Jag har ringt och sökt ny psykolog.

Idag tog jag tag i att ringa sjukhuset och få kontakt med någon som kunde hjälpa mig till en ny psykolog. Jag var ända tvungen att ringa då mitt recept på citalopram var slut (vilket jag tycker att det är varje månad?). Det har varit något jag dragit mig för. "Hej! Jag är psykiskt sjuk. Behandla mig oerhört varsamt och försiktigt! Annars går jag sönder. Jag är även smittsam. Och ja jag är där med en avvikare i det svenska samhället." Men nu var det gjort. Nu väntar jag bara på att någon läkare ska ringa tillbaka. Det jobbiga nu är att säga att jag inte vill gå tillbaka till henne jag hade förut, och att jag hoppade över de sista mötena för att det inte kändes bra alls. Men jag har nu insett att jag behöver prata med någon och bearbeta saker och ting...

Att dölja en depression.

Det är inte lätt alla gånger och dölja en depression, när det väl kommit upp till ytan. Eftersom jag inte berättat något för mina föräldrar, syskon, släkt eller vänner så gäller det att vara försiktig med vad man säger.
Jag känner min familj bättre än någon annan, och jag vet att depressioner och ångest är något man inte tror på. Det har bara att göra med en svag karaktär. Det är så jag känner i alla fall. Och jag har därför valt att inte säga något. För jag är rädd att bli sedd på ett annorlunda sätt och kanske till och med att några tar avstånd ifrån mig. Och det skulle jag inte klara av. Jag älskar min familj och släkt över allt annat.
Så jag har fått kommit med konstiga och udda ursäkter för att jag inte jobbade i somras. För jobba är något som alla måste göra, annars är man svag. För det gick inte, jag klarade inte pressen och stressen med ett nytt jobb. Det gick bara inte. Sen alla dagar jag bara legat i sängen och inte ens orkat svara i telefon - ursäkter även där. Sen har jag fått hitta på att jag gjort massa saker. Träffat kompisar, varit ute osv, för att det inte ska verka konstigt. Sen får jag smyga med tabletterna när jag är hemma och hälsar på. Det gäller att sätta på sig en "mask" och spela sitt vanliga jag, och det känns hemskt. Jag hatar det...

Tack alla ni som läser!

Det glädjer mig att så många har varit inne och läst, och jag hoppas att ni finner något utav det jag skriver intressant. Ni får jätte gärna lämna en kommentar och föreslå saker jag ska ta upp.

Jag tänkte länka en låt som betytt mycket för mig, och det är några rader i den som fått mig att börja skriva den här bloggen. Dom har ekat i mitt huvud sen jag hörde låten för första gången, vilket var ungefär två år sedan. Ca 2.40 in i låten sjunger hon "If I get it all down on paper, it's no longer inside of me, threatening the life it belongs to..." Och jag tror det stämmer.

Känslor.

Min depression handlar mycket om känlsor. Det liksom pirrar i magen och det känns som om någon stampar på mitt bröst varje gång jag ska andas ut. Så all luft blåses ur och jag får inte behålla något syre. Det är svårt att förklara. Men så fort känslan infinner sig så vet man vad det är. Men man vet inte varför man fått den just den här gången. Känslan kan förstöra allt. När den väl kommit kan man inte tänka på mycket annat. För mig har det funkat att sova bort den. Jag lägger mig och sover och när jag vaknar känns det lite lika mycket. me ndet är bara för mig, jag blir jätte matt utav att må dåligt. Men det funkar även att kika på tv och stänga av hjärnan, eller att faktiskt försöka göra något. Om någon drar med en ut på någonting så lyckas hjärnan så småning om koppla bort det.

Skam och skuld.

