Ett stort framsteg.

Det var ett stort framsteg för mig igår. Ett framsteg som jag själv faktiskt är väldigt stolt över. Jag gick nämligen till läkaren själv. Helt själv. Ingen väntade utanför, ingen följde mig dit. Utan jag gjorde det helt ensam. Visst, jag blev oerhört nervös och rädd innan. Men då kunde jag lugna mig själv med tanken att jag har faktiskt gjort det här tidigare, och då har det gått bra. Så om jag skulle behöva ta prover och så så skulle det gå bra. Visst, om jag gråter, då gråter jag. Men då kan jag få hjälp av någon sköterska.

Så jag är otroligt nöjd och stolt. Och det är ännu ett tecken på att jag faktiskt bli starkare för varje dag. Trots vissa nederlag. För det kommer det alltid finnas. Men man tar sig ur dem på bättre och bättre sätt efter hand.  och det känner jag nu. Nu känns det faktiskt hoppfullt.