jag sen satt på vagnen hem så tänkte jag att va fasen, jag stannar hemma jag med. Det är kallt och kommer säkert inte ens vara bra. Jag övertalade alltså mig själv att jag inte ville gå. Men när jag kom hem så slog det mig. Varför kan jag inte göra det för min egen skull? Vill inte Casper med så spelar väl inte det någon roll? Jag är vuxen, och jag klarar mig själv. Så jag klädde på mig och gick iväg. Själv. Ensam. Något som egentligen är hemskt skrämmande i mina ögon. Och det kändes hur bra som helst. Jag klarade mig hur bra som helst. Så varför ska jag kompromissa och leva efter vad andra tycker och vill? Det var väldigt väldigt väldigt längesedan jag verkligen gjorde något sådant här. Och jag är riktigt stolt över mig själv. Och Casper med. Just nu känner jag mig grymt stark.

Dags att börja träna igen.

Idag har jag varit hos psykologen och tränat. Produktiv dag. Jag försöker med hjälp av en kompis att ta tag i träningen igen. Vilket kommer vara bra för både ryggen och psyket. För som ni vet har jag kronsik värk (eller vad man ska kalla det) i ryggen, och har haft under många år. Och det går tyvärr inte att "fixa". Och jag tror att det har bidragit till att jag börjat må dåligt. Men träning hjälper. Så nu ska jag försöka släppa lös lite endorfiner och återfå mina muskler. Och kanske bli lite gladare på kuppen.

Varför drabbas fler kvinnor av ohälsa?

Idag hade vi en föreläsning om ungdomar. Och vi kom in på depression och hur många som äter antidepressiva. Och det visade sig att det är dubbelt så många tjejer som killar som gör det. Oavsett åldersgrupp (i alla fall enligt den statistiken). Det är ganska skrämmande. Vad är det som gör att tjejer mår sämre? Eller gör vi verkligen det? Jag tror personligen att mycket ligger i diskurserna kring killar och tjejer. Det är mer accepterat att en tjej mår dåligt än att en kille gör det. Men samtidigt tycker jag att det är bullshit. För inte fan är det accepterat bland mina nära att tjejer mår dåligt. I alla fall inte tjejer inom vår familj. Så jag känner inte att det är speciellt accepterat.

Vi tog även upp att det kunde bero på att det under en lång tid har varit mannen som varit normen och kvinnan har sets som underordnad och svagare. Att kvinnor därför har blivit i präntade att de är svagare och vekare. Att det är därför vi "inbillar" oss att vi blir dåliga. Snacka om att jag satt och var irriterad när den diskussionen gick... För det tror jag inte ett skit på. Det är bara nått som är enkelt att skylla på. Visst kan det säkert stämma i vissa fall där en tjej blivit nedtryckt sedan hon var liten och tror att hon verkligen är så svag. Men då kanske hon faktiskt har någonting att må dåligt över?

Men sedan när jag träffade Casper så var det helt okej. Och inget konstigt med det. Men det var inte heller något som bara tjejer var. Utan killar kunde även drabbas lika hårt och lätt. Kanske kan det då bero på hur mycket man varit med om själv? De vet hur det är att må dåligt och vet därför att det inte är något som drabbar en efter kön. Men jag tänkte höra vad ni har för tankar kring det hela. Hur tror ni det kommer sig att det är kvinnor som är mer drabbade av ohälsa (men ändå enligt statistik lever längre än män)? Mår killar kanske lika dåligt? Är det medfött att vi är svagare? Tankar? :)

Gå-ut-ångest

Dåligt uppdatering, jag vet.

Vi var faktiskt ute i fredag, jag och Casper. En kompis till mig frågade om jag inte ville med ut på fredagen. Och visst lät det jätte kul! De hade fått inbjudningar till en bra klubb här i Göteborg och vi skulle dit på förfest och drinkar vid 11. Men när jag var på väg hem från skolan efter att vi hade prata om det så kommer ångesten. Då börjar jag fundera på allt igen. Jag måste vara glad, träffa massa folk, se bra ut, vara glad och taggad, folk kommer vara påverkade, det kan bli bråk och så vidare. Ibland när jag går ut så får jag liksom panik och bara vill hem. Jag vet inte varför. Jag blir orolig och nervös och känner mig oerhört otrygg och utsatt på något vänster.