Skam. Skuld. Dåligt samvete. Ångest. Oro. Det är dagliga känslor för mig. jag har ofta dåligt samvete och känner skam för att jag tänker vissa saker. Jag älskar min mamma över allt annat. Hon har gjort så otroligt mycket för mig och hon är en av mina bästa vänner. Vi har kul tillsammans och gör det mesta ihop. Men jag har fått lite perspektiv på det hela och insett att hon gjort och gör en del konstiga saker. Det är svårt att förklara. Men hon har lite konstiga värderingar. Hatar män i allmänhet (trots att hon är gift sen 15 år tillbaka). Ja hon kan vara lite elak ibland. Det känns som om hon ger mig dåligt samvete med flit. Gör sig själv till offer. Hon blir sur om jag inte gör som hon säger. Hon ger inte min älskling en chans, trots att han gjort allt för att bevisa att han förtjänar en. Hon är trångsynt i vissa fall. Hon bryr sig inte om jag mår dåligt. Har jag ont i handleden, ja men det har alla ibland. Det är ingen fara. Medan andra mammor kanske skulle sagt att vi åker och röntgar.

Och när jag tänker dessa tankar och gråter och blir arg för att hon inte bryr sig mer, får jag genast dåligt samvete och känner mig skamsen. Hon har ju gjort allt för mig och hon älskar mig, trots att hon aldrig sagt det till mig face-to-face. Hon har gett mig mat, fostrat mig och lekt med mig. Hon har gjort så gott hon har kunnat. Och då blir jag ledsen och arg för att jag tänker som jag gör. Fan ta mig och mina hemska tankar. Så får man inte tänka. Inte om henne. Inte om min mamma. Hon är skör. Som en porslinsdocka.

När det var som värst.

När allt var som värst, för si så där ett halvår sedan. Då satt jag mestadels ihopkurad i soffhörnet och samlade kraft för att exempelvis gå och duscha. Allt kändes jobbigt. Och ingenting spelande någon roll. Jag sov och sov och sov. Jag hade ingen ork till någonting. Och där emellan grät jag. Visst, jag skrattade och mådde bra vissa stunder. Och jag trodde att det var så här livet skulle vara. Det var inte lättare, utan det ska vara en ständig kamp. En kamp om vad visste jag dock inte. Jag visste bara att jag ville inte vara med som det skulle vara så här för resten av mitt liv.
Det som gjorde mig mest ont var att jag hade världens bästa kille. Vi hade då bott tillsammans ett drygt halvår. Han var verkligen allt man kan önska sig. Snygg, omhändertagande, rolig, snäll, mogen, smart, driven, målmedveten och han älskar mig över allt annat. Och det störde mig. Tänk om jag skrämmer iväg honom? Tänk om han tycker att jag är världens tristaste människa som sitter här och gråter? Men eftersom han är den han är, alltså världens bästa. Så förstod han. Flera i hans familj har mått dåligt, så det var därför han kände igen mitt beteende. Han hjälpte mig, pushade mig och fick igång mig. Vi sökte hjälp och nu är det på väg att bli bättre. Jag har ingen psykolog för närvarande (det var någon form av akutsamtal jag fick i början), men ajg håller på att samla kraft och mod att söka en ny. För någon som inte vet hur det är kanske det låter konstigt. Det är ju bara att ringa? Men för mig är det inte så enkelt. Det är en process och det är en jobbig process. Men allt går framåt. Tack och lov.

Att se om man känner.

Jag har även försökt att svälta mig. Inte för att gå ner i vikt. Jag vet att jag inte är stor. Och inte heller för uppmärksamheten. Jag var livrädd att min mamma skulle förstå något. Hon skulle blivit så jävla arg. Hon skulle aldrig förstå. Men jag fann ingen glädje i mat och på något sätt ville jag känna något. Och jag kände makt över mig själv då. Det var något jag kunde bestämma över själv. Något som ingen annan kunde ta ifrån mig. Jag bestämde om jag skulle äta, jag bestämde om jag jag skulle vara hungrig. Jag kom att älska känslan av hunger. Hur magen nästan sved. Tillslut kom jag på mig själv med att känna mig trygg när känslan kröp sig på. Och då blev jag lite rädd. Ingen sa något, och det gjorde nästan det hela värre. Samtidigt som det var det jag ville - att ingen skulle märka. Jag var som smalast på min student. Alla mina vänner, och hela min släkt. Ingen såg något. Men efter det slutade jag. Och åt som vanligt. Det var ingen sjukdom i sig. Det var bara ett sätt att känna att jag kände. Jag kunde känna hunger, och jag kunde bestämma själv. Så enkelt var det.

Att se sig själv som ful.

