Bjuder på en bild idag :)

Jag och en av våra två katter hos mamma

Jag börjar se resultat.

Dagarna går och över lag känns det bättre och bättre. Skön känsla vill jag lova. Men visst, många tankar och känslor finns kvar, det är bara det att jag vet hur jag ska hantera dem på ett annat sätt nu. Sen att jag går hos en psykolog och pratar så intensivt om det och går så djupt in på det tror jag har gjort mycket. Men får liksom ett annat perspektiv på det dela. Hon ser det med andra ögon. Utan att döma eller lägga några värderingar i det jag säger. Kommer med "lösningar" och teorier om varför och ger mig verktyg att tänka längre på egen hand.
Att jag sedan har några få nära vänner som jag berättat för och kan diskutera med. Det är guld värt. Det blir en del i vardagen att jag kan prata om det. De frågar och funderar och jag svarar och frågar tillbaka. De kommer med råd och egna tankar och det är så givande på något sätt. Där får jag ytterligare ett perspektiv. Så ja, jag är på rätt väg. Jag faller och tar mig mot förmodan upp snabbare och snabbare. Utan att det gör sådan ofantlig skada som förr. Så ja, jag är på väg nu.

Hur känns det för er där ute? För jag vet genom era kommentarer att endel av er gör samma "resa" som mig. Från ett rent helvete till ett liv som går att uppskata. Så hur långt har ni kommit idag?

Du är starkare än vad du tror.

Jag fick nyligen en kommentar som innehöll orden "du är starkare än vad du tror". Jag är starkare än vad jag tror... Hmm, undra om det kan vara så i många fall? Att jag tror mindre om mig själv än vad jag faktiskt är kapabel till. Att jag tänker på gamla händelser och refererar till det. Och tror att jag fortfarande är samma som då och där med kommer att reagera och agera på samma sätt som då..?

Jag kände det när jag läste just de orden. Du är starkare än vad du tror. Att kanske, kanske är det så. Om jag försöker göra den tanken till min egen, och tar till mig den kanske jag inser att det är så. Man kan ju alltid hoppas. Den kommentaren betydde väldigt mycket i vilket fall. Och den berörde mig. Så nu ska jag försöka tänka så framöver. Att nej, backa inte undan nu, jag är starkare än vad jag tror...

Kul inlägg.

Ibland undrar jag om jag överdriver. Tänk om det är som hon säger, att jag faktiskt får bita ihop? Att alla har det lite jobbigt ibland. Och ibland undrar jag vad som gör att jag är så svag. För svag, ja det måste vara rätt ord. Eller hur? Svag nog att inte klara av ett ordinary life. Som alla andra klarar fint. Där har du mig. Byggd för att misslyckas. Jippi. Åh vad jag känner mig stark idag. Eller inte. Vart kommer mitt liv att ta vägen? Kommer jag få ett ordentligt liv över huvudtaget. Eller är mitt kall i livet, att vara svag svag svag..?

Ett stort framsteg.

Det var ett stort framsteg för mig igår. Ett framsteg som jag själv faktiskt är väldigt stolt över. Jag gick nämligen till läkaren själv. Helt själv. Ingen väntade utanför, ingen följde mig dit. Utan jag gjorde det helt ensam. Visst, jag blev oerhört nervös och rädd innan. Men då kunde jag lugna mig själv med tanken att jag har faktiskt gjort det här tidigare, och då har det gått bra. Så om jag skulle behöva ta prover och så så skulle det gå bra. Visst, om jag gråter, då gråter jag. Men då kan jag få hjälp av någon sköterska.

Så jag är otroligt nöjd och stolt. Och det är ännu ett tecken på att jag faktiskt bli starkare för varje dag. Trots vissa nederlag. För det kommer det alltid finnas. Men man tar sig ur dem på bättre och bättre sätt efter hand.  och det känner jag nu. Nu känns det faktiskt hoppfullt.

If you make a mistake I'll be the first one to take your side.