Men innerst inne vill jag inget hellre än att gå ut. Jag vet ju hur kul jag brukar ha. Och hur mycket jag gillar att dansa och klä upp mig. Men ångesten och oron tar liksom över. Men med Casper stöttande ord så kom vi iväg. Och det är som han säger. Det hjälper mig oerhört när jag väl kommer iväg ut. Jag inser att det inte är så farligt, utan det är faktiskt kul. Jag får tänka på annat en stund och bara ha kul. Visst blir jag orolig ibland under kvällen, men jag börjar faktiskt lära mig att skaka av mig det. Så vi hade en väldigt bra kväll med trevligt folk. Tack för det.

Jag visar liksom för mig själv att jag faktiskt kan må bättre. Om man pressar sig lite och gör saker man egentligen inte vill. Och det är ju lite det som är grejen med en depression, att man inte längre har ork och lust att hitta på saker. Utan att livet känns för jobbigt för det. Men när man väl pressar sig så blir det faktiskt oftast väldigt bra.

Nej, nu ska vi laga lite söndagsmiddag, kyckling och klyftpotatis. Hur har eran helg varit? Någon som känner igen sig i min "gå-ut-ångest"?

Hur känns din elefant?

Jag läste precis en intressant artikel om depression, och hur det är en vanlig svensk folksjukdom. De hade med ett underbart exempel i form av en "historia" på hur det kan komma sig att alla har olika förklaringar på sjukdommen. Läkare har en, biologer har en, sociologer en, och psykologer en annan. De har olika utgångspunkter allihopa. Men jag tycker sagan stämmer så bra.
-------------------------------------------------------------------------

Många olika förklaringar

En depression kan vara en reaktion på en svår förlust. Men oftast är skälet mindre tydligt, och det finns många olika förklaringar.
Psykoanalytiker talar om en bakomliggande psykisk konflikt, inlärningspsykologer finner förklaringen i samspelet mellan individ och miljö, och medicinare pekar på en obalans bland hjärnans signalsubstanser eller kroppens stresshormoner.

Olika utgångspunkter

– Ibland påminns jag om historien om de tre blinda männen som träffat en elefant. Den som rört vid snabeln säger att elefanten är som en orm, den som tagit på benet förklarar att elefanten är som ett träd, och den som rört vid svansen hävdar att elefanten är som ett rep.
Vi forskare arbetar också utifrån våra egna utgångspunkter, och därför är det värdefullt att lära sig vad andra på fältet håller på med, säger psykologen Rachel Maddux (intervjuad i artikeln ”Det går att påverka depressiv läggning”).

-------------------------------------------------------------------------

Jag känner att det kan vara lite så med själva depressionen med. Man har känt olika delar av den, därför upplever vi den olika. Men det finns liknande dra. Alla är vi olika, därför påverkas vi på olika sätt. Vi har inte samma bagage med oss i våra "livsryggsäckar" (eller vad jag nu ska kalla det, det lät så himla klyschigt). Därför upplever vi saker annorlunda.

Människor som har varit med om mycket svårt i livet kanske påverkas starkare och lättare av vissa saker. Någon kanske flyger i taket för vad i någon annans ögon ser ut som en skitsak. Andra kanske inte berörs av motgång alls. Alla är vi olika. Och det är okej.

Resten av artikeln ligger ute på http://www.vetenskaphalsa.se/

Panik utan medicin.

Jo, jag nämnde ju igår att jag har mått ganska bra nu det senaste. Det har hållit i sig i snart över en vecka(!). Utom ett litet nederlag dagen innan tentan (naturligtvis).

Jag vaknade på morgonen och hade ett lugn i kroppen. Jag hade gått upp i god tid och hade bra tid på mig innan jag skulle till skolan och plugga. Ingen stress - skönt. Jag myste lite med vovven, satter på tv'n för att få lite hemtrevligt ljud från nyhetsmorgon och gick ut för att koka lite kaffe. Jag plockade ner tabletterna från fläkten när det slår mig: Jag tog den sista igår, har jag mer kvar?? Och naturligtvis hade jag inte det. Och läkarens ord ekade i mitt huvud: Det är noga att du tar alla tabletter och inte missar någon, du tillför substanser till hjärnan vet du. Shit shit shit. Och den här gången hade de sagt att var jag tvungen att träffa en läkare innan dom skrev ut nya. En lördag? Ha? Nopp, ingen ville jobba då tydligen.

Paniken spred sig så oerhört snabbt i kroppen. Det var helt sjukt. Det var lördag, jag skulle inte komma få nya antidepressiva förres på måndag. Och jag hade tenta dagen efter.... Jag ringde olika vårdcentraler för att ta reda på vad jag skulle göra. För till råga på allt har vi ju flyttat från Mölndal kommun till Göteborg. Så vart skulle jag vända mig? Jag är ju inte skriven där längre. Mölndal hade inte öppet och jag fick inte tag på någon. Jag tyckte att jag hade testat allt. Och inte kunde jag ta upp telefonen och ringa mamma heller. Casper var på jobbet och jag var lämnad ensam åt panikångest som smög sig på.