Vi var ute på stan idag och skulle köpa vinterjacka till mig. Det slår mig att varje gång jag ser mig i spegeln så vänder jag bort blicken. Jag ser bara en blek, intetsägande och tråkig tjej stirra tillbaka på mig med död blick. Inget ser bra ut på mig. Inget. Alla färger gör mig blek och mitt hår är bara tragiskt. Han säger att han tycker det är tråkigt och jobbigt att jag hela tiden tycker att jag är ful, när han tycker att jag är väldens vackraste och att han är stolt att ha mig vid sin sida. Jag frågar honom varför jag tycker att jag är så ful. Jag gillar inte att tycka det. Jag minns när jag faktiskt var ganska nöjd med mitt utseende. Men det har bara gått utför. Jag vet att jag inte är fulare än någon annan. Men jag ser inget vackert längre. Och det gör ont i mig.

Att söka svar.

Ibland blir jag så jävla förbannad. Varför känner jag så här? Vad har jag gjort som gör att jag förtjänar det? Det värsta är att jag inte kan komma på något. Jag börjar därför tänka på min uppväxt. Skilda förändrar, min pappa tog ifrån mig. Sedan hatade jag att vara där, men blev ändå tvingad att åka dit varannan helg. Jag grät och hade ångest hela helgen. Och sedan hela veckan innan jag skulle dit. Kan det ha med saken att göra? Jag kände mig aldrig tillräcklig inför min mamma, trots att jag vet att hon älskar mig högt. Min syster var alltid bättre. Jag hatade skolan, och jag hade ingen nära vän. Jag har haft och har väl än idag, ett konstigt behov av att göra andra människor tillfreds. Även om jag själv mår dåligt av detta. Det är bara några av sakerna som jag kan sitta och tänka på om det är det som gjort att jag mår dåligt. Och helt plötsligt drabbas jag av dåligt samvete. Pang! Det slår till som an rak höger i magen. Då skäms jag så fruktansvärt över att jag kan lägga över ansvaret på andra. När det är mig det är fel på. Jag är säkert bara överanalytisk, överkänslig och egocentrisk.

Att tänka bort oron.

Man ägnar inte tillräckligt mycket tid åt att faktiskt vara glad över det man har. Att kunna stiga upp på morgonen, gå ut på en promenad med hunden, känna den friska vinden och se hur hon njuter utav att skutta omkring och lukta på gräset. Helt plötsligt känner jag hur magen liksom pirrar. Det är min oro. Men nu kan jag slappna av och efter en stund försvinner den och jag känner hur jag fullt ut kan njuta av dagen och morgonen. Det är så underbart.

Att ha riktiga vänner.

Jag har alltid haft många kompisar. Jag har varit vad man skulle kalla populär. Killar har varit intresserade, jag var bra på idrott och jag pratade och stod upp för mig själv. Jag skämtade mycket och nu kan jag känna att det kanske var något jag gömde mig bakom. Jag visste inte vem jag var, och jag kände mig annorlunda och det kändes många gånger som om mina skratt var på låtsas. Att hela jag var fejkad. Jag hade heller aldrig någon riktig bästa vän. Någon som man kunde anförtro allt. Någon att ringa när man behövde prata. Någon att prata hemligheter med. Någon att sova över hos. Jag har haft några nära vänner men det har runnit ut i sanden. Jag flyttade ganska mycket som barn, kanske har det med det att göra. Kanske inte. Det är först nu på senare tid som jag funnit två stycken som är mina närmaste vänner. Speciellt en av dem känner jag mig allra lugnast med. Jag kan vara mig själv. Jag behöver inte skratta om jag inte vill. Jag kan vara sur om jag är sur. Hon förstår. För man är inte alltid glad. Och hon är en av de få som vet hur allt ligger till. Att jag mått väldigt dåligt och att jag nu vet varför. Jag är deprimerad.

Äkta glädje.

Jag har haft en illamående känsla i cirka två veckor nu, och magen värker. Jag har trott att det berott på att jag äter dåligt. Men min älskade pojkvän (som alltid har bra svar på allt) sa att han trodde att det beror på att jag varit orolig och spänd det senaste. Vilket stämmer, sista tiden har varit lite upp och ner. Och i eftermiddags skulle jag träffa några kompisar och spela biljard och käka pizza, men jag mådde illa så fort jag kom hem från universitetet. Jag ville inte iväg. Och det är som om min kropp säger ifrån och får mig att avstå. Men han fick iväg mig, min älskling, och det var kanontrevligt, och jag mådde bra. Riktigt bra. Och idag var det inga fejk skratt. Det var äkta.

