Jag tänkte berätta hur det har fungerat för mig med psykologer och allt som hör där till. Så att ni som inte varit med om det kan få en bild av hur det kan vara.
Först ringe Casper till vårdcentralen när jag mådde som sämst och sa att jag verkligen behövde prata med någon. Då kom jag till psykologen där på tio akutsamtal. Men när jag fick reda på det så blev jag "avskräckt", jag kände att jag kunde inte få den hjälpen jag behövde på tio besök. Desutom kände jag mig inte bekväm med henne alls. Det kändes som om hon dömde mig och min familj (fast jag antar att det var jag som inbillade mig bara, för det är ju hennes jobb att inte göra det). Så då slutade jag bara att gå dit, för jag vågade inte säga det direkt till henne (fegt jag vet). Men jag ringde till vårdcentralen själv faktiskt och sa som det var och att jag behövde prata med någon annan, nu. Men naturligtvis hade det vara en. Jag bad då läkaren att höra med någon annan psykolog i någon annan stadsdel med han sa bara att det inte funkar så. Jaha sa jag och la snopet på. För vad ska lilla jag säga?
Eftersom jag då trodde att det var det, jag kommer inte få någon att prata med, gav jag upp. Men då tog Casper tag i det hela. Han kom på den geniala idén att ringa ungdomsmottagningen, de har ju psykologer. Och jag fick tid hos en psykoterapeut redan några veckor senare. Så nu går jag hos en tjej där, hon är underbar. Inte det minsta dömande och så himla förstående. Hon reagerar inte det minsta förfärat eller förskräckt över det jag berättar. Och det känns så himla skönt. Jag känner mig normal på något sätt.
Men när jag kom dit första gången så hade jag ju inte ens pratat med henne i telefon. Casper hade berättat för henne hur det låg till och hur det hade varit hos den andra psykologen. När jag kom in var det tyst i kanske 15 sekunder (vilket kändes som en evighet), jag visste inte vad jag skulle säga. Eller vad jag förväntades säga. Men tillslut började hon. Hon förklarade vad Casper sagt till henne och hon gjorde det klart för mig att vi bara skulle testa två gånger och kändes det inte bra efter det kunde jag få prata med någon av hennes kollegor. Det var liksom inget mer med det. Och det gjorde mig så lugn på något sätt. Om det inte skulle passa hos henne så skulle jag ändå få någon annan. Och jag fick komma till henne tills jag var 25, så ingen stress där heller.
De första två samtalen var som en intervju. Hon frågade om min familj, mina vänner, skolan, sexualiteten och allt där emellan för att få en bild av mitt liv. Sedan lade hon ihop ett och ett och den tredje gången berättade hon hur hon hade uppfattat det och såg om det stämde. Sedan körde vi bara. Hon vet att jag hade jobbigt med att vi så småningom kommer att hamna i samma bransch så det pratar vi om ibland, varför det är så. Vi pratar om mig som liten. Att jag har varit ensam med mina tankar mycket då och att det kan vara "farligt" (eller vad man ska säga). Vi pratar om min ofantligt dåliga självkänsla. Om mina vänner som jag kan prata med och hur det hjälper mig. Vi pratar om mina drömmar. Om att jag ska tatuera mig. Om hur det är att läsa till socionom och må dåligt. Om hur det är att träffat en kille som bryr sig om mig på det sättet Casper gör, och hur han finns där på ett sätt ingen annan gjort. Vi pratar om hur jag mår för dagen. Varför jag inte klarade av att komma dit på nästan en månad. Vi pratar om att jag tycker det är jobbigt att av boka ett möte, att det ger mig ångest om hon inte svarar första gången jag ringer. Att jag ibland får ångest av att gå dit över huvudtaget. Då löste vi det så att jag fick hennes mail så jag kan maila om det är något och jag inte vill komma. Vi ska även ses varannan vecka nu ett tag medans jag läser de jobbigaste kurserna (psykisk ohälsa, det känns som om allt är om mig själv). Så ja, vi pratar om allt.
Så mitt råd till er är att vända er till någon att prata med. Det ger så otroligt mycket. Och det är så skönt. Och de flesta är så förstående och lyssnar så bra. De kommer med små bra tips och sänder på saker åt en. Och är ni under 25 - vänd er till ungdomsmottagningen. De är så sjukt hjälpsamma jämfört med vården. De vill en faktiskt väl och kan de inte hjälpa dig så letar de upp någon som kan hjälpa dig istället.
