Att koppla bort.

Det har varit lite halvdålig uppdatering nu det sista. Men ingen här hemma vet ju hur det ligger till. Så det är inte det lättaste att komma till och skriva utan att någon ser. Så det blir så här nu på kvällskvisten.

Jag har sett till att hålla mig sysselsatt under dagarna nu när inte Casper har varit här. Så att jag inte får så mycket tid att tänka och känna. Jag har gått och lagt mig sent för att slippa "dödtid" då jag bara ligger och vrider mig i sängen. Visst, man ska inte fly det jobbiga. Absolut inte. Och jag har egentligen inga problem med att vara ensam. Det har jag kommit över sen ett par år tillbaka (tack och lov). Så jag klarar mig bra själv. Men nu när jag är hemma hos familjen och när jag inte mår som allra bäst, så blir det lättast så. Jag vill bara koppla bort det ett tag. Låtsas som ingenting och bara vara. Kanske kommer det ikapp och biter mig i ryggen. Kanske klarar jag mig och mår bättre efteråt. Vi får se. Jag hoppas att om jag bara tänker positivt och inte lägger för mycket energi på onödiga saker så ska det gå bra. Vi får hålla tummarna.

Att stötta varandra.

Det är konstigt det där hur man i ett förhållande turas om att vara stark. När den enda är svag, så blir den andra stark oavsett vad. För att liksom hålla upp den andre. Jag är just för tillfället den som behöver hållas uppe. Men inatt när Caspers äldsta hund gick bort var han den som behövde stöd och tröst. Då blev jag helt plötsligt den som är stark, fastän jag egentligen är jätteledsen jag med. Men han behöver det mer. Då lyckas man på något sätt hålla ihop själv och vara den som stöttar. Det är konstigt hur man fungerar. Men visst är det vackert?

Varje litet steg

Jag har haft en heldag med min syster idag. Och det har varit jätte mysigt. Handlat lite och varit på bio. Det var skönt att komma undan från allt och bara vara med henne.  Och i bilen hem satte vi på lite gamla skivor och då kom Lasse Lindhs låt Varje litet steg på. Och jag kunde sjunga med och tänka på texten utan att bryta ihop. Som jag lätt kunde göra förut. Men idag gick det bra. För just nu är jag så säker på att Casper och jag är på riktigt. Det är så det ska vara. Att det är äkta. Och att han älskar mig. Så jag klarar det. Och det är ett stort framsteg för mig.

Tomhet

En känsla som dyker upp allt oftare inom mig är tomhet. Nu när jag sitter här ock ska skriva så blundade jag och riktigt försökte känna efter hur jag mådde idag. Men det fanns bara en pirrande känsla imagen, och sen - tomheten. Det är som om min hjärna håller andan. Inga tankar, inga tankar! Hela mitt liv stannar liksom upp ibland när jag mår som sämst. Som om jag håller andan och väntar på att det ska gå över. Jag har inga känslor. Ingen glädje, ingen sorg. Och det känns otroligt konstigt. För i vanliga fall är jag antingen jätte glad, eller jätte ledsen. Eller har någon annan stark känsla. Men just nu känner jag mig bara tom. Tom och matt...

Ångest till tusen...

Har haft världens ångest hela dagen. Vi hade några vänner hemma igår kväll. Vi spelade spel och spelade lite gitarr och sjöng, och det var kanon trevligt. Men det blev nog lite mycket vin. Och jag dricker så sällan så jag tål ju nästan ingenting. Och idag när jag vaknade mådde jag fruktansvärt. Inte bara att jag var bakfull, utan ångesten. Men det är ju det som är det värsta. Allt blir dubbelt så jobbigt när alkoholen går ur koppen. Alla känslor och allt jobbigt. Det är därför jag sällan dricker. Jag hatar det lika mycket varje gång.