Jag älskar honom så mycket att jag ibland blir rädd. Jag skulle göra vad som helst för honom. Vad som helst. You name it. Det gör ont ibland när jag tittar på honom, jag är så fylld med kärlek och känslor. Han är så vacker, på alla sätt och vis. Och ibland, men bara ibland, gör det ont för jag tänker vad som skulle hända utan honom. Jag har varit i den situationen förut - när man blir lämnad och tror att här, här tar livet slut. Men det gjorde det inte. Det började på riktigt. Med C. Och skillnaden med honom är att jag älskar honom, på riktigt. Jag är inte rädd. Jag är inte lika svag. Jag stannar inte för att jag tror att jag måste. Jag stannar för att jag hör hemma här. Jag stannar för att det är här jag är som lyckligast. Det finns egentligen ingen rädsla för vad som kommer att hända om det skulle ta slut. För det kommer det inte. Och ja, jag vet att det är dumt att tänka och säga så. Men i det här fallet är det okej. I det här fallet stämmer det. Det känner man. Det känner vi. Jag lovar dig. Har du känt den känslan så vet du vad jag pratar om. Jag har trott samma sak tidigare i livet. Men nu när det är på riktigt märker man. Att herre gud, det är så här det ska kännas. Det är så här det känns att hitta hem. Då händer det oftare att jag blir rädd av tanken på vad som hade hänt om jag aldrig hade träffat honom...

Suck

Fick ju som sagt U på en av de senaste tentorna.. Och idag fick vi tillbaka dem och jag vet vad som ska komplettares. Jag har försökt hela eftermiddagen med att komma igång, och först nu satte mig vid datorn för att försöka rätta till det. Men vad jag än gör så kommer jag inte till skott. Jag blir så trött på mig själv. Gör det bara. Men jag drar på det och bygger bara upp mer ångest kring det hela. Det är så komiskt på nått sätt. Jag vet exakt vad jag gör och jag vet att det bara blir värre, men ändå kan jag inte få tummen ur. Fucking hilarious.

Bra veckor ändå

Jag har haft några bra dagar det senaste. En av mina allra bästa vänner har bott hos oss sen i onsdags. Hon är här och jobbar på konståknings-VM. Så jag har varit där och tittat på tävlingarna och bara att ha henne här har varit jätte skönt. Vi hinner inte umgås så mycket på grund av att vi bor i olika städer. Men så är det. Vi är lika nära ändå - tack och lov. Så jag har haft fullt upp, och jag tror att det har varit bra. Det är mycket tankar som snurrar. Men mamma och min syster var här i går, vi tittade på balklänningar. Och det var jätte bra. Mamma var glad, och vi med. Så det var en bra dag. Men i kväll blir det bara mys med Casper, det känns som om det var längesedan. Han hade en kompis här i en vecka, sen åkte jag iväg under påsk. Sen var vi hos mamma och nu är min C här. Det har varit kanon veckor (med ett och annat nedslag) men idag återgår vi till vardagen. Kanske lite tråkigt, men även väldigt skönt. 

Sveriges lag team Suprise, kom 2:a igår.

Ångest...

Fick U på en av tentorna, vilket innebär komplettering. Oron sprider sig i kroppen. Fan ta den jävel som rättade. Fan ta mig själv som inte lyckades. Härligt...

Det värsta man kan få höra i en sån här situation.

Att få höra att man får bita ihop, att så jobbigt kan det inte vara, är något av det jag fruktat mest. Och att få höra det av henne, fan alltså. Snacka om att känna sig värdelös och kass. Jag kan tydligen inte ens klara av att ha det lite jobbigt. Ett vanligt liv. Så kass är jag. Och inte vill jag ju sitta och kasta ur mig allt som jag upplever som så jobbigt och hemskt. Berätta om hur dåligt jag mått under så lång tid. Herre gud, hon skulle dö. Och det är ju inte hennes fel. Hon har gjort och gör så gott hon kan. Och jag älskar henne för det. Jag älskar henne mer än vad jag älskar mig själv. Men hon har varit närvarande och liksom missat hur jag mått. Inte pratat om det. Kanske blundat för det jobbiga. Och jag klandrar henne inte. Jag vill bara att hon ska ha förståelse. Det kanske kommer. Men och få höra att jag ska bita ihop, och sluta gå på "lyckopiller". Bullshit, jag har inte mått sämre än vad jag gjorde under tiden när jag började med dem. Och det är inte riktigt som om man går runt i nått slags rus av lycka precis. Men förhoppningsvis kommer hon förstå innebörden i det hela snart. Jag måste att hon gör det. Jag måste.

Där kom det - pang!