Jag hittade i alla fall en vårdcentral som hade drop-in tider under helgen så jag begav mig dit. På vägen ringde jag Caspers storasyster som även hon har varit deprimerad för att få råd. Jag var tvungen att prata med någon. Men tillslut svarade Casper och han försökte med ens lugna ner mig och få ner mig på jorden igen. Det låter inte så farligt när jag berättar det så här. Men det var fruktansvärt. Det var helt fel tidpunkt. All stress inför tentan och det var lördag och jag var ensam. Men jag ringde i alla fall till apoteket på hans förslag för att se om jag hade något recept kvar (vilket jag helt hade förträngt, allt var ju kaos i min hjärna). Jag satt i kö i 35 minuter men kom ändå inte fram. Så under tiden hade Casper varit inne på ett apotek och kollat upp det. Och visst hade jag kvar en omgång att hämta ut. Men då till nästa problem. Vi hade ju inga pengar. Jag hade glömt bort att lämna studieförsäkran, så inga pengar...

Fuck fuck fuck. Vid det här laget var jag nära att brista. Tårarna rann och jag kunde knappt prata. Det var svårt att andas och jag blev bara mer och mer skakig i händerna. Hur mycket kan krångla på en gång? Men det löste sig det med är klart. Så jag fick mina tabletter och ingen världskatastrof uppstod. Trots min absoluta säkerhet. 

Men tänk er den paniken. Jag skulle inte komma att få min medicin. Min "psykmedicin". Jag var säker på att jag skulle bli galen under helgen utan den. Må så dåligt att jag skulle hoppa från en bro eller något liknade. Jag vet att det inte är så farligt. Men i min värld var det de. Och jag hade säkert inbillat mig att jag hade mått askasst om det blivit så. Hjärnan kan spela en spel alltså. Sen var jag säker på att det skulle göra så att jag skulle köra på tentan också. Ja herre gud, tänka vad man ska jaga upp sig. Det låter löjligt, jag vet. Men den paniken. Ja den är obeskrivlig. 

Jag kan slåss för mig igen.

Jag tänkte bara beträtta för er om en dröm jag hade för någon natt sedan. Som ni vet drömmer jag ofta om att jag behöver försvara mig och slåss på olika sätt i mina drömmar. Men att mina armar slutar att fungera. De liksom hänger utefter sidorna som döda fiskar. Jag slänger med kroppen och axlarna för att få dem att röra sig. Jag måste försvara mig! Jag måste slå tillbaka! (Jag har hållt på mycket med boxning i olika former, så jag vet hur man slåss. Så därav "inspirationen" till drömmarna skulle jag tro.)

Men nu i förrgår drömde jag att jag kunde slå tillbaka. Det var två personer, en åt gången, som var elaka på något sätt. De slåg mig inte eller så, men jag ville slå dem för att visa att så gör man inte. Du sätter dig inte på mig. Så är det bara. Och jag kunde slå dem! Mina armar fungerade och jag kunde stå upp för mig själv igen. Jag svingade som aldrig förr och det gav resultat. Inga blodiga scener, nej nej. Utan de gav sig bara. Äntligen! Det kändes så skönt när jag vaknade. Så lättad. Det här har pågått så länge. Jag drömmer det i stor sett varje natt. Det bara utspelar sig på olika sätt. Att jag inte kan röra armarna. Eller att jag faktiskt kan slåss, men mina slag är som luft. Det är som om jag vore gjort av bomull. Det gör inte det minsta effekt. Förutom inatt. Tack och lov.
Det har känts lite som om det återspeglar hur jag känner mig. Att jag aldrig kan försvara mig mot allt det onda. Kroppen bara ger vika och allt det onda kommer åt mig. Men inte den natten. Nej, då jäklar fungerade jag som jag skulle. Kanske är det ett tecken på att jag faktiskt börjar må lite bätte? För så är det faktiskt, sedan förra psykolobesöket har jag faktiskt mått bra. Utom en liten händelse dagen innan tentan. Men det tar vi imorgon.

Att suga åt sig näringen.

