Svag svag svag.....

Har haft ganska jobbig ångest de senaste dagarna. Vet inte varför. Igår på Caspers systers student kändes det som om någon stod på mitt bröst. Eller som om någon hade satt en tving och pressade ihop bröstkorgen mot ryggen. Jag fick kämpa för varje andetag. Och de blev små och korta. Och det uppstår utan märkbar anledning. Men det är väl det som är grejen med generellt ångestsyndrom I guess.

Idag har ångesten infunnit sig som oro. Det har krupit och pirrat precis mellan brösten och magen, om ni fattar? Känslan är så svår att förklara. Det är inget man känner igen för ens man har känt den själv. Men en pirrande och krypande känsla är väl så nära jag kommer. Den har varit där hela dagen. Oroat och gjort mig illa till mods. Dragit mig tillbaka och fått mig att kämpa för att orka vara den "vanliga" Chabo som jag brukar vara. Den gör mig trött och ger mig huvudvärk. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och bara vill fram. Utan att jag vet varför. Jag brottas med tanken på om jag ska berätta för Casper (eller för P som var här idag), eller om jag ska hålla det för mig själv. Jag orkar inte med mig själv ens med allt gråtande och klagande. Så hur ska dom orka med? Så därför väljer jag att hålla det för mig själv så länge jag orkar. Men tillslut brister jag. Och allt väller ut.

Jag känner mig med ens liten och svag i såna situationer. Ynklig och värdelös. Någon har sagt nån gång att man måste vara svag ibland för att orka vara stark. Men ibland känns det som om det svaga tar över. Jag är svag, svag, svag. Ångesten tar kol på mig. Just nu, precis just nu. Och då kan jag inte vara stark. Jag kan bara inte.