onsdag 11 april 2012
Det värsta man kan få höra i en sån här situation.
Att få höra att man får bita ihop, att så jobbigt kan det inte vara, är något av det jag fruktat mest. Och att få höra det av henne, fan alltså. Snacka om att känna sig värdelös och kass. Jag kan tydligen inte ens klara av att ha det lite jobbigt. Ett vanligt liv. Så kass är jag. Och inte vill jag ju sitta och kasta ur mig allt som jag upplever som så jobbigt och hemskt. Berätta om hur dåligt jag mått under så lång tid. Herre gud, hon skulle dö. Och det är ju inte hennes fel. Hon har gjort och gör så gott hon kan. Och jag älskar henne för det. Jag älskar henne mer än vad jag älskar mig själv. Men hon har varit närvarande och liksom missat hur jag mått. Inte pratat om det. Kanske blundat för det jobbiga. Och jag klandrar henne inte. Jag vill bara att hon ska ha förståelse. Det kanske kommer. Men och få höra att jag ska bita ihop, och sluta gå på "lyckopiller". Bullshit, jag har inte mått sämre än vad jag gjorde under tiden när jag började med dem. Och det är inte riktigt som om man går runt i nått slags rus av lycka precis. Men förhoppningsvis kommer hon förstå innebörden i det hela snart. Jag måste att hon gör det. Jag måste.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker fortfarande att det är hon som verkar ha problem och inte du. Du ska vara dig själv och älska dig själv. Förhoppningsvis kommer hon att förstå senare men jag tycker mer att hon verkar lite rädd. Du är du och ska få vara som du är. Det är svårt att inte göra som ens föräldrar vill och säger eftersom man ju tycker så mycket om dem, men det ska ju gå åt båda hållen. Man ska ha respekt för varandra och hjälpa varandra. Om du ställer upp för din mamma så ska hon ställa upp för dig. Du kommer ju inte må bättre direkt om inte din mamma stöttar dig och hjälper dig. Jag minns när jag mådde riktigt dåligt och min mamma kom hem till mig varje morgon flera dagar för att hjälpa mig med skoluppgifter och ta med mig ut och äta etc. Hon ställde verkligen upp för mig och lät mig bo hos henne ett par dagar så hon kunde laga mat och ta hand om mig. Min pappa däremot sa att jag inte var sjuk, fast jag mådde riktigt dåligt. Han trodde att om jag bara gjorde det jag skulle göra till skolan så skulle det bli bättre. Min sambos föräldrar tog det också på olika sätt där mamman var förstående medan pappan inte förstod nåt alls. Vissa förstår helt enkelt inte. Hoppas att det löser sig!
SvaraRaderaom jag skall vara ärlig; jag tycker att det verkar som att din mamma har problem. du ska inte ankalga dig själv ett dugg, hon är ju elak som säger så där till dig!
SvaraRadera