Jag har även varit hos psykologen idag. Och det kändes jätte bra. Jag var där själv. Vi pratade lite om mitt ansträngda förhållande till mat. Och kom fram till att det antagligen började redan när jag var liten och de trodde att jag var allergisk mot massa saker och jag inte kunde ammas. Konstigt det där. Men skönt att prata lite om det.
Tror ni att saker som händer när man är så liten kan påverka en under hela ens liv? För jag minns ju inte att det i så fall var jobbigt eller en skrämmande tid då jag inte kunde äta ordentligt när jag var liten. Och nu har jag haft det jobbigt med mat av vad jag trodde andra skäl. Men kan det vara så att det hör ihop, omedvetet? Vad tror ni?
Den här bilden till exempel. Det är för många oerhört inbjudande och frestar smaklökarna. Men den äcklar mig. Trotts att jag är hungrig och snart ska laga middag...?
Det som händer i barndomen påverkar än när man blir äldre, om man inte bearbetar detta i barndomen!! Jag blev mobbad under många år, sedan när jag blev kränkt i vuxen ålder kom alla känslor, andningen o ångesten tebax!!! Håller på att bearbeta detta nu!! Det e jävligt jobbigt men det e nödvändigt!! Har under 4 år haft 4 depressioner!! Mycket av detta är oarbetade känslor plus kränkningen!!!
SvaraRaderaGrattis till jobbet. Jag är väldigt väldigt glad för din skull och är säker på att du kommer göra jättebra ifrån dig!
SvaraRaderaAtt du känner att du mår bättre får oss andra att fortsätta kämpa, hoppas att du vet det.
Hittade din blogg för bara några dagar sedan, men går in här flera gånger varje dag och läser dina inlägg ändå från start.
Ofta känns det som att jag lika väl skulle kunna ha skrivit vissa av inläggen, jag känner igen mig så. Och det ger mig styrka och hopp. Och jag avundas. För jag känner mig så fruktansvärt ensam och rädd.
Men det känns bättre att veta att man inte är ensam om att må så här och att det förhoppningsvis kommer att bli bättre. Och jag önskar att jag hade någon som du att berätta för och få stöd ifrån.
Jag själv tog steget och berättade för mina föräldrar, vilket jag tyvärr ångrar. I min familj är det inte heller okej att må dåligt, man ska kämpa mot allt och aldrig vika sig.
Jag har inte läst igenom hela din blogg och vet inte om du har skrivit om detta, jag skulle väldigt gärna vilja veta.
När du insåg att du var deprimerad, att du verkligen var sjuk. Blev du på något vis "sjukare" då?
Jag har mått dåligt i snart 1,5 år och det var först för en månad sedan som jag tog tag i det och gick till en psykolog. Men ända sedan jag fick min "diagnos" känns det som att det har blivit värre, att jag nu insett att jag verkligen är sjuk. Att jag kan skylla på min sjukdom, så att jag skiter i saker väldigt mycket mer. Att jag stänger in mig ännu mer och inte gör framsteg som jag egentligen borde. Och samtidigt har hjärnan också insett det, att jag inte mår bra. Det gör mig rädd och jag undrar hur det hade blivit om jag försökt fortsätta kämpa utan att inse att jag var sjuk.
Kände du detsamma?
Förlåt för ett luddigt inlägg, vill nog egentligen bara få prata med någon.
Ta väl hand om dig. Många kramar
Ditt inlägg är inte alls luddigt, jag vet precis vad du menar. Det är en väldigt bra fråga. Jag tänkte att jag tar upp det i ett inlägg i morgon om det är okej?
RaderaOch du ska veta att du kan prata med mig! Varje dag, kommentera om allt du undrar över så svarar jag. Så kan vi stödja varandra. Vad sägs om det?
Hallojs! Hoppas att du får en underbar fredagskväll :):) Lust att vara med i dagens blogg? Och/eller göra ett bloglovinbyte? :):) KRAM.
SvaraRaderahttp://nojjz.blogg.se
Det inlägget kommer jag med stort intresse att läsa. Har aldrig berättat om hur jag känner just kring det här att jag mått sämre sedan jag fick veta att jag var deprimerad, nästan varit lite skamsen, samtidigt som säkert de flesta mår så?!
SvaraRaderaTack, vad du är snäll! Det låter som en bra idé! Hoppas att du får en trevlig lördagskväll.
Själv tog jag ett stort steg och tackade nej till en 25-årsfest med 100 personer där jag endast skulle känna hon som fyllde år. Ångest och nervositet i flera veckor med att omges av dels så mycket folk men också okända. Känns så skönt att hon förstod. Tänk vad svårt det är och hur många gånger man tänker att "nu ska jag berätta om hur jag mår", men aldrig vågar, och hur jävla skönt det känns efteråt.
Kram!