Att må bättre.

Jag måste säga att jag mår förvånansvärt bra. Och har gjort det några veckor nu. Visst, bakslag kommer. Det kommer de nog alltid att göra. Men jag tar dem mycket bättre och kommer över dem fortare nu. Jag vet inte om det har med medicinen eller terapin att göra. Eller det faktum att jag börjat prata om att jag mår och och mått väldigt dåligt, väldigt länge, men mina nära vänner och Casper. Det spelar liksom ingen roll. Men jag tror att det är en kombination i mitt fall.

Att prata med Casper hjälpte mig att våga ta hjälp av andra. Han hjälpte mig att söka hjälp och jag fick, efter mycket tvekande från min sida, utskrivet antidepressivatabletter. Tabletterna hjälpte mig upp hur det djupa djupa hål jag befann mig i. Och så småningom kunde jag börja prata om det på riktigt och börja bearbeta det hos en psykolog. Efter att ha gjort det ett tag fick jag mod att berätta för ett fåtal vänner. Vänner som tog det hela jätte bra, och sen dess har vi kunnat prata om mina känslor och min ångest som vi pratar om vädret. Inget konstigt med det liksom. Efter ytterligare tid och uppmuntran från vänner och psykolog tog jag steget och berättade för min mamma. Hon tog det inte lika bra. Men hon försöker. Och idag är jag bättre än någonsin. Starkare än någonsin. Och jag ser mycket ljusare på framtiden. Jag ser mig faktiskt ha en framtid.