Att ha någon som kan ta emot det jobbiga man bär på.

Jag hade ett härligt och otroligt givande samtal med en kompis här om dagen. Caspers familj går igenom en del rätt jobbiga saker och då även jag. Så det berättade jag för henne. Och det var så skönt att få någon annans respons på det. Vi pratade även om min mamma och lite andra jobbisga grejer. Det som kändes bäst var dock att hon vågar prata om saker som är jobbiga. Vilket många andra inte vågar. Vilket är helt försåtligt, det kan vara skrämmande. Men hon frågar och undrar och det känns som att hon bryr sig på riktigt (vilket jag tror att hon gör). Hon tycker inte att det är konstigt att jag berättar ganska tuffa grejer, hon tar emot det utan att döma. Utan att se ned på en eller tycka jag är konstig. Och det känns som en sån lyx att ha någon som henne i sin närhet. Det gör så mycket. Man känner sig bemött och förstådd. Lyssnad på och någorlunda normal. Du vet vem du är.