Att bli sjukare av sin diagnos.

Jag fick ett inlägg här om dagen från en tjej som precis har insett att hon är sjuk och är deprimerad. Hon undrade hur det var när jag fick min diagnos och insåg att jag faktiskt var sjuk, om jag på något sätt blev "sjukare" av det och om jag började att skylla på sjukdomen och så. Jag tyckte det var en himla bra fråga så jag tänkte skriva ett litet inlägg om det.

Jag hade mått dåligt länge när jag äntligen tog tag i det och gick till en psykolog. Vi pratade och hon kom fram till att jag var deprimerad och led av ångest. Eftersom jag läser till socionom vet jag endel om "sjukdomen" men jag läste även på endel efteråt. Så mycket stämde in. Jag fick svar på så mycket. Saker jag aldrig riktigt funderat över. Saker jag trodde hörde till min person, att det var "sådan jag var". Men tydligen var det effekter av depressionen. Saker som skulle gå att ändra. Det är sjukt när det gått så långt att man tror att det är en del av den man är. Att jag alltid kommer att vara sådan. Lättnaden när man sedan vet att det kan ändras. Jag behöver inte vara sån här. Det är obeskrivligt skönt.

Men efterhand började jag nog som du (som skrev inlägget) att "skylla på" depressionen. Det var därför jag inte orkade göra saker. Det var okej att på en hel dag inte ha orkat sig ur soffan för att ta sig till duschen. Det var därför jag sov runt 15-20 timmar per dygn. Det var på grund av depressionen jag missförstod allt och tog det personligt. Det var därför jag grät hela tiden. Det var därför jag inte litade på folk runt omkring mig.
- Men det var ju därför. Det är ju depressionen som gör det där. Det är bara det att man inte vetat om det tidigare. Man (i alla fall jag) hade tidigare trott att det var jag som var svag som människa, att jag var lite sämre än alla andra eftersom jag reagerade så olikt normen. Jag hade försökt mota alla de där känslorna innan bara. Jag hade försökt hitta på saker trots att det gjorde ont inombords. Jag gjorde saker som jag fick ångest av och så vidare. Men nu var det helt plötsligt okej på nått sätt.

Det är "naturligt" att det blir så till en början. Man kan liksom släppa alla hämningar och vara så sjuk man behöver. För att kroppen och psyket ska orka med och återhämta sig lite. Behöver du sova 20 timmar om dygnet - gör det. Kroppen behöver det antagligen. Men risken är att man stannar i det här tillståndet lite för länge. Hur lång tid som är "okej" är ju naturligtvis upp till var och en. Men jag tror faktiskt man känner av det själv. Jag har varit sjuk så länge jag behövde, och det var nog i cirka ett halvår. Lång tid, jag vet. Men det behövdes. Ingen pressade mig till någonting (av de som visste om det) och jag tog allt i min takt. Men jag känner nu att jag borde försöka pressa mig själv lite mer än vad jag gör. För ibland faller jag tillbaka och bara orkar inte. Men det är okej att göra det med. Man kommer att göra det under lång tid. Falla tillbaka och helt plötsligt inte orka mer och bara bli liggandes. Men man kommer komma upp mycket snabbare för varje gång. Och starkare.

Men som sagt. Jag tror personligen att det är dags för mig att våga ta steget. Göra saker som känns jobbiga som jag vanligtvis har undvikit det senaste just för att jag ska slippa må sämre. Som att ringa min psykolog när jag ska avboka istället för att maila. Gå ut och hitta på saker med mina vänner istället för att ligga hemma i soffan där jag känner mig tryggare. Försöka ta konflikter utan att bryta ihop och känna att jag håller på att dö, som är ett av mina största hinder. Ja det finns flera saker som jag borde pressa mig själv lite mer till att göra. Men det kommer. Det är jag säker på. För att bli friskt kräver att man vågar tror jag. Att man vågar testa på saker och se att det faktiskt inte är så farligt.

(Om ni känner igen er så vill jag jätte gärna hör era berättelser.)