Hej! Första gången jag kommenterar. Går hos terapist sedan två veckor tillbaka då jag bröt ihop och skolgången till slut sket sig efter flera års depression. Jag vet inte riktigt varför, men första gången jag var där spillde jag bara ut allt och varenda tanke som kom till mig, men sen dess har jag varit svårare att få ut saker ur. Min terapist är också tyst länge efter att man pratat klart och vill antagligen att man ska driva samtalet själv, men det blir bara jobbigt när det går flera sekunder av tystnad. Jag vet ju att denne antagligen vill väl, men jag känner mig mest skyldig för att jag inte tar chansen när jag får hjälp och säger så mycket som möjligt. Det är svårt att öppna upp sig helt och jag är ibland nära att gråta, men stannar bara där. Det finns djupare saker jag kunnat ta upp men inte gör, och jag är rädd att min terapist ska få fel uppfattning om mig och inte se mig som så sjuk som jag egentligen är. Jag vill bara ha hjälp och en lösning nu som inte är självmord. Det är som att man blir sedd två timmar i taget och sen lämnas till sin vardag och ens utmaningar. På nåt önskar jag därför att jag blev sjukskriven eller inlagd på nåt sätt för jag orkar inte vardagen emellan besöken och att ljuga för alla andra om att man mår bra och ge andra ursäkter när man istället ligger hemma och önskar man var död. På grund av depressionen förstörde jag mitt liv, och då vill folk runtomkring en att man tar tag i det, men jag kan inte, för jag är deprimerad. Jag önskar det fanns en lösning i livet men ser ibland bara självmord.
SvaraRaderaFörlåt för att jag rabblar. Jag bet bara inte vad jag ska göra när jag lever en dag i taget.
Hej! Håller med dig det är jätte skönt att prata ut med någon. Kolla gärna in min nystartade blogg där jag skriver om hur det är att ha generaliserat ångest syndrom. http://staypositive.bloggplatsen.se/
SvaraRaderaC!
SvaraRaderaJag vet precis hur du känner. Att man tycker att man bör ta vara på sin chans att prata ut och få hjälp. Att det är jobbigt när det är tyst. Att man borde säga något. Men det är okej. Det får ta tid. Man orkar inte häva ur sig allt på en gång. Och det vet dom om. Men prata om det med din terapeut. Hur du känner, att du känner press att prata. Att det är jobbigt när det blir tyst. Att du är rädd att hon inte ser hur illa det är för att du håller uppe ett visst sken. Du måste prata. Annars kanske hon/han inte förstår. Hur gärna man än vill så kan de inte läsa tankar.
Så gjorde jag med min terapeut. Och nu förstår hon, och det hjälper jätte mycket.
Har du berättar för någon omkring dig hur du mår? Vän? Familj? Någon som kan hjälpa dig när det är som jobbigast? Jag tror det är viktigt att du har någon som kan hjälpa dig att se det positiva när man mår som sämst, för det klarar man inte riktigt när man är deprimerad.
Jag gick till en psykolog på ungdomshälsan (ungdomsmottagningen) när jag mådde som värst när jag gick i skolan. Eller min bästa vän tvingade dit mig för att jag inte kunde fortsätta må som jag gjorde.
SvaraRaderaFick också känslan av att hon dömde mig och mina val. Hon sa att jag inte fick ha sex med någon för att "vi tjejer" inte kan ligga med någon utan att något händer med kroppen som gör att man blir svag. Förstod inte riktigt vad hon menade..
Sen berättade jag om min familj och hur jag har det hemma (Det som får mig att må dåligt) Hennes råd var att härda tills jag kan flytta hemifrån.
Efter hon sagt det kändes det inte värt att gå dit mer så jag slutade bara.
Nu mår jag bara dåligt när min pappa hotar mig och när min mamma sitter tyst i ett hörn och gör inget åt saken. Men har inte samma ångest jag hade innan jag gick dit. Eftersom jag insåg att jag klarar av att bli bättre på egen hand istället för att alla jag sökte hjälp hos svek mig. (inklusive vårdcentralen)
Det är så hemskt när man känner känslan av att de dömer en. Det är ju det man är som mest rädd för! Och så blir det så... Fruktansvärt.
RaderaDet låter som om du kan ha det ganska tufft i din hemmiljö vissa gånger. Jag önskar jag kunde hjälpa dig med det, men är rädd att jag inte kan det. Men det lilla råd jag har är att kanske försöka prata med din mamma, och säga som det är. Att du mår dåligt av det din pappa gör men även av det hon INTE gör. Och kanske, om du är redo att ta steget igen, att gå och prata med någon ny? Jag tog steget tillslut (hade också en sån psykolog innan), jag träffade en ny terapeut och hon är underbar. Det blev bra tillslut. Det tror jag att det kan bli för dig med! Allt kan man inte klara själv <3
Stor kram!