Men det som varit extra jobbigt idag är att Casper och vovven åkte tillbaka hem. Han ska träffa sin familj nu i några dagar. Och vår tik löper så hon behövde lite vila från vår andra hanhund som vi har hos mamma. Och visst kunde jag följt med, men vi bestämde att det nog var bäst för mig att ta det lite lugnt och vara hemma med familjen några dagar. Men nu känns det inte så...

God jul

Förlåt för den dåliga uppdateringen! Men det är jul, jag skyller på det. Men jag hoppas ni har haft en fin och bra jul allihop :)

Julen har varit kanon för min del. Fina julklappar och gemenskap. Just nu sitter jag i bilen på väg hem från pappa. Har haft lite jul där idag. Så det har varit bra det med.

Men nu har jag mått lite bättre igen. När stressen har lagt sig. Så det känns bra. Hur har er jul varit? Mår ni bättre eller sämre under högtider som tex julen?

På tåget.

Just nu sitte jag på tåget hem mot familjen. Det är överfullt och varmt. Men jag har både Casper och vovven. Så jag mår bra. Har blandade känslor inför att komma hem. Det är mycket bråk och tjafs. Men samtidigt mycket skratt och kärlek. Jag har saknat dom i alla fall.

Och imorgon morgon ska jag med fler som vanligt ut och sjunga på sjukhus och äldreboenden. Det är bland det mest givande jag gör. Och jag älskar det. Men det ska som sagt bli spännande att se om jag låter mig påverkas mindre den här gången än tidigare. Jag hoppas på det.

Vad är Du bra på?

Något som jag tycker är väldigt svårt är att ta komplimanger eller säga saker som jag är bra på. Jag kan inte tro på att det folk säger faktiskt är sant. Och jag kan ärligt talat inte komma på vidare mycket som jag är bra på. Men idag på PPU'n (personlig, professionell utveckling) så avslutade vi med att alla fick säga något bra om allihopa. Och det tycker jag är oerhört jobbigt. Men nu behövde jag visserligen inte säga saker om mig själv. Tack och lov. Men ändå. Jag fick sitta där och le som ett fån och lyssna vad de andra hade att säga. Vilket bland annat var att jag var på bra att lyssna, jag var extremt empatiskt och spred god stämning. Men det kan jag nog ändå känna att de passar in på mig. I alla fall i vissa fall.

Men nu till saken. Jag har en liten uppgift och "övning" till er. Jag tänkte att ni med ska få öva på det här att hitta bra saker hos er själva! Så skriv ner tre saker som är bra med er själva, i kommentarsfälltet, och skicka det. Och det är viktigt att ni verkligen "skickar iväg" det. För det blir så tydligt när man ser det framför sig och när man inser att andra faktiskt kan se det. Det blir på riktigt liksom. Så klappa er själva på axeln nu och se på er själva. För jag är säker på att ni alla har många fina kvalitéer :)

Oarbetade kriser.

Har varit hos psykologen idag igen. Och idag kom vi åt en öm punkt. Mitt ex och uppbrytningen. Den var inte att leka med. Due to den så känner jag mig aningen värdelös och, ja jag vet inte. Men jag tänker inte älta det här. Men det vi kom fram till var att hon ansåg att jag inte bearbetat det. Så det ligger kvar som en "olöst kris". så det ska vi jobba lite på.

Jag ska för en gångs skull "utnyttja" mina vänner lite. De ska få hjälpa mig med att få det ur mig eller vad man ska säga. Prata om det och acceptera att det är okej att känna som psykologen sa. Att man har rätt till sina känslor. Och att det inte betyder att jag har några känslor för honom kvar. Utan att jag kan ha känslor för det som hände. Hur han behandlade mig och att jag accepterade de.

Men nog om det. Nu ska jag ut med min lilla prinsessa. Sen ska jag lägga i en mörkare toning på håret. Spännande!

En liten underhållande film.

Jag har haft en bra kväll igår och en bra dag idag. Så det känns riktigt bra. Har julbakat med några av Rasmus syskon idag. Och det blev riktigt bra. Yey! Skönt med en lugn och bra dag. För att ladda upp inför skolan imorgon. Jag måste dit nu...