Igår kom mitt breakdown som jag förfarat ska komma nu när jag mått så bra. Mamma kom ner och pratade med mig och Casper igår kväll om att hon tycker det är osunt att äta tabletter och att man faktiskt får ta att det är "lite tufft" ibland... Hon sa att så farligt kan jag inte må, hon har ju varit med under hela min uppväxt. Jag hävde då ur mig några av de saker jag mått dåligt över i ren ilska. Hon tyckte genast att jag pekade på att det skulle vara hennes fel och var påväg att storma ut ur rummet. Martyrskap... Rasmus och hon började tjafsa och det slutade med att vi alla tre grät. Jag tror att hon förstår lite mer och att hon hädanefter kommer se på Casper med andra ögon.

Men det var ett fruktansvärt ögonblick för mig. Jag visste att det skulle bli så här. Därför hade jag inte sagt något. Hon tyckte att jag får tåla att må lite dåligt, det gör alla. Hon påpekade att vi inte kan vara så bra för varande efter som jag mår som jag gör. "Man ska vara lycklig och glad i din ålder!" Jo tack, jag vet att du tycker det. Jag har försökt i 22 år.... Fan vad arg jag blev. Alla mår inte bra, det är så det är. Och det är okej! Jag oroar mig alltid för något som rör henne. Alltid. Jag tror jag älskar henne för mycket. Bryr mig för mycket om vad hon tycker och tänker hela tiden. Vilket resulterar i att jag inte kan ta några egna beslut eller leva ett eget självständigt liv. Även om hon inte säger åt mig vad jag får och inte får så vet jag det innerst inne och tenderar handla efter det. Så det är ju inget hon gör, utan det är jag själv.

Så efter att vi pratat färdigt och det hade "löst sig" infann sig känslan av tomhet och ren hopplöshet. Jag orkar inte med ett helt liv där jag ständigt ska gå omkring och oroa mig för saker jag inte kan styra över. Som jag känner nu kommer jag aldrig kunna få ett självständigt liv och samtidigt vara nära henne. Vilket är det jag vill. Men hur ska jag göra? Jag vill inte såra henne med mina val och jag vill att hon ska vara glad för min skull. Så just där och då kändes det hopplöst. Vår hund är enda anledningen till att jag väljer att leva i en sån situation. Casper och alla andra kommer klara sig. De kommer förstå varför - men det kan inte hon. Så därför väljer jag att stanna kvar. Hon är min livlina.

Så där igår kväll föll jag igen. Och nu börjar jag min väg tillbaka igen. Oron och ångesten infinner sig och jag ägnar många tankar åt hur jag ska kunna klara av allt och få det att bli bra. Vi har pratat på att åka utomlands efter min examen och jobba, just för att jag behöver komma iväg och få lite distans till livet här hemma. För vart jag än är är hennes tankar och åsikter närvarande. Jag behöver kunna bli min egen och fatta min egna beslut och våga stå för dem. Just nu kan jag inte det. Jag styrs av dåligt samvete 24/7, om det inte är gentemot henne så är det för något annat. Jag orkar inte det. Men vi ska försöka genomföra lite förändringar i livet som det ser ut idag, så får vi ta det där ifrån.

Påskhelg i skogen.

Jag har och spenderar fortfarande påsken i en kompis stuga. Så där av den dåliga uppdateringen. Vi är nämligen i skogen. Det har varit en underbar helg med mycket skratt, men även gråt. Har berättat för de andra två som var med som inte visste om hur jag mår. Så det var riktigt skönt. Jag har mått bra hela trippen, visst jag blir lite tröttare än de andra. Men jag har så himla kul och jag mår bra. Bra just nu. Och det betyder allt just nu.

Vad har ni gjort i påsk, och hur mår ni? På riktigt.

Jobbångest...

En sak som jag är otroligt glad över är att jag inte längre har lika mycket ångest när det gäller jobb. Innan på mina förra arbetsplatser har den liksom kommit och gått. Även fast jag har trivts bra så ha den varit närvarande. Det tär så på en. Det bryter ner en. Jag kände samma ångest när jag skulle till skolan första dagen på socionomprogrammet (så Casper följde med). Första gången på mitt nya jobb så hade jag också ångest, men inte lika mycket. Klart man är nervös första dagen för ett nytt jobb, men jag är inte bara nervös jag mår riktigt dåligt. Men nu med detta jobbet så kände jag inte riktigt så. Visst, ångesten och oron fanns där, men inte allt i samma skala. Casper följde mig hela vägen, så det gjorde det ännu bättre. Andra gången följde han mig till vagnen och tredje gången gick jag helt själv. Det kanske låter löjligt för er "följa mig till jobbet", som om jag vore ett barn. Men så är det. Ångesten är oövervinnlig i det tillfället. Och det hjälper att ha någon med sig.