Panikångest.

Jag har ätit citalopramtabletter i cirka ett halvår. Och visst gör de skillnad, men inte allt för märkbar. Det som dom gjort mest är att dämpa min panikångest. När det varit som värst fick jag 4-5 anfall i veckan. Nu kan jag räcka alla det senaste halvåret på en hand. Så det är underbart. Jag hade ingen aning om att det gick att medicinera.

För er som inte vet vad panikångest är så är det en känsla av att man håller på att dö. Man känner av olika fysiska symptom som t.ex. andningssvårigheter illamående vid stress och oro. Detta i sin tur leder till att man bli rädd och stressar upp ännu mer. Min erfarenhet är att det kommer när jag bli ledsen och orolig. Men kan dyka upp lite när som. Jag kan sitta och titta på tv, och helt plötsligt känner jag att jag börjar hyperventilera, jag får ont i bröstet, svettas och känner att jag inte får luft. Då kan det vara så att samtidigt som jag kikat på tv, har jag haft någon tanke som legat och gnagt och helt plötsligt går den till attack, utan att jag vet om det. Jag kan även få det när jag känner att jag tappar kontrollen över en situation, som när jag bråkar med min pojkvän. Då får jag panik och kroppen slutar fungera.

Det är ingen fara att få en panikångestattack. Du kommer inte att dö utav det. Men den får fysiska konsekvenser. Du upplever en känsla och det medför andra fysiska och riktigt känslor. Det kan vara bland annat illamående, andningssvårigheter och yrsel. Men som sagt hjälpte mina tabletter till att tygla detta. Vilket gjorde att jag blev av med oron och rädslan av att en panikattack ska komma.

Men nu har jag även endel knep som hjälper när ett attack kommit, och inte går att stoppa. Det hjälper att äta på något som knaprar, så som morötter eller knäckebröd. Eller hålla i något kallt som isbitar eller glass. Man kan även gå ut för att yla ner kroppen. Detta fungerar för att hjärnan har kört fast, och behöver bryta mönstret. Detta genom att sätta igång andra sinnen som känsel eller hörsel. Då kan hjärnan fokusera på annat och attacken kan avta. Men det vara i ungefär en halvtimme allt som allt. Från att den startat, eskalerar och slutligen avtar. Men detta är ju bara min "variant".

Statestik.

Jag har surfat runt på nätet och letat information om depression för att få fram någon siffra på hur många som är drabbade. Men det är oerhört svårt att få fram något. Men det mest fortroliga jag fick fram var från sjukvårdsupplysningen:

"Omkring 40 procent av alla kvinnor insjuknar någon gång i livet i en depression som kräver medicinsk behandling, men av dem behandlas inte alla professionellt. Ofta beror det på att medvetenheten om depressioner är dålig, man förstår helt enkelt inte att man har en depression som borde behandlas medicinskt. Många kvinnor drar sig också för att söka hjälp inom vården för sin depression.

Av männen drabbas omkring var fjärde. Inte heller männen får medicinsk behandling i den utsträckning de skulle behöva. En uppskattning är att minst fem procent av den svenska befolkningen lider av en depression som kräver medicinsk behandling."

Det som är målet med min blogg är just att öka medvetenheten om depression och dess konsekvenser. Jag har gått i stort sett ett helt liv utan en aning om varför jag kännt mig som jag gjort. Varför jag känt mig annorlunda. Jag vill inte att andra ska behöva göra det. Jag vill försöka att hjälpa så gott jag kan. Och just nu såg jag detta som bästa sättet.

Kvällskänslor

Idag är en sån där kväll när jag mår illa för att jag är orolig. Jag vill bara kura ihop mig och sova.