Har suttit och kikat på lite klipp av Jenna Marbles. Man blir på riktigt bra humör av att se hennes klipp faktiskt. Min lillasyster tycker att jag påminner om henne. Haha, och det kanske jag gör också. Vi är lika virriga och barnsliga. Och bjuder på oss själva. Jag är i alla fall sådan när jag mår bra. Och vi är faktiskt aningen lika till utseendet med.

Så jag tänkte bjuda på ett litet klipp så här på söndagskvällen. Såhär blir även jag när jag fått i mig för mycket kaffe. Någon mer?

Äter ni antidepressiva?

Jag tänkte bara kolla av med er hur många det är som äter någon form av antidepressiva-tabletter? Jag äter ju som sagt Citalopram, och jag vet inte om de hjälper så jätte mycket? Visst känner jag mig väl aningens bättre än när det var som värst. Dipparna bli inte lika långvariga och jag har mer energi. Jag orkar med allt. I alla fall oftast. Men hur är det för er? Har ni märkt någon skillnad? Och vad äter ni? Det kanske är personliga frågor, men jag tänkte om någon kanske är villig och dela med sig, så vore det skönt. Jag vet liksom inte vad jag ska "förvänta" mig. Och jag tycker läkarna ger så luddiga svar...

Saker och ting låter så enkelt i teorin.

Jag är ledsen över den dåliga uppdateringen. Men det blir lätt så när man inte är jätte pigg på livet. Känns som om det enda jag skriver om är att allt suger och att livet är hemskt. Visserligen är det väl sådana tankar och funderingar som lättast tränger sig på när man inte mår helt okej. Men ändå. Jag ser ju inte allt i natt svart. Tro det eller ej.

Jag träffade en klasskompis igår och fikade och gick lite på stan. Jag hade precis innan varit hos psykologen och ville egentligen bara velat gå hem och lägga mig. Det var tuffa ämnen som diskuterades igår. Men som vi kom fram till när vi satt och pratade så var det bra att vi hade bestämt innan att vi skulle ses en viss tid. Även om hon påpekade att om jag inte kunde eller ville så var det bara att höra av sig, så tog jag tag i mig och gick iväg. Och vi hade hur trevligt som helst. Som alltid..

Så varför denna "ångest" och oro innan? Jag blir så fruktansvärt förbannat jävla piss trött på det rent ut sagt. Jag vill inte mer. Det är för påfrestande. För när jag väl gör dessa saker som känns jobbiga och svåra så går det oftast bra. Det kanske inte alltid är en dans på rosor. Men jag klarar av det och känner mig stärkt efteråt. Jag är så trött på att jag fantiserar ihop alla tänkbara senarior om vad som kan hända, hur det kan kännas eller vad det kan leda till i olika situationer. Kan jag bara inte låta saker vara och bli vad de blir? Folk i min omgivning är förhoppningsvis med mig för att dom faktiskt gillar den jag är. Och alla gör misstag. Alla säger fel. Alla är trötta och sura ibland. Ingen är perfekt. Vad det nu är.

Jag måste nog helt enkelt "bara" försöka acceptera att jag inte kan vara perfekt. Jag kommer att göra fel. Jag kommer inte alltid orka lyssna på varenda ord föreläsaren säger. Jag kommer inte kunna allt vi går igenom i skolan. Jag behöver inte vara rolig hela tiden. Eller snäll. Ibland får man tänka på sig själv. Och Lyssna på sitt inre. Folk förstår det. För de funkar på precis samma sätt..
Visst låter det enkelt? Barnsligt enkelt... I alla fall i teorin.

Det är svårt att förklara.

Jag har bestämt i samråd med Casper att stanna hemma från skolan resten av veckan. För det går inte länge till. Och det är lika bra att stanna upp och erkänna när det blir för mycket istället för att gå in i väggen. För det gör jag snart känner jag.