Så i morgon gör jag sista bredvidgången och sedan kan jag börja jobba på riktigt. Och det känns jätte bra! Trots att jag ska upp 05.00 i morgon så har jag ingen ångest alls just nu. Allt känns bra. Det ska till och med bli kul och komma dit. Det är en så underlig känsla. En ny känsla. Men det var som en av er kloka människor kommenterade på förra inlägget: Jag ska bara försöka leva i nuet (hur man nu gör det, jag som grubblar så om allt som kan hända) och njuta av att må bra. Jag mår bra just nu och det är allt jag behöver tänka på. Positiva tankar!

Rädd för att må bra.

Jag har varit låg det senaste. Känt mig så där hemskt tom och orkeslös. Jag har inte riktigt vetat vad det har varit, utan känslan har bara funnits där. Jag HATAR "den där" känslan. Känslan som bara infaller utan till synes anledning. Man kan inte förklara hur det känns eller varför man känner den. Den bara är där och förstör allt. Påverkar allt. Jag har aldrig kunnat vinna över den. Den har bara tagit över när den har kommit.

Men nu för någon dag sen fick jag känslan som jag kan få på helger ibland. Ni vet när man är så där lite härligt glad, det gör inget som nått går fel eller så för det är ändå fredag. Det är helg. Man är ledig och inga måsten finns direkt utan livet är bara skönt. Så kan jag känna på helger ibland. Aldrig mitt i veckan. Vardagarna kan vara otroligt tunga, bara för att det är vardag. Men nu helt plötsligt känner jag så på en måndag. Jag som vanligtvis hatar måndagar och får extra mycket ångest. Och känslan sitter i i dag också(?!). Det är så underbart. Jag är lugn och trygg och inte det minsta orolig. Jag var nära att missa tåget förut. Men what ever, det skulle ha gått ett nytt. Medans jag i vanliga fall hade fått smärre panik över bara tanken. Pulsen hade ökat och jag hade blivit kallsvettig. Men inte idag. Idag mår jag kanon och är hur lugn som helst. Men en liten ond tanke kryper igenom: Varför får jag må så här bra? Vad kommer komma här näst som drar ner mig i skiten igen??

Att kunna göra skillnad.

Vi är just nu ute på fältplatser i skolan som vi ska skriva vår b-uppsats om. Vi blir utplacerade av skolan och skall sedan där efter skriva om något som rör fältplatsen. Jag och min kära vän hamnade på en fritidsgård. Tanken som slog oss när vi fick reda på det var väl inte direkt positiv. Man har liksom varit på fritidsgårdar själv och vet var det är. Det är inte mycket mer än så känns det som. Men det har visat sig vara ganska bra.

Idag fick vi kontakt med flertalet ungdomar och det underbara var när man kände hur de sög åt sig av det lilla vi kunde ge dem. Vi satt och lyssnade på dem och pratade med dem som vuxna. Vi var inte där för att styra och ställa eller för att på peka vad de gör fel. Utan vi visade att vi ville lära känna dem och att vi faktiskt brydde oss. Och de kände de av. De dröjde inte länge förrän några av de, öppnade upp sig. Någon berättade (enskillt naturligtvis) att han hade haft kontakt med socialen och varit trött på det mesta men nu var allt bra igen. En annan berättade om sina framtidsplaner och hans hemland och hur jobbigt det var där.

Såna saker är så otroligt givande. Det ger så ofantligt mycket. Jag blir alldeles varm i kroppen av det. Att känna att man gör nytta för någon annan. Oavsett om det bara är att finnas där och lyssna. Verkligen lyssna. Åh va underbart det är! Den känslan är obeskrivlig. Jag tror ni vet vad jag menar. Har man varit med om det så vet man. Och det är nog en av anledningarna till att jag har valt den utbildningen jag gjort. Känslan av att hjälpa till gör mig lycklig och fylld av hopp.