Helt plötsligt när vi satt och tittade på tv jag och Casper så började jag gråta. Tårarna välde fram. Och så kommer orden; Jag kommer dö på planet till London på lördag, ur min mun. Shit, jag hade inte ens vågat tänkt tanken förrens precis just då. Och från det ögonblicket gick ångesten inte att stoppa. Den bara välde fram. Helt utan egentlig orsak. Jag vet innerst inne att det inte är farligt att flyga. Det är farligare att åka bil för guds skull! Och jag kan inte veta något om framtiden (som en av mina kloka vänner sa). Men ångesten åt upp mig. Och uttrycket "åt upp mig" är faktiskt ganska beskrivande för hur det känns i ett sånt ögonblick. Mina värderingar och mina sunda tankar är som bort blåsta Jag vet innerst inne att det inte är så. Men även om jag vill tro det så äter ångesten upp allt mina förnuft.
Jag lugnande i alla fall ner mig med hjälp av Caspers lugnande ord. Men efter en promenad med vovven så kom det över mig igen. Det slutade med att jag ringde P och bad om stöd. Konstig känsla att göra det. Jag tror aldrig jag gjort det innan. Men vilken befrielse. Och den tjejen är smart. Det vill jag lova med. Så otroligt bra att prata med. Hon körde iväg all min ångest med sina kloka ord och jag kunde krypa ner hos Casper och somnade som en stock. Visserligen med hjälp av en av mina i-nöd-fall-tabletter. Men det var längesedan jag tog en av dom. Så jag tycker inte att det gör något.
Jag är stolt över mig själv och att jag tog mig igenom det så snabbt. Med hjälp av Casper och P. Visst, oron finns kvar, och den skaver som en liten irriterande ruv som håller på att läka. Men jag kan kontrollera den och jag har fått ut det värsta av den. Så nu går det bra igen. I alla fall ett tag.
Sånt där händer mig också.
SvaraRaderaNär jag skulle åka iväg till en plats lång bort som jag inte visste något om var jag orolig över det ett halvår i förväg typ men de sista dagarna innan jag skulle åka var det som värst och det gick inte över förrän jag varit på semesterorten ett par dagar. Oftast mår jag dåligt nån dag innan jag ska åka någonstans fast jag vet att jag inte borde vara det. Vi får se hur det kommer kännas om några veckor när jag ska flyga själv. Jag hoppas att det kommer gå bra och ha det så kul i London!
Mig med! Jag har ibland inte ens vågat åka till stan tack vare av att jag får otrolig ångest av folkmassor ibland. Och jag vet inte hur det är för dig, men för mig så är det lilla ångesten och stora ångesten. Lilla finns nästan hela tiden och gror i bröstet medan stora kommer ibland och slår till hårt. Det är hemskt med ångest och att människor ska behöva känna det dagligen, men jag antar att livet inte alltid är rättvist heller. Lycka till och hoppas att du kan komma fram till hur man hanterar ångest, för det är svårt, riktigt riktigt svårt. / Mikaela
SvaraRadera