Jag insåg nu n'r jag öppnade laptopen att jag inte suttit vid datorn på jag vet inte hur länge. Det har varit så mycket annat, så det har liksom inte funnits tid. Men nu är jag tillbaka!
Jag funderade lite på en sak igår kväll när jag var ute och gick med vovven. Jag får ofta något som jag i brist på annat kallar för "katastroftankar". Som igår kväll. Jag mötte en tjej som gick längs andra trottoaren. Helt plötsligt går mitt huvud igång och jag börjar tänka att shit, tänk om något händer henne nu längs vägen? Att hon bli kidnappad. Då är jag antagligen en av de sista som sett henne. Jag börjar därför memorera hennes kläder, vart jag mötte henne, vilket tid det var, andra bilar eller personer jag möter. Ja allt. Bara för att kunna berätta detta för polisen i ett förhör. Och om jag inte kommer ihåg allt tillräckligt bra kommer det vara mitt fel att hon dör. Så min promenad med hunden består i att memorera så mycket som möjligt för att inte jag ska vara anledningen till att man inte hittar kvinnan och sätter dit dom som gjort det.
Och det är ofta så här. Så fort jag ser en helikopter, eller nått annat jag tycker verkar skumt (med andra ord allt). De mest obetydliga små saker kan jag göra till enorma livsavgöranden. De kan även vara som när jag höll på att missa tiden för inlämnigen av tentan. Då drog jag slutsatsen att jag skulle bli pank (eftersom CSN inte skulle komma) och vi skulle bo på gatan och alla skulle hata mig.
Jag vet att det kanske låter konstigt nu när jag berättar det. Men just i den stunden är det så himla logiskt. Det verkar så himla rimligt på nått sätt. Men jag undrar varför jag gör så..? Är det någon som känner igen sig? Eller är jag ensam om dessa banala tankar?
jag har också så kallade katastroftankar. ofta handlar det om att dö i en bil eller tågolycka, eller bli överfallen när jag går ut ensam, eller att få inbrott i lägenheten. jag målar precis upp som en film som skenar i huvudet, och man ser precis vad som kommer att hända. det är jobbigt och man kan inte stoppa det riktigt.... så du är absolut inte ensam. min bästa vän lider också av det, vi brukar prata om det, då känner man att man inte är ensam om att vara rädd och ha dessa jobbiga tankar. tror absolut inte att det är ngt onormalt eller så, men kan vara skönt att prata om det, då kanske det inte blir lika "stort" liksom. men klart att det är jobbigt, det tär ju på en själv att ha dem och alltid vara rädd. så jag vet precis hur du känner!
SvaraRaderaDu är inte ensam. Har också katastroftankar om allt möjligt, både stort och smått..
SvaraRadera