Jobbångest...

En sak som jag är otroligt glad över är att jag inte längre har lika mycket ångest när det gäller jobb. Innan på mina förra arbetsplatser har den liksom kommit och gått. Även fast jag har trivts bra så ha den varit närvarande. Det tär så på en. Det bryter ner en. Jag kände samma ångest när jag skulle till skolan första dagen på socionomprogrammet (så Casper följde med). Första gången på mitt nya jobb så hade jag också ångest, men inte lika mycket. Klart man är nervös första dagen för ett nytt jobb, men jag är inte bara nervös jag mår riktigt dåligt. Men nu med detta jobbet så kände jag inte riktigt så. Visst, ångesten och oron fanns där, men inte allt i samma skala. Casper följde mig hela vägen, så det gjorde det ännu bättre. Andra gången följde han mig till vagnen och tredje gången gick jag helt själv. Det kanske låter löjligt för er "följa mig till jobbet", som om jag vore ett barn. Men så är det. Ångesten är oövervinnlig i det tillfället. Och det hjälper att ha någon med sig.

Så i morgon gör jag sista bredvidgången och sedan kan jag börja jobba på riktigt. Och det känns jätte bra! Trots att jag ska upp 05.00 i morgon så har jag ingen ångest alls just nu. Allt känns bra. Det ska till och med bli kul och komma dit. Det är en så underlig känsla. En ny känsla. Men det var som en av er kloka människor kommenterade på förra inlägget: Jag ska bara försöka leva i nuet (hur man nu gör det, jag som grubblar så om allt som kan hända) och njuta av att må bra. Jag mår bra just nu och det är allt jag behöver tänka på. Positiva tankar!