Ljug för mig

Någon stans så väntar jag bara på att jag ska bli avslöjad. Eller avslöjad är kanske fel ord. Genomskådad? Nej. Övergiven är nog mer rätt. Ah. Övergiven av både mina vänner och min älskade Casper. Att de en dag ska fråga sig; vad är hon att ha egentligen? Att de ska sluta höra av sig, börja undvika mig och bara "tappa" kontakten. Att Casper en dag ska säga; det räcker nu. Tack för allt, men nu är det över. 

Det handlar inte om att jag har låga tankar om dom. Mina underbart fantastiska vänner. Eller Casper. Nej. Tvärt om. Jag höjer dem till himlen. Jag älskar dom. Ser dom som bättre än alla andra i hela världen. Just för att de är så förstående och omtänksamma. Så roliga och så stöttande. Speciellt nu när jag pluggar har jag träffat helt fantastiska människor. Som jag bara känt i snart två år. Men som gör mitt liv så mycket lättare. Så vad skulle jag tillföra i deras liv. Ha? Inget. Förutom att vara den där som mår kasst.

Och Casper. Ja ord kan inte beskriva det han gör. Eller hur han får mig att känna. Han friade till mig i Paris. Han vill leva hela sitt liv med mig. Och han kunde lovade mig något bättre än att vi alltid skulle vara tillsammans sa han. (Vad det nu kunde vara tänkte jag). Han lovade att älska mig för alltid. Han lyfter mig. Han får mig att bli starkare. Han får mig att våga. Han får mig att skratta. Han får mig att känna mig trygg. Han får mig att känna mig älskad. Han är mitt allt.

Men trots allt detta så är det en liten del av mig, men ack så stark del, som bara väntar på att bli övergiven. Att de snart ska tas ifrån mig. Och bara tanken på det får mig att vilja lämna dom alla nu. Så att jag slipper bli mer fäst vid dem. Så att jag slipper ännu mer smärta när det händer. Ju tidigare desto bättre. Eller hur? Eller..?

Vad är det för fel på mig? Dom har ju inte gjort något över huvudtaget för att förtjäna att jag tvivlar på dom... Inget alls.