Mat mat mat.....

Har varit hos psykologen idag, dock ett litet bakslag då Casper fick följa med mig dit. Hade inte kommit iväg annars..

Vi pratade bland annat om mitt förhållande till mat idag. Vilket, om jag ska beskriva det i korthet, ser ut så här: Redan när jag var liten kräktes jag upp alla mat jag fick, så mamma fick börja med diverse ersättningar hit och dit. Sedan har jag alltid varit väldigt kinkig med maten. Bara ätit vissa grejer, hönekakan var tvungen att vara skivad i "spikar" för att jag skulle äta osv. Sedan när jag skulle ta studenten blev det värre och värre. Jag slutade äta allt utom bulgur blandat med kokt ägg och spenat. Sedan var det tonfisk på burk och banan. Vissa dagar åt jag bara en halv banan, och efter det var jag så stolt. Alltså ni anar inte stoltheten var enorm. Varför vet jag inte.

Men i alla fall så kom hon fram till att det, tro det eller ej inte rör sig om "vanlig" anorexi. Vilket jag i och för sig hade kunnat svara på ganska snabbt själv. För det handlar inte om att jag ser mig själv som tjock och behöver gå ner i vikt. För jag är inte tjock. Men visst, jag gillar inte alls hur jag ser ut. Men det är en annan historia. Jag äter chips och godis om jag känner för det. Jag börjar min dag med kalaspuffar och jag älskar pommesfrittes. That's it.

Men hon tror att det har att göra med kontroll. Och att jag vill slippa stå i skuld till mamma som jag annars alltid gjorde när det kom till maten. Hon hatade att laga mat och hon tyckte det var tråkigt. Jag fick skuld över att jag inte åt tillräckligt eller att jag inte gillande maten. Jag hade skuld för att jag åt för fort när hon stått länge och lagat mat, då hon själv hade uttryckt det som jobbigt. Så jag slutade äta och gilla mat. För hon förklarade att mat inte behöver betyda mat, utan att det ofta kan ha andra symboliska betydelser.

Jag har under hela mitt liv aldrig känt mig ha riktig kontroll och makt över mitt eget liv. Men maten kunde jag komma att kontrollera. Ingen kunde säga något. Jag kurande hela min familj, ingen märkte något. Så jag behövde aldrig ta konflikten. För när den väl kom började jag äta igen för att slippa prata om det. Men det förstörde det hela. Nu är jag jätte känslig för vad jag äter. Jag måste vara sugen på det jag äter, och jag måste äta innan jag blir för hungrig för då börjar jag må illa och kan inte äta alls. Får jag minsta lilla obehagskänsla när jag äter är jag på gränsen till att spy med en gång och måste sluta. Det kan gå flera dagar då jag knappt äter ett dugg medans jag äter massor andra dagar.

Men nu är jag inne i en sån period igen. Jag äter knappt. Jag vill inte och jag mår illa av tanken. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. För äta bör man, annars dör man! Jo tack jag vet. Jag är inte dum i huvudet. Världens sämsta ordspråk.