Det är så svårt att förklara för någon som inte vet hur det är att vara deprimerad eller något liknande. Man vet liksom inte hur man ska förklara att man inte orkar med alla "vanliga" saker som alla andra klarar av. För jag har inte överdrivet mycket saker att göra, men jag klarar liksom inte av det. Jag har skolan dagligen, och uppgifter ska göras, gås igenom och förstås. Det ska tas tid till det och man skall där emellan läsa annan litteratur. Jag har PPU (personlig professionell utveckling) som ingår i kursen och skall hinnas med. Man ska umgås med vänner och med familj, gå ut med vovven, handla mat, laga mat, diska, tvätta, handla julklappar, planera jul och nyår och gud vet allt.

Och alla dessa enkla och vardagliga saker, jag klarar inte av det. Det kan ta mig timmar att bara ta mig ur soffan för att gå in i duschen och ta en dusch. För det känns för överväldigande. Det låter sjukt, jag vet. När jag sitter på vagnen och ser alla människor runt omkring mig, som far och flänger och ser så himla lyckliga och obesvärade ut, undrar jag om jag är skapt för det här. Jag klarar ju uppenbarligen inte av det man ska klara av. Jag kan ju inte ligga hemma hela livet, och skulle jag göra det skulle jag gå under. Jag är en så aktiv människa egentligen. Jag älskar att hitta på saker och kan vara igång 24/7 utan problem! Men inte nu, jag orkar ingenting längre. Och det är fruktansvärt. För vem är jag egentligen?

Så nu tar jag några dagar off för att samla ihop mig lite och ladda batterierna. Bara göra saker jag vill göra och sova ikapp lite. Har för övrigt sovit bort cirka 5 timmar av dagen redan. Men det är väl ett tecken på att kroppen behöver vila. Och jag är så glad att jag har en pojkvän som accepterar och hjälper mig. För jag vet att det inte kan vara kul alla gånger. Men han gör allt med ett leende på sina läppar. Och jag har så fina vänner, ni få som vet. Tack för att ni finns.
Så även i det mörkaste stunder finns saker att vara tacksam för. Och det ser jag som ett framsteg. Alltid något.

Jag kvävs.

Sitter på vagnen på väg hem från skolan. Jag gick tidigare idag för jag är så himla trött. Igen. Jag har ingen energi. Ingen alls. Och allt bara hopar sig omkring mig. Tiden räcker inte till och definitivt inte energin. Och jag får panik. Jag klarar det inte. Inte nu. Jag kvävs.

Ibland längtar man tillbaka.

Pratade nyss med min, ja, bästa kompis. Och gud vad jag saknar henne. Fan vad hon är bra, hon är perfekt för mig. Lagom bitter (älskar när vi pratar skit och hur livet kan vara orättvist), aktiv, påhittig, positiv, mogen, ärlig och alldeles för snygg för sitt eget bästa. När man flyttar till en annan stad än sina vänner och sin familj så känner man sig lite ensam och utanför ibland. Men det är väl så det är att bli vuxen. Man bildar en egen familj och ens ursprungsfamilj är inte centrum längre. Ens vänner bor på andra orter och man ses inte lika ofta. Och ibland tycker jag att det är himla jobbigt. Och just nu är det en sådan dag. Jag saknar min mamma, min syster, min andra hund. Och Caroline...

Blir allt bättre med bra självförtroende?

Jag tänker mycket på hur det skulle vara om jag hade bättre självförtroende. Om jag vågade tro att jag faktiskt var bra. Att jag var värd att lägga märke till. För mycket beror på min osäkerhet tror jag. Jag vågar inte ta plats. Jag vågar aldrig tro att jag faktiskt är bra. Jag känner hela tiden att jag måste göra mig bättre. Klä mig snyggare. Verka lite smartare. Kunna lite mer. Vara roligare. Vara bättre tränad. Ja allt. Lite bättre bara. Lite bättre så skulle jag vara okej.

Men kan det vara så enkelt? Eller är det bara något slags hopp jag lever på? Att om jag bara tycker om mig själv så blir allt bättre. Finns det någon som känner igen sig eller har nått bra tips?

Precis så där liten känner jag mig ganska ofta..

Fakta om depression.

Vid olika psykiska sjukdomar, som till exempel depressioner, uppstår oordning i samarbetet mellan olika centra i hjärnan. Det gör att sjukdomens verkningar fortplantar sig ut i systemet och blir genomgripande. Det sker vid en psykisk sjukdom. En depression drabbar flera av människans funktioner, exempelvis vårt känsloliv och vår tankeverksamhet. Även grundläggande funktioner som aptit, sömn och dygnsrytm påverkas.

Man kan anta att serotoninsystemet fungerar på ett sådant sätt att om man tar bort ämnet serotonin från någons hjärna kan det leda till att han eller hon blir deprimerad. Förmodligen fungerar det även så att om vi blir deprimerade, exempelvis på grund av en tråkig händelse, så minskar serotoninmängden i vissa delar av hjärnan. Det är med andra ord viktigt att förstå modellen som ett invecklat samspel mellan psykiska och sociala faktorer i våra liv, och att den inte kan isoleras från dessa. Mycket tyder på att behandling av psykiska sjukdomar, vare sig man väljer psykoterapi eller medicin som behandlingsmetod, leder till likartade förändringar i hjärnan.

Modellen kan ge intryck av att det finns tre olika slags depressioner: en noradrenalindepression, en serotonindepression och en dopamindepression. Så enkelt är det antagligen inte. En depression är med stor sannolikhet snarare en obalans i en viss del av systemet, som man kan påverka genom att behandla andra delar. En teori är att vissa av depressionens symptom beror på obalans i serotoninsystemet, medan andra symptom snarare beror på noradrenalinstörningar. Kanske finns det bakomliggande mekanismer, som vi inte känner till än.

Serotoninsystemet påverkar, som noradrenalin, vår rädsla och ångest, irritabilitet och sinnesstämning, men serotonin har därutöver också en del specifika funktioner. Flera forskare anser att det påverkar hur impulsiva vi är. Om aktiviteten i serotoninsystemet är låg så blir vi lättirriterade och impulsiva, och tvärtom blir vi mer lugna och kontrollerade när aktiviteten är hög. Serotonin har även har betydelse för reglering av aptit, vårt sexualliv samt aggressiva känslor.

Noradrenalinsystemet har betydelse för vad som kallas "arousal", det vill säga människans grad av vakenhet och pigghet. Det har även med känslor som rädsla och irritabilitet att göra, och upplevelsen av hur mycket energi vi har att tillgå. Slutligen påverkar det vår sinnesstämning - man kan notera ändrade mängder noradrenalin i kroppen om man är deprimerad eller manisk. Dessutom påverkar det kognitionen, det vill säga våra tankar och vårt minne.

Dopaminsystemet överlappar serotonin- och noradrenalinsystemen på många områden med liknande effekter. Specifikt för dopamin är att det reglerar upplevelsen av eufori, det vill säga lustkänsla. Det vet man eftersom många slags narkotika ökar utsöndringen av just dopamin i vissa områden i hjärnan. Det tydligaste exemplet på detta är kokain, som ger en intensiv lycko- eller lustkänsla.

http://www.netdoktor.se/depression/?_PageId=767

På väg uppåt?

Psykologen ringde förut idag och undrade om jag ville ha en ny tid. Så nu är nästa torsdag bokad. Jag tycker det är bra att hon tar sig tid att ringa och fråga. För om jag känner mig själv rätt så hade jag nog dragit ut på det hela om jag skulle ha ringt själv.

Vi fick se en slags trappa med olika steg en person går igenom i exempelvis en kris. Den ser ut så här: Förneka --> Försvara --> Förklara --> Förstå --> Förändra
Och jag har nog levt till största delen under förnekelse. Jag har aldrig förstått att jag mått dåligt. Sedan när jag börjar och se mitt eget beteende så försvarade jag det. "Jag har haft en jobbig dag, jag är bara trött, jag inbillar mig bara!" osv. Men nu börjar jag att kunna förklara mitt beteende med hjälp av psykologen, diagnosen och mina vänner och Casper. Och det känns fantastiskt. Och förhoppningsvis kommer jag snart att förstå varför för att sedan kunna förändra.

