Jag är orolig. Och han märker det direkt när han ser mig. Jag gör allt för att dölja det. För jag vill inte att han ska behöva oroa sig. Inte idag. Det har varit så bra. Men nu är jag instabil igen. Och jag vet inte varför. Hela min kropp jobbar emot känslan. Mota den i dörren. Kom igen Chabo! Men samtidigt tar den över mig. Oron. Hela jag är en levande paradox. Han frågar. Jag nekar. Han frågar igen. Jag nekar igen. Skrattar för att verka övertygande. "Säg bara vad det är nu." Om det vore så enkelt. Att jag bara kunde säga vad det var.
Det bästa är att berätta hur man känner sig för det blir bara värre om man ska sätta upp en fasad och spela ett spel. Var dig själv, du är bra som du är!
SvaraRadera