Där kom det - pang!

Igår kom mitt breakdown som jag förfarat ska komma nu när jag mått så bra. Mamma kom ner och pratade med mig och Casper igår kväll om att hon tycker det är osunt att äta tabletter och att man faktiskt får ta att det är "lite tufft" ibland... Hon sa att så farligt kan jag inte må, hon har ju varit med under hela min uppväxt. Jag hävde då ur mig några av de saker jag mått dåligt över i ren ilska. Hon tyckte genast att jag pekade på att det skulle vara hennes fel och var påväg att storma ut ur rummet. Martyrskap... Rasmus och hon började tjafsa och det slutade med att vi alla tre grät. Jag tror att hon förstår lite mer och att hon hädanefter kommer se på Casper med andra ögon.

Men det var ett fruktansvärt ögonblick för mig. Jag visste att det skulle bli så här. Därför hade jag inte sagt något. Hon tyckte att jag får tåla att må lite dåligt, det gör alla. Hon påpekade att vi inte kan vara så bra för varande efter som jag mår som jag gör. "Man ska vara lycklig och glad i din ålder!" Jo tack, jag vet att du tycker det. Jag har försökt i 22 år.... Fan vad arg jag blev. Alla mår inte bra, det är så det är. Och det är okej! Jag oroar mig alltid för något som rör henne. Alltid. Jag tror jag älskar henne för mycket. Bryr mig för mycket om vad hon tycker och tänker hela tiden. Vilket resulterar i att jag inte kan ta några egna beslut eller leva ett eget självständigt liv. Även om hon inte säger åt mig vad jag får och inte får så vet jag det innerst inne och tenderar handla efter det. Så det är ju inget hon gör, utan det är jag själv.

Så efter att vi pratat färdigt och det hade "löst sig" infann sig känslan av tomhet och ren hopplöshet. Jag orkar inte med ett helt liv där jag ständigt ska gå omkring och oroa mig för saker jag inte kan styra över. Som jag känner nu kommer jag aldrig kunna få ett självständigt liv och samtidigt vara nära henne. Vilket är det jag vill. Men hur ska jag göra? Jag vill inte såra henne med mina val och jag vill att hon ska vara glad för min skull. Så just där och då kändes det hopplöst. Vår hund är enda anledningen till att jag väljer att leva i en sån situation. Casper och alla andra kommer klara sig. De kommer förstå varför - men det kan inte hon. Så därför väljer jag att stanna kvar. Hon är min livlina.

Så där igår kväll föll jag igen. Och nu börjar jag min väg tillbaka igen. Oron och ångesten infinner sig och jag ägnar många tankar åt hur jag ska kunna klara av allt och få det att bli bra. Vi har pratat på att åka utomlands efter min examen och jobba, just för att jag behöver komma iväg och få lite distans till livet här hemma. För vart jag än är är hennes tankar och åsikter närvarande. Jag behöver kunna bli min egen och fatta min egna beslut och våga stå för dem. Just nu kan jag inte det. Jag styrs av dåligt samvete 24/7, om det inte är gentemot henne så är det för något annat. Jag orkar inte det. Men vi ska försöka genomföra lite förändringar i livet som det ser ut idag, så får vi ta det där ifrån.