Idag har varit en dag jag sent kommer gömma. De rör Caspers familj så det är inget jag kan dela med er här. Men ibland kan jag undra varför vissa behöver gå igenom så mycket skit. Och fortfarande vara så starka och positiva.
Jag var hos psykologen tidigt idag och på vägen dit ringde jag mamma som alla andra mornar i stort sett. Men den här gången var jag helt ärlig för en gångs skull. Hon frågade vad jag gjorde, om jag var på väg till skolan, men då istället för att bara hålla med som jag alltid gör annars om det är något sådant jag ska göra (även efter jag berättat för henne) så sa jag som det var. Och jag fick till min överraskning flera frågor som respons. Om det var skönt att gå dit, om det var längesedan, om hon var duktig, om jag hade berättat att jag hade berättat för henne och hur det kändes. Och det kändes så bra. Som om hon verkligen brydde sig. För det är ju det jag saknat lite sedan jag berättade. Hon har liksom inte "brytt sig" eller vad man ska säga. Inga frågor om hur det är eller så där. Men nu börjar det verkligen komma. Och hon behövde väl bara lite tid. För jag kan tänka mig att det inte är jätte lätt att höra och ta in att ens dotter mår psykiskt dåligt, äter antidepressiva och går hos psykolog. Men idag kändes det som om hon kunde och ville prata om det. Och det var underbart. Jag älskar min mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar