Jag skriver inte så mycket just nu. Och jag vet inte riktigt varför. Det är mycket i huvudet just nu bara. Mycket i skolan. Caspers familj går igenom lite jobbiga saker. Jag är stressad för flera olika saker som jag inte riktigt vet varför. Jag var och tatuerade mig idag, och det har jag också varit lite stressad över (med det gick kanon!). Så det har liksom inte blivit av.
Men idag pratade jag ocg Casper en del om hur jag ska bli av alla mina jobbiga tankar. Eller ja, tankar och tankar. Det blir så att jag kan tänka på små små saker som växter och blir så stora saker som jag helt plötsligt börjar oroa mig för. Som idag till exempel. Jag skulle tatuera mig på ryggen och nacken, och jag har långe funderar över hur jag kommer sitta/ligga. För jag har ju problem med ryggen så jag kan inte sitta eller ligga hur som helst. Och då har jag funderat över de. De hade inga såna där "huvudhål" som massagebänkar har, och då började tankarna snurra:
Gud, hur ska jag ligga? För visst måste jag ligga ner? Inte kan jag väl stå upp? Eller? Sitta kanske? Nej jag måste ligga ned, med huvudet böjt. Oj, då kommer jag få ont i nacken. Och då kommer inte Casper kunna massera mig för jag har en nygjord tatuering. Och då kommer jag inte orka sitta i skolan. Och jag kommer inte kunna sova. Och inte orka sitta i soffan ens. Herre gud, det här blir INTE bra. Osv osv....
Helt sjukt hur det drar i väg och hur dåligt jag helt plötsligt börjar må över det. Men dt löste sig så fint. När vi väl kom in idag så hade jag ju hunnit tänkt dessa tankar på si så där 30 sekunder. Men då blev jag lite irriterad på mig själv. Varför gå och oroa sig och fundera när jag bara kan fråga? Så då gjorde jag det. Och det var inga problem. Bara att sitta på ett visst sätt (han "gjorde om" stolen) och det gick kanon.
Så nu har vi pratat lite på hur jag ska kunna hantera detta för att komma ett steg närmare att må helt bra. Jag har inte velat sagt något om mina små funderingar som för andra kanske kan verka banala och små. Just för att de inte ska tycka att jag är löjlig. Men Casper sa det att jag skulle fråga honom istället, innan alla tankar drar iväg. Vilket i och för sig inte är det lättaste då det sker på ett kick och jag inte riktigt märker av det. Men jag ska försöka i alla fall. Så slipper jag det momentet och så småningom kanske min hjärna slutar med att dra allt så himla långt. Vad tror ni? Verkar det vettigt?
Mycket vettigt. Funderar själv på konstiga skitsaker som tar så mycket energi, och även fast jag inte testat att alltid prata om det med nån annan så är det ju de få gånger man delat med sig av de tankarna som man blir lugnad, förstår att det inte är något att oroa sig för och därför lyckas släppa det :)
SvaraRadera