Befinner ni er och någonstans i "trappan" tror ni?

Att göra ingenting.

Jag känner mig lite piggare idag, eller vad man ska säga. Jag gick hem tidigt och har ägnat dagen till ingenting. Tvättat lite, käkat framför tv'n och myst med lilla vovven. Att bara få vara hemma och göra ingenting. Det är precis vad jag orkar med just nu. Det låter så hemskt tycker jag. Men det är så tyvärr. Casper undrade om vi inte skulle gå ut på stan en sväng och kika på julklappar med en kompis till honom, vilket jag i vanliga fall älskar. Men just nu vet jag inte. Visst vore det mysigt. Men vi får se. Jag måste ringa psykologen och boka ett nytt möte med...

Och DÄR föll jag tillbaka igen.

Happ, idag är en sådan dag. Orken är borta, energin är borta, glädjen är borta, allt är borta. Jag har ändå tyckt att jag mått ganska bra ett tag nu, Jag tänkte att nu är jag nog på väg åt rätt håll. Visst mådde jag sämre vissa dagar, men ändå inte så dåligt. Jag klarade av allt, i alla fall nästan allt. Jag var till och med ute i lördags. Men idag kom det.

Jag känner mig överväldigad av allt runt omkring mig. Skolan kväver mig. Allt man ska kunna, allt man ska läsa, alla uppgifter som ska göras, alla föreläsningar. Det är så sjukt svårt, och krävande. Där emellan är det psykologbesök. Sedan ska man ha tid att umgås med Casper och gå ut med min lilla prinsessa. Sedan ska man vara social och ha tid för sina vänner.

Jag orkar inte! Jag kan inte. Jag får inte ihop det. Det går ett tag, men sedan tar det liksom stopp och det är som att gå in i en vägg. PANG. Och så står man där och undrar vad fan som hände. För alla andra klarar det ju? Utan problem dessutom. Verkar det som i vilket fall. Men inte jag. Jag känner hur makten över mitt eget liv tas ifrån mig och jag bara åker med. Jag blir alldeles matt i kroppen och vill bara lägga mig ner och ligga kvar. 

Idag skulle vi ut och käka massa tjejer i klassen. Och i morgon är det tid hos psykologen igen. Sedan är det massa skolarbete och föreläsningar varje dag. Och julklappar ska handlas. Och Jag ska hinna plugga. Så idag när alla pratade om att vi skulle ut och käka tapas så kände jag oron växa inom mig. Alla var så förväntansfulla och glada och stämningen var hög. Då känner jag hur jag drar mig undan allt mer. Jag känner att jag inte hör till. Att jag inte passar in. Jag börjar tänka på att jag ska upp tidigt dagen efter för att gå till psykologen, för att sedan åka till skolan och för att sedan komma hem när det redan är mörkt. Då vill jag inte till psykologen heller helt plötsligt. 

Allt kväver mig, jag känner hur jag inte får luft. Vart är jag i allt det här. Varför räknas inte vad jag vill? Går jag inte med dem ut så kommer alla undra varför. Och de kommer ställa massa frågor dagen efter och jag måste hitta på massa dåliga ursäkter. Jag kan redan känna hur tråkig de tycker att jag är. Jag kan nästan höra hur de pratar om mig. Då mår jag ännu sämre. För varför tänker jag så om dem? Så stor roll spelar de inte för dem om jag är med eller inte. Herre gud Chabo, skärp dig! Allt blir till en ond spiral som jag inte tycks kunna hejda. 

Men jag stannade hemma i vilket fall. Jag har ställt in psykologbesöket och får se om jag orkar med skolan i morgon. Jag behöver tid att bara vara. Samla energi för att orka med en vända till. Och det är i såna här dagar jag undrar vad det är för fel på mig. 

