Svag svag svag.....

Har haft ganska jobbig ångest de senaste dagarna. Vet inte varför. Igår på Caspers systers student kändes det som om någon stod på mitt bröst. Eller som om någon hade satt en tving och pressade ihop bröstkorgen mot ryggen. Jag fick kämpa för varje andetag. Och de blev små och korta. Och det uppstår utan märkbar anledning. Men det är väl det som är grejen med generellt ångestsyndrom I guess.

Idag har ångesten infunnit sig som oro. Det har krupit och pirrat precis mellan brösten och magen, om ni fattar? Känslan är så svår att förklara. Det är inget man känner igen för ens man har känt den själv. Men en pirrande och krypande känsla är väl så nära jag kommer. Den har varit där hela dagen. Oroat och gjort mig illa till mods. Dragit mig tillbaka och fått mig att kämpa för att orka vara den "vanliga" Chabo som jag brukar vara. Den gör mig trött och ger mig huvudvärk. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och bara vill fram. Utan att jag vet varför. Jag brottas med tanken på om jag ska berätta för Casper (eller för P som var här idag), eller om jag ska hålla det för mig själv. Jag orkar inte med mig själv ens med allt gråtande och klagande. Så hur ska dom orka med? Så därför väljer jag att hålla det för mig själv så länge jag orkar. Men tillslut brister jag. Och allt väller ut.

Jag känner mig med ens liten och svag i såna situationer. Ynklig och värdelös. Någon har sagt nån gång att man måste vara svag ibland för att orka vara stark. Men ibland känns det som om det svaga tar över. Jag är svag, svag, svag. Ångesten tar kol på mig. Just nu, precis just nu. Och då kan jag inte vara stark. Jag kan bara inte.

Ångestattack (men inte panikångest)

Hade ett riktigt breakdown igår. Ska åka till London på lördag med min syster. Och jag har under några veckors tid varit lite orolig över att åka iväg. Jag har inte velat tänkt på det för jag har inte velat bli ledsen och nere över det. Men igår kom det. 

Helt plötsligt när vi satt och tittade på tv jag och Casper så började jag gråta. Tårarna välde fram. Och så kommer orden; Jag kommer dö på planet till London på lördag, ur min mun. Shit, jag hade inte ens vågat tänkt tanken förrens precis just då. Och från det ögonblicket gick ångesten inte att stoppa. Den bara välde fram. Helt utan egentlig orsak. Jag vet innerst inne att det inte är farligt att flyga. Det är farligare att åka bil för guds skull! Och jag kan inte veta något om framtiden (som en av mina kloka vänner sa). Men ångesten åt upp mig. Och uttrycket "åt upp mig" är faktiskt ganska beskrivande för hur det känns i ett sånt ögonblick. Mina värderingar och mina sunda tankar är som bort blåsta Jag vet innerst inne att det inte är så. Men även om jag vill tro det så äter ångesten upp allt mina förnuft.

Jag lugnande i alla fall ner mig med hjälp av Caspers lugnande ord. Men efter en promenad med vovven så kom det över mig igen. Det slutade med att jag ringde P och bad om stöd. Konstig känsla att göra det. Jag tror aldrig jag gjort det innan. Men vilken befrielse. Och den tjejen är smart. Det vill jag lova med. Så otroligt bra att prata med. Hon körde iväg all min ångest med sina kloka ord och jag kunde krypa ner hos Casper och somnade som en stock. Visserligen med hjälp av en av mina i-nöd-fall-tabletter. Men det var längesedan jag tog en av dom. Så jag tycker inte att det gör något. 

Jag är stolt över mig själv och att jag tog mig igenom det så snabbt. Med hjälp av Casper och P. Visst, oron finns kvar, och den skaver som en liten irriterande ruv som håller på att läka. Men jag kan kontrollera den och jag har fått ut det värsta av den. Så nu går det bra igen. I alla fall ett tag.

Mat mat mat.....

Har varit hos psykologen idag, dock ett litet bakslag då Casper fick följa med mig dit. Hade inte kommit iväg annars..

Vi pratade bland annat om mitt förhållande till mat idag. Vilket, om jag ska beskriva det i korthet, ser ut så här: Redan när jag var liten kräktes jag upp alla mat jag fick, så mamma fick börja med diverse ersättningar hit och dit. Sedan har jag alltid varit väldigt kinkig med maten. Bara ätit vissa grejer, hönekakan var tvungen att vara skivad i "spikar" för att jag skulle äta osv. Sedan när jag skulle ta studenten blev det värre och värre. Jag slutade äta allt utom bulgur blandat med kokt ägg och spenat. Sedan var det tonfisk på burk och banan. Vissa dagar åt jag bara en halv banan, och efter det var jag så stolt. Alltså ni anar inte stoltheten var enorm. Varför vet jag inte.