Hopp

Vissa dagar lever man på hoppet. Hoppet om att det kommer bli bättre. Och det kommer de. Även om vissa dagar känns nattsvarta och iskalla. Som om inget, och då menar jag inget, kan vara värre än att befinna sig i den situationen man är i. Men då är det så otroligt viktigt att man vågar och kan hoppas. Tänk på att det var hoppet som var det enda som inte lyckades fly ur Pandoras ask, och det är därmed det sista som lämnar människan. Man kan leva på hoppet.

Att inte kunna berätta.

Något som varit bland det jobbigaste är att jag inte kunnat eller vågat berätta för någon hur jag har mått eller att jag nu äter antidepressiva och går hos en psykolog. Det är inte något man gör i min familj. Och depression är definitivt något som liknas vid påhitt. Skulle jag berätta det för min mamma skulle hon se det som om jag klagade på hennes uppfostran. Som om jag tyckte att jag var lite för mer än alla andra (hur hon nu får ihop det..?). Istället för att lägga fokus på mig och hur jag har mått och mår, skulle hon flytta fokus till sig, och göra det till något som handlade om henne själv. Konstigt nog. Jag älskar henne över allt annat. Tro aldrig något annat. Hon betyder så himla mycket för mig och hon har varit en kanonmamma. Men hon är lite annorlunda på vissa sätt. Hon har inte haft ett lätt liv, och sådant sätter sina spår.

Men det är fruktansvärt att inte kunna berätta för ens familj, syskon eller vänner hur man mår och vad man går igenom. Jag sitter i skiten själv. Om det inte vore för min underbara pojkvän och hans familj (som jag ser som min egen). Jag vill berätta och få dem att förstå. Jag vill att dom håller om mig och säger att allt kommer bli bra. Jag vill att dom hjälper mig och stöttar mig i de saker jag behöver. Vilket i många fal kan vara de mest simpla saker. Men just nu går det inte, och det är fruktansvärt.

Att gå i skolan är inte alla barns dröm.

Jag minns hur jag är 9 år gammal. Mamma kör mig och min syster till skolbussen och släpper av oss. Jag börjar gråta redan i bilen. Jag vill inte, jag klarar det inte. Skolan är hemsk. Men jag vet inte riktigt varför. Ingen mobbar mig, inte mer än någon annan i alla fall. Om man inte räknar med min fröken då.. Jag har en bästa kompis att vara med, och jag har inte allt för svårt för mig. Men jag hatar det. Ångesten och alla känslor väller upp inom mig. Mamma släpper av oss och kör iväg. Jag släpper allt och springer. Springer allt vad jag orkar för att komma ikapp bilen. Men mamma biter ihop, som vanligt, och kör vidare. Hon vill ju att jag ska gå i skolan, och hon måste till jobbet. Jag lunkar tillbaka till min syster som får trösta mig tills bussen kommer. Väl framme springer jag in till fritids och tvingar dem gråtandes att låta mig ringa mamma. Jag försöker övertala henne om att hämta mig. Ibland lyckas hon lugna mig och skoldagen fortgår och jag är som fastklistrad vid min tre år yngre systers sida. Andra dagar är jag ostoppbar och mamma tvingas komma och hämta mig. Detta var en helt vanlig skoldag, som alla andra under det året. Samma visa varje gång. Jag är min syster evigt tacksam för allt hon gjort för mig. Jag borde tagit hand om dig, inte tvärt om. Du var så liten.... Förlåt.

Att falla tillbaka på en sekund.

Det värsta är att nu när jag ändå börjat må lite bättre och veta vad jag kanske bör tänka på så krävs det så otroligt lite för att jag ska falla tillbaka igen. En liten liten grej och jag får känslan av att jag faller tillbaka ner i gropen och mörkret. Det kan räcka med det som hände nyss, att min sambo blir irriterad över en liten skit sak som att klippa klorna på våran hund.

Jag tar det personligt och det känns som om han hatar mig och vill lämna mig. Jag måste hålla tillbaka tårarna som bränner bakom ögonlocken och intala mig själv att det är ingen fara. Det är precis som det ska vara. Men tillslut kommer dom ändå och jag kan inte hejda det. Jag får så dåligt samvete när han måste be om ursäkt för allt och trösta mig titt som tätt. Fast jag vet att han mer än gärna gör det. Jag tolkar saker på mitt eget sätt. Depressionen har mixtrat med min hjärna känns det som. Ja det är lite svårt att förklara. Men ni kanske förstår på ett ungefär vad det är jag vill få fram.