Att vara som barn.

Vi satt och pratade Casper och jag när vi käkade middag förut, om hur skönt det är att leva tillsammans med någon som man inte behöver spela ett spel inför. Att man kan vara den man är. Vi kan bete oss som om vi vore fyra år ibland och springa runt och jaga varandra och hoppa runt i soffor och sängar. Medans vi andra sekunden sitter ner och pratar om barn och vart vi ska styra våra liv. För att sedan bryta ihop som om världen hade rasat under mina fötter. Och ha Casper sittandes bredvid och hjälpa mig tillbaka på fötter.

Vårt lilla liv går väldigt upp och ned. Men vi har alltid varandra, och det är för tillfället min enda fasta grund. Livet är i topp för att sedan rasa ner till botten. Vi är pigga och alerta för att sedan sova bort en hel dag. Vi är sociala och träffar människor för att sedan inte träffa en levande varelse på dagar. Vi ser allt det fina, vi ser allt i svart. Ja, det går upp och ned.

Men vi har varandra att vara allt det där med. Och det är fantastiskt. Vi har båda spelat ett slags spel stora delar av våra liv. Så att slippa göra det är fantastiskt. Vi pratar om det som är fel och är 100% ärliga. För vi kan vara det. Och vi accepterar det. Ingen har vetat hur jag har mått och därmed har jag levt som om inget vore fel. Och det har i vissa stunder varit hemskt. Men nu är det helt plötsligt okej. Och jag kan vara den jag är. Hur tråkig den Chabo än må vara. Men det är okej. Och att vi ibland beter oss som små barn kanske har att göra med att vi aldrig riktigt fick vara det. Eller att det helt enkelt var lättare då.

Jag är tacksam för...

Jag tänkte på en sak förut när jag stod i duschen av alla ställen. Att sen ett tag tillbaka har jag inte haft problem med att äta bland folk. Det bara slog mig att jag faktiskt inte har tyckt att det har varit jobbigt längre. Jag kom att tänka på det för vi ska hem till Caspers pappa och träffa Caspers ena syster som är hemma från Tyskland. Och vi ska antagligen äta där. Och när jag insåg det så kom inte en enda jobbig känsla av panik, eller ångest. Det har helt enkelt släppt.

Förut var det riktigt jobbigt. Jag klarade inte av tanken på att sitta bland med andra människor och trycka i mig mat och nej fy. Allt som har med det att göra. Det var ett så fruktansvärt jobbigt moment. Jag drog mig för att äta över huvudtaget. Och det kan komma över mig än idag. Att jag blir illamående bara av tanken på mat. Men det har blivit mycket bättre. Men det jobbiga med att äta bland folk är över! Och det är jag riktigt tacksam för.

Jag tror jag ska försöka skriva åtminstone en sak i veckan som jag är tacksam över. Så att jag får upp ögonen lite mer för det. Det blir så mycket tydligare när man ser det skrivet framför sig. Det blir konkret på något sätt.

Så gör det ni med vet jag! Skriv en kommentar om vad just ni är tacksamma för :)

Att tvinga sig själv att tänka annorlunda.

Jag fick en tänkvärd kommentar på mitt förra inlägg. Att om man bara hade haft ett år kvar att leva, vad hade man gjort då? Hur hade man tänkt? För inte hade jag då gått runt och lagt timmar på att fundera på allt som händer och vad man kan göra åt det och vad man inte kan göra. Lagt all energi på det dåliga medans det vackra och det bra bara runnit av mig. Nej, då hade man sett allt det fina och bra och njutit av det. Man hade struntat i vad andra tyckte och bara levt sitt liv. Gjort det man mådde bra av och saker man inte riktigt hade vågat göra tidigare. Hade man missat vagnen hade man fått några minuter extra till att bara vara.