Jag har sedan jag var hos psykologen faktiskt varit på ganska bra humör. Och mått bra. Så det tar jag verkligen tillvara på. Eller försöker i alla fall. Det behövs nu när jag håller på med tentaplugg. Vi sitter liksom 9-19 varje dag. Det är så sjukt påfrestande och det är så himla svårt. Jag mådde verkligen fruktansvärt innan jag gick till psykologen i tisdags. Jag orkade inte mer. Allt kändes hopplöst och fruktansvärt. Magen värkte och jag mådde konstant illa. Jag kunde knappt äta och var ständigt trött och ångesten växte. Fan säger jag bara. Inte nog med att det är jobbigt i vanliga fall med tentor, när man är frisk och "normal". Nej, testa det när ni är inne i en depression och har ångest! Ingen höjdare vill jag lova. Men det går.

Men som sagt. Mår lite bättre nu och känner att jag kan tackla det hela på ett bra sätt. Men om jag känner mig själv rätt så kommer det vända ganska snart. Men för en gångs skull ska jag försöka ta vara på lugnet och glädjen, istället för att tänka framåt till det dåliga, och på så sätt redan befinna mig där mentalt. Nej! Inte den här gången. Nu ska jag låta mig suga åt mig näringen i det goda som min psykolog försöker få mig att kunna göra. Och på så sätt få energi att orka bättre.

Att inte vara älskvärd.

Dåligt uppdaterande på grund av tentan (jag har inget socialt liv nu what so ever...).

Men jag har i vilket fall varit hos psykologen idag. Skönt att komma dit igen. Det känns att det börjar ge något nu. Hon börjar känna mig och mina problem och funderingar. Hon kan lägga ihop ett och ett och ge min något form utav "svar". Och det känns väldigt bra.

Idag kom vi in på och pratade om att jag känt att jag inte varit älskad utav mina föräldrar som barn (det var inget jag direkt visste om att jag tänkte). Det kanske beroende på skilsmässan, men även på grund utav min pappa vid ett tillfälle sagt att han inte ville ha mig som sin dotter längre. Att jag skulle glömma bort att han fanns och sluta se honom som min pappa. Han ville inte ha mig i sitt liv längre. Allt för att jag försökte säga att jag inte hade så kul när vi var och hälsade på honom. Han låtsades som ingenting nästa gång vi sågs, och jag gjorde då det samma. Vi har aldrig pratat om det sedan dess. Men idag har vi en jätte bra kontakt, och det känns som om han försöker betala tillbaka lite. Han är nu så som "en pappa ska vara". Och ingen är gladare än jag.

Men det är inte en lätt grej att hantera som barn. Speciellt när man inte kunde prata om det med någon. Så jag antog liksom att när inte ens ens föräldrar älskar en, vem kan då göra det? Dom är ju nästan "tvingade" att göra det. Men inte ens då kunde om med det. Jag såg det som om jag inte var värd att älskas. Ingen annan berättade ju motsatsen för mig. Så det har liksom etsat sig fast och jag lever även idag med tanken om att jag inte är värd att älskas och att det inte är mer med det.

Jag litar inte på att folk faktiskt tycker om mig. Och vill vara med mig. För det är så inträngt i mig på något sätt. Som en sanning. Jag agerar reflexmässigt med att tro att jag hela tiden gjort fel och att nu kommer något hemskt hända, så fort något "annorlunda" händer. Som att Casper ringer utan någon vidare anledning. När han bara ville fråga vad jag ville ha och äta. Det kommer utan att jag behöver tänka. Och då inser man vad djupt det sitter...

Överväldigande.

Jag är inte stark nog just nu för att klara av all stress och press med en stor tenta i juridik. Jag blir stressad, förvissad, matt och förtvivlad av bara tanken. Jag klara inte att få ihop det. När vi sitter och pluggar är mina tankar på annat håll. Det enda jag kan tänka på är att det är överväldigande. Att jag är trött och vill hem. Jag får liksom inte ut något utav det, och det gör mig ännu mer stressad.

Åh, jag vet inte hur jag ska göra. Om jag kuggar vet jag inte vad jag ska göra. Jag klarar inte av att göra om allt det här igen. Det kommer knäcka mig. Nån som
Har erfarenhet och nått bra tips på att ta sig samman och rycka upp sig för att klara en pressad och stressande situation??

Tentaångest.

Jag känner hur ångesten växer inom mig: juridiktenta.. Jag klarar knappt att ta tag i att öppna böckerna. Och jag blir mer och mer stressad. Börja läs så slupper du att bli så orolig? Ja, jag önskar att det var så enkelt. Det är svårt att förklara, så vi tar det en annan dag. Jag är på väg till skolan för att träffa några tjejer ur klassen och sitta och plugga. Vi får se hur det går. Solen skiner i alla fall. Det är bra.

Varför mår jag dåligt?