Att tappa bort sig själv.

När jag mådde som sämst kunde jag inte ens ta mig upp ur sängen själv. Jag kunde inte förmå mig att resa på mig. Vad skulle jag göra när jag gick upp? Jag ville inte gå till skolan, jag ville inte träffa folk. Jag ville och orkade ingenting. För när jag träffade andra än min pojkvän var jag tvungen att spela glad, skratta fast jag inte ville, le falska leenden, ställa frågor om saker som jag egentligen struntade totalt i. Jag fick spela normal. Jag fick spela glad. Jag fick spela någon jag absolut inte var. Och det var jobbigt. Det tog på mig. Och jag kände mig så fruktansvärt falsk. Falsk falsk falsk! Äcklig och falsk. Jag gillar inte att ljuga och spela spel. Det är inte jag. Jag började att förlora mig själv. Jag visste inte vem jag var längre. Och det skrämde mig.

Smärta

En anledning till att jag mått som jag gjort (och gör) tror jag är att jag sedan 5-6 år tillbaka har haft väldiga ryggproblem. Jag är i stort sett aldrig smärtfri och har periodvis ätit runt 10 tabletter om dagen bara för att orka med smärtan. Det är något visst att ständigt ha ont. Och aldrig hitta någon som kan hjälpa en ch fixa det. Om det nu går. Att inte orka stå upp, inte kunna sitta, att inte klara av att ligga, inte klara av att gå för långt utan att man känner av hur trött och öm ryggen blir. Tillslut blir det de enda man tänker på. "Jag kan inte sitta så här för då får jag ännu ondare. Jag måste ligga på sidan med armar och ben på ett visst sätt. Jag måste stå med benen i en viss bredd." Osv osv. Jag vaknar varje natt cirka 3-6 gånger av att det gör ont, och så har det varit sedan det hela började. Inte konstigt att man bli knäpp i huvudet tillslut.

Så när man ständigt har ont och aldrig får känna hur det är att ha en kropp som fungerar, blir man ganska nere till slut. Man orkar liksom inte. Det går åt så mycket energi och tankekraft åt det onda. Så detta är något som jag tror har en stor bidragande faktor till att jag hamnat i en så pass djup och långvarig depression. Det tragiska är att jag fortfarande inte hittat någon kiropraktor, sjukgymnast eller läkare som vet vad det är eller kan hjälpa mig.

Alla påverkas vi olika.

Ibland kan allt kännas på topp. Som om du står på toppen av världen och tittar ner. Du har allt. Du är lycklig. Livet är inte så illa ändå. Och så helt plötsligt faller du pladask ner i ditt lilla hål igen. Som om någon ryckt undan mattan du stod på. Det kan vara något så obetydligt som en doft, en tanke, en låt. Ja vad som helst egentligen. Något så obetydligt för vissa, men så fruktansvärt livsavgörande för dig...

Hej och välkommen?

Jag har äntligen tagit tag i hela den här idén med att skapa en blogg om min depression. Jag vet inte om den kommer få något gensvar, men jag gör det just nu för min egen skull. Och om någon där ute skulle ramla på den, ser jag det som ett plus i kanten. Men jag ser gärna att ni lämnar en kommentar så att jag ser att ni är med.

Jag fick min diagnos för cirka ett halvår sedan. Min då relativt nya pojkvän vågade stå upp mot mig och säga: "Jag tror att du är deprimerad". Det kom som en chock. Nej inte jag, jag är väl inte mer ledsen än någon annan? Och det har inte hänt något fruktansvärt, vad jag kommer ihåg i alla fall. Men någonstans inom mig kände jag hur han träffade rätt. Så eter många om och men gick vi till en läkare och en psykolog, och så var fallet - jag är deprimerad. Och jag lider av panikångest. Och det visade sig att jag lidit av depressionen sen tidig ålder.Orsak: fortfarande relativt okänd.

Jag äter nu Citalopram Teva 20mg och det fungerar så där. Jag funderar på att byta. Men det kommer vi till en annan gång. För detta får räcka för idag. Se det som en kort introduktion.