Men just nu är det inte riktigt så enkelt. Tankarna och allt det där omedvetna tar över. Men man kan ju försöka tänka lite i dom banorna. Även om det är svårt, men vad gör det om jag kommer två minuter för sent, eller vad gör det om maten blir lite bränd? Det är väl inte hela världen. Det blir bättre nästa gång.

Frustration.

Jag har en tendens till att se allt som är dåligt väldigt tydligt, medans jag verkar missa allt det bra. Jag tycker att mitt liv kantas av otur och att inget riktigt vill gå min väg. Jag missar vagnen, jag tappar saker, jag snubblar, jag misslyckas med matlagningen, jag gissar ALLTID fel på frågor, jag har fel på ryggen och fel på synen, jag har tinitus, det är alltid rött ljus, det regnar när jag ska vara ute, det är tågförseningar, soffan är 10mm för bred för vår lägenhet, jag var ett poäng ifrån VG på tentan, mina byxor spricker, jag glömmer plånboken... Ja listan kan göras oändlig. Det är allt ifrån stora till små saker. Men allt tycks drabba mig.

Jag kommer på mig själv ibland med att sitta att fundera på vad jag har gjort för ond här i livet. För det måste väl finnas något som jag gjort som jag liksom straffas för? Som karma ni vet? Men jag kan inte komma på något. Visst har jag gjort dumma grejer, men inte så dumma grejer.

Men sedan fick min psykolog fram att jag förminskar och bortförklarar allt bra och positivt som händer mig. Jag skämtar bort det eller letar efter anledningar till att det blev som det blev. Om jag tillexempel precis kommer i tid till vagnen eller något sådant så letar jag efter saker som jag gjorde annorlunda. Om jag tillexempel hoppade över att borsta tänderna. Så skulle jag ju egentligen inte hunnit. Så det var liksom inte meningen.

Det känns som om jag är med i filmen The adjustment bureau. Att det finns några vissa människor som ser till att putta på mig på "rätt" väg. Att jag inte ska hinna i tid, eller att jag ska spilla saker, eller att jag ska svara fel på frågor och så vidare. Det kanske är svårt för er som inte sett filmen att förstå. Men ni som sett den kanske hänger med på vad jag menar? Det är för övrigt en grym film som ni borde se.

Men men, det jag ville komma fram till var att jag ser allt negativt, och allt det positiva rinner av istället för att bli som näring för själen. Och det tar så otroligt mycket energi och tankekraft att hålla på och analysera och tänka så mycket som jag gör. Vilket ni säkert kan förstå. Jag vet ju om det i alla fall, så jag vet vad jag borde jobba på. Men det gör det inte enklare. Det gör mig bara mer frustrerad. För jag vet inte hur jag ska göra...
















Bild från filmen.

Drömmar.

Hur är det mer er och drömmar, drömmer ni mycket?

Jag gör i alla fall det. Nått så fruktansvärt. Men nu har det varit mest på morgontimmarna, så jag får sova relativt lugnt på nätterna i vilket fall. Men det är så jobbigt. Jag drömmer att jag förlorar rörligheten i armarna. Att jag inte kan göra motstånd. Eller att jag behöver slå någon men att jag inte har kontroll på armarna och att mina slag blir så veka att de inte gör någon verkan. Jag drömmer att folk hånar mig och skrattar åt mig, att jag blir lämnad ensam och övergiven och inte vet var jag ska ta vägen. Och när jag vaknar mår jag så jävla dåligt, och känslan kan följa efter mig hela dag. Är det bara jag eller kan någon mer känna samma känsla?

Så kan det va.

Det har inte samma charm att raggla hem klockan fem, det är inte lika inspirerat nu som 1995, om du minns? Sånt är livet nu. Förlåt om jag är bitter och synisk men du vet hur det kan va. Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver, och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver. Och jag försöker och hålla mig vid ytan allt jag kan, fast topparna är högre nu och dalarna är djupare sen elden försvann. Man får välja själv och ta saker som de är, det jobbigt att tiden går och man blir äldre, eller är det kul att vara med?