Det var en av er som frågade varför jag blivit deprimerad. Och ja du, jag har inte en aning. Det är det som är bland det jobbigaste för mig. Jag vet inte. Jag är helt ovis. Jag vet inte varför jag mår som jag gör. Och därför känns det som om jag inte kan göra något åt det. Förstår ni hur jag menar? Jag går ju hos en terapeut, och det är väl det vi jobbar med. Vi "reder ut" mitt liv så här långt. Pratar om jobbiga saker. För att kanske nå fram till varför jag känner och mår som jag gör. För det här ovissheten om varför jag mår dåligt. Den är fruktansvärd. Tänk om det är något jag själv gör, något som man kan ändra på? Hallå! Då vill jag veta. För jag vill inte vara en grå liten svag människa längre. Jag vill inte. Jag orkar inte.

Jag och Casper på vagnen igår.

När man vet om vad man ska göra, men inte kan.

Jag har fått många kommentarer om att när man mår dåligt tar man åt sig folks ogenomtänkta och ibland eleka kommentarer. Man tappar liksom sin sköld när man mår dåligt, och allt träffar och gör ont. Det kan vara dom löjligaste saker folk säger, men man tar det på ett helt annat sätt och det etsar sig fast och gör ont. Det gäller även saker man säger själv, i alla fall för mig. Jag tycker att jag säger och gör så mycket dumt som andra antagligen inte ens lägger märke till.

Jag har en tendens till att upprepa sådan saker för mig själv. Jag tänker igenom sådan situationer om och om igen. Det är som om jag spelar upp en film. Jag spolar tillbaka och ser den jobbiga situationen igen. För att sedan spola tillbaka och se det ytterligare en gång. Och igen, och igen.. Jag letar efter saker som jag gjort fel som jag borde gjort annorlunda. Saker jag borde ha sagt eller inte sagt. Jag kan ägna timmar åt det. Jag vet att jag bara borde släppa det och liksom tänka att ingen är perfekt. Vi är alla människor. Människor gör fel ibland. Det är okej. Vad spelar det för roll? Dom har säkert glömt bort vad du sa eller gjorde nu ändå. Så strunta i det!. Men jag KAN inte. Det går inte.

Och i och med att jag vet om att jag borde strunta i det och gå vidare, gör mig bara ännu mer arg och ledsen. Jag vet ju om vad jag borde göra, men jag gör det inte. Jag klarar inte av det. Hur jävla dum är man inte då? Det är ju tragiskt.

Tack till alla er som läser och kommenterar.

Jag tänkte börja det nya "bloggåret" med att tacka för allt stöd och alla kommentarer. Det betyder obeskrivligt mycket. Att se att det finnns andra människor som känner i stort sett samma som mig själv. Och går igenom liknande saker. Det är en sån oerhörd lättnad på något sätt. Jag känner mig inte lika konstig och udda längre. För ni har varit så öppna och delat med er av era egna erfarenheter och tankar, som påminner så mycket om mina egna. Och sedan att se att det finns människor som läser och skriver kommentarer på mina inlägg, det ger en sån glädje. Och en sådan tröst. Att det finns människor som bryr sig fast de inte ens vet vem jag är. Ja, det är sjukt.

Men det jag vill ha sagt är att jag uppskattar att ni läser och kommenterar. Ni förgyller mitt liv. På riktigt. Tack.

Nyår och nyårslöften.

Gott nytt år på er! Hur var ert nyår, har ni några nyårslöften? Tell me! Själv har jag inte ett enda. Funderade på flera olika. Börja träna mer. Blir gladare. Plugga mer. Sluta äta godis. Men jag la ner det. Jag känner mig själv. Och just nu kommer jag inte klara av att hålla ett enda av dem. Då skulle jag bara se de som stora nederlag och misslyckanden. Ytterligare ett bevis på att jag inte duger. Så det fick vara i år. Men har ni några löften så berätta, jag är nyfiken! (a)

Det var en bra kväll för mig igår. Vi hade hit lite folk på middag och spelade lite spel. Det var ett tag när jag kände oron växa inuti mig, och jag blev tystare och tystare.Tillslut är oron det enda man kan tänka på. Det är så läskigt. Man skrattar och försöker hänga med. Men ögonen avslöjar att man är någon annan stans i tankarna. Men Casper (som alltid är vid min sida) sa bara att "det finns ingenting nu som oroar dig. Vi har det bra, det är tryggt. Och vi är med människor vi älskar." Och det hade han helt rätt i. Så med de orden och lite extra närhet till honom så försvann det och vi hade en kanon kväll.

Så gott nytt år på er. Och hoppas att året som kommer ska bli ett snäpp bättre än det förra. Det förtjänar vi.