Men i alla fall så kom hon fram till att det, tro det eller ej inte rör sig om "vanlig" anorexi. Vilket jag i och för sig hade kunnat svara på ganska snabbt själv. För det handlar inte om att jag ser mig själv som tjock och behöver gå ner i vikt. För jag är inte tjock. Men visst, jag gillar inte alls hur jag ser ut. Men det är en annan historia. Jag äter chips och godis om jag känner för det. Jag börjar min dag med kalaspuffar och jag älskar pommesfrittes. That's it.

Men hon tror att det har att göra med kontroll. Och att jag vill slippa stå i skuld till mamma som jag annars alltid gjorde när det kom till maten. Hon hatade att laga mat och hon tyckte det var tråkigt. Jag fick skuld över att jag inte åt tillräckligt eller att jag inte gillande maten. Jag hade skuld för att jag åt för fort när hon stått länge och lagat mat, då hon själv hade uttryckt det som jobbigt. Så jag slutade äta och gilla mat. För hon förklarade att mat inte behöver betyda mat, utan att det ofta kan ha andra symboliska betydelser.

Jag har under hela mitt liv aldrig känt mig ha riktig kontroll och makt över mitt eget liv. Men maten kunde jag komma att kontrollera. Ingen kunde säga något. Jag kurande hela min familj, ingen märkte något. Så jag behövde aldrig ta konflikten. För när den väl kom började jag äta igen för att slippa prata om det. Men det förstörde det hela. Nu är jag jätte känslig för vad jag äter. Jag måste vara sugen på det jag äter, och jag måste äta innan jag blir för hungrig för då börjar jag må illa och kan inte äta alls. Får jag minsta lilla obehagskänsla när jag äter är jag på gränsen till att spy med en gång och måste sluta. Det kan gå flera dagar då jag knappt äter ett dugg medans jag äter massor andra dagar.

Men nu är jag inne i en sån period igen. Jag äter knappt. Jag vill inte och jag mår illa av tanken. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. För äta bör man, annars dör man! Jo tack jag vet. Jag är inte dum i huvudet. Världens sämsta ordspråk.

Att inte våga säga ifrån.

Nu har jag för andra gången, på mindre än en vecka, med kort varsel ändrat tid hos psykologen. Allt för att jag ska anpassa mig till alla andra istället för att säga att jag inte kan eller något liknande. Jag vågar väl inte antar jag. Men då sitter jag där med världens ångest för att jag måste ställa in och boka om och krångla med min psykologs tid. Jag vill inte att hon ska tro att jag "leker" med hennes tid eller nått sådant. Men på nått sätt känns det lättare än att yttra mig och ha en åsikt gentemot andra. Tanken på att de ska säga emot och ifrågasätta mig skrämmer. Och jag kommer genast ändra mig och hålla med (som jag ALLTID gör), och då skäms jag för att jag inte vågar stå på mig. Ibland skäms jag över mig själv. Nått så enormt.

You are who u are

Endel tror på hoppet, andra ägnar sig åt spel. Någon ser allt svart och vitt. En annan tror på Gud, medans en tredje ser sig övergiven av allt. Någon gömmer sig i spriten, en annan tror sig vara kung över världen. Endel ägnar sig åt jobb, andra åt att vara fria. Några önskar dom vore allt annat än vad dom är. Andra önskar dom hade kraft att säga ifrån. Endel flyter med, medans andra kämpar för sitt liv. Vissa lever i det förflutna. Vissa vill inte leva alls. Några tror på karma, medans andra köper lycka för pengar. Någon har sett sin bror blivit slagen. En annan ger igen, och endel vänder andra kinden till.

Alla är vi olika. Alla prioriterar vi olika. Vi har alla olika erfarenheter. Och vi har alla varit med om olika saker. Våra val baseras på allt detta. Vi kan inte döma någon annans handlingar utan att förstå dess innebörd. Utan att se det som hänt innan, det som har präglat och format just den individen. Det spelar egentligen inte roll vad som får bägaren att rinna över, utan vad har hänt innan?
Försök att ha detta i minnet. Jag tror det kan underlätta för många utav oss. För visst är vi människor aningen dömande av oss..?

Vänner

Casper är i Stockholm på kurs över helgen. Så jag och vovven är hemma själva. Det känns så där. Men bättre än väntat. Vi klara oss bra jag och hon. Sen har jag fina vänner som väljer att spendera tid med mig. Idag har vi grillat och kikat på film. Äkta fredagsmys. Vänner är verkligen guld värt. Det är något jag börjat förstå nu. Jag har aldrig haft några riktiga vänner förut. Inte på det här sättet. Inte någon jag kan ringa om jag mår dåligt. Inte någon att åka till om jag behöver komma bort. Inte någon som ringer mig för att hitta på något. Inte någon som jag vill ringa när något kul har hänt. Inte någon som vill ringa mig när något har hänt. Men det har jag nu, och den känslan är fantastisk.

Hur känner ni, är vänner